Jag lovade Murat för flera månader sedan att upplåta utrymme i bloggen inför årsmötet. Nedan är skrivet av Murat Sahan och Pär Johansson.

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda intentioner och ungefär så känns min tid i förbundet, goda intentioner men käpprätt åt helvete. Men låt oss börja från början. Jag heter Murat Sahan och är ordförande för Svenska Pokerförbundet (SvePof). Det är många som har undrat vad Svenska Pokerförbundet har sysslat med de senaste åren och genom denna berättelse vill ge vår syn på det hela men också kanske komma med tips om hur man i framtiden ska undvika fallgroparna. Det jag skriver bör inte ses som någon ursäkt utan mer som en förklaring.

 Det hela började för cirka 3 år sedan. Jag, och några med mig (Erik Rosenberg, Ola Brandborn m.fl.), tyckte att dåvarande styrelsen för Svenska Pokerförbundet egentligen inte verkade uträtta något annat än att anordna ett SM. En annan sak vi lade märke till var att all kommunikation från förbundet tycktes handla om SM och vi ställde oss frågan om inte det gick att göra bättre? Jag och Erik Rosenberg (Ola hade dock redan sagt att han inte ville ingå i någon styrelse men ville hjälpa till) bestämde oss för att göra något åt saken nämligen att försöka ta över. Vår ”plan” var enkel. Vi skulle tala om för den då sittande styrelsen med Peder Månson i spetsen att vi ställde upp som motkandidater och på ett ärligt sätt försöka ingå i styrelsen för att på sätt påverka Svepof.

Så var det dags för årsmöte anno 2009. Det fanns en del folk på plats, Micke Norinder, Nicholaus Anderbom, Per Johansson, Kid Darolf, Helena Forsell, Bengt Andersson m.fl. och så givetvis ”vi”, Aaron Axelsson, Peter Linkhorst, Jonas Berg och Erik Rosenberg. Dock hade Erik redan tidigare sagt att hans planer på att vara med i styrelsen fick stå tillbaka pga. personliga skäl. Inga problem, tänkte jag, vi är ju ett fullgott gäng, duktiga och handlingskraftiga. – Ack vad fel jag hade.

På mötet meddelade hela den dåvarande styrelsen att de avgick och att ingen av dem ville sitta med i den nya styrelsen. De ansattes också för den del tuffa frågor om framförallt om varför man inte syntes mer. Samma frågor som vi i nuvarande styrelse ofta får. Efter en stunds pärs avgick styrelsen och vi valdes in.

Vi tog som sagt över och hade högt flygande planer. Roller fördelades, Aaron blev ordförande osv och jag kassör och ansvarig för live-SM, kassör enbart eftersom ingen annan ville ta på sig den rollen. Vi var alla entusiastiska och fulla av tillförsikt.

Vi hade styrelsemöten och försökte komma igång men ett av de stora problemen vi hade var att det tog väldigt lång tid för oss att få tillgång till alla uppgifter som behövdes och till Svepofs bankkonton och vår entusiasm minskade i takt med att månaderna gick och vi inte kunde uträtta något i praktiken.

Ett annat problem var att ledamöterna kom från olika städer, förvisso alla från undre halvan av landet men ändock. Det blev långa restider för många och våra möten förlades därför i Linköping och i Norrköping och någon gång i Växjö. På så sätt blev det så att alla förutom en fick resa. Detta innebar i sin tur att kostnaderna för möten ökade och att det var svårare att få ihop dem. Dessutom fanns tidsaspekten när folk i någorlunda tid ville komma hem från mötena. Senare, dels för att förenkla och dels för att spara pengar införde vi telefonmöten. Detta var praktiskt och billigt men i gengäld tappade man en del mötesdynamik och sammansvetsningen i gruppen blev ännu sämre.

Resultatet för oss var att även om vi hade goda intentioner och vi lade ned tid under styrelsemötena så blev det mycket litet gjort efter mötena. En av våra käpphästar var att vi skulle jobba ideellt och inte få någon som helst slags betalning men däri ligger också en av farorna. Om man inte får betalt är det också svårare att avkräva resultat och få folk att ta ansvar. Vissa uppgifter kräver mycket tid och även om man kan säga att folk borde förstå att man ändå har ett ansvar när man har tagit på sig en uppgift så är det svårt att konsekvent få folk att jobba ideellt, man får också förstå att folk måste prioritera sina vanliga jobb och sina familjer. Mitt syfte är dock inte att peka ut enskilda personer och i denna fråga var vi nog alla lika goda kålsupare.

Dock fortsatte vi träffas och så småningom fick vi alla papper. Vi hade också ärvt ett online-SM som Unibet skulle anordna och dels skulle live-SM anordnas. Tack vare mitt stora kontaktnät i pokerbranschen och för att jag ändå i jobbet reste runt på diverse tävlingar så blev det jag som tog live-SM pucken. Vår ekonomi var inte den bästa så jag trodde, felaktigt skulle det visa sig, att vi kunde skära bort en del av mellanhänderna och låta hela vinsten från SM gå till Förbundet men mer om det nedan.

SM-online
2009 var vi med och anordnade vårt första online-SM. Föregående styrelse hade skrivit kontrakt med Unibet som vi fick ärva. Det var inget dåligt kontrakt och det kom in bra med pengar till förbundet. Tyvärr så hade siffrorna för online-SM stadigt varit på nedgång, precis som för live-SM. Både vi och Unibet var missnöjda med resultatet 2009 men båda parter var beslutna om att ta revansch, att göra bättre ifrån oss och därför försökte vi ytterligare två gånger tillsammans med Unibet. Men 2010 uppvisade ett nytt bottenrekord med under 600 deltagare! Vi fick mycket kritik och situationen kändes ännu olustigare.

