Tänk dig att du står vid straffpunkten på en fotbollsplan. I mål, 11 meter bort, står Iker Casillas och väntar på att du ska sätta straffen. En bit bort, med fokus på er, står ett filmteam som ska dokumentera händelsen. Du går fram till straffpunkten, trampar lite i gräset, lägger upp bollen rätt. Backar och tar ut ansatsen, och springer fram och klipper till. Bollen går käpprätt åt helvete, och Iker skakar en smula på huvudet. Filmteamet suckar en smula.

Det här upprepar sig 98 gånger till, den ena straffen sämre än den andra. Kort sagt, du lägger straffar som en påse skit.

Den hundrade gången får du en perfekt träff på bollen, och utan att du riktigt vet hur det gått till får du till en projektil som susar förbi Ikers utsträckta fingrar där han ligger som en märla i luften med sina 185 centimeter. Rätt upp i krysset, och filmteamet skriker ”Såja!”. De 99 första straffarna raderas från kameran, medan den hundrade redigeras med lite kaxig musik och läggs upp på Youtube under rubriken ”Monsterstraff”.

Är du nu en straffläggare av världsklass, eller en sopa som en gång i livet hittade monsterstraffen? I mina ögon är världens bästa straffläggare inte den som då och då klonkar träffen, utan den som har störst sannolikhet att sätta en straff.

Även en blind höna hittar korn, och både youtube och poker-tv är fullskitna av once-in-a-lifetime-spel. Bara för att du ser en känd spelare gör en monsterläggning eller en hjältesyn i en major betyder det inte att han inte gjort spelet med dåligt resultat 99 gånger innan den gång som visas kommer. Det är bättre teve att se någon vika par i kungar när fi visar essen, än när han gör det och fi visar ess-dam.

I min värld är enstaka händer sällan eller aldrig exempel på en spelares kvalitet, i alla fall inte när det handlar om att visa någons styrka. När det gäller tomtespel är det en helt annan sak. Och ett youtubeklipp är aldrig ett bevis, utan som bäst inget annat än ett svagt indicium.

I våras gjorde jag i en kvällstidningsbilaga ett försök att lista Sveriges största turneringsprestationer genom tiderna. Den här typen av listor blir självklart väldigt skeva ur ett live- / onlineperspektiv, mycket pga publicitetsaspekten för evenemanget, samt anonymitets- / identifikationssvårigheterna hos spelarna. Troligen skulle en eller flera av våra mer rutinerade onlineproffs meritlistor kunna innehålla prestationer som står sig väl i denna konkurrens om vi hade transparens i historiken. Nåväl, så här blev i alla fall resultatet:

5. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vinner Pokerstars WCOOP Highroller och Master Classics i Amsterdam inom loppet av några månader

Då tjugoårige Linköpingsbon Kristoffer Thorsson var redan ett känt namn inom nätpokern, under sitt onlinealias ”Sumpas”. 2008 kom han sexa  i huvudeventet i Pokerstars turneringsserie WCOOP,  vilket gav honom i runda slängar $400 000. Förra sommaren deltog han tillsammans med 298 andra spelare i samma turneringsseries highrollerevent (highrollers är benämningen på de pokerspelare som spelar med högst insatser) med ett inköp på $10 300, och i hård konkurrens vann han hela tävlingen och $611 455! Som för att visa att det inte bara var tur utan också en hel del skicklighet inblandat spelade ”Sumpas” sedan hem ytterst prestigefulla Master Classics of Poker i Amsterdam senare under hösten, och ökade på sina tillgångar med € 636 120. Kristoffer Thorsson utsågs till 2009 år nykomling vid Scandinavian Poker Awards. I spåren har han framgångar har den nya generationens stjärnor nu börjat slå igenom på allvar, med framgångar som Anton Wiggs seger i EPT Köpenhamn och Jakob Carlssons andraplats i San Remo.

