Jag har säkert fått den 15 gånger. Kanske mer. 20-25? Det spelar ingen roll, räkningen är tappad. Det är utan konkurrens den vanligaste frågan jag får när jag sitter vid ett pokerbord utomlands och berättar att jag är svensk.

– Are you that Isildur?

Och visst har jag väl lite längre hår nu, men nej, de tror inte att jag är Isildur på riktigt. Frågeställarna brukar le när de säger det. Jag ler tillbaka.

– That guy is crazy, huh?!!!

– Yes, he is, säger jag och ler igen.

Jag tror inte den normala europeiska eller amerikanska pokerspelaren kan namnge en enda svensk pokerspelare. Förutom Isildur. William Thorson. Njä? Chris Björin. Nä. Isildur. Jaaaa!

Jag har ingen aning om hur mycket plus eller minus Viktor Blom är genom åren, men hans spelstil har på kort tid gjort honom till en levande legend. Därför blev jag lite förvånad över Olas ordval i hans senaste inlägg: ”Numera är han bara en av dussintalet proffs i stallet.”

Visst har lite av myten runt Isildur/Blom försvunnit. Men han blir aldrig en i mängden. Han är spelaren alla vill se, vare sig han förlorar eller vinner så kan man alltid räkna med action. Pokerstars har signat den person som gjort mest reklam för svensk poker någonsin. Den person som är på hela pokervärldens läppar även när han förlorar.

Det är inte konstigt att Pokerstars vill förknippas med en sådan person. Det vore konstigt om de inte ville det.

Tillbaka till verkligen. Jag har varit strandsatt i Vegas ett tag. Flygen ville inte flyga hem mig. Snökaos i mellanlandningsstaden Atlanta. Men lika glad var jag för det. Ska man vara strandsatt ska man vara det i Vegas.

Jag har inte inte ens läst mailen senaste veckan. Jag hänger så mycket vid datorn i vanliga fall att jag bestämde mig för att ta en välbehövlig paus. Nu har jag dock fått en blodad tant igen. Åtminstone en blodad tand. För att skriva alltså. Vill man ha inspiration så är Vegas helt ok.

Vill man dessutom inbilla sig att man är en duktig pokerspelare så är Vegas riktigt bra. Vill man kunna klappa sig själv på den håriga ryggen, och bli så självgod att man börjar filura på en alldeles egen pokerbok – då är Vegas bäst. Motståndet är faktiskt så dåligt att man ibland får känna sig som en världsstjärna. Jaså, det är så Ivey har det?

Jag brukar aldrig överdriva när det gäller fisk. Det är inte så himla lätt att vinna pengar på poker som många tror. Men efter de här veckorna går jag som på moln. Pokern är långt ifrån död. Cashgamet var bra, men värdet i de relativt billiga turneringarna var enormt.

Jag spelade sex turrar med inköp mellan 150 och 350 dollar och 90-120 spelare. Resultatet blev fyra finalbord. Det betyder inte att jag är duktig, utan att motståndet var dåligt. Eller dåligt är för snällt. Det var horribelt. Uselt. Katastrofalt. Obefintligt. Jag säger som Jens Jadbäck sa om en svensk kändis som är sponsrad av ett pokerbolag.

– En apa skulle göra bättre i från sig.

Normal svensk Cosmopol-kvalité ligger mil före. Till och med normal norsk Comsopol-kvalité. Och full norsk. Allt.

Här är några av de klassiska misstagen jag bevittnat. Spel som görs om och om igen.

1. Överbeten. Folk har ingen som helst koll på vad som ligger i potten. 5000 kan betas in i en pott på 800 utan problem. En sån bet kan betyda allt från drag till råbluff eller mellanpar. Sällan, eller aldrig, något riktigt bra. De vill bara ha de överstökat.

2. Donkbeten. De gamla gubbarna vänta aldrig in en contbet. Har de toppar betar de rakt ut. Det har sparat mig mycket marker.