2011 var vi rörande överens om att satsa hårdare och antalet deltagare ökade med 44 procent. Fortfarande dock ett misslyckande speciellt om man ser på att Svenska Spels SM lockade tre gånger så många deltagare. Vi var helt enkelt inte tillräckligt duktiga nog på att föra debatt i frågan och skapa intresse kring det, för även om det är operatören som ska marknadsföra eventet är det vår skyldighet att hjälpa till. Det gjorde vi, men inte i tillräckligt
hög grad. En av de saker som vi dock gjorde rätt var att betala en person för att denne skulle sköta kontakten med Unibet (det tar mycket längre tid i anspråk än vad man tror) och för att uppdatera hemsidan etc.

Live-SM
2010 anordnade vi live-SM på Malta. 158 deltagare fick vi ihop på main-event. Eventet var inte det bästa och jag personligen bär mycket av det ansvaret då SM var mitt område. Oscar Silow skrev ett mycket kritiskt blogginlägg om hela händelsen. Men en fördel med inlägget var att vi fick igång en het debatt kring förbundet och SM och Oscars inlägg, debatten och Svenska Pokerförbundets officiella svar kan läsas här (scrolla ned på sidan).

Vi var dock inte dummare än att vi tog lärdom från Maltaäventyret och 2011 hade vi en ny plan. Arrangamenget vi genomförde i Riga var betydligt bättre än det på Malta men istället så misslyckades vi med att binda till oss pokersajterna och deltagarantalet blev katastrofalt litet och än en gång var misslyckandet ett faktum. Dock återigen, inget ont som inte för med sig något gott. Misslyckandet i Riga har skapat debatt med reultat av det både finns de som är intresserade av att anordna SM och de som är intresserade av gå med i Svenska Pokerförbundets styrlese och på vända den nedåtgående trenden. Alltså folk som vill ta ansvar för Svensk Poker och lägga sin tid och energi på detta.

Nu är det svårt att i förväg veta vilka som kommer att bli invalda och valberedningen har ännu inte kommit med sitt förslag men vilka det än blir så önskar jag dem all lycka i världen. Personligen kommer jag givetvis att avgå som ordförande då jag under rådande omständigheter inte har varit rätt person att leda Förbundet.

Nu är det dags för årsmöte igen. Närmare bestämt söndagen den 26: e februari 13:00 på Scandic Sergel Plaza i Stockholm. Svenska Pokerförbundet bjuder alla som kommer på medlemskapsavgiften (100 kr) så kom dit och gör era röster hörda för i slutändan så är det ändå medlemmarna som ska bestämma vilken riktning Svenska Pokerförbundet ska ta.

Murat Sahan, ordförande Svenska Pokerförbundet.

Nedan är Pär Johanssons berättelse om hur han ser på sin tid i Svepof:

Pär Johansson: klubbansvarig SvePof

En liten berättelse om mitt engagemang i Svenskapokerförbundet sett ur min synvinkel

Året är 2009 och jag och min kamrat Kid Darolf är väldigt engagerade i att driva klubb och legalisera detta. Vi har varit med i Svepof sedan tidigare och som sagt driver vi klubb i vår hemstad Tidaholm

Så går årsmötet 2009 till precis som Murat beskriver med den skillnaden att jag väljs in som ledamot och Kid som suppleant även ”Engeln” från Linköping väljs in i styrelsen. Tilläggas bör att jag i detta läge inte känner någon av de övriga ledamöterna. Känner mig väldigt taggad inför detta då det känns som att vi är ett bra gäng (2 chefredaktörer på pokertidningar, en moderator på Pokerforum, Aaron, Peter Linkhorst och Jag ).

Organisatoriskt så tycker jag att det sätter sig ganska snabbt att mitt ansvar blir att sköta kontakter med klubbar. Under 2009 så får jag en hjärtinfarkt med påföljande bypassoperation samtidigt så uppdagas det att jag lider av diabetes detta var givetvis ett hårt slag för mig när jag tycker att jag står mitt i livet och allting leker, jag driver en framgångsrik pokerklubb ett nystartat företag osv.

Jag anser att vi har levt i en nedåtgående spiral hela tiden det har inte funnits några klubbar med i Svepof mer än min och andra närliggande klubbar typ Falköping. Det finns ingen som pratat positivt om Svepof när jag och Kid försökt att resa runt på vår fritid och lobba för Svepof utan det var verkligen som att stå mot väggen varje gång man klev in på en klubb fick man repliker typ ”vart har Peder och hans brat’s tagit vägen?”, ”har ni inga addade värden med er när ni kommer?” osv.. Den av den tidigare styrelsen gjorda stämningen mot Svenska Spel gällande varumärket poker-SM var ett hett ämne vilket inte var helt lätt för att inte säga omöjligt att försvara.

Mitt engagemang sjunker men tar mig i kragen och lyckas frigöra mig så att jag kan följa med och jobba på Malta under SM vilket jag tycker att vi genomförde jävligt bra med de förutsättningar vi hade.

Efter SM på Malta så känns det som mitt intresse har svalnat om möjligt mer. Kid hoppade av pga personliga skäl samtidigt som han tyckte att han tillförde inget. Jag och Kid har under den senare delen av 2011 avyttrat vår klubb i Tidaholm pga att vi inte känner att vi hinner, mitt företag växer och Kid har fått jobb på annan ort.

Det man kan säga är att både jag och Kid brinner för klubbpokern i Sverige men vi har nog inte varit det perfekta valet för Svepof att använda tyvärr.

