Det är inte långt kvar till riksdagsvalet 2010. Häromdagen blev jag brutalt upplyst på Lapproffes blogg om hur vi pokerspelare funderar på att rösta. I en omröstning på ett pokerforum visade det sig att moderaterna leder med knappt 24 procent. Inget konstigt med det. Andraplatsen är mer uppseendeväckande. Där placerar sig Sverigedemokraterna med 15 procent av rösterna.

Vill folk bara jävlas? Annars känns det inte så smickrande att kalla sig pokerspelare. 500 spänn på att inte ens tio procent av de som har sympatier för SD har läst partiprogrammet.

Jag var faktiskt tvungen att gå in och kolla vad de olika spelbolagen gav för odds på att SD skulle komma in i riksdagen. Det var väldigt varierande. Expekt gav bara 4,35 i odds medan Unibet var uppe på 5,8 gånger pengarna på att SD inte kan kravla sig upp över fyra procent. Av ren princip satte jag en tusing. Jag är ute efter dubbel glädje.

Många verkar tro att SD redan är klara för riksdagen, men jag tror inte det är så säkert. De flesta missnöjespartier brukar få många fler röster i opinionsundersökningar än när det väl gäller. Då tänker folk till en extra gång och kommer fram till ”Nja, vi kanske inte har det så dåligt ändå”.

Man kan även fråga sig varför vi pokerspelare generellt är borgliga? Många av oss står helt utan skyddsnät och borde egentligen ”tjäna” på ett rött styre. Antagligen beror det på att vi är så fruktansvärt individuella och verkligen vill värna om individens rätt i alla lägen. Eller har jag fel?

Själv har jag ingen aning om vad jag ska rösta på än. Jag vet bara vad jag inte ska rösta på. Pokerspelare eller ej.

För inte mer än 20-30 år sedan var det inte särskilt ovanligt att hitta en kvarte whisky i skrivbordslådan hos en journalist. Jag var inte med själv då, men mina äldre kollegor har berättat en hel del historier om den där ”glada” tiden. Herregud vad de söp. Fredagskvällarna stod hela redaktionen med klackarna i taket vid presstopp. Jag skulle ge en bra peng för att dra tillbaka klockan och få vara en fluga på väggen där.

Men nu är det nya tider. I dag får vi knappt ta en lättöl till maten. Och det är så klart helt på sin plats. Hur skulle det se ut om man gick runt och luktade fotogen på jobbet?

I helgen var jag med kompisar på Way Out West i Göteborg. Vid elvatiden, efter att det sista bandet på ”listan” lyssnats av kom vi på den briljanta idén:

– Ska vi inte dra till Kasinot?!

En kompis hade aldrig varit där, så det var klart att vi ville visa henne den mest spännande delen av Göteborg en lördagnatt. Det fanns väl egentligen bara ett problem; vårt rikliga alkoholintag. Vakterna kan ibland vara rätt hårda om de ser att man druckit så vi körde alla trick vi kunde för att ta oss in. Här är fyra bra tips.

1. Ingen onödig ögonkontakt med vakterna. 

2. Skratta inte för mycket och dra på dig uppmärksamhet.

3. Gå helst i par kille och tjej och se lite kärleksfulla ut.

4. Gå rakt!

Väl inne blev jag så klart sugen på att spela poker. Var det smart? Svar: Nej. Var det kul? Svar: Ja.

Jag funderade lite på vad man har för ansvar som seriös pokerspelare när det gäller alkhohol? Är det ok att spela bort en del av bankrullen för att ha lite kul? Just då tänkte jag bara att om ryska höjdhoppare i världseliten får hoppa helt dyng på vodka så kan väl jag få spela lite kort?

Men om jag nu vill kalla pokern jobb, är det ok att gå dit full? Är det ok att ha en kvarte whisky i skrivbordslådan för att öka på motivationen, färglägga den grå vardagen?

Så hur gick spelet då? Jodå. Jag hann inte spela så många händer innan det var dags att dra vidare. Men kors i taket, jag gick plus. Mest beroende på tur förstås. För man kan väl inte göra ett bra jobb när man är på lyset?