4. Christer Johansson vinner Irish Open i Dublin
Stockholmaren Christer Johansson är en av Sveriges mest meriterade pokerspelare.  Hans rutin och spelskicklighet i kombination med en stor ödmjukhet inför framgångarna gör honom till ett både respekterat och omtyckt inslag inom såväl svensk som internationell tävlingspoker. Han har i tio års tid placerat sig högt i de internationella turneringarna, med bland annat en seger i WPT Paris från 2003 på meritlistan. Våren 2009 hade han i karriären spelat in omkring en miljon dollar på liveturneringar, när han reste till Dublin för att spela Irish Open, en av världens äldsta återkommande pokerturneringar. 700 deltagare hade anmält sig till tävlingen, vilken anses vara en av de tyngsta segrar man kan vinna i Europeisk turneringspoker.  Till slut var det bara två spelare kvar, Christer Johansson och brittiskan Kara Scott. Christer tog hem segern och med segersumman på 600 000 euro dubblade han karriärsvinsterna, och visade än en gång att han är en av de bästa turneringsspelarna i Sverige genom tiderna.

3. Vännerna Mats Rahmn och Anders Henriksson vinner varsitt armband i WSOP 2006
I mitten av 2000-talet utgjorde en grupp pokerspelande killar som kallade sig Vällingbymaffian en betydande del av det svenska pokeretablissemanget. Här ingick bland annat den välkände spelaren Bo ”Legato”Sehlstedt  och komikern Magnus Betnér.  Vällingbymaffian umgicks och spelade mycket tillsammans, och utvecklades genom att gemensamt diskutera och analysera sitt spel. Två andra medlemmar i gruppen var Mats Rahmn och Anders Henriksson.  Sommaren 2006 var både Anders och Mats över till Las Vegas för att spela flera av deltävlingarna i World Series of Poker. De som vinner en WSOP-tävling belönas förutom med prispengar också med ett guldarmband, vilket anses vara en av de största troféer man kan vinna inom turneringspokern. En enda svensk, Christer Björin, hade tidigare lyckats med den bedriften.  Genom att inom loppet av några veckor vinna varsin deltävling såg Rahmn och Henriksson till att utöka antalet svenska armbandsinnehavare till tre stycken. Mats Rahmn stod för den största bedriften, när han i ett startfält på 2126 deltagare stod som slutsegrare och inkasserade över $650 000. I Anders tävling deltog nästan 500 spelare, och på ett finalbord innehållande bland annat superstjärnan Phil Hellmuth Jr stod svensken till sist med segerchecken på drygt $200 000. Det finns större enskilda turneringsprestationer än dessa, men att två vänner vinner varsitt armband inom loppet av så kort tid tillhör höjdpunkterna i svensk pokerhistoria. Christer, Anders och Mats har nu också fått sällskap av Tomas Alenius som blev den fjärde svensken att vinna ett armband när han i somras tog hem en WSOP-turnering i Fixed Limit Hold ’em.

2. Martin de Knijff vinner WPT Grand Final på Bellagio
2004 presenterade sig svenske spelaren Martin de Knijff  på allvar för pokervärlden när han vann finalen i World Poker Tour i Las Vegas.  Inom svensk poker var Martin redan ett känt namn, med framgångar inte bara inom poker, utan också bridge och andra spel om pengar.  WPT-finalen har ett inköp på $25 000 och är inte bara en av de dyraste reguljära pokerturneringarna, utan också en av de som lockar det tuffaste startfältet. 350 av pokerns tyngsta namn hade samlats på kasinot Bellagio för att göra upp om potten på drygt åtta miljoner dollar. När ”Kniven” vann första priset på $2,7 miljoner gav det eko långt utanför pokervärlden, och är än i dag en av turneringspokerns största vinster om man räknar bort finalen i WSOP:s huvudevent (som Martin för övrigt tog en trettondeplats i två år tidigare).  Det är dessutom den största enskilda prissumma en svensk pokerspelare hittills vunnit i en pokerturnering.