Pär Johansson

Alla som vill hjälpa till kan kontakta valberedningen tom tisdagen den 21: a feburari kl 23:00 på b.eriksson@gmail.com Om ni ska nominera någon annan person än er själv så hör efter med den personen först att denne vill vara med i Svepof och skicka dennes kontaktuppgifter till valberedningen.

Jag blir alldeles matt när jag läser monopolets bloggar. Man skyller på att många är köpta medan man under monopolets flagg utan att blinka hävdar att man själv är undantaget som bekräftar regeln. Man förespråkar SM-inköp på 25-40 000 kronor eftersom man ”inte har i SM att göra om man inte har råd”.

Självklart anser man att SM bör anordnas på Casino Monopol. Hur svårt ska det vara? Andra sajter som vill vara med kan ju anordna satelliter, det bryr sig ju inte Svenska Spel om. Fast vänta nu… Är det verkligen så verkligheten ser ut?

William Thorson har alltså, i sin av monopolet sponsrade blogg, som av monopolet sponsrad spelare, kommit med förslag på hur förbundet bör arbeta mot andra sajter och anordna ett SM. Det är så bedrövligt ignorant, oinsatt och pinsamt att jag blir mörkrädd.
William Thorson i sig själv är ett fullkomligt lysande exempel på att staten inte kan eller vill hantera spelproblematik bättre än privata aktörer. Thorson har själv skrivit om sina problem med spelande samtidigt som staten förser honom med mer kapital att spela för – är det att ta ansvar? Är det någon som överhuvudtaget kan försvara den här fullkomliga idiotin?

Det handlar inte om att folk ska få spela så högt de vill var de vill. Det handlar om att vi vill spela LÄGRE. Vi vill kunna spela för 200 spänn om vi råkar befinna oss 50 mil från närmaste casino. Att låta tunga spelmissbrukare som William Thorson agera förebild och talesperson med idéer om statliga turneringar med inköp uppåt 40 000 kronor i syfte att utesluta de som vill spela lågt, för glädjens och inte pengarnas skull, är fullständigt barockt!

Finns det inte någon endaste själ på Svenska Spel som ser det enorma hyckleri vari denna lilla saga blott är ett milt symtom på den skenande dubbelmoral hela företaget står för? Hur orkar Lotteriinspektionen med sin egen uppgift att upprätthålla detta vansinne? Jag bara frågar. Jag hoppar inte på någon… Jag bara frågar.

jens.jadback@nordicbet.com

Då var det min tur att skriva om det numera berömda Mötet. Jag är rädd för att det här blir ett spretigt inlägg som kommer att handla om både Svepof och Ken Lennaárd, men det var precis det mötet också handlade om så det kanske är ok. Jag tänkte redogöra för mina ståndpunkter kring det hela.

Det var alltså Ken som kallade till möte och jag tror ingen av de inbjudna hade glömt KenGate eller ryckte på axlarna och sket i vilket. Det fanns där, självklart. Vissa var mer insatta i historien än andra men vi var alla medvetna om huvuddragen.
Syftet med mötet och varför jag personligen valde att närvara kommer vi till alldeles strax. Det hela började med att Ken redogjorde för turerna kring KenGate. Inget nytt som framkom för min del – det verkar som att alla har försökt blåsa varandra till höger och vänster på den gamla kortoxen-tiden och det är en salig röra av hämnd och svinhugg som man inte har en chans att hänga med i om man inte var där. KenGate verkar bara vara ett enda slag i ett stort krig och detaljerna kring vad som utspelade sig i stridens hetta kan kvitta och finns dessutom redogjorda för i Kens blogg för den nyfikne. Inläggen om specifikt KenGate finns sparade någonstans (google is your friend).

Därefter redogjorde Ken för förbundets historia då det var han som en gång startade upp det, 2005 närmare bestämt. Jag var själv med på det första årsmötet och trodde helhjärtat på förbundet. Året senare kom KenGate som sänkte Ken och hans frånvaro sänkte förbundet. Ingen kunde fylla hans skor. Man kan tycka vad man vill om Ken och/eller KenGate, men så var det. Jag tycker inte att Ken borde eller överhuvudtaget kunde sitta kvar i Svepof efter det som hade hänt. Jag tycker inte att han kan det nu heller. Vidare så klargjorde han på mötet att han inte heller ville ingå i någon styrelse, så den biten tycker jag att vi kan släppa helt och hållet.

Varför hade Ken då kallat till möte? Jo, han ville presentera ett förslag om att förlägga SM till ett grekiskt casino. Han var helt öppen med detta och han var tydlig med att han faktiskt försökte sälja det konceptet. Ett förslag bland andra helt enkelt.
Dessutom ville han få igång debatten inför årsmötet och säga vad man vill men han har lyckats.

Varför gick jag på mötet? Jag hade i förväg och på omvägar fått höra att Ken ville sälja in SM till det grekiska casinot så det var ingen överraskning. Jag var dock nyfiken på debatten som skulle uppstå mellan övriga ”pokerröster”, inte minst var jag nyfiken på vad förbundet själva hade att säga, vad Dan Glimne tyckte, hur Erik Rosenberg ställde sig och så vidare.

Vad tar jag med mig?

Gällande Ken Lennaárd:
Kackel om KenGate skiter jag rätt hårt i, oavsett vem det kommer ifrån. Vi vet alla vad som hände, det finns tillräckligt med information för var och en att ta ställning till den historien. Ken som person kan man ha olika åsikter om och jag försvarar honom inte och jag vill inte se honom i någon styrelse.
Däremot så var det hans idéer som gav förbundet en flygande start (och kraschlandning) och eftersom det är total brist på sådant driv i dagens ankdamm så är åtminstone jag beredd att lyssna på alla ideér, oavsett om de kommer från Ken, Lapproffe eller en anonym kommentator här under. Sedan är det upp till årsmötet att rösta.

