Då så – medspelare, ludofiler, vänner, chartister, värderade läsare – har stunden kommit för mig att säga tack och farväl; detta är mitt allra sista inlägg här i Superbloggen.

Efter elva goda år med Unibet, och vad som mig veterligen har varit det längsta ambassadörskontraktet i europeisk pokerhistoria, klev jag häromveckan upp på deras Stockholmskontor och överlämnade min uppsägning: lugnt och stillsamt, under ett personligt möte, som det ska göras gentlemän emellan. Och jag hade ursprungligen tänkt skriva att Unibet och jag glädjande nog vid det stundande årsskiftet, efter denna långa och givande tid, nu skiljs åt som mycket goda vänner och i bästa samförstånd… men faktum är att de för några dagar sedan uttryckte en önskan om att ha mig kvar i en framtida roll som ”ständig Unibetambassadör”, den förste någonsin i bolagets historia. Hur det är tänkt att gå till får vi samtala om efter årsskiftet. Självklart har jag med glädje accepterat, men kommer alltså att med avsikt hålla mig betydligt mera i bakgrunden än tidigare! Några fler inlägg här i Superbloggen eller på Unibets pokersidor blir det dock inte; jag kommer emellertid att ha kvar mitt Twitterkonto och där då och då kommentera spelvärlden via det.

Dessutom kan jag avslöja att det under årens lopp definitivt inte har saknats såväl diskreta som handfasta inviter från några av Unibets konkurrenter, inkluderande såväl det Stora Statliga Bolaget som ett annat vars namn börjar på P och slutar på s… men jag har aldrig tvekat om att stanna kvar hos Unibet, där jag stortrivts och det varit en fantastiskt fin laganda.

Och varför jag då formellt slutar? Av det enklaste av alla skäl; jag fyller snart 69 år. (Dessutom årsbarn med – och jag skyndar mig att tillägga att det är utan några andra jämförelser i övrigt – Björn Skifs, Hillary Clinton, Stephen King, Arnold Schwartzenegger, Ozzy Osbourne, Thor Hansen och Chris Björin.) Det är helt enkelt en ålderslevel i livet då var och en av oss bör stanna upp och reflektera över vad man åstadkommit dittills, och vad man vill prioritera i fortsättningen… för visst har det enstaka gånger under de senaste åren hänt att jag från ännu ett hotellrumsfönster blickat ut över ännu en främmande stad, och med den kände romerske fältherrens ord upplevt att jag med åren börjat bli ”trött på hav och resor och krig”.

Vad jag till äventyrs åstadkommit överlåter jag i huvudsak åt andra att summera och utvärdera – men efter snart trettiosex yrkesverksamma år hittills inom spelvärlden, i bred bemärkelse, kan jag inte låta bli att förundras lite smått över att jag hamnade i just den här branschen. Jo, i mångt och mycket var det väl slumpens verk, det ska erkännas. I runda slängar en och en halv miljon sålda sällskapsspel som jag uppfunnit och fått publicerade i ett tjog länder har det hunnit bli, liksom cirka 450.000 sålda böcker på fem olika språk. Och även om jag aldrig någonsin varit en professionell pokerspelare i uttryckets korrekta bemärkelse, eller ens strävat efter att bli det, blev det ändå en och annan framgång under åren: trea i Main Event i SM; bäste svensk i Pokerfinnkampen; finalbord i Master Classics of Poker, i PAF Poker Challenge, i Elitloppspokern och i online-SM i Omaha, för att nu ta ett axplock; en cash i WSOP Main Event; och diverse förstapriser i smärre turneringar från London till Las Vegas.

Men det som kanske värmt mest är alla ni som under årens lopp kommit fram till mig och personligen tackat mig för att jag skrev Pokerhandboken, och därmed tydligen påverkade ett antal levnadsbanor. När Martin Jacobson förra året vann VM och i ett otal intervjuer fick frågan om hur hans karriär tog sin början, blev hans svar att han som 18-åring fick Pokerhandboken i julklapp av sina föräldrar… så om jag inte hade uppnått något annat, så skulle ändå detta finnas kvar: jag var med om att fostra en framgångsrik svensk pokergeneration.

Vad ska jag nu ägna mig åt då, kanske någon undrar. Svaret är att jag förutom det uppenbara att börja lyfta pensionen ska gå tillbaka till att i min egen takt uppfinna flera sällskapspel, samt skriva ytterligare ett antal böcker som jag länge har planerat. (Ett nytt bokkontrakt med ett förlag är redan undertecknat, och manus ska jag leverera nu i vår.) Jag kommer att dyka upp på någon liveturnering då och då, samt enstaka gånger, när andan faller på, spela online hos Unibet; och det där projektet med ett svenskt hasardspelsmuseum som jag är på väg att bli inblandad i låter intressant. Så nej, jag lämnar varken poker eller spelvärlden i övrigt. Däremot kommer jag att bli allt mer sparsmakad med mina framträdanden.

Och jag ska börja sälja av delar av min samling; att äga över ettusen olika spel är helt enkelt inget jag vill längre. Håll ögonen öppna på auktionssajten Tradera om några veckor, när jag hunnit städa upp och börjat sortera lite…

Jag hoppas också att jag med mina nästan 300 pokersidor i Aftonbladets sportbilaga, bortåt 600 krönikor för Unibets webbsajt, över 1100 inlägg här i Superbloggen och fler än 8000 tweets under årens lopp, har underhållit, informerat och upplyst er.

Just i Superbloggen har jag under årens lopp vinnlagt mig om Sveriges absolut bredaste grepp över ämnet spel. Självklart har tyngdpunkten legat på poker, vadhållning och annat spelande om pengar, men bläddrar du igenom allt vad jag skrivit här kommer du också att hitta mängder av underhållande anekdoter i gamblingmiljö; läsning om den oslagbara roboten i sten-sax-och-påse; om de mest unika tärningar som någonsin tillverkats; om världens mest omtalade hasardparti; om bröderna Marx och hur de fick sina artistnamn; varför kinesiska lottovinnare uppträder i pandakostymer; rapporter om cashgames från Colombia till Kambodja; den osannolika berättelsen om varför Monopol uppfanns; udda hasardspel, från fårahimmel till abbiamarker; om städer som fått sina namn efter olika spelhändelser; om det ultimata vadet; ett otal inlägg om såväl det tragiska som det understundom komiska i spelmissbruksfrågan; om indiska carromfilmer och kinesiska spelskandaler; några bungyjumps; analyser av de djupa kopplingarna mellan politik och spel; backgammon med Sichermantärningar; maffians historia i Las Vegas; bildreportage från spelmässor i Macau, Essen, Paris, Nürnberg och London; recensioner av böcker och filmer med speltema; tonvis med dagliga uppdateringar från WSOP genom åren; newsflashar om skattedomar och om nya lagförslag och nya politiska initiativ gällande spelmarknaden; mina äventyr bland sydafrikanska häxdoktorer; om hur världens första schackparti mellan en människa och en maskin gick till; vad som kommer att hända med dig efter döden som ett resultat av ditt spelande; poker- och gamblingfrågesport; och många, många, många andra ting med – men ändå var det så mycket från spelandets värld som jag inte hann med att berätta om. Det känns som om jag bara skrapat på ytan av detta fascinerande ämne… men har ni uppskattat och haft glädje av allt det som jag berättat om, så är jag tillfreds.