Jag har precis dragit igenom de första avsnitten av WSOP Main Event på pokertube. Är man pokernörd så är man. Jag älskar de här avsnitten från de första dagarna när många spelare inte har så stor koll alla gånger. Det är rätt så humoristiskt och jag blir alltid sjukt sugen på att spela poker när jag ser dem.

Men ärligt talat var det inte amatörerna jag skrattade mest åt i dessa avsnitt. I stället var det några av de så kallade proffsen, eller superstjärnorna, som gjorde sig till mest åtlöje. Vi kan börja med Mike Matusow. Herregud vad han lipar. Som en liten, liten bebis. Jag förstår inte hur han har mage att klaga på otur när han i själva verket donkbetade bort halva stacken helt tom på ett sanslöst dåligt spel. Efter det fortsatte han klaga högt på att han inte fick några kort. Haha, right! Ut åkte han med rätta.

Gavin Smith var heller ingen höjdare att se. Han var större synfisk än en full norrman. Herregud vad han synade, checkade, synade. Det kan inte vara rätt. Men ja, han kom väl undan med det hyfsat.

Sist, men inte minst, Annette Obrestad. Jag har alltid haft stor respekt för denna extremt talangfulla tjej. Och hon har för mig alltid betett sig ödmjukt och bra. Men det måste ha brunnit i huvudet på henne under main event. För efter de här avsnitten tål jag inte att se henne. Ursäkta, men hon uppförde sig som en dryg snorvalp. Är det något jag inte kan med så är det spelare som försöker mästra andra, särskilt om de är proffs. Annette lyckades först med att anklaga en amatör för slowrolling när han på allvar inte visste vad han skulle göra. Visst var det en enkel syn, men för en amatör som lagt 10k dollar på en turnering så kanske det tål att tänkas på? Jag skulle aldrig ge upp min värdighet för att klaga på sånt där. Löjligt.

Sen åkte hon på däng i två potter mot vår egen gudfader, Chris Björin. I båda potterna låg hon efter hela vägen, men gnällde så klart ändå.

– Oh, that´s so sick. So sick!!

Gäsp. Nej, det är inte sjukt. Det finns mycket i världen som är sjukt, men inte att du, helt rättvist, förlorar en pott i poker Annette.

När hon till sist bluffade sig all in med AJ på brädan 229 tog Björin synen med QQ. Arrogant började Obrestad gaffla igen. 

– Oh, how can I think that you´re folding that? I thought you were folding that.

Vem tror hon att hon har att göra med? Det är ju för farao Chris Björin. Chris var iskall och sa inte ett ord tillbaka. Bara rakade in markerna. Så iskall. Gudfadern som sagt.

Ok, nu har jag verkat väldigt bitter och tvär i detta inlägg. Egengtligen njöt jag ju av varje sekund av de här avsnitten. Jag förstår bara inte hur så kallade proffs kan hålla på och bete sig så där. Det kan inte vara ett vinnande koncept någonstans. Eller överdriver jag?

Klick, klick, klick klick. I bakgrunden Bob Dylan, Mumford & Sons och the Smiths. Ibland försöker jag klicka i takt. Det går sällan bra.

Denna vecka tar jag faktiskt pokern på allvar, som man ibland måste göra med ett jobb om det ska hända något. Men det är lite ensamt framför datorn. Och tankarna flyger ofta iväg. Ser inte den där blomman lite törstig ut? Varför sjunger Dylan genom näsan? Jag undrar om jag skulle kunna göra 100 armhävningar på raken nu om mitt liv hängde på det?

Ibland känner man sig nästan som en galning som går runt och pratar med sig själv, som Robinson Crusoe på en öde ö. Därför var det skönt att komma iväg till Cosmopol igår och spela en 500kr rebuy. Då känns det som man har arbetskamrater.  Av 51 spelare kom jag till sist femma. Inte något vidare kul att vandra hem med 6k när man suttit uppe till tre på natten. Synade mig själv all in med A8o när chipleadern (en duktig yngre spelare) ställde  från knappen och jag var big blind. Jag hade då 85k totalt med blinds på 5/10k och ante 1k. Hade ni synat? (Tänk nu på att alla utom två var shortstackade, ett scenario som tyvärr ofta uppstår på Cosmopols finalbord.)