Gällande förbundet:
Det verkar som att det finns oklarheter kring tidigare styrelsers redovisningar. Det ryktas om omfattande representation, prispokaler för 36 000 osv. Och hur var det nu med Norinders kostymer egentligen?
När Ken lämnade förbundet så fanns det 4000 medlemmar och 2,5 miljoner i kassan. Det var åtminstone det som presenterades på det följande årsmötet som också beslutade om att stämma staten för varumärkesintrång. Det stod helt klart att det var dit större delen av kassan skulle gå och det beslutades demokratiskt att man skulle gå vidare. Jag har alltid trott att det var dit alla pengarna försvann.

Nu har jag alltså fått indikationer på att det inte är hela sanningen och jag vill att en ny styrelse går till botten med det här. Jag påstår som sagt ingenting utan redogör bara för ett antal rykten och pusselbitar som flutit upp till ytan. Jag har en revisor som ska hjälpa till att titta på de gamla redovisningarna om vi kan hitta dem. Är det någon som kan hjälpa till att finna dem? Någon som har något sparat från något gammalt årsmöte eller så?

Gällande förbundets framtid:
För min del blir det här sista försöket. Funkar det inte nu så kommer det inte att fungera alls. Det finns inget underlag för ett förbund utan eldsjälar och drivna människor. Jag vet att det finns ett antal sådana personer som är beredda att sätta sig i en styrelse och vända skutan.
Jag är gärna med och bidrar men kandiderar inte till ordförandeposten och eventuellt inte heller till en styrelseplats. Det jag däremot vill hjälpa till med är att skapa en remissgrupp bestående av klubbvärdar. Jag kan tänka mig att vara administratör och låta klubbvärdarnas åsikter vara beslutsunderlag i de frågor där det är relevant för en ny styrelse. Klubbvärdarna är kärnan, gräsrötterna. Förbundet skall vara till för dem och deras medlemmar, de som spelar för låga insatser, de som inte har råd att göda monopolet, de som inte är sponsrade och får leva i den glittriga fantasivärlden ute på touren.

Efter de senaste dagarnas diskussioner, både på nätet och face to face, så har jag kommit fram till vem jag ska backa som ny ordförande: Lina Olofsson.

Jag tycker att Lina har en bra inställning, hon har en gedigen bakgrund inom poker och en bra erfarenhet av föreningsliv från bridgen. Hon är dessutom lättillgänglig via sin blogg. Och om jag får vara så icke-pk så tycker jag också att det är en enorm fördel att hon är tjej.

Men detta är bara mina tankar, jag har fördelen att kunna framföra dem i den här bloggen. Vad tycker ni? Kom till årsmötet och säg vad ni tycker! Om inte annat så framför de här i kommentarsfältet.

jens.jadback@nordicbet.com

Det är möjligt att jag trampar in på mäster Dans område med den här posten men jag har genom min andra hobby trolleri kommit i kontakt med en hel del spelhistoria. Eftersom jag är en historienörd även annars så är sådant mumma för mig. Jag inser att läsekretsen som finner det här intressant är väldigt smal men även om poker ”är en fluga” så har spelet en lång och intressant historia som börjar med kortleken i sig själv.

Jag har allt oftare börjat höra folk använda det engelska ordet för valören knekt, dvs ”jack”. Det ska väl sägas att det främst är den yngre generationen pokerspelare som gör detta. Är det förresten någon mer än Hatten och Dan som säger ”mörkar” istället för ”blinds”? Kanske Dödarn i något infall av litterär ambition… (nej, jag vägrar att tro att det är kroniskt).

Men varför heter kortet Knekt på svenska och Jack på engelska? Naturligtvis har jag hittat en intressant förklaring och tro det eller ej så hänger faktiskt svenskans Knekt ihop med hur den tidiga engelska kortleken såg ut.
I de första europeiska kortlekarna var de tre klädda korten alla män; en sittande kung, en riddare med sin häst och en tjänare eller page. Redan på 1400-talet bytte franska korttillverkare ut riddaren mot en drottning eller en dam. De franska korten blev populära i England och dess symboler blev snart grunden i även engelska kortlekar.

I England hette till slut de tre klädda korten King, Queen och Knave (page). I mitten av 1800-talet såg man ett behov av att sätta index på korten, dvs markörer av valör och färg i hörnen på varje kort. Beteckningarna för de klädda korten blev då K, Q och Kn för ”Knave”. Kan det vara denna beteckning som skapade svenskans ”knekt”?

Knave of spades, ca 1827

Detta var förvirrande för engelsmännen då beteckningarna K och Kn blev förvillande lika. Prova att spela Texas Hold’Em med en Öbergs-kortlek och man upptäcker snabbt att den K-K man tittar ned på mycket oftare egentligen är K-J. Tiltande helt enkelt.
Redan på 1700-talet kom ordet Jack i bruk för kortet som då hette Knave. I spelet som fritt översatt till svenska kallades ”Fyrtal” (som gick ut på att samla fyrtal, ta-daa) benämndes poängen man fick för fyrtal i knektar (eller knaves då) som ”Jack”. Eftersom poängen kallades så blev det snart även namnet för själva fyrtalet i knektar.