1. Christer Björins två WSOP-armband och femtio placeringar i World Series of Poker
Det går inte att överskatta Christer Björins storhet i pokervärlden.  Ingen annan spelare från vårt land är ens i närheten av att vara lika respekterad och meriterad som denne ödmjuke gentleman. Det finns ett antal spelare i Sverige som har enskilda resultat som överglänser Christer Björins toppnoteringar, men sammantaget är hans CV pokerhistoria.  Redan 1991, när många av dagens etablerade stjärnor inte ens var pott-tränade slutade han tvåa i en WSOP-tävling. Sedan dess har han radat upp placeringar i världens tyngsta turneringar. Han har inte mindre än femtio pengaplaceringar i World Series of Poker,  en bedrift som bara nio andra spelare i hela världen överträffat.  Två gånger har också han gått hela vägen och vunnit armband, vilket är en prestation endast sju europeer kan matcha.  Med $4,5 miljon i inspelade pengar är han Sveriges mest framgångsrike turneringsspelare genom tiderna, och i Skandinavien endast slagen av danskarna Peter Eastgate och Gus Hansen. Christer Björin brukar skylla sina framgångar på tur och slump, och vi misstänker att det är enda gången denne fantastiske ambassadör för spelet far med osanning.

Sedan jag skrev den här listan har William Thorson åter igen lyckats ta sig in bland de 25 främsta i WSOP main event, och de två gånger han gjort detta är de största liveturneringar som någonsin spelats. Platsar den bedriften på den här listan? Är det någon annan bedrift som borde in på bekostnad av dessa? Hur ser din lista ut?

”Slår man inte de lägsta nivåerna online efter ett par års spel är man nog inte speciellt intelligent” vill jag minnas att en medlem på pokerforum sade för ett tag sedan. Är det den medlem jag vhar för mig att det var som uttalade orden har jag den allra största respekt både för hans kunnande och track record, där han i båda fallen ligger i topp i Sverige när det kommer till poker. Just i detta specifika fall tror jag dock han har fel. Eller fel och fel, i kontexten låg nog att han var ute efter att provocera och / eller mest var frustrerad över att folk där och då var dummaihuve.

Anyhow, utan att gå in på mina egna onlineresultat och intelligens påstår jag att hans range här är alldeles för snäv. Jag tror att det finns många fler möjliga orsaker, där intelligens förvisso är en. Några andra vi kan tänkas sätta tomten (läs ”undertecknad”) på är brist på tålamod, total avsaknad av fallenhet för strategiskt tänkande, ointresse för att utvecklas, och / eller bias i lärandet.

Läs igenom dessa en och en, och rannsaka dig själv. Om du inte är en vinnande spelare beror det rätt mycket på vilken eller vissa av dessa som kan appliceras på dig huruvida du är ett lost cause eller ej.

Lycka till då.

Så, efter en veckas total semester börjar jag bli människa igen.  Efter två veckor i Nevadaöknens fyrtiogradiga hetta känns den svenska sommaren som något det vackraste man kan få se innan man dör, till och med i femton plusgrader och pissande duggregn.

Jag har en vecka som gräsänkling framför mig, då frun är på resande fot. Jag och barnen har hängt ett dygn i sommarstugan, är nu på tripp till mina föräldrar, och ska mot slutet av veckan hänga med gamla barndomsvänner till mig i Uppsala.

Med reservation för att det kan bli några händer cashgame live i morgon kväll då jag har några kamrater på besök (det primära är dock fiska, grilla och snacka skit) så är mitt liv just nu väldigt lite poker, och jag kan inte säga att jag saknar det alls just nu. Jag fick en beskärd del med råge på min Vegasresa. Det räcker för juli och halva augusti.

Mitt liv har och har de senaste tio åren haft ett mycket positivt förväntat värde. Även om man plussar i de stora dragen kan variansen dock slå lite galghumoristiskt även på livet. Mina vänner har ibland kallat mig pojken med guldbyxorna, för att jag har haft tur i en del avgörande skeden i livet. Jag tror emellertid att man precis som i poker (och alla andra situationer) måste ge sig själv chansen att ha tur. Det handlar mycket om inställning. För den som vill förkovra sig i ämnet rekommenderar jag boken ”The Luck Factor”.