Men någon sovmorgon blev det inte, då någon gudsförgäten människa började borra i väggarna klockan tio på morgonen. Helvete. Vad har folk för dygnsrytm egentligen?  Så upp och börja klicka. Och till lunch ta bussen till stan och äta tysk korv med surkål på Gourmet Grill. Min korvälskande Optiker bestämde så klart lunchställe. Korv är faktiskt gott.

Så tillbaka till klickandet. Kalsongläge i soffan. Och tankarna som snurrar. Musiken i bakgrunden. Tv:n på mute bara för att känna pulsen från människor. Ja, man kunde väl haft det värre? Den där galenskapen får man helt enkelt ta på köpet…

Av någon anledning har jag börjat fundera på hur den perfekta tjejen ser ut för en pokerspelare. Nu menar jag inte utseendemässigt, utan i rent personliga drag och egenskaper i övrigt.

1. Hon måste älska mig för den jag är.

2. Hon måste ha tålamod med mig när jag skriker in i datorn på ännu en utdragning.

3. Hon borde fråga mig om jag vill ha mat när jag suttit vid datorn 12 timmar i streck utan att ens gå på toa.

4. Hon måste kunna laga mat.

5. Hon ska kunna trösta mig när allt går åt helvete.

6. Hon måste säga åt mig att duscha när jag luktar illa.

7. Hon ska kunna tvätta.

8. Hon ska komma med kloka råd.

9. Hon ska inte bry sig om i fall jag vinner eller förlorar, för hon bryr sig bara om mig.

10. Hon är perfekt.

Ja, det är inte lätt att hitta den perfekta tjejen. Men jag har haft en jäkla tur. Jag har faktiskt hittat EN kvinna som stämmer in på allt detta. Så nu funderar jag på om jag ska flytta hem till mamma för gott….

En kantig sten i varje hand. Ljudet av när de knackas mot varandra är värre än naglar mot en griffeltavla. Hundra män stenar en kvinna. De kallar det heder. De kallar det guds vilja. De kan dra åt helvete.

Jag såg en film i dag, ”Soraya M.”. Det var det mest gripande jag sett, så jag är tvungen att skriva av mig. Filmen är baserad på en sann historia om en kvinna som blir orättvist anklagad för otrohet i 80-talets Iran. Det slutar med att hon blir stenad till döds.

Berättelsen ger mig fortfarande gåshud, kalla kårar och röda ögon. Än i dag stenas kvinnor för otrohet. Tanken får det att vända i magen på mig. Scenen när stenarna flög var värre än alla actionscener jag sett ihop. Skrämmande på riktigt. Verklighet som suger tag i hjärtat.

Förutom handlingen så var fotot i världsklass. Så vackert i det svarta.

Trots att jag älskade filmen så blir jag lite rädd över vad den kan få för konsekvenser. Människor tenderar att tro att detta är islam. Att det är så här det går till. Men detta är ju bara ytterligheternas islam, fanatikernas islam. Det finns lika många galna kristna i världen, som sysslar med liknande grejer, men inte tror vi att det är ”kristendom” för det.

Det är precis som med de flesta filmer som handlar om poker. Då gestaltas ytterligheterna. Galna gamblers, skrämmande svartklubbar i dunkla källare, skjutvapen, rädsla, spelberoende och sjuka tells. Det är inte så konstigt att vissa får en skev bild av poker om de bara utgår från vad de sett på film.

Men vad vore en pokerfilm med en massa grå grinders? Tittarsiffrorna skulle nog inte skjuta i höjden direkt.

Jag sitter på en balkong i Turkiet och funderar över framtiden, om jag ska hoppa utan fallskärm?

Jag hör det ofta, som ett slags intalat mantra, från mina pokervänner med familj eller respektive.
– Om jag hade varit singel skulle jag fan bo på kasinot. Jädrar va jag skulle gå