”Jack” betyder även ”vanlig man” vilket passade väl in i hierarkin bland de andra klädda korten och indexen blev slutligen K, Q och J.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag har i dagarna blivit kontaktad av ett antal personer och ”grupperingar” som har olika intressen i pokersveriges framtid. Alla vill naturligtvis det bästa för framtiden men samtidigt verkar det finnas en hel del olika agendor. Vissa ser den nya vägen (om det blir förbundet eller något annat) som en språngbräda in på någon sajt, andra vill driva på av ideologiska skäl. Några vill se monopolet falla, andra bryr sig inte.

Det som verkar förena de flesta av oss är väl att vi vill se klubbpokern leva vidare. Jag pratar om hobbyklubbar som sköts väl där man ägnar sig åt poker utan inslag av maskiner eller andra spel. Det handlar inte bara om att Nisse ska slippa att bli stormad av polisen för att han vill dela ut kort på ett visst sätt utan också om det rättsskydd som idag är icke existerande för de vanliga medborgare som vill spela poker om låga insatser. Klubbarna är ett enklare mål eftersom risken för anmälan är mindre då man i samma veva mer eller mindre själv måste erkänna brott för att kunna anmäla det som har hänt på ett korrekt sätt.
Jag lovade att inte blogga om spelmonopolet som sådant så jag lämnar den biten därhän just nu. Till saken istället.

Svenska Pokerförbundets årsmöte hålls om ca en månad (bifogar kallelsen längst ned) och jag antar att det är därför det börjar röra på sig på flera håll. Och det är bra, mycket bra till och med. Det var längesedan man hörde talas om så många som faktiskt brydde sig.
Personligen lade jag fram jag ett löst sammansatt förslag om en ”Spelarallians” för några veckor sedan eftersom många, däribland jag, anser förbundet vara dött. Jag har tänkt om. Eller, egentligen inte faktiskt, jag står fast vid förslaget men ser hellre att alla falanger samlas för att kunna sträva åt samma håll. Den samlingspunkten bör i brist på annat vara Svepof – eller för att vara ännu mer exakt; Svepofs årsmöte. Där kan man besluta om vi bör lägga ner Svepof och starta upp något annat (eller inget alls) av vilka skäl det vara månde.

Om sedan ett förbund bör skötas som ett företag eller ej, om folk ska vara avlönade eller inte, om sajtanställda ska tillåtas i styrelsen eller överhuvudtaget är saker som får diskuteras om på årsmötet. Kanske lyckas vi demokratiskt komma fram till kompromisser som är tillräckligt dugliga för att vi ska kunna ro åt samma håll – kanske gör vi det inte, men vi får inte veta förrän vi har försökt.

Personligen tror jag att förbundet är för skadat för att kunna återupplivas men jag är villig att lyssna på andra förslag och är övertalningsbar.

Vad jag försöker säga är att jag önskar att så många som möjligt ska komma på årsmötet. Kan man så bör man göra sin röst hörd!
Jag inser också att vi bor i ett avlångt land och alla har inte tid eller möjlighet att ta sig till Stockholm men hur tycker ni att förbundet bör drivas? Bör det drivas alls? Borde det finnas något i dess ställe? Om ni inte kan göra er röst hörd i Stockholm så gör den hörd i kommentarsfältet. Jag lovar att hjälpa till att skapa motioner för de som vill föra fram sina förslag på årsmötet (oavsett om jag håller med eller inte). Skriv i kommentarsfältet eller maila.

Från Svenska Pokerförbundets hemsida:
Vi vill härmed kalla till årsmöte. Årsmötet kommer att hållas den 26 februari 2012 kl. 13:00. Platsen där mötet kommer att hållas kommer att vara konferensrummet Klara på Scandic Sergel Plaza i Stockholm.

jens.jadback@nordicbet.com

Då var det dags för nästa ämne, ett ämne jag inte är särskilt insatt i själv och därför skulle jag gärna vilja läsa om andras syn på saken. Jag har för mig att vi har nuddat vid ämnet som hastigast tidigare men en diskussion på ett forum fick mig att vilja söka mer information. Jag pratar om HUD’s.

Nu är frågan – är detta ok eller inte? Jag har själv aldrig använt dylika program då jag endast ser mig själv som ”en dedikerad hobbyspelare”, om ens det.

Sajterna vacklar lite i frågan då det oftast enligt regelverket är fullt tillåtet att använda hjälpprogram, eller åtminstone inte förbjudet. Samtidigt vidtas åtgärder i syfte att minska möjligheterna för spelare att utnyttja hjälpprogrammen; på Microgaming har man s.k ”anonyma bord” där man inte spelar under sitt nick utan bara stol 1, stol 2 osv. De vanliga borden finns dock kvar men ändå är det nästan hälften av spelarna på nätverket som väljer att spela anonymt.

Det här är inte alltigenom bra då collusion kan bli svårare att upptäcka, man kanske missar att en spelare lämnar bordet och byts ut vilket gör att man kanske missar att anpassa sig mot en ny spelstil.
Samtidigt kan jag köpa att man inte vill spela mot folk som har tillgång till fördelar man själv inte har och därför hellre väljer de anonyma borden.

Det är en svår nöt att knäcka. Om man rent tekniskt skulle kunna blockera eller begränsa en HUD så skulle det snabbt finnas en ny lösning för användarna att tillgå. Å andra sidan, var går gränsen mellan en mänsklig spelare och en bot? Är det mer ok att en människa rent praktiskt utför botens beslut med muspekaren än att boten utför kommandot i klienten själv?
Eftersom jag inte är jätteinsatt i vare sig PT eller HM så kanske jag överskattar den information man får men gränsdragningen är ändå intressant.