Jag tycker att jag är förbannat lyckligt lottad; jag har i fallande ordning en familj jag tokälskar, fantastiska vänner, ett jobb jag stormtrivs med och ett riktigt schysst boende. Efter denna lilla gråtmilda utläggning går vi över till variansens utfall på mitt liv. Min eget geografiska belägenhet i relation till min frus tycker jag är ett bra exempel på detta:

Jag har många år närt en dröm om att åka till New York, men det har liksom aldrig blivit av. Nu råkar den person jag är gift med vara rätt ointresserad av storstadssemestrar, men älskar sol-och-bad-tripper. Jag är precis tvärtom. Därför har det varit lite tungrott att sälja in the big apple.

Just nu befinner sig min fru i USA, och jag i Fellingsbro. Det är något som är väldigt, väldigt fel i den ekvationen.  Tur att jag är så satans nöjd med livet i övrigt, annars hade det kunnat vara så att jag varit en smula bitter över det faktumet.

Hon erbjöd sig för övrigt att köpa med sig en iPad hem för $499 (enklaste versionen). Jag har sneglat på dem ett tag, och tror att de skulle göra mitt arbetsliv väsentligt enklare (framför allt på resor). Tycker dock att de är en smula dyra om man ska köpa dem av en svensk importör. Hur som sa jag till henne att avvakta och se vad som händer med de svenska priserna när kedjorna börjar ta in dem. Rätt eller fel,  döm själva.

Hur hon hamnade i New York? Hon är på väg till Richmond, Virginia, för att göra lite fältstudier på Boy Scouts Of Americas gigantiska läger. Det måste för övrigt vara andra änden på en axel där min Vegas-resa var den ena. Nåväl, när hon landar på JFK Airport är planet tillräckligt försenat för att anslutande flight redan ska ha lyft. Flygbolagen är inte speciellt förlåtande till förseningar, man håller sällan en flight med mindre än att det är ett statsöverhuvud som ska medla i ett krig eller nåt.  Nu fick hon och ressällskapet en hotellnatt i New York och plats på nästa dags plan. Och med det alltså ett dygns fritid i staden.

Jag vill påstå att jag blev totalt badbeatad av United Airlines. Konstigt nog gör det inget, jag hoppas frun har det bra i staterna, för jag har det förbannat bra i regnet.

Vi kan skilja på människorna i de som är uppvisningsbara och de som inte är det.

Om några veckor ska jag ta mig mig min familj och åka till LEGO-land några dagar.  Stänga av omvärlden för en stund, koppla bort cyberspace och bara ägna mig åt de tre människor som står mig närmast. För mina barn måste LEGO-land vara en fantastisk plats, en låtsasvärld som  är konstruerad för underhållningen. Kulisser.
Las Vegas är också på många sätt en fantastisk stad. Mycket av det jag sett är häpnadsväckande; utbudet inne på till exempel Caesars Palace är hisnade, byggena längs strippen saknar motstycke i sitt slag bland de platser jag sett av världen (vilket i och för sig inte är så jäkla mycket).  

Las Vegas är i mångt och mycket ett LEGO-land för vuxna. En jättelik temapark byggd kring spelindustrin, och framför allt kring en paradgata, precis som i Astrid Lindgrens värld eller Skara Sommarlands handelsdel. Fast i megalomaniskt format. Allt här är fokuserat på att hålla strippens fasad intakt och glänsande, men du behöver inte gå många meter bakom den fasaden för att se att det är kulisser. Hundra meter där bakom är det samma motorvägar, samma skit och samma smuts som du kan se i alla andra miljonstäders utkanter runt om i världen.  Uteliggarna finns här också. De är inte renare än några andra människor som sovit på gatan i månader. Snarare tvärtom skulle jag tippa, med tanke på att den här neonstaden faktiskt är uppsmackad i mitten av en öken.

