Dessvärre vräkte regnet ner när vi landade på Malta i morse. Det är dags för konferens och idag är den enda lediga dagen vi har. Sjukt tråkigt att det ska behöva regna då… Det blir jobb på hotellrummet istället.

Apropå hotell, ja. Det är väldigt varierande klass på hotellen här på Malta. Vi tog taxi till Sliema Hotel som visade sig vara ett riktigt råttbo. Tre stjärnor på väggen men fan vet om de skulle fått ens en halv.
Efter lite övervägande bestämde vi oss för att boka in oss på Le Meridien med egna pengar. Riktigt nice! Vi är visserligen tre kollegor som delar rum men det är ett mastodontrum så vi ska nog klara oss fint!

Utsikt från rummet på Sliema Hotel

Pokern här nere är det lite si och så med. Ordentligt fiskigt men med Europas högsta rake är det lite svårt att motivera sig till spel. Har hört att cappen (dvs maxraken) på vissa casino är €100. Det är helt sjukt. Får rikta in oss på en turnering istället om det ska bli något.
Finns också viss risk för att vi somnar innan vi ger oss av, vi var trots allt uppe kl 05 imorse…

Utsikt från rummet på Le Meridien med tillfälligt uppehåll

Det blir ett kortare inlägg nu, utförligare rapport kommer i veckan. Nu är det dags för jobb, sedan lite shut eye!

När jag hade lunch igår passade jag på att åka och handla. Jag reser ner till Malta för konferens på söndag så jag behövde snus och lite andra förnödenheter.
I första kassan sitter det en lapp på kortläsaren. Jag kan inte missa den när jag slår koden och den påminner mig vänligt på följande vis: ”Hm.. Har du inte glömt något?” Jag glömmer saker hela tiden så det har jag säkert gjort. Börjar fundera på vilka som skulle med till Vegas. Den listan har jag koll på. Har jag missat rakeback till någon? Nej, allt är fixat. Min blick fortsätter till nederkanten av lappen. Självklart är det monopolet som vill sälja lotter till mig. De tar i alla fall ansvar för att jag inte ska glömma det.

Jag funderade lite på det hela. Med tanke på mitt förra inlägg så kom jag på att det vore kul att kolla hur monopolets marknadsföring ser ut i verkligheten. Jag slet upp mobilen och fotograferade lappen. Sedan gick jag vidare till nästa ställe. Där fanns det reklam för en jäkla massa spel. Monopolet försökte till och med utnyttja Mors dag för att få oss att köpa lite vinstchanser till kära mamma. Jag fotograferade. Man proklamerade att man kunde bli rik på hästar. Eller nej, inte ens det, det var faktiskt en uppmaning: ”Bli rik på hästar”. Det roliga är att alla andra bolag hade kunnat köra en snarlik slogan: ”Bli rikare på hästar”.

Jag dokumenterade all reklam jag hittade med kameran. Inte någonstans hittade jag någon information om vart jag vänder mig ifall jag får problem med spelandet. Ingenstans fanns något skyddande av folkhälsan.
Till slut fick personalen nog. De skyndade fram och informerade om att jag inte fick fotografera. ”Varför inte?” undrade jag. ”Det bara är så” blev svaret.
Javisst, jag vet ju givetvis att det är butiksbestämmelser som är anledningen men det visste inte personalen. Men de är tydligen kompetenta nog att skydda folkhälsan.

Missförstå mig inte, jag är helt för att monopolet ska få marknadsföra sig på det sätt de gör nu förutsatt att de släpper konkurrensen under licenssystem.

Eftersom jag blev lite kär i citat så citerar jag nu barndomsidolerna Entombed: ”Who examines the doctors?”

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Han var klok gamle Winston. Frihetsälskare var han också, precis som jag själv. Men vi får inte glömma att vi faktiskt lever i en demokrati. Majoriteten av människorna som har rösträtt i Sverige vill inte att vi ska kunna spela poker på något annat ställe än Casino Monopol. Så är det.

Vi måste komma ihåg att ett monopol inte alltid är av ondo. Systembolagets monopol på spritförsäljningen har varit lyckat om syftet är att värna folkhälsan. Sverige har faktiskt väsentligt lägre andel alkoholmissbrukare än andra europeiska länder. Visste ni att samhällskostnaden för alkoholrelaterade skador uppgår till över 40 miljarder kr per år? Det är mer än vad hela försvarsmakten kostar. Vi får på empiriska grunder anta att notan hade varit väsentligt större med en fri marknad för alkoholförsäljning, liksom lidandet för flera enskilda.