Så vad säger ni? Är det fusk eller inte? Var drar man gränsen? Får en polare hjälpa till med enskilda beslut över skype/msn? Får en coach göra det? Är det skillnad på ett hjälpprogram och en duktig kompis?

jens.jadback@nordicbet.com

Jag har genom åren förstått att sättet jag debatterar på kan uppfattas som drygt eller nedlåtande. Det är därför jag ibland kallas för ”Tjuren från Lund”, jag kan dundra in någonstans, stånga vilt omkring mig och när röken har lagt sig förvänta mig att det endast är sakfrågan som spelar roll. Så är det ju inte och jag försöker ständigt tänka på det. Försöker att vara så saklig jag kan. Dessvärre är mitt tålamod inte det bästa och om jag då råkar knuffa motståndaren över gränsen (eller själv blir knuffad för den delen) så kan tonläget snabbt skruvas upp.

Igår kväll hade jag en drabbning med Dybban på Facebook (ni missade inget, samma gamla vanliga käbbel från båda håll) och det kändes som att han var geuint upprörd, precis som ett par gånger i kommentarsfälten den senaste veckan. Det är, såvitt jag känner honom, inte likt Simon. Jag började fundera på vad det var som gjorde honom så arg. Jag kan förstå att man i hans sits känner sig attackerad men å andra sidan förstår jag inte att sakargumenten kan göra någon så upprörd. Måste alltså vara något annat? Det måste vara något i hur jag framför argumenten som provocerar honom.

Jag är uppvuxen i ett hårt debattklimat. Debatter och diskussioner har aldrig varit konstigt i släkten eftersom många av oss skiljer sig rent politiskt. Man kan diskutera och med adrenalinet pumpandes komma fram till att man står på varsin sida om helvetesgapet men ändå äta smörgåstårta och skratta tillsammans fem minuter senare.
Under tonåren var mina närmsta vänner och jag själv engagerade politiskt och ingen drog sig någonsin för debatt, vare sig internt eller externt. Man kunde sitta i en sjavig studentkorridor och lyssna på när rödvinsvänstern planerade revolution för att nästa dag sitta i en skinnsoffa i MUF’s lokaler och höra på hur kapitalet skulle rädda världen från kommunismen. Men oavsett var jag kom så försökte jag alltid hitta något annat som förenade oss, oavsett vilken politisk åsikt man hade. I det här fallet är det pokern.

Med det sagt så vill jag också understryka hur viktigt jag tycker att det är att man faktiskt ska kunna ha olika åsikter om precis vad som helst. Till slut hamnar man ändå i någon sorts gränsdragningsproblematik där man så gott som alltid landar i individens godtycke. Ska man få köra i 110 eller 120 på motorvägen? Skillnaden finns där säkert men får väl ändå anses som ganska liten.
Det är just därför jag ständigt försöker få ner debatterna till någon sorts ideologisk nivå eller strax däröver eftersom det egentligen är där man kan börja skönja de grundläggande moraliska och ideologiska värderingar som slutligen mynnar ut i exempelvis vilken hastighetsgräns vi ska ha på våra motorvägar.

Vit flagg
När jag kritiserar Dybban för att han jobbar för monopolet så är det inte för att jag tror att han gör varken från eller till i monopolfrågan som sådan. Jag försöker heller inte begränsa hans valmöjligheter, jag ser det helt enkelt som att jag försöker försvara min och andras möjlighet att välja. Det är en principiell fråga för både mig och Dybban, oavsett om vi vill det eller ej. Precis som att jag, även om jag inte är insatt eller inte bryr mig, trots allt ändå påverkar klimatet om jag tar bilen en extra gång när jag istället kunde tagit bussen. 

Det är något i min argumentation som gör att det här ställningstagandet inte riktigt når fram till väldigt många. Kanske är jag så provocerande att sakfrågan dränks.

Det är uppenbarligen en infekterad debatt och trots att så många säger att de är trötta på den så verkar det ändå vara ett av de ämnen som engagerar och berör mest i den här bloggen. Läsarna är aldrig så interaktiva som under en monopoldebatt och vi har alltid som mest besökare just då (över 3000 häromdagen).

Jag börjar dock så sakteliga förstå att vi har väldigt långt kvar tills de liberala och humanistiska idealen kan få ett stadigt fotfäste. Det spelar ingen roll hur odemokratiskt någonting är så länge folk kan klamra sig fast vid det och känna trygghet i att låta sig styras – oavsett om det är monarkin, religionen, alternativmedicin, healing eller statliga monopol för ”folkhälsans bästa”. David Eberhardt kallar det trygghetsnarkomani och det som man tidigare såg som skojigt etiketterad ”svenskhet” har för mig visat sig vara högst verkligt och absolut ingen fördom.

Jag skulle kunna skriva flera spaltmeter till om det här med det får räcka så. Jag ger upp den offentliga debatten om monopolet. I sakfrågan viker jag inte en tum och jag är glad över att jag kanske har fått några att se på saken med andra ögon men det är alltför många som inte förstår att det inte handlar om vem som tar bäst spelansvar eller vilka som borde få licenser eller ej. Jag försöker förmedla att det handlar om Sven Svenssons val att kunna vara med och dela ut kort på ett visst sätt var han vill. Jag har misslyckats med det. Dels eftersom debatten varit rörig och flera olika sakfrågor har blandats ihop men också för att jag själv varit för het på gröten, knuffat folk över gränsen och själv låtit mig knuffas över gränsen.