Rätteligen vore det nu på plats att jag omnämner och tackar ett antal personer här; men det skulle bli så många namn att det i praktiken vore ogörligt. Alla er på Unibet, i Sverige såväl som utomlands, vill jag dock rikta ett alldeles speciellt tack till: det har varit elva spännande, goda och omväxlande år ihop hittills, och ingen kunde ha önskat sig ett bättre och trevligare ressällskap! Det är med glädje jag fortsätter, men från och med nu i en mera tillbakadragen roll som ambassadör emeritus. Och alla andra vänner med, i synnerhet bloggkollegorna och entouraget i Las Vegas: ett stort tack även till er! Ni vet vilka ni är, och ni har också gjort mitt liv så mycket rikare.

Och därmed har det blivit dags för mig att stillsamt gå mot utgången, och så lämna byggnaden och dra vidare. Det har varit en fantastisk tid i mitt liv, med många fina mänskliga möten under dessa år; och jag önskar er alla ett gott 2016 samt lycka och framgång i livet, bästa medspelare, vänner och värderade läsare. Tack ska ni ha.

Så går då 2015 mot sitt slut, och snart ligger ett nytt år framför oss, fullt med möjligheter och potential… och måhända är det äntligen året då vi alla till sist blir utomordentligt rika, vackra och berömda. 🙂 Liksom jag gjort ända sedan 2008 ska jag ännu en gång djärvt ge mig i kast med att begrunda det poker- och gamblingår som gått, i en högst subjektiv summering av highlights och lowlights, av the good, the bad and the ugly, självklart med blågul slagsida, och som jag nu delar med mig av!

Det snart gångna årets personer och händelser värda att uppmärksamma [trumvirvel här], på det ena eller andra sättet [ännu en trumvirvel här], är dessa:

Årets spaderess: Detta viker jag av tradition för årets världsmästare i poker – vinnaren av WSOP:s Main Event – och det blev amerikanen Joseph McKeehen som tog hem årets mest prestigetyngda utmärkelse samt 7.683.346 dollar.

Årets klöveress: Kanadensaren Daniel Negreanu fortsätter att abonnera på förstaplatsen i All Time Money List, med i skrivande stund totalt 31,6 miljoner dollar brutto i inspelade liveturneringscashar. Det är bara att lyfta på hatten för ”Kid Poker”.

Årets hjärteress: Amerikanskan Vanessa Selbst är den som på damsidan spelat hem mest i liveturneringar brutto i år – över 1,1 miljoner dollar.

Årets ruteress: Bäste svensk i årets VM blev Ghattas Kortas, som nådde 44:e plats och kunde stoppa på sig 164.086 dollar – respekt!

Årets ess i rockärmen: Amerikanen John Myung drabbades under dag 2 i WSOP Main Event av blindtarmsinflammation och fick opereras akut, så när dag 3 tog vid stod Myungs markerstapel kvar på bordet och började reduceras när mörkar och ante åt av den. Remarkabelt nog infann sig dock Myung till dag 4, svag, darrig och nyopererad men sammanbiten, och lyckades spela sig fram till 325:e plats för 29.329 dollar! Vilken fighter…

Årets spaderkung: Svenske Christian ”eisenhower1” Jeppsson har i skrivande stund i 17 veckor i sträck toppat listan på PocketFives som den framgångsrikaste onlinespelaren i världen, och är nu uppe i 7,8 miljoner dollar.

Årets klöverkung: Det blev Niklas Åstedt som satte årets största enskilda blågula livecash, 336.700 euro, genom att komma 4:a i EPT Barcelonas €10.000 High Roller-event.

Årets hjärterkung: SM i mörkpoker är Europas äldsta och världens näst äldsta årliga turnering – och svensk mästare 2015 i denna klassikerdisciplin blev Mikael ”Greenbay” Grönvik, för 4889 euro.

Årets ruterkung: Veteranen Per Hildebrand tog välförtjänt hem SM-titeln i Omaha samt 8556 euro i prispengar.

Årets kung i rockärmen: Svensk pokers grå eminens och ikon Christer Björin, som visade att han är still going strong när han satte sex cashar för sammanlagt en kvarts miljon kronor i årets WSOP – fler än någon annan blågul pokerkrigare.

Årets spaderdam: Amerikanskan Kelly Minkin gick längst av alla kvinnorna i årets VM, men föll till sist på 29:e plats – dock 211.821 dollar rikare.

Årets klöverdam: I VM blev Diana Svensk bästa kvinnliga blågula pokerkrigare – samt näst bästa kvinna! – och nådde en ytterst hedrande 83:e plats när hon cashade för 68.624 dollar; årets största svenska vinst på damsidan. Hennes femteplats i november i WPT South Africa för 273.640 rand gör inte saken sämre…

Årets hjärterdam: I Main Event i årets live-SM i poker var det Emma ”BlackQueen” Wikberg som besegrade 158 konkurrenter och tog hem pokalen och en kvarts miljon kronor!

Årets ruterdam: Amerikanskan Loni Harwood vann WSOP National Championship och 341.599 dollar, före multipla armbandsvinnare som Daniel Negreanu, Dominik Nitsche och Jeff Madsen i det prestigetunga startfältet.

Årets dam i ena rockärmen: Amerikanskan Jennifer Harman blev i november invald i pokerns Hall of Fame, under en ceremoni i Las Vegas.

Årets dam i andra rockärmen: Svenskan Sofia Lövgren bloggar, twittrar och fortsatte sin proffskarriär med ytterligare ett halvdussin turneringscashar på sin meritlista för året, inklusive en i WSOP $1500 NLH – förr eller senare kommer det riktigt stora genombrottet!