Spelmonopolet är en annan femma. Skälet till att det finns sägs vara folkhälsan. Staten har i det avseendet misslyckats kapitalt. Svenskarna spelar inte mindre än andra europeér, snarare tvärtom! Vi spelar näst mest i hela Europa, bara italienarna är värre. Varför är det så? I övrigt jämförbara länder uppvisar inte samma beteende när det kommer till spel. Det beror på en enda sak: staten använder inte sitt monopol till att skydda folkhälsan, staten gör raka motsatsen. Man utnyttjar monopolet för att få folk att spela mer.

Svenska Spel är det bolag som enskilt lägger mest pengar på marknadsföring i Sverige. Läs den meningen igen. Förstå vad det betyder.
Svenska Spels flaggskepp Jack Vegas skapar fler spelmissbrukare än något annat spel i Sverige. Jack Vegasmaskinerna står utställda i områden där utsatta grupper bor. De marknadsförs direkt mot de som löper störst risk att hamna i ett missbruk. Gör staten så här medvetet? Ja , självklart. Svenska Spel är ett vinstdrivande företag. Om de hävdar att det är slumpen som avgjort var maskinerna hamnar så har de inte gjort sitt jobb. Det är till och med grovt tjänstefel. Återigen, allt detta förutsatt att monopolet vill värna folkhälsan.

Svenska Spel har så kallade ”spelgränser” där man själv kan (eller måste) sätta upp hur mycket man får spela för under en viss tidsperiod. Det hade ju kanske varit en bra grej om det inte hade varit så fruktansvärt godtyckligt. Man kan sätta vilken gräns man vill. Själv får jag spela för en miljon om dagen sju dagar i veckan – året om. Det är med andra ord ett jävla hyckleri!

Anders Borg sade öppet i höstas att monopolet inte skulle släppas med hänsyn till statsfinanserna. Okej, det köper jag. Det är faktiskt ett legitimt argument så länge de är öppna med det; statskassan behöver intäkterna för att finansiera landet. Problemet är att Svenska Spel gömmer sig bakom folkhälsan. Svenska Spel skulle svårligen kunna konkurrera ens nationellt med bibehållna intäkter. Deras pokerdel är absolut konkurrenskraftig men övriga spel är skrattretande. Återbetalningsprocenten till spelarna (dvs den summa av intäkterna som går tillbaka som vinster) är rekordlåg i jämförelse med utländska bolag. Oddsen är skandalöst dåliga och om man spelar något annat än poker på Svenska Spel så förlorar man pengar även om man vinner då man hade vunnit mer på samma spel  hos i princip vilket annat bolag som helst. Jämför till exempel travodds hos ATG med de travodds som finns på nätet.

Jag avslutar med ett annat citat.

”Ignorance is like a shadow. It has no real substance of its own, it is simply a lack of light. You cannot cause a shadow to disappear by trying to fight it, stamp on it, by railing against it, or any other form of emotional or physical resistance. In order to cause a shadow to disappear, you must shine light on it.” /Shakti Gawain

Vi måste alltså berätta om hyckleriet, få folk att förstå. Det finns dock risk för att det kommer att ta väldigt lång tid men man måste ju börja någonstans.

Jag tänkte helt fräckt slänga in ett av mina gamla blogginlägg från min ”privata” blogg. En del av er har redan läst det men jag antar att de flesta inte har det. Jag slänger in det för att mixa upp lite och för att ge en liten sneak peek på hur och vad jag skriver.
Senare i veckan kommer jag att adressera tillslaget på Krukan, lagstiftningen och framtiden. Anledningen till att jag väntar är att jag är ”bunden” att skriva för en annan sajt om just det ämnet i slutet av veckan.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker  i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot. En bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen – allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ’Allo ’allo ’emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel. Jag fick lära mig tyska i skolan.

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.

Jag tror att jag skriver det här som ett direkt svar till Erik Rosenbergs premiärinlägg i den här bloggen. Eller kontrast. Eller kommentar.

Jag känner mig inte som en misslyckad pokerspelare. Tvärtom. Sen mäter väl folk framgång på olika sätt antar jag. I pokervärlden mäts framgång ofta i inspelade pengar och där ligger jag väl i lä i jämförelse med ”proffsen” men på den nivån jag spelar så går det bra. Och det går bra för att jag är duktig. För att jag utvecklas och hela tiden hittar nya och snabbare sätt att exploatera mina motspelares svagheter.

Jag känner mig stark vid ett pokerbord. De första åren jag spelade poker försökte jag alltid sätta mig i jobbiga situationer vid borden. Spela mot erkänt duktiga spelare för att lära mig. Jag fick givetvis pisk hela tiden. Eller njä, inte hela tiden. Jag har faktiskt en hel del trofeér i bältet. Namedroppande kör jag senare, jag vill ju inte sabba några av de anekdoter som kommer längre fram.