Slutligen vill jag också säga att jag inte är arg på Dybban. Han är en utmärkt ambassadör och det är synd att det var just monopolet som slog klorna i honom. Men jag önskar honom lycka till och jag hoppas att det här kan bli en språngbräda och en merit som leder honom vidare till de godas sida lite längre fram.

jens.jadback@nordicbet.com

Sådär, då har vi debatterat klart om monopolet för den här gången så jag tänkte skriva om något helt annat – nördar!

Jag har länge funderat på att förekomsten av nördar är så stor i pokersammanhang. Det är förvisso ett matematiskt ganska komplext spel men med relativt mediokra matematikkunskaper (som mina) så kunde man ändå klara sig ganska långt för några år sedan. Det blir naturligtvis allt svårare då strategierna hos motspelarna hela tiden förfinas, utvecklas  och går mot beräknad oexploaterbarhet. Ok, det är nog inte ens ett ord…

Det är rätt svårt att undvika att bli kompis med de introverta nördarna som ju trots allt tvingas till någon form av social samvaro runt filtduken de gånger då de inte vill sitta framför datorn. Och det är ofta de som är bäst. Det är ofta de som funderar en stund på beslutet, mumlar någon matematisk sanning, tar den extremt marginella synen och slår ut dig.

Tanken kring allt det här ploppade upp när jag såg intervjun med Viktor Blom efter att han vann highroller eventet på PCA på Bahamas nyligen. Isildur1, en fantastisk spelare och en hjälte för många, men är han inte ganska nördig?
No offence, jag gillar nördar, några av mina bästa vänner är nördar. Det är väl inte heller det egentligen rätt logiska faktum att nördar kan ta framskjutna positioner i intellektuellt krävande spel som förvånar mig, snarare deras hjältestatus. I pokervärlden dyrkar vi de som kan komma med den skarpaste analysen, de som orkar fokusera på långa sessioner och som kan förklara varenda litet beslut med matematisk precision på fjorton decimaler.

Jag beundrar den hängivenheten och framförallt kunskapen. Att så direkt kunna omsätta matematiken i rena kontanter är väldigt speciellt. Och användbart givetvis. Jag önskar att jag hade den exakta förmågan, det gör vi nog allihop.

En stor del av spänningen med poker för de flesta av oss är nog slumpmomentet. Vi kan känna att vi fick in pengarna rätt om vi är i ledning men vet om att vi kan bli utdragna och därför vågar man bara titta med ett öga. Man liksom drar armarna intill kroppen för att skydda sig mot smällen som kommer oftare än vi önskar. De tyngsta nördarna verkar sakna den nerven. Rätt beslut är rätt beslut, det är bara ev-pengar som räknas. Summerar gör man i slutet av året.

En annan intressant jämförelse är att kolla på det fåtal tjejer som spelar poker. De verkar inte vara nördar. Snarare verkar det vara tuffa tjejer med ”skinn på näsan” (fan vad jag hatar det uttrycket förresten) som  envist krigar mot nördarna. Och även om tjejerna ofta är teoretiskt långt mer skickliga än genomsnittsspelaren så verkar det snarare vara den där tuffheten som är deras gemensamma nämnare.

Och alla vi andra då? Vi som inte är tillräckligt smarta eller matematiskt begåvade för att någonsin bli pokerstjärnor? Vi är för korkade för att få nördarnas respekt men samtidigt för nördiga för att få respekt någon annanstans. Vi är de verkliga förlorarna.

jens.jadback@nordicbet.com

Dybban undrar vad dubbelmoral är i sitt förra inlägg. Jag har forskat lite kring hur det egentligen ligger till och jag tror att jag har fått fram ett bra svar. Vi kan börja med det jag hittade på Lotteriinspektionens hemsida:

Får den som anordnar ett lotteri själv vara med i lotteriet?
Anställda eller funktionärer hos den som anordnar bingo, automatspel som inte är värdeautomat, roulettespel, tärningsspel, kortspel eller kasinospel får inte delta i lotteriet.

– En enkel och vettig regel för att i någon mån eliminera incitamenten att fuska genom att manipulera själva spelen. Då antar jag att Dybban, William Thorsson och de andra grabbarna måste sluta spela helt? Fast de hävdar ju själva att det inte finns något monopol så de är väl hänvisade till utländska sajter då får man förmoda. Fast de vill ju arbetsgivaren stänga ner. Knivigt som attan det här, hur ska man lösa det? Jo, man anställer de som konsulter istället så har man ryggen fri. Och eftersom man inte får sponsra spelare så ger man dem en saftig lön på några hundra papp i månaden istället. Skönt att de har hittat ett sätt att dra in mer pengar till vård, skola och omsorg.

Får man göra reklam för otillåtna lotterier?
Nej, det är förbjudet att främja deltagande i ett lotteri utan tillstånd som anordnas i Sverige. Att främja deltagande kan exempelvis handla om att annonsera, skicka ut inbjudningar eller på annat sätt informera om lotterier som anordnas utanför Sverige.

– Det betyder att Dybban får en klapp på axeln för att informera om turneringar och att jag, Dan och Dödarn riskerar åtal om vi gör samma sak. Det är det som kallas dubbelmoral. Ett tydligare exempel än så kan jag nog inte hitta.

Så vad handlar det om? Egentligen?
De flesta av er som läser här har säkert vandrat samma väg som jag; de första pokerliren hemma vid köksbordet. Minimala insatser men ändå med en kittlande nerv eftersom det ju faktiskt gällde pengar. Det sociala i att träffas runt en duk och ett bord med korten i näven.

Den första insättningen, även den med småpengar men nu testade man sin förmåga på riktigt, mot folk man inte kände. Ett otroligt äventyr, en kamp om riktiga pengar, om ära och prestige och drömmen om att en gång kanske sitta där på tv-bordet.