3. Tightheten. I dessa turneringar med ante spelar de flesta alldeles för tight. De förstår helt enkelt inte värdet av att höja. Det värsta spel jag såg var en gubbe som lade sig på big blind med en halv bb kvar när lilla blind ställde honom all in. Motivering löd. ”I know you got an ace”.

4. Toppar är nöt. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk göra bort sig med toppar och dålig kicker. Bom! All in bara. Klassikern är så klart alla dåliga ess som aldrig hittar mucken efter en träff.

5. Fiskeriet. Ett drag lägger man bara inte. Särskilt inte färgdrag. Jag har sett spelare syna bort 90 procent av sin stack för att sedan lägga sig på river när draget inte satt. Vet man att någon har färgdrag är det bara att beta sig blå och hålla tummarna.

Antalet komiska spel är så många att det inte är någon idé att räkna upp. Jag kan bara konstatera att om man har hyfsad koll på poker och spelar på lägre nivåer. Det vill säga turrar mellan 100-500 dollar och cashgame från 1-2 till 2-5 $, så kan man förvänta sig ett akvarium. Motståndarna har, generellt sätt, ingen aning om vad de håller på med. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att inte fler svenska pokerspelare har följt Kens exempel och flyttat dit. Det är kanske framför allt de pokerproffs som spelar low- och midstakes som skulle kunna ha riktigt kul några månader av sitt liv.

De bästa pokerspelarna i världen finns i Las Vegas. Men jag är ganska säker på att de sämsta också gör det.

– Nä men är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? 

Jag flinar när jag hör den gamla komikern Martin Ljungs röst i huvudet. Det är inte Fingal Olsson jag ser.  Däremot två meter Anders S Nilsson som står och suger på en cancerpinne utanför the Venetians cashgamerum. Själv sitter jag bakfull och spelar en 350 dollars deepstack-turre. Jag funderar inte mycket mer över vad han gör här, utan beställer istället in en tredje redbull av servitrisen med för kort kjol. Trosorna syns ju. Inte för att jag tittar…

Den medelålders italienaren med hästsvans får plötsligt något svart i blicken när hans donkreraise all in med toppar får syn av AA. Det verkar som om han tyckte mannen med AA gjorde en dålig syn. Jag skrattar igen. Hela mitt bord är humor. Jag älskar det här. 

Dealern påminner oss återigen om de där två 25-chipsen som ska in till ante. Just nu älskar jag ante också. Bordet är  vektight och då ska man spela aggressivt eller superaggressivt skriver Gus Hansen. Jag är för trött för det senare alternativet, så jag nöjer mig med aggressivt. 

En gammal gubbe i beige jacka och stor näsa limpar i tidig position på blinds 300/600. På cut off höjer jag till 2000 med 24s. Här kan man höja med vad som helst, du behöver aldrig visa korten ändå. Limpgubben är den enda som synar. Flopp 44J. Hyfsat. Ser att näsan glor sig nöjd på floppen och börjar fippla med marker. Men checkar till sist. Jo, man tackar. Jag betar 2700. Den beige gubben får fnatt och går all in för 20k till. Phil Hellmuth-syn! Gubben AJ. 

Ljudet från spelmaskinerna är öronbedövande. Stanken från en och annan cigarr letar sig då och då fram. Jag tittar upp i det höga taket och imponeras över arkitekturen, samtidigt som en dam i jättebrillor råkar höja till 7000 istället för 700 preflopp. Det blir rabalder. Orkar inte bry mig utan försöker lista ut vad det är för halvgud till häst som avporträtteras i taket. Irriterar mig dessutom en smula över att jag inte riktigt vet om det är grekisk eller romersk stil. Bestämmer mig till sist för romersk. Allt är ju Caesar här. Kungen över kungar. Staden över städer. 

Av någon anledning får tanten ta tillbaka sina marker, vilket gör att italienaren går all in med K10 off i ren medelhavsilska. Brilldamen synar med AQ som står. Hästsvansen får tillbaka det svarta i blicken. Brakar ut mot rouletten. Det kommer att bli dyrt, tänker jag. 