Jag heter Jens Jadbäck och är snart 30 år gammal. Vissa dagar känns det tungt att erkänna att man nästan är 30, andra dagar inte.
Jag har liksom Erik Rosenberg jobbat med att skriva om poker. Jag har bevakat turneringar i Sydamerika, Nordamerika och Europa. Allt från WSOP till EPT, WPT och PHT. 2006 började jag jobba för en pokersajt i London. Året därpå flyttade jag hem till Sverige men fortsatte att jobba med samma sak. Nu jobbar jag på NordicBet sedan ett år tillbaka. Huvudsysslan är VIP spelare, men jag är nästan lite allt-i-allo på grund av mina kontakter och generella branschkunskaper. Det blir med andra ord en del andra projekt också, allt ifrån affiliates till marknadsspecifika kampanjer. Naturligtvis blir det en hel del live events också.

Nuförtiden spelar jag nästan uteslutande livepoker. Onlinepokern använder jag mest till kval, likt vår bloggkollega Ola Brandborn. Den senaste vinsten kom förra söndagen då jag kammade ett Vegas-paket värt 6 000 dollar. Eftersom jag redan var inbokad till Las Vegas i år så använder jag vinsten till att plocka med flickvännen som också är pokertokig. Hon är turneringsspecialist och har lärt mig otroligt mycket. Vi har helt olika spelstil och har kunnat dra stor nytta av varandras tips och råd. Mest jag då ska jag erkänna, eftersom hon är ganska mycket bättre än jag.

Det blir ett lätt hektiskt liv när man både jobbar med poker och dessutom spelar poker. Det är tvära kast och ofta kan man inte planera särskilt långt fram i tiden. Plötsligt vinner man en satellit någonstans och måste dra iväg. Eller så vinner en kund en satellit och då är det samma sak. Den enda riktiga hållpunkten under året brukar vara WSOP i Las Vegas som jag har besökt sedan 2005 med undantag för förra året, då jag höll på att flytta till Stockholm och precis hade börjat på mitt nya jobb.

Den närmaste tiden blir det en tripp ner till Malta, sedan nästan direkt till Las Vegas, direkt därefter lite semester i New York och eventuellt ett snabbt besök i Atlantic City. Sedan blir det sensommarturné på de svenska klubbarna.

Här i bloggen kommer jag att skriva om både gammalt och nytt. Saker jag varit med om nyligen eller för flera år sedan. Det blir anekdoter från Londons klubbar, söderhavsöar och homegames. Det blir självklart kommentarer på aktuella händelser och förhoppningsvis lite käftande oss skribenter emellan.

Jag tänkte berätta hur jag lärde känna de andra skribenterna. Den älsta bekantskapen av dem för mig är Ola Brandborn. Honom träffade jag för första gången 2003 (tror jag att det var). Jag och ett par kompisar hade en pokerklubb nere i Lund och han skulle hjälpa till med sponsringen. Vi skulle ses i Stockholm på anrika Klubben men när vi kom dit stod ingen Ola att finna. Det ryktades om att han blivit brutalt utdragen gång efter annan föregående kväll. Till slut dök han upp, mer eller mindre som ett spöke. Men vi fick vår sponsring i alla fall.
Sedan startades pokerförbundet upp och Ola skrev de officiella pokerreglerna och jag korrekturläste. Sedan vet jag inte hur det kom sig men våra vägar korsades allt mer. Vi har jobbat ihop, gjort filmer från Vegas, skrivit bloggar och kört en massa projekt. Jag vet inte vad det är med den där teoretikernörden men vi brukar kunna skapa bra skit!

Erik Rosenberg och jag blev ombedda att lägga till varandra på msn av en gemensam bekant. Jag visste att han bloggade och att han gjorde det bra men jag hade inte riktigt hunnit läsa hans alster. På ett av våra pokerforum började en gruppering bildas, ett kompisgäng mer eller mindre, och både jag och Erik halkade med. Sedan har det blivit ett antal träffar, mest i sociala pokersammanhang, bland annat på Valterego Invitational häromåret.

Simon Lindell träddade jag för första gången i vintras på en turnering strax utanför Örebro. Vi hade addat ett SuperWeekend paket till prispotten men vi ville inte ge det till vinnaren (eftersom det är så tråkigt) så jag skrev ner på en lapp att den som åker ut på plats 26 skulle få paketet. Jag vek ihop den och gav den till turneringsledaren och berättade inte för någon hur det låg till.
Simon var den som åkte ut på ”the lucky spot” och för någon månad sen bar det av till Tallinn. Vi satt fast där i några dagar på grund av askmolnet, men vi hade förbannat kul!
Han är, liksom de andra, en jävligt duktig skribent och det kommer att bli skitkul att läsa vad han skriver. Sin privata blogg uppdaterar han alltför sällan i mitt tycke.

Jahapp, det var lite om mig (och andra) men mer kommer. Jag har lite svårt att hålla käften ibland så räkna med liv i luckan med jämna mellanrum…