Strippen är imponerande, ingen tvekan om den saken,  men ju mer jag ser av Las Vegas, ju mer får jag känslan av ett hem där man bara städat och renoverat vardagsrummet och låtit de andra rummen förfalla. Det ger en lite fadd smak i munnen. Speciellt då det känns som om det finns en massa människor i de där andra rummen som inte är speciellt representabla att visa upp, som är tillsagda att stanna där inne och hålla käften tills gästerna har gått.

Har ni någon undrat hur turkisk peppar och kanelbulle smakar om man kombinerar det kan komma till mediarummet och fråga Pokerstarsbloggarna var de köper sina ”Fireballs”.

Jag inledde dagen med att ta en promenad bort till Bellagio, för att kolla hur deras pokerrum såg ut. Jag fick också chansen genom en mycket tillmötesgående floor manager att ta en titt inne i det mytomspunna Bobby’s Room,  där några av världens högsta livecashgames spelas. Många har nog intrycket att det är ett slutet sällskap som träffas där inne, men har man $20 000 över kan man faktiskt skriva in sig på väntelistan. Det är nämligen minimiinköpet för att få spela. Bobby’s  är precist som alla andra kortrum på Vegas kasinon publikt.

Man går konstant omkring lite småsnorig på grund av temperaturskiftningarna mellan de luftkonditionerade lokalerna och den kvalmiga värmen här i Vegas.

En av de mest tilltalande sakerna med World Series of Poker ur ett turistperspektiv är att spelare, personal, kringnissar (det är jag bland annat) och railare använder samma utrymmen. När det är paus får spelarna – undantaget några lounger och liknande – trängas med oss andra i matköer och på toaletter. Den ende som jag sett smita ut bakvägen när spelet är avslutat är faktiskt Phil Ivey, och jag förstår honom faktiskt. Det häcklas i Sverige om att ingen känner till pokerspelare utom spelarna själva, men en del av de som är på plats i LAs Vegas är superstjärnor. Phil Hellmuth, Phil Ivey, Doyle Brunson och Tom ”durrrr” Dwan skapar alla ett enormt publiktryck här.

De största namnen på plats är emellertid inte några pokerspelare, utan andra celebriteter. Ray Romano från alla älskar Raymond spelade första dagen men åkte ut. Bruce Buffer, kommentator från UFC är också en stor stjärna, liksom skådespelerskan Shannon Elisabeth. Jason Alexander, som för de flesta är George Costanza i Seinfeld, är i spel nu under dag 2B. Jason håller en mycket god ton både vid och bredvid borden, och tar sig tålmodigt tid för att prata med både fans och medspelare, trots att VÄLDIGT många vill växla några ord med honom.

I morgon har vi den enda spelfria dagen under WSOP main event. Jag har inte spikat aktiviteterna för dagen, men ni lär få höra vad det blev av den.

Reflektioner från Las Vegas:

Det finns tre former av värme. Varmt, förbannat varmt och Las Vegas-varmt. Det är så inihelvete varmt här så klockorna går baklänges på Rio. Om det hade funnits några. Jag har hört ryktas om att det inte finns några klockor eller fönster på ett kasino, samt att spriten är gratis när man spelar. Klockorna och fönstren kan jag bekräfta, hur det är med spriten vet jag inte, men kaffet och colan får i alla fall jag snällt betala för. Jag har å andra sidan inte lagt en krona på spel under min vistelse i Vegas so far.

Jag trodde jag hade lurat jetlagen genom mina förberedelser att ställa om dygnet. Tji som fan fick jag.  Igår och i natt hade jag ett arbetspass på sexton timmar. gick och lade mig och somnade klockan fyra på morgonen, gruvandes för hur jag skulle orka upp klockan åttatretti för att kolla när Hellner och Northug åkte rullskidor. Åtta sharp vaknade jag utan chans att somna om. Det straffar sig nu; jag är så trött att jag är beredd att lägga mig i fosterställning under borden här i mediarummet. Lång dags färd mot natt.