Den kvinnliga dealern försöker av någon anledning gissa min ålder. 22? Det är tredje gången som jänkarna tror att jag är 21 eller 22 på lika många dagar. Nej, jag är 28! Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller förolämpning… 

Sätter en hörlur i vänster öra och lyssnar på ”Visa vid vindens ängar”. Lite svensk kultur skadar ju inte i den här vilda västern. Får ett plötsligt ondöga från dealern. I min iver att kolla in alla extravaganta människor som vandrar runt oss glömmer jag att lägga ante. Aja baja! Jag glömmer aldrig mer. 

Åtta timmar senare sitter jag på finalbordet. 110 av 120 spelare är avverkade. Jag ligger trea. Två meter Anders syns inte till längre. Vid bordet sitter en man som är lika nära 100 som döden. Så gamla gubbar spelar inte poker i Sverige. Att han lyckats sitta på en stol i 12-14 timmar och spela poker är en bedrift. Att han tagit sig till finalbord är värt en hyllning. 

– I salute you, bräker jag fram. 

– I will beat you, vräser gubben tillbaka med en blinkning. 

Jag skrattar igen. 

Mina händer får inte stå på finalbordet. Det suger. Med fem kvar är det jämt skägg. Jag reraisar cut off all in från lilla med AJ. Han synar med KQ. Turn K. Min stack decimeras kraftigt och jag åker snart ut. Lite bittert. En tröstpeng som betalade resan och lite till blev det. 

 På väg ut i Vegasnatten slår minusgraderna mot mig. För första gången för dagen drar jag upp luvan över huvudet. Det är till och med snöflingor i luften. Tänker på WSOP-hettan. Och på de där människorna som hävdar att det är långtråkigt att spela pokerturneringar. Jag gissar att det blir vad man gör det till. Jag njöt i 14 timmar. Av att bara få vara här. Glo i taket. Snacka med hundraåringar. Kolla in alla galningar. Och inte minst vinna lite pengar. 

Det här är Vegas baby! 

Det här med nyårsfirande brukar ofta vara rätt skitnödigt. Maten, drickat, kläderna, sällskapet. Det ska planeras, och det ska vara perfekt. Jag har aldrig varit mycket för att planera. Eller göra saker perfekt. I år har jag därför bestämt mig för att göra något jag aldrig gjort innan. Jag ska fira nyår i staden som aldrig sover, särskilt inte på nyårsafton. I morgon bitti drar jag till Vegas. Där kan man se ut och bete sig hur farao man vill. Det gillar jag. 

I två veckor ska jag bara ”gilla läget” och spela en massa poker. Tror det kan bli en av mina bättre nyårsaftnar. Jag och min norrländska, som också spelar poker, kommer att bo på sexiga hotell Flamingo. Det är ett rätt så perfekt hotell, inte bara för att det är rosa, utan även för att det ligger mitt i smeten. Och jag är inget fan av att röra mig längre sträckor till fots, om ingen lurar mig och slänger fram en boll framför fötterna förstås… 

Nu håller jag tummarna för att de opålitliga fransmännen har lyckats skrapa upp snön på flygplatsen i Paris där vi ska mellanlanda. 

Jag återkommer med bilder, historier och resultat från eventuella turrar. Är det någon som har några speciella önskemål om vad ni vill läsa från syndens näste, så är det bara att höra av sig. 

God fortsättning! 

”Det var på den tiden då julen fortfarande firades till minne av kristi födelse.”

 De där orden av Tage Danielsson i ”Karl Bertil-Jonssons jul” har jag växt upp med. I dag är det inte många som tänker på Jesus när de firar jul. Men jag gör det fortfarande ibland. Jens får väl garva läppen av sig, och håna om han vill. 