Själv startade jag och en kompis en klubb eftersom det började bli trångt runt köksbordet. Vi gjorde ingen vinst och vi körde en gång i veckan med låga insatser för att vi tyckte att det var kul. Man träffade på massor med människor som hade samma intresse och också kände nerven trots de blygsamma inköpen. Många av dem är mina vänner än idag.

Jag sökte jobb i branschen och började jobba i London. Jag tyckte att det fanns mycket som behövde rättas till. Sajterna var för mig som spelare mer eller mindre anonyma. Det var enkelt att se vad som behövde ändras; tillgänglighet, snabba enkla uttag osv.
Kort sagt så försökte jag att alltid ställa mig på spelarens sida och försöker alltid att sätta mig in i hans eller hennes situation. Jag ville och vill fortfarande tvätta bort den skumraskstämpel pokern har, såväl online som live.
För killarna och tjejerna på klubben var inga skurkar. De var helt vanliga människor som ville lira lite kort med vettiga inköp. Det var förtidspensionärer, poliser och studenter.

Inte heller var mina arbetskamrater skurkar. Helt vanliga människor de också med familjer och volvobilar. De allra flesta hade (och har) en väldigt sund inställning till spel. Ingen vill att någon ska fara illa av spelandet. Jag säger det igen; det är vanliga människor som jobbar på och vill göra det med gott samvete.

Nu till problemet. Det finns en inbyggd misstänksamhet kring allt det här hos det svenska folket. Man tror att Svenska Spel är de enda som kan tillhandahålla spel på ett säkert sätt. Man demoniserar de utländska aktörerna och stigmatiserar spelare som inte vill spela hos staten. Jag blir helt bedrövad när jag ser det för återigen behöver jag bara gå till mig själv och mina egna erfarenheter. På alla de klubbar jag har besökt har jag inte sett några skurkar. Det betyder inte att de inte finns eller att det inte finns dåliga klubbar men de renodlade pokerklubbar för glada amatörer som nu varit igång de senaste 6-8 åren är inte den typen av svartklubbar som folk tänker på när de hör ordet ”illegal spelverksamhet”. Så är det bara.

Jag har försökt att förändra bilden genom att vara öppen. Att vara tillgänglig, att synas i forum och i bloggar, genom att svara på frågor, skriva reportage om hur det fungerar på en support, försöka berätta om att en pokerklubb idag inte är vad det var för 20 år sedan.
Men indoktrineringen är stark och det finns folk som inte tål att se det. Folk som ägnar hela bloggar åt att kasta skit. Vissa påstår sig söka sanningen men när man finns där och är tillgänglig vill de inte ha den. Då är det inte lika kul längre för sanningen är inte lika provokativ som somliga önskar.

Det finns många som inte förstår och heller inte bryr sig. ”Det är ett kul jobb – ta det, skit i vad andra tycker” har vi läst att några har kommenterat i de senaste inläggen. Men det är ju just det… Det förstör ju för oss andra. Det spär på stigmatiseringen av vanliga pokerspelare. Det gör det svårare för dem att lira den där turneringen med lågt inköp på klubben.

Det värsta av allt är att man snart inte tycker att det är värt att kämpa längre. Man kan lika gärna bli den där skumrasksnubben och dra sig in i skuggorna eftersom det ändå är så samhället ser en. Varför kämpa för hederlighet från både sajter och spelare när ingen annan bryr sig?
Det som håller mig igång är att jag vet att det jag gör faktiskt gör skillnad för många. De som ofta kommer med glada tillrop, tackar för god service, en trevlig resa eller bara för att man står upp för deras rätt att spela för mindre än minimuminsatsen på Cosmopol.

Nu är Dybban en av de som inte längre bryr sig om allt det här och det är jävligt synd. Jag blir besviken och ledsen eftersom jag ändå alltid har gillat honom (och gör det såklart fortfarande).

Jag avslutar med en sak Dybban själv skrev i kommentarsfältet i sitt inlägg nedan:
” Jag kommer självklart att kolla upp med SvS vad som är ok. Och om jag sitter på Roffes veranda i sommar så har jag fått klartecken för det. Det är inte konstigare än så.”

Är det inte jävligt konstigt att Svenska Spel måste ge klartecken till vem som får sitta på någons veranda? Det är liksom kvintessensen av anledningen till att monpolet är så vidrigt.

jens.jadback@nordicbet.com

Känns som att den här filmen kommer att rulla upp i en blogg nära dig väldigt snart. Jag syftar givetvis på att Dybban numera är köpt av monopolet.

Att han inte bryr sig nämnvärt om de som inte har samma förutsättningar att utöva sin hobby som honom vet vi redan. Samtidigt har han gång på gång försökt visa upp någon sorts filantropisk ådra, ja rent av en socialistisk tanke om allas lika värde. Men de som inte har tvåtusen kronor att bränna på spel en kväll? De som bor norr om Sundsvall? De som har långt till ett casino? Om de försöker prova på poker, om de försöker närma sig den hobby som har gett Dybban så mycket pengar, umgänge, glädje ja kanske till och med kärleken… Då kommer de att få besök av polisen.

Innan jag drejar bi, halar storfocken och lägger an en bredsida värdig Bismarck så hade det varit intressant att höra Dybbans förklaring till detta plötsliga ställningstagande mot alla de som tycker om att spela poker på den lokala klubben. Eller ska vi nöja oss med att dina vägar äro outgrundliga?

Gräv nu inte ner dig i den steniga småländska myllan Dybban, jag frågar för att jag faktiskt är intresserad.

jens.jadback@nordicbet.com