Ens jobb tar en hela tiden till nya erfarenheter. Härom dagen försökte jag mig på en springa-bredvid-permobilen-intervju med Doyle Brunson. Det gick sådär…

Mest ledsen just nu är jag för att jag råkat radera ett bedårande kort på TJ Cloutier och hans fru när hon krupit upp i hans permobil och de ser nästan lite nykära ut.

Här heter det tydligen electric scooter, men med tanke på ägargruppens rörlighet utan den tänker jag konsekvent kalla det för permobil. Och med tanke på den barocka längden på korridorerna på det här plejset vill jag också ha en till nästa gång jag kommer hit.

Jag har hört rykten om att Humberto Brenes skulle vara en ögontjänare som bara spexar och skojar och är funny guy när kamerorna är i närheten. Det ryktet vill jag döda här och nu; få av de spelare jag sett under mina dagar här i Vegas har så tålmodigt ställt upp på att fotograferas, skriva autografer och prata med fans. Alltid med ett leende på läpparna och en ödmjuk approach.

Dagens mest intressanta upptäckt var att Jennifer Tilly satt och åt en medhavd matlåda vid bordet. Inget jättebetyg åt matutbudet på Rio, va? Awkward som anglosaxarna säger.

Under den intagna måltiden på Newark Airport på väg till Vegas fick jag frågan om vad jag tror om framtiden för pokern. Kommer vattnen att utfiskas, hur kommer åren framöver att bli för spelarna?

”Om detta vet vi intet”, skulle vi en smula förnumsigt kunna konstatera. Det är å andra sidan inte riktigt sant; vi vet en del, en del kan vi slutleda oss till utifrån vad vi vet, och en del kan vi anta utifrån sannolikheter baserat på vad vi vet. Och med det som bas kan vi faktiskt måla upp en tavla av framtiden som säkert innehåller en del detaljer som kommer att visa sig sanna.

Visst, de gyllene åren för den svenska nätpokern är över, och den kommer aldrig komma tillbaka. De gyllene år som var i början och i mitten av 2000-talets första årtionde är borta, och vi kommer aldrig att få se dess like igen. Samtidigt är det så att så länge det finns exploaterbara marknader kommer det att komma en ny tillströmning av nya (läs ”dåliga”) spelare.

En duktig pokerteoretiker sade en gång när jag intervjuade honom att  ”en av sajternas viktigaste uppgifter i framtiden är att försvåra möjligheten till table selection”, det vill säga för duktiga spelare att aktivt söka upp sämre motstånd. Det ligger i sajternas intresse att dra ut på dräneringsprocessen.

Pokerbranschen expanderar i Asien, Sydamerika och i Australien, och marknaden för liveturneringar är bevisligen långt ifrån mättad ens  i Europa. Dessutom tror jag att när / om vi får en lagändring om livespel i Sverige (det ligger troligen rätt många år framåt i tiden), kommer vi få ett uppsving för påkern även här, om än inte i närheten av den förra boomen.

För livespelarna är jag säker på att det alltid kommer att finnas en marknad att livnära sig på, för den som har en smula talang och ambition. Människor som har pengar och ser poker som en rekreationsform kommer inte att försvinna, och på en plats som till exempel Las Vegas eller random europeiskt casino tror jag alltid att värdet vid cashgameborden kommer att vara bra för yrkesspelarna.

Däremot tror jag att det kommer att ställas hårdare krav på spelarna att röra på sig, och vara en smula kreativ i val av spelformer med mera, om man vill hitta spel man har edge i .Det kommer inte år 2015 vara lika självklart att man gör pengar vid ett pokerbord som det var 2005 eller ens 2010, men edgen för de bra spelarna kommer alltid att finnas för den som letar.

”Målet är inget, vägen är allt” skaldade Robert Broberg. Jag tycker jävligt illa om Brobergs så kallade kulturgärning sedan gammalt, och den här frasen gör det inte bättre för den sjuttioårige gubben när jag applicerar den på faktumet att de första 1,5 timmen av min Vegasresa ska tillbringas på Swebus.