Årets spaderknekt: En av de mer bemärkta insatserna 2015 stod Mikael ”ChaoRen160” Thuritz för, när han tog hem förstaplatsen och 196.000 dollar efter att obesegrad ha gått igenom startfältet i $10.000 NLH Heads-Up Highroller i WCOOP.

Årets klöverknekt: Den utmärkelsen går till nicket ”Mrdawwe”, som satte årets största blågula onlinecash genom att ta hem segern och 348.695 dollar i event nr 53 i WCOOP.

Årets hjärterknekt: SM-vinnare live i disciplinen Sviten Special blev Martin ”Franke” von Zweigbergk som för det fick prischecken på 2933 euro.

Årets ruterknekt: Segern i årets Pokerfinnkampen hamnade i blågula händer, genom en storartad insats från Oktay Özcelik som dessutom tog hem Terminatorbonusen – och hade köpt sig själv i spelarauktionen dessförinnan! Summa 7067 euro…

Årets knekt i ena rockärmen: Svenske Douglas Olsson, som kom tvåa i APPT Manila på Filippinerna för 636.000 kronor och därmed satte årets bästa blågula turneringscash i Asien.

Årets knekt i andra rockärmen: Indonesiskamerikanska proffset John Juanda, som i november valdes in i pokerns Hall of Fame.

Årets joker: Självklart ännu en gång den såväl oförbätterlige som oförliknelige Viktor ”Isildur1” Blom, vars fortsatta absoluta, totala bergochdalbana med miljoner i såväl förluster som vinster välförtjänt gett honom smeknamnet ”The King of Swing”!

Årets mest saknade pokerprofil: Britten David ”Devilfish” Ulliott, som avled den 6 april i cancer. Hans oförbätterliga attityd och en jargong fylld av profaniteter, men samtidigt ett hjärta av guld bakom fasaden av betong, har vi alla i kärt minne…

Årets pokerentreprenör: Fransmannen Alexandre ”Alex” Dreyfus, som ligger bakom pokerrankingen Global Poker Index (GPI) och nu under 2015 har förkunnat sin avsikt att ”sportifiera” poker genom att bland annat lansera Global Poker League, GPL.

Årets organisatörskandal: Under International Poker Open i Manila i december framkom det att turneringsledningen, i ett desperat försök att få upp deltagarantalet i Main Event, lät spelare ställa upp gratis i utbyte mot att ledningen skulle få 80% av de eventuella vinstpengarna.

Årets förlorare online: Världskända proffset Phil Ivey, som enligt PokerNews avslutar onlineåret hela 3,7 miljoner dollar back på PokerStars och Full Tilt. Det tål att påminna om att han dessutom backade mer än 2,3 miljoner dollar under 2014…

Årets vinnare online: Vår egen Viktor ”Isildur1” Blom, som – om inget drastiskt nu händer under den kommande veckan – netto har plussat mer än 2,5 miljoner dollar på nätpoker och därmed är världsetta för året.

Årets saknade kort i leken: Dansken Gus Hansen, som lyste nästan helt med sin frånvaro i pokercirkusen.

Årets First Lady of Poker i Sverige: Jag dömer denna gång oavgjort mellan Diana Svensk och Emma Wikberg, bägge redan omnämnda ovan. Det ska bli intressant att följa dem under 2016!

Årets chockrazzia: I april slog den kinesiska polisen till mot turneringen APPT Nanjing Millions, häktade dussintals med personer och satte därmed ett brutalt stopp för utvecklingen av poker i Kina, för åratal framöver.

Årets lagpokerseger: Fick vi se på Malta i mars, när Italien med Team Italy tog hem den första upplagan av lagtävlingen Global Poker Masters.

Årets finalbordsfiasko: När kanadensaren Harnam Matharu i februari nådde finalbordet bland de över 600 deltagarna i Fallsview Poker Classic i Ontario, kände några veteranspelare igen honom som misstänkt från ett våldsamt rån några månader tidigare utanför ett motell i Châteauguay och tipsade polisen. Lagens långa arm infann sig samtidigt som Matharu klättrat upp till att bli chipleader, och förde iväg honom till häktet. Kvar på bordet blev dock hans markerstapel, som slutade som trea för 80.000 kanadensiska dollar…

Årets Unibet Open-prestation: Svenske Karl Stark kom tvåa för 60.000 skattefria euro i UO Cannes, och gick därmed längst av alla svenskar i ett sådant event.

Årets highroller… not: Busschauffören och vadsmitaren Andreas Bergman, som i februari ville slå vad om en miljard (!!!) kronor gällande att han i september skulle ha två namngivna böcker färdigskrivna. Nej, det hade han inte…

Årets dealer… eller?: Roboten/humanoiden Min, som i november presenterades av Paradise Entertainment i Hongkong.

Årets blivande gamblingställe: Det svenska hasardspelsmuseum som under året lanserades som ett tilltänkt projekt, men tidigast kommer att öppna 2019.

Årets pokergrattis: Utdelas härmed till Norsk Pokerforbund, som fick statens, myndigheternas och det norska kulturdepartementets (!) välsignelse till att arrangera årets live-NM på norsk mark – och slog deltagarrekord. När ska motsvarande svenska instanser bli lika framsynta och toleranta??

Årets juridiska kliv framåt: I september tillsattes äntligen en ny svensk spelutredning och på uppdrag av civilminister Ardalan Shekarabi… och att LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt blev chefsutredare välkomnar vi.

Årets deltagarvärldsrekord live: I WSOP-eventet Colossus i Las Vegas i juni ställde 14.284 deltagare upp och gjorde tillsammans 22.374 inköp – samt slog den förra rekordnoteringen på 8773 spelare i WSOP Main Event 2006 i spillror.

Årets europeiska deltagarrekord live: I augusti spelades Estrellas Spanish Poker Tour Grand Final i Barcelona, och drog 3292 deltagare – den högsta noteringen i europeisk pokerhistoria. Prispengarna sträckte sig ända ned till 468:e plats…

Årets nordiska deltagarrekord live: I vårt västra broderland Norge drog finalen i NM hela 1974 deltagare; nytt nordiskt rekord med monstermarginal. Som jämförelse är det svenska livedeltagarrekordet alltjämt 681 spelare, satt i mars 2007 i turneringen European Poker Challenge i Grebbestad – just det, den famösa tillställning som polisen satte stopp för genom en razzia då! Jag vet, jag var där.