Jag borde egentligen ha blivit pastor. Inte pokerspelare. Min farfars far var pastor, min farfar var pastor och min far är pastor. Man kan säga att det var min lott i livet att bli en guds man. Men det blev inte så. Jag blev, vad vissa skulle kalla för raka motsatsen, en gambler. 

 ”Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel, alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel.”

Han ger mig en riktig känga Lasse W. Jag som är både pastorsson och spelare. Det är det inte många som tror när jag sitter och raljerar, tipsy på mojito (ja, jag uttalar det moSKITo), halv fyra på morgonen vid något pokerbord i Tallinn. Tänka sig, är grabben uppväxt i kyrkan? 

Som ung skämdes jag för att berätta att pappa jobbade i kyrkan. En del trodde ju att man var koko i kolan. Tror du på Gud då? Bor han på ett moln eller? Kan din pappa göra vatten till vin? I dag känner jag ibland samma känslor när någon får veta att jag livnär mig på poker. Folk kan ju tycka att man är koko.

Det snackas mycket skit om religion. Personligen bryr jag mig inte om någon är kristen, muslim, jude eller ateist. Det är upp till var och en hur man vill leva sitt liv och vad man vill tro på. Det finns idioter och fantastiska människor i alla led. För mig är inte det viktigaste vad man tror/inte tror på utan ”hur” man tror/inte tror på det. Hur det påverkar ditt och i sin tur andras liv. Det vill säga hur du är som medmänniska. 

Jens är av den åsikten att om man är kristen så har man ett ansvar för allt ont kristendomen gjort/gör i världen. Som om alla AIK:are ska behöva ta ansvar för puckon som slåss med järnrör i Black Army. 

Om någon mår bra av att tro på något. Något större. Varför ska han/hon inte få göra det då utan att hånas? Om Gud finns eller inte har för mig ingen som helst relevans i sammanhanget. 

I julhelgen ska jag spela en 500kr-turre på den lokala klubben hemma i Eksjö. Det ska bli väldigt trevligt. En av deltagarna kommer heta Tomas Lindell, och är pastor. Men inte ens farsan tror att högre makter kan hjälpa honom när han umgås med det gudsförgätna släktet som kallas pokerspelare. Så han går nog på chans, som han brukar. 

Någon gång i bland sitter en-outarn. Någon gång i bland finns kanske en Gud. Någon gång ibland kan det vara värt att chansa. Så länge man mår bra på vägen, så gör det inte så mycket om man spelar fel. Eller tror ”fel”. 

Vi tar de dåliga nyheterna först. Finland vann. Sen tar vi de bra. Det gjorde inte så mycket. Jag antar att det beror på att jag gillar finländare. Mormor sa till mig en gång.

– Om du vill ha en riktigt bra fru, så gift dig med en finska.

Ja tog henne på orden och följde rådet. Det var inte så smart, och det sket sig, men jag lärde i alla fall känna en bit av Finland. Det är något buttert, okonstlat, charmigt med finnar som det är svårt att inte tycka om. De gör sig inte till. De bara är. Därför känns det inte så hårt att förlora mot finnar. De är bra vinnare. Till skillnad mot norrmänn.

Nu kan jag dock inte säga att finnarna vann Finnkampen 2010 för att de är bättre på poker, utan för att de var fler.Två tredjedelar av startfältet var finnar, så det var inte så konstigt att de vann. Nästa år ska vi därför mobilisera en starkare trupp rosa svenskar. Det är ett som är säkert.

Jag har gått runt med ett stort dumt flin på läpparna i ett par dagar nu. Det är så himla kul att umgås med pokermänniskor. Särskilt mina kollegor i teamet. Andy är rolig för att han ägt sin Volvo i fem år, men fortfarande inte har lärt sig hur man öppnar motorhuven. Mattias är fantastisk för att han är dyslektikern som älskar att skriva. Och framför allt att underhålla. Jag hade aldrig träffat de här grabbarna om det inte varit för pokern, vi är helt enkelt för olika. Men nu är vi nästan som bröder.