”Vad har du att göra innan du åker?”, undrade min fru under kvällen. ”Tja….”, sa jag, ”jag ska väl ta och packa, fixa lite tvätt och disk, och sen ska jag väl knacka ihop en blogg eller två om att jag är på väg”

”Har du inte gjort det i en månad nu? Du gör ju inget annat än att tjata om den där resan”, säger frun lugnt och och byter kanal när det dyker upp något program om livet i slummen på Kunskapskanalen. Touché. Visst, jag har ältat att jag ska tillbringa två veckor i Vegas under WSOP main event. Men undertecknad är också en kille som tycker det är en händelse att resa till Kungsör. Jag har lite Aspergertendenser och behöver rutin och kontroll på min tillvaro. Nu TROR jag att jag har kontroll på de kommande två veckorna, men vis av erfarenhet är jag tämligen säker på att det kommer att ske en eller flera major fuckups i min planering. Nu blir det bara spännande att se var. 

Jag tycker att en av de roligaste sakerna med pokervärlden är när man hittar de dolda historierna i historien. Spelare eller profiler som verkligen bidragit med något, eller skrivit in sitt namn i historieböckerna, men som ändå är okända för massorna. Trots pokerns exploatering finns de verkligen, och jag upphör aldrig att roas när jag springer in i dem på de mest oväntade sätt.

Under Nordic Masters skulle jag gå runt och ta chipcount på spelare som låg bra till, och frågade en kille i snaggat hår och vit tisha vid ett bord om hans namn. Han såg, som det heter, ”inte mycket ut för världen”, det vill säga en regular guy. ”Mats Gavatin” svarade han försynt på min fråga. Där och då hade han nästan lika gärna kunnat svara ”Bob Dylan” eller ”Blixt Gordon”.

Jag visste mycket väl vem Mats Gavatin var. Vi hade haft honom som en sort skämtfigur, en pokerns Keyser Söze som ingen riktigt vet om han finns, som bara dyker upp i resultatlistorna. Själva grejen var nämligen den att han hade verkligen resultat att tala om. Ett tiotal WSOP-cashar och därtill en EPT-seger i Dublin 2005. Men ingen i pokersverige känner killen. Och så dyker han upp på Casino Cosmopol i Stockholm bara så där. Anyhow, jag fick tillfälle att prata en smula med honom både där och vid ett senare tillfälle, och han är numera inte fullt så anonym och visade sig därtill vara en högst sympatisk individ.

Vi hoppar några månader framåt i tiden, och jag sitter i lobbyn på samma Casino Cosmopol som i historien om Mats Gavatin. Då ser jag Nalle Hedlund komma travande med en äldre man med stor grå mustasch. ”Det kan väl inte vara….” tänker jag….Men jo, nog är det Jan Lundberg som står där. Vem, tänker merparten av er nu. Ni är i gott sällskap. Men vi snackar om en spelare som faktiskt suttit på finalbord i WSOP main event.

1998 hade Jan ”Valrossen” Lundberg ett bra år i WSOP. Först tog han sig till finalbord i $1 500 Fixed Limit Omaha, där han slutade tvåa efter headsup mot Michael Chadkin från USA. Vännen Chris Björin fanns för övrigt vid samma bord och slutade sjua.  En viss Scotty Nguyen fick lämna finalbordet först.

Scotty och Jan Lundberg  träffade på varandra igen vid ett finalbord samma år i WSOP. Denna gång var det main event, där Lundberg slutade sjua, och Scotty skrev in sig i pokerhistorien på allvar, även om han redan hade ett armband från året innan. Scotty hade för övrigt hunnit med ännu ett finalbord 1998 utöver de två nämnda. Han slutade nämligen trea i $2 000 No Limit Holdem också.

Jan Lundberg dyker upp i de internationella resultatlistorna med jämna mellanrum, även om han inte varit i närheten av att återupprepa bedriften från 1998. Tyvärr blev det en tidig sorti från årets SM, men jag hoppas att vi stöter ihop igen, och att jag då får chansen att byta några ord med en av svensk pokers mest fascinerande doldisar.