Årets minst välkomna pokerbeslut: I maj dömde Högsta förvaltningsdomstolen att någon kvittning mellan spelvinster och -förluster hos olika anordnare/spelbolag utanför EU/EES inte får göras. Det är alltså fullt möjligt att du som pokerspelare kan få en effektiv beskattning på 100% eller 200% eller ännu mera av dina pokervinster utanför EU. Du kan till och med gå back på ditt pokerspelande, och ändå tvingas betala skatt! Tummen ned, definitivt.

Årets vadhållningsskandal: Brittiska bookmakingbolaget Win Cash Live hudflängdes ordentligt i höstas, efter att ha accepterat betting på vilka namngivna fotbollsspelare som skulle ”kliva ut ur garderoben” som öppet homosexuella.

Årets gamblingrättegång: I oktober förlorade Phil Ivey målet mot det brittiska kasinot Crockfords, och fick därmed inte ut de 7,7 miljoner pund som han och hans kinesiska medhjälperska Cheung Yin Sung vunnit på baccarat genom hennes nästan övernaturliga förmåga att kunna identifiera kort på mikroskopiska skillnader i baksidornas mönster.

Årets bad guy inom poker: Den franske playboyen, affärsmannen och highstakesspelaren Arnaud Mimran häktades i februari som misstänkt för såväl tre fall av mord som massivt skattefusk. Ser inte bra ut på hans CV…

Årets litterära favorit i repris: Liksom 2011, 2012, 2013 och 2014 förblev även 2015 ”spänningsromanen” Bluesbreaker, av Andreas Bergman, årets mest opublicerade bok trots alla hans ständigt utfärdade löften. Det mest spännande med den boken är alltså om den någonsin ska komma ut eller inte… 2016? Skulle inte tro det.

Årets pokersenior: Belgaren och 72-åringen Pierre Neuville, som nådde finalbordet i årets WSOP Main Event som den äldste November Ninern någonsin.

Årets pokerstrejk: Under tre dagar i början av december vägrade 2500+ spelare att vara på PokerStars. Blev strejken en framgång? Ja, delvis – och bolaget har tydligen lovat att förbättra sin kommunikation utåt i fortsättningen.

Årets sportstjärneprestation: I januari kom fotbollsstjärnan Ronaldo 26:a för 340.000 kronor i PCA Main Event på Bahamas. Imponerande, faktiskt.

Årets par i kungar: I våras blev, med bara några dagars mellanrum, Robin ”inho” Ylitalo och sedan Anton ”antesvante” Wigg den andre respektive den tredje svensken att ta sig över strecket fem miljoner dollar inspelade online.

Årets publicitetsöde: I början av året bytte Poker Magazine ägare och övergick till en helt digital upplaga… för att i slutet av året inte publicera något nummer alls efter att live-SM väl spelats. Hur blir tidskriftens öde under 2016? Det vet endast pokergudarna.

Årets krigsförklaring: Unibet och Full Tilt har redan gjort det, och i höstas följde Party Poker och PokerStars efter – de begränsade användandet av s.k. HUD:s (”Heads-Up Displays”), alltså mjukvara som håller reda på motspelarnas spelmönster och annat. Äntligen!

Årets klövertvåa: Brittiska pokerproffset och WSOP-armbandsvinnaren Darren Woods dömdes i januari till femton månaders fängelse samt till att betala tillbaka 911.217 pund. Hans sofistikerade fusk involverade spel från flera olika konton samtidigt, och till och med uppköp av några privata nätverk för att kunna smyga sig förbi onlinebolagens regler. Synd att han inte fick 911.217 månader i klinken…

Årets utköp: I december övertog miljardären och kasinomagnaten Sheldon Adelsohn dagstidningen Las Vegas Review-Journal, via sitt företag News + Media Capital Group. Det är olycksbådande, med tanke på att Adelsohn sedan några år tillbaka axlat rollen som onlinespelandets fiende nr. 1 i USA.

Årets sista-pokerstriden-det-är: I april och maj förlorade datorprogrammet Claudico, utvecklat på Carnegie Mellon University i Pennsylvania, heads-upmatcherna no-limit mot fyra amerikanska pokerproffs med siffrorna 1-3. Claudico som i dag är världens starkaste ”pokerbot” i no-limit fortsätter dock att vidareutvecklas – så kanske var detta mänsklighetens sista pokerseger mot de artificiella intelligenser vi har skapat.

Årets sponsrade spelare… not: I mars avslöjades att PokerStars misslyckats med att värva fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic till sitt stall, trots att erbjudandet låg i närheten av fyra miljoner euro. Det är uppenbarligen till att ha sitt på det torra, får man säga.

Årets startdagsfiasko: När Main Event i Mega Poker Series i Dublin med ett inköp på €800 skulle inledas i september, kom bara sju (7) deltagare till start dag 1A! De åtta planerade nivåerna fick skrotas och dag 1A avbrytas när bara två spelare återstod. Dag 1B kom dock 56 till start…

Årets personliga gamblingupplevelse: Att på ICE-mässan i London i januari få prova på ”3D-Gaming” med virtual reality-glasögon på huvudet. Att kliva in i ett virtuellt pokerrum då kändes svindlande…

Årets pokerpris: I mars fick vår då regerande världsmästare Martin Jacobson motta utmärkelsen ”Årets turneringsprestation” under European Poker Awards, välförtjänt för sin VM-seger året innan.

Årets besvikelse: I WSOP Main Event i juli åkte Martin Jacobson ut redan den första dagen, och därmed fick vi inte uppleva spänningen att se honom ta sig närmare och närmare the November Nine. Nästa år, kanske?

Årets nedstängning: I mars stängdes anrika pokerinstitutionen Aviation Club i Paris ned, efter en polisrazzia som involverade misstankar om penningtvätt och annat. Synd på detta klassiska gamblingställe!

Årets poker-TV: Den 1 oktober lanserades TV-kanalen Poker Central i USA, inte bara via kabel utan också tittbar via appar till Xbox One och annat – poker 24/7, helt enkelt.

Årets pokerintervju: Bestods Martin Jacobson med, när han i februari intervjuades i Dagens Industri Weekend och poker för ett ögonblick kändes så… vuxet.

Årets språkförbytelse: I februari övergick Ken Lennaárd till att i stället för svenska börja blogga på engelska, på PokerListings.

Årets mest välkomna pokerdomslut: Drabbades amerikanske fuskaren Christian Lusardi av i oktober, när han dömdes till fem års fängelse för att ha smusslat in falska marker i turneringen Borgata Winter Poker Open i Atlantic City förra året. Lusardi ålades dessutom att betala 463.540 dollar till kasinot Borgata.