Dybban, Andy och Mattias ”Pokerstar” spelade Finnkampen för Team Fagbet och Sverige.

Själva turren var dock så kall att jag fick ta på mig långkalsonger i andra pausen. När jag höjde med AK fick jag syn av 23s. Flopp A 4 5. Turn A. Det blev dyrt. När jag höjde med QJs fick jag syn av Q10o. Flopp Q Q 6. Turn 10. Det blev dyrt det med. Jag kanske borde öva på att lägga triss? Jag behöver nog inte skriva att det blev tidig sorti. Men nu gjorde jag det ändå…

Det finns många som tycker det här med det rosa laget är löjligt. Jag ska erkänna att jag var lite nervös för vad finnarna skulle säga. Och framför allt göra. Men under mina dagar här har jag inte sett en enda nedlåtande blick eller hört en enda förbannad kommentar. Däremot har det blivit rätt många skratt och roliga frågor. Till och med Pafs representanter (bjuder på paf-reklamen Ola, det trodde du inte va?) tycktes kunna ha kul med oss.

Mattias och Helena ”HeFo” Forsell. Alla vi som gillar rödhåriga klappar nu. Klapp klapp!!

Hur som helst, vid ett pokerbord är alla lika. Så var det i alla fall under Finnkampen. Visst, finnarna är finnar och tål mer sprit, men vi var alla där av samma anledning. Vi gillar det här spelet, eller till och med älskar det. Poker förbrödrar/försystrar. Därför kändes Finnkampen aldrig riktigt som en kamp. Inget vinterkrig så långt ögat kan nå faktiskt. Därför gjorde det heller inte så mycket att vi förlorade. Även om vi så klart kommer att vinna nästa år. Men då är Lapproffe på plats (eller hur?), så det har ju sina naturliga förklaringar.

Jag måste även rikta ett tack till den trevligaste turneringsledaren jag träffat, Martin Franke von Zweigbergk. Vi pratade knappt, men hans attityd var bara så härlig. Franke, och HeFo:s Bengan, var som två varma nallebjörnar man vill pilla i skägget. Varma nallebjörnar och eldröda kvinnor kan vara bra att värma hjärtat med när man behöver långkalsonger under pokerturneringar.

Tack alla trevliga människor för ett öppet sinne och många skratt.

Fliker emellan med lite heta scener från Tallinn. Fotbollshulliganer har vi hört talas om, men nu har hulligalismen letat sig in i pokervärlden också. VIP-generalen Jens Jadbäck fångades på bild efter att precis ha blivit utslagen ur Pokerfinnkampen av en full finne. I vredesmod gick han lös på champagneflaskor och porslin, innan han lommade iväg med sänkt huvudet. Magdalena In de Betou var inte sen att smeta in olyckan med ett v-tecken. Jadbäck flydde den samlade presskåren utan kommentar. En timma senare satt han på båten hem…

I natt var vi ute på klubb. Mattias gav mig en fin kommentar när jag försökte mig på att ta några danssteg.

– Alltså, jag är inte så bra på att dansa. Men du! Det ser ju ut som om du har fått någon lättare form av stroke. Hjärnhalvorna hänger liksom inte med.

Och så undrar folk varför jag trivs bäst i baren.

I dag gick jag och lade mig vid halv nio på morgonen. Fastnade återigen vid cashgamebordet. Nu är resan på bra plus. Det känns skönt, då har jag råd att inte dansa…

Tallinn, denna underbart dekadenta stad. Där är jag nu.På plats i ett ännu mer dekadent kasino där Finnkampen spelas. Jag, Mattias och Andy anlände igår. Det första som hände var att vi blev grundlurade av taxichauffören. Tre små gullgossar från Sverige är väl antagligen en våt dröm för en rutinerad taxidriver att lura upp på läktaren. Vi hade inte ens chans. Och nummer två var att bankomaten sög mitt VISA-kort när jag tog ut cash. Perfekt start. De använder dock  leksakspengar i det här landet så nu ritar jag mina egna stålar.  Tyvärr hade jag knappt G i teckning så det är inte alltid det funkar…

Inne på kasinot hittade vi en skäggig Nordicbetare i form av Jens Jadbäck. Han satt sin vana trogen och spelade turspel. ”Russian-poker” är något hittepå som jag bara sett i just Tallinn. Jag fattar inte så mycket av reglerna, men när Jens brölade på sin grötskånska:

– Man kan inte backa på det här spelet! Jag har ALDRIG backat på det här spelet!