Årets pokerkommentar: ”When you gamble on a flush in high-stakes poker, you either win big or lose big” – sagt av Rick Fuentes, kriminalkommissarie vid New Jerseys delstatspolis, och ironiskt syftande på att Christian Lusardi misslyckades med att spola ned flera hundra falska marker i toaletten vilket ledde till totalstopp i avloppet samt att han åkte fast.

Det var årets summering – och nu önskar jag er alla en riktigt god och fridefull jul, kära medspelare, chartister, ludofiler och värderade läsare!

Så var det dags igen… för ett rykande färskt och inte-så-litet inside job i lotteribranschen som nu har avslöjats:

http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/ct-lottery-jackpot-fixing-investigation-20151218-story.html

Det är inte någon långsökt gissning att någon, någonstans, redan nu börjat fila på filmrättigheterna – men vad är det då som hänt?

Jo, Eddie Tipton, den tidigare chefen för säkerhetsavdelningen vid Multi-State Lottery Association i USA, har dömts för bedrägeri i samband med ”fixning” av en jackpottdragning i Des Moines i Iowa; men åklagarmyndigheten anser att han, och ett antal medbrottslingar, ligger bakom betydligt flera likadana fixningar i andra delstater.

I Oklahoma, Colorado och Wisconsin har det redan bekräftats att närmare motsvarande 70 miljoner kronor i form av lotterivinster betalats ut till personer som påstås ha kopplingar till Tipton, och nu utsträcks undersökningen till att omfatta praktiskt taget hela USA. Som Iowas chefsåklagare Thomas H. Miller drastiskt formulerat det i intervjuer: ”Hittar man en kackerlacka, nödgas man anta att det finns hundra till som man inte har hittat.”

Och här är problemet, som sänder rysningar längs ryggraden hos lotteriansvariga tjänstemän och chefer över hela nationen: fixningarna gäller manipulation av den mjukvara som förmodas dra slumpmässigt valda nummer – och hela trettiosju (37) delstater och territorier förlitar sig på slumpgeneratorer från just organisationen Multi-State Lottery Association som är baserad i Iowa. Det kan alltså bli ett synnerligen explosivt resultat av de förundersökningar som nu pågår, med tanke på dessa delstater och territorier drar in motsvarande över 160 miljarder kronor i intäkter årligen. Att förlora förtroendet hos den spelande allmänheten vore en katastrof, och i efterdyningarna väntar säkert rättegångar som kommer att pågå i åratal.

Tipton själv har inledningsvis dömts till 10 års fängelse men är just nu på fri fot efter att ha överklagat när det gäller Iowajackpotten på 16,5 miljoner dollar. Andra åtalspunkter gäller brottsligt förfarande och pengatvätt. Dessutom granskas Tiptons bror Tommy, samt hans bäste vän Robert Rhodes som är bosatt i Texas – och äger mjukvaruföretaget Systems Evolution i Houston.

Jag har här i Superbloggen tidigare skrivit om spelskandaler där det är personer i ledande befattningar som missbrukat sin ställning, som här t.ex. när det gällt Sydafrikas motsvarighet till Lotteriinspektionen:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2014/12/quis-custodiet-ipsos-custodes/

Det ska bli intressant att se var någonstans denna amerikanska ”affär” slutar, och vilken omfattning den haft; frågan är om man inte borde spänna fast säkerhetsbältet redan nu.

Ibland, lite oväntat, får man svar på frågor man grunnat över i livet; som till exempel varifrån jag fått mitt stora – för att inte säga uppslukande – intresse för spel, och då inte minst poker och hasard. Visserligen var sällskapsspel ett högst påtagligt inslag i familjen när jag växte upp, med flitiga partier Bondespelet, Finans, olika kortspel och annat mot min bror och syster liksom vännerna… men under en vistelse i föräldrahemmet i Halmstad för några år sedan blev jag upplyst om en del jag inte vetat om förut. Nu vet jag av vem jag möjligen ärvt min läggning! 🙂 🙂

Vid det tillfället hade min mamma råkat ut för en trist fallolycka, och jag var därnere i fem dagar och tog hand om henne efter att hon kommit ut från sjukhuset. Hon plockade under dessa dagar fram gamla papper, böcker och fotografier ur släktgömmorna, och kunde introducera mig för en intressant person vars existens jag dittills varit ovetande om: min morfars morfar.

Vem var han då? Jo, greve Nils Ludvig Ferdinand Barck, som levde 1820-87. Hemma på fädernegodset Börringe blev han tydligen betuttad i sin rättares vackra dotter, gjorde henne med barn, och så födde hon som ett resultat av den förälskelsen en ”oäkta” dotter som fick namnet Louise – min morfars mor.

[Jaja, jag vet hur enstaka läsare med förkrympta själar reagerar: greveblablabla etc och nu-ska-han-förhäva-sig, men titeln är egentligen oviktig. Så för ordningens skull kan jag komplettera med att min farfar var grovarbetare vid järnvägen i Göteborg, och min farfars farfar bonde i Tidaholmstrakten – förutom att jag i princip har samma förfäder som alla andra, över 90% av dem var inte ens däggdjur. OK?]

Nils Barck var dock inte sämre än att han utan omsvep faktiskt erkände faderskapet, och även gav sin oäkta dotter släktnamnet Barck. Jag slog på försök upp denne Nils i Svensk Uppslagsbok, ett gediget och ärvt gammalt lexikon i 30 band som då fanns på hyllorna i min mammas hem och vimlade av vördnad för överheten, svartvita foton på äldre herrar i mustasch och pluralformer av verben, och hast du mir gesehen: där fanns släkten Barck beskriven på en halvsida. Om just min morfars morfar stod det bland annat följande:

”… greve, äventyrare, ägnade sig först åt den militära banan, som han snart lämnade för att utomlands tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad. B. var på sin tid mycket omtalad för sitt äventyr med Lola Montez och sina ekonomiska spekulationer…”

Äventyrare, det var coolt. Men ”… tillfredsställa sin nöjes- och spellystnad” och ”ekonomiska spekulationer” (han var tydligen inblandad i en del affärer som gränsade till svindlerier) – där kom det. Man riktigt tycker sig se hur redaktörerna för Svensk Uppslagsbok nedlåtande rättar till stärkkragen och snörper på munnen åt Nisse Barcks utsvävande leverne, gambling och kvinnoaffärer. Men vem var då Lola Montez? Jag blir nyfiken. Jodå, även denna dåtidens beryktade scandal beauty hade fått sin egen artikel i Svensk Uppslagsbok, visade det sig:

”… född 1818, fadern engelsk officer, modern av spansk härkomst; bereste från 1843 kontinenten som spansk dansös, ökänd för sin sedeslöshet, och blev i München 1846 konung Ludvig I:s älskarinna…”

”Ökänd för sin sedeslöshet”? :-> Hon var nog snarare sin tids Carolina Gynning eller Britney Spears. Hade Lola levt idag hade hon varit med i Big Brother, dykt upp på filmpremiärer och haft sin egen blogg; säkert helt enkelt en stark kvinna som inte tvekade att ta för sig av livets goda, vilket förstås på den tiden inte gick för sig. Och mycket riktigt slutade det illa: 1848 tvingades hon fly från Tyskland efter att andra tyckte hon lagt sig i politiken över hövan, och kung Ludde fick abdikera. ”Efter växlande öden avled hon 1861 i fattigdom i New York”, avslutade Svensk Uppslagsbok sin nödtorftigt maskerade moralpredikan.

Nå, nu vet jag inte om ”nöjes- och spellystnad” är sådant som verkligen går i arv. Och min ”oäkta” förfader greve Barck var dessvärre till råga på allt sannolikt obekant med poker, eftersom spelet i mitten av 1800-talet ännu knappt tagit steget över Atlanten hit till Europa. Men visst hade det varit intressant att kliva in i tidsmaskinen, trycka på låt oss säga året 1880, söka upp förfadern Nisse och introducera denne gamle rumlare för mörkpoker samtidigt som vi avnjutit var sin bra cigarr och en ännu bättre cognac, medan han med glimten i ögat fått berätta om såväl sina öden på Europas kasinon som om sitt ”äventyr” med denna Lola Montez – säkert en minnesvärd kvinna. Skål på dig in absentio, käre morfars morfar! Vi hade avgjort fått en intressant kväll ihop.

Och när man ändå fantiserar om tidsmaskiner, visst hade det varit häftigt att kunna resa tillbaka, kliva in på en saloon i Tombstone eller Deadwood en kväll och köpa in sig i ett cashgame vid sidan om Doc Holliday, Wild Bill Hickok, Bat Masterson eller någon annan av pokerns beryktade storheter! Helsike, vilka stories man hade kunnat återge efteråt här i Superbloggen…

Hur ser, så här i slutet av 2015, listan ut över de svenskar som tjänat mest pengar på liveturneringscashar under sin karriär hittills? Här är Sweden All-Time Money List, enligt statistiken på Hendon Mob:

Gemensamt för dessa herrar är att samtliga någon gång suttit på finalbordet i Main Event i antingen WSOP, EPT eller WPT. Då vet ni vad som krävs för att ta sig in på denna topp-tio-lista… Och bästa svenska kvinna? Här är hon:

Själv ligger jag på blygsamma 283:e plats, men å andra sidan är min meritlista långtifrån komplett; där saknas åtskilliga placeringar inklusive t.ex. finalbordet i PAF Poker Challenge. Hursomhelst är snart 2016 här, med nya möjligheter – och om några dagar kommer jag att som vanligt summera det gångna pokeråret, och ta upp både highlights och lowlights!

Det finns spelregler… och det finns spelregler, varom man enstaka gånger kan tycka att inte alla borde följas till punkt och pricka.

I mars 1995 kunde amerikanska tidningar rapportera att 61-åriga Christina Roberts i delstaten North Carolina hade förlorat ett rättsfall mot en bingoarrangör. Eftersom Roberts var enbent sedan en olycka i yngre dagar, och tvingades förflytta sig med hjälp av kryckor, hade hon inte lyckats stappla fram till podiet tillräckligt fort för att få de 1000 dollar hon just hade vunnit när jackpotten i bingolokalen trillade in. De tydligt uppsatta reglerna som gällde i bingolokalen stipulerade att en spelare hade trettio sekunder på sig att komma fram med sin bingobricka och göra anspråk på en vinst; och eftersom fru Roberts inte hunnit fram inom denna tidsgräns, dömde domstolen i staden Henderson till förmån för bingoarrangören.

Som sagt, det finns spelregler… och det finns spelregler…

För bara några minuter sedan tillkännagavs datumen för nästa års World Series of Poker:

http://www.wsop.com/news/2015/Dec/7634/WSOP-ANNOUNCES-2016-EVENT-DATES.html

Eventet Colossus, som i år satte nytt liveturneringsrekord när 14.284 deltagare ställde upp och tillsammans gjorde 22.374 inköp, återkommer 2016 som Colossus II, med ännu flera startdagar att välja på, med en garanterad prispool på 7 miljoner dollar i stället för 5 miljoner som i år, och med ett garanterat förstapris på 1 miljon dollar. Inköpet blir dock oförändrade 565 dollar. Låter onekligen frestande, och som om det är upplagt för ännu ett världsrekord…

Boka alltså in 31 maj t.o.m. 18 juli i almanackan, för planetens största livepokerfest alla kategorier…

Här kan du läsa mera om arrangemanget:

http://www.poker.se/nyhet/77965128/pokerse-delar-ut-pris-till-arets-pokerspelare-for-sjatte-aret-pa-raken

Gå in och rösta på dina favoriter!

 

När den moderna pokerns historia skrivs – och det har redan gjorts åtskilliga gånger om vid det här laget – är det en milstolpe som måhända sticker ut mer än alla andra: berättelsen om hur en 27-årig revisor från Tennessee år 2003 kvalade in via en onlinesatellit och sedan vann världsmästerskapet i Las Vegas och 2,5 miljoner dollar i sin första liveturnering någonsin, samt bokstavligen talat över natten förvandlades till en av gamblingvärldens ikoner… och fick alla andra därute på planeten att tänka att kan-han-så-kan-ta-mig-tusan-jag.

Nej, det var inte första gången en frejdig amatör kammade hem poker-VM framför nosen på en bunt proffs: det gjordes redan 1979 när Hal Fowler, ägare till en PR-byrå i Ventura i Kalifornien, besegrade 53 motspelare och åstadkom sura miner hela vägen ned till Texas. Inte heller blev den 27-årige revisorn, med det osannolika efternamnet Moneymaker, det första publika ansiktet inom tävlingspoker. Tre årtionden före ”Moneymaker-effekten” uppstod en ”Amarillo Slim-effekt” när Thomas Preston erövrade titeln, och därefter helt oblygt lyckades bli inbjuden hela elva gånger som gäst i TV-programmet The Tonight Show, samt tre gånger i 60 Minutes.

Preston gjorde oerhört mycket för att popularisera poker i det tidiga 1970-talets USA: man kan med fog prata om att Amarillo Slim blev det moderna pokerspelets första frontfigur i offentligheten. Regissören Robert Altman såg till att ta med Preston i en biroll i filmen ”California Split” (ovan t.h.), och det var just Prestons populariserande av poker som inspirerade Don Schlitz till att skriva sin evergreen ”The Gambler”, som blev en jättehit för countrysångaren Kenny Rogers. Det förtjänar också att påpekas att 1973, året efter Prestons seger, bevakades WSOP som ett resultat av den för första gången av ett TV-team – från CBS – vilket resulterade i en dokumentär som än i dag är sevärd för tidsandans skull.

Men så gick trettio år, innan turneringspokerns Big Bang inträffade och sedan dess har varit hett stoff som dock med tiden gradvis falnat. ”So what?” tänker därför säkert många inför boken The Moneymaker Effect, författad av frilansskribenten Eric Raskin. Kan inte alla som vet vad som är bak och fram på en kortlek redan varenda detalj i den omtalade storyn? Går det överhuvudtaget att utvinna någon ny och fräsch vinkling ur denna osannolika triumf mot alla odds, och som inte redan figurerat i alla de intervjuer, böcker, artiklar och dokumentärer som redan har gjorts, inklusive Moneymakers självbiografi som kom ut 2006?

Förvånansvärt nog är svaret på den sistnämnda frågan faktiskt ja.

Till stor del beror det på att Eric Raskin har valt formatet ”oral history” till sin reportagebok som gavs ut 2013: alltså att djupintervjua ett stort antal personer som på ena eller andra sättet var inblandade där och då, och så låta dem komma till tals själva i citatform. På så sätt får vi faktiskt följa dramat – före, under och efter – ur över två dussin synvinklar som kompletterar varandra i ett otal ögonblicksbilder, intryck och filosofiska reflexioner.

Och det är ingen dålig rollista som Raskin serverar upp: med- och motspelare som Johnny Chan, Humberto Brenes och Phil Ivey (som alla tre slogs ut av Moneymaker under turneringen), Annie Duke, Daniel Negreanu, Cory Zeidman, Phil Hellmuth, Dan Harrington, Greg Raymer, Howard Lederer, Barry Greenstein, Erik Seidel och självklart även Chris Moneymaker själv – samt Sammy Farha, mot vilken heads-upen utkämpades på finalbordet. Här finns folk från WSOP-organisationen, som PR-ansvarige Nolan Dalla och dåvarande turneringsledaren Matt Savage; ESPN-producenter och ansvariga som Lon McEachern, Mike Antinoro, Lou Diamond, Bob Chesterman, Fred Christenson och Matt Marantz; och ett antal andra som författarna Peter Alson och John Vorhaus, Brian Koppelman som skrev manus till pokerfilmen Rounders, WPT-presentatören Mike Sexton, och Jeff Shulman som är chef för tidskriften Card Player.

Raskins bok är kronologiskt strukturerad. Efter två inledande kapitel om de år och de omvälvningar som ledde fram till och lade grunden till pokerboomen, respektive hur TV-bolaget ESPN kom att intressera sig för poker, är det så dags för ”the Chris Moneymaker Story”: om dennes bakgrund, spelintresse och hur han kvalade in till WSOP:s Main Event. Där får vi veta att Moneymaker en kväll loggade in med bara 60 dollar kvar på sitt konto efter några utdragna tidigare förlustsessioner, råkade få syn på en 39-dollarsturnering och på impuls hann klicka sig in på den 18:e och sista platsen – och hur han sedan till sin besvikelse plötsligt insåg att det ”bara” handlade om ett kval till ytterligare en kvalturnering med tre platser i WSOP:s Main Event på spel i förlängningen. (”To be honest, I didn’t know it was a satellite. If I knew, I never would have played it.”)

På en sådan skör tråd hängde alltså denna milstolpe och framgångssaga. Hade Moneymaker loggat in någon minut senare, hade sannolikt satelliten varit fylld och igång; hade han i stället loggat in några minuter tidigare hade han haft tid att se att det handlat om en satellit-till-en-satellit och i stället klickat sig ur och valt en sit-and-go eller något annat – och i bägge fallen hade den moderna pokerhistorien med all säkerhet fått ett helt annat förlopp.

Men Moneymaker vann den första satelliten, och fick därmed en plats i nästa vilket ledde till att lite oväntat, när dammet väl lagt sig, kunde han konstatera att han satt med en flygbiljett till Las Vegas och ett inköp i världens största pokerturnering; så Moneymaker ringde till sin far för att meddela nyheten:

”He called me and told me he’d won a seat. I said, ‘A seat to what?’

He said, ‘The World Series of Poker.’

I said, ‘World Series of Poker? What the hell is that?’”

Högre mediaprofil än så hade alltså inte VM på den tiden. Därefter förflyttar sig handlingen till Las Vegas och WSOP, och vi läsare får börja följa Chris Moneymakers väg mot den överraskande segern: ett kapitel för varje dag, från en startstapel på 10K framför stol 4 vid bord 8 och vidare genom fältet bestående av 839 deltagare där 63 skulle hamna i pengarna. Han väcker ingen större uppmärksamhet (”Who is this guy?” ”I don’t know. Just some kid off the Internet.”) till en början, utan är i boken öppenhjärtig med att han snarast spelar passivt och nästan fegt och gör en hel del misstag, överväldigad som han är av att kunna titta sig omkring inne på Binion’s Horseshoe och se idel tunga proffsnamn. Moneymaker är helt enkelt en ”random amateur from Tennessee” som ingen lägger märke till, och då allra minst ESPN:s produktionsteam. Men så småningom får han råg i ryggen och självförtroendet tillbaka, börjar göra moves och går vidare till dag 2 med hela 60K i startfältet; faktiskt i det översta dussinet.

Det är här, i skildringen av turneringen, som Eric Raskins berättarteknik med ”oral history” kommer till sin fulla rätt. Varje kapitel inleds med några sidor där Raskin summerar sakernas tillstånd och förbereder läsaren via viktiga grundfakta, för att sedan övergå till en korsklippning av kortare och längre citat från såväl Moneymaker själv som de andra i lokalen, både vid borden, bakom kamerorna och bortifrån tävlingsledningen. Det fungerar förvånansvärt effektivt, och framhäver olika aspekter av dramat; snarlikt den växelvisa körsången i ett av antikens grekiska skådespel. Det är som om författaren hade installerat hålkameror inne i huvudet på människorna: vi får följa deras reaktioner och tankebanor, och kan därmed ta del av samma skeenden men från olika perspektiv.

Moneymakers ovanliga namn i en pengasport som poker får också ett eget kapitel, ”The Perfect Name”. Det är det faktiskt värt: så gott som alla som då hörde det eller såg det uppskrivet på en lista tog för givet att det var ett smeknamn. (”What’s your real last name?” ”Moneymaker.”  ”No, no, what’s your REAL last name??”) Gång på gång får Moneymaker hala upp sitt körkort och legitimera sig: inför tävlingsledningen, produktionsteamet, misstrogna journalister. Till slut går det med automatik: så snart någon kommer fram till honom och säger något i stil med ”Sorry I have to ask you this, but…” så replikerar Moneymaker ”I know, I know” och sliter fram körkortet igen.

Väl inne på dag 3, som börjar med bara 111 deltagare kvar – ”Humpday”, när pengabubblan ska brista – har media och motspelare fått upp ögonen för denne revisor som nu spelar djärvt och börjat bluffa hårt; han sätts till och med på TV-bordet. Och Moneymaker har en osannolik tur också, det förnekar varken han själv eller någon annan: under dag 4 hamnar han med 8-8 all-in mot Humberto Brenes som har A-A, en tredje 8:a landar, och han bustar costaricanen. Och strax efteråt är det samma sak mot Phil Ivey: efter turn har Ivey en kåk – men på rivern spikar Moneymaker ett ess för en högre kåk.

Och när dammet lägger sig efter dag 4 har det nästan omöjliga inträffat: revisorn med det osannolika efternamnet är på finalbordet, och som chipleader efter att ha bustat Ivey i den jättepotten. Finalbordet, och inte minst heads-upen mot Sammy Farha (bilden) och som fått ett eget kapitel, är spännande att följa trots att vi alla redan vet hur det kommer att gå; men privilegiet att få ta del av de inblandades tankeprocesser ÄR oerhört underhållande. Inte minst gäller det i den omtalade ”århundradets bluff” mot Farha: att få lyssna till deras resonemang där och då, på knivseggen när det är make-or-break, och om än i efterhand, får igång adrenalinet.

I de avslutande kapitlen och epilogen får vi ta del av vad som hände med Moneymaker efter segern, och hur den förändrade hans liv inklusive att den indirekt ledde till skilsmässa från hustrun Kelly. Raskin resonerar också kring vad denna Big Bang gjorde för pokerns utveckling. Det är med tillfredsställelse efter en bra läsupplevelse som man till sist lägger ifrån sig boken… och samtidigt ställer sig frågan: hur skulle en motsvarande volym om Martin Jacobsons VM-seger bli, på samma sätt frikostigt fylld med korsklippta citat, ögonblicksintryck och djupintervjuer med de personer som var med just där och då? En klar bestseller, det är jag övertygad om.

Nu har en ny asiatisk pokerskandal seglat upp, i samband med turneringen International Poker Open på kasinot Resorts World Manila tidigare denna månad.

Det koreanska företaget Allwinstar  bakom IPO har, efter två tidigare inhemska turneringar i Jeju, träffat ett treårigt avtal med Resorts World-gruppen och nu arrangerat sin första turnering utanför Korea ihop med RWM, och med en garanti på 250.000 USD i Main Event som hade inköpet 1050 USD.

Av de tre startdagarna blev dock 1A och 1B fiaskon, med bara 42 respektive 66 deltagare som köpte in sig. Inför dag 1C, och i behov av minst 264 deltagare för att få garantin att gå ihop, tog därför Allwinstar till ett grepp som, milt sagt, blev omdiskuterat: en del spelare erbjöds ett ”rabatterat inköp” på 800 US-dollar, medan andra erbjöds att få ställa upp gratis men då med överenskommelsen att 80 procent av den eventuella cashen skulle gå tillbaka till IPO/Allwinstar.

Följaktligen, och till häpnad hos de spelare som redan betalt fullt inköp och från dag 1A och 1B lyckats kämpa sig vidare till dag 2, blev det 138 startande dag 1C – dock fortfarande inte tillräckligt för att få ihop till garantin. Det som verkligen fick ilskan att rinna över var emellertid att när turneringsklockan stannats i slutet av dag 1C, med 15 minuter kvar på monitorerna och medan de tre sista givarna för dagen skulle spelas, ”återöppnades” registreringen så att ytterligare ett dussin spelare kunde köpa in sig och få prick 25.000 var i blänkande fräscha marker i sina påsar inför dag 2. De officiella villkoren för turneringen, som offentliggjorts tidigare, hade alltså godtyckligt ändrats av organisatörerna samt med ett ögonblicks varsel.

Noterbart är att kasinot Resorts World Manila var oskyldiga i sammanhanget; agerandet initierades helt och hållet av IPO/Allwinstars personal och chefer som var på plats. Naturligtvis väckte tilltaget vrede, eftersom det därmed fanns mellan 40 och 50 spelare i startfältet som inte hade betalt en enda cent för att få ställa upp. En av de deltagare som hade köpt in sig dag 1A var välkända australiska proffset Jimmy Briggs, och han skrädde inte orden:

”[T]his is shit. As someone who runs poker, I understand what he was trying to do, but sometimes you have to bite the bullet and take the overlay to gain respect in this industry. I don’t know the people running IPO and I am not questioning their integrity, but staking players into your own tournament does nothing more than allow a player to question the series, the game and the organizer.”

Det hela ledde dessutom till den absurda situationen att inför finaldagen utbröt ett gräl mellan IPO/Allwinstar och en fristående person, om vem som egentligen hade stejkat den som just då var chipleader!

Frågan är därmed huruvida IPO och Allwinstar nu kan återfå sin allvarligt ifrågasatta integritet inom spelarvärlden. Det föreligger även efter denna turnering en konflikt mellan IPO/Allwinstar och kasinot Resorts World Manila: den utlovade marknadsföringen inför turneringen uteblev nästan helt och hållet, och av Allwinstars löfte om att få med sig 60-70 kinesiska highstakesspelare till cashgameborden under turneringsveckan blev heller inte mycket kvar.

Det är bara att konstatera att andra organisatörer av pokerturneringar kan med fördel dra erfarenheter av det nyss inträffade i Filippinerna…