…så var det svårt att stå emot. Ja, jag har ju alltid varit lättlurad så det blev till att slänga in ett par nyproducerade leksakspengar. Efter en timma var Jens gul som snö och jag minus. Jädrigt bra spel de där då man inte kan förlora…

Egentligen skulle vi haft myskväll första kvällen och skippa Finnkampen Warm-up. Men när Jens talade om att han redan hade anmält mig till turren, och Mattias hade sitt inköp betalt då han vann ett paket, så kände vi oss tvingade att köpa in oss ändå. Men då var det armen-under-huvudet-spel som gällde. Finalbord eller tidig sorti var taktiken. Tyvärr lyckades vi lite för bra. Efter en halvtimma hade jag tripplat stacken utan en enda showdown. Jag förstår inte. Med knappt 20 kvar av 120 låg jag i topp. Jag förstår inte. Det måste varit den mörka romen. En halvtimma senare var jag dock ute efter två förlorade coins. Att man alltid ska in och leta efter coins? Slutade tolva. Mattias höll dock fanan högt och kom trea, vilket resulterade i en liten peng.

Warm-upen var inte slut förrän tre på natten, så eftersom Main Event skulle börja redan 12.00 nästa dag var det bara att stoppa om sig och sova. I alla fall var det tänkt så. Men när jag hittade ett cashgamebord med det bästa värdet jag någonsin varit med om, blev det inte sova förrän solen gick upp ändå. Jag var hela tiden tvungen att stanna en hand till. Bara en hand till. Men när ryska tomtegubbar betar in 3000 in i en pott på 150 känns det värt att stanna. Särkilt när den ryska tomtegubben får syn av bottenpar. Och bottenparet leder…

Fortsättning följer med bilder och text från när Team Fagbet debuterade på den internationella scenen…

Jag såg ett riktigt kul avsnitt av The Big Game idag, week 10, episode 4.Konceptet är att en amatör spelar cashgame mot fem proffs. Amatören får 100k $ av Pokerstars och behåller all vinst, det vill säga det han går plus över de 100k $.

Det börjar med lite skrik och skrän från Phil Hellmuth i en hand mot amatören Fishman. Vad tycker ni om Phils spel på river här?

Sen kommer en av flera sjuka folder från amatören, tillika matteläraren, som inte vill riskera sin gigantiska stack på 240k$. Jag har inte bestämt mig för om det här är den bästa eller sämsta fold jag sett.

Vad hade ni gjort i detta läge om ni var en vanlig Svensson som plötsligt satt på en markerstapel värd miljoner i ett spel mot rutinerade proffs? Är ni gamblers eller inte?

Häromdagen satt jag hemma tillsammans med en mycket trevlig norrländska och hade grindkväll. När jag efter ett toabesök kom tillbaka till pokersoffan våndades hon över ett svårt beslut då hon blivit reraisad på turn i en stor pott. Det var ett så pass avgörande beslut att hon tagit ”time” för att begrunda.

Då kom elefanten dybban och lyckades av misstag sätta sig rakt på hennes mus (nej, inga snuskiga tankar nu). Min röv lyckades hitta en reraise och motståndaren blixtfoldade.

Inte visse jag att poker spelas bäst med röven. Så tänk på det nu när det är juletider. Ta lite extra ”Janssons” på julbordet, man vet aldrig när en stor bakdel kan komma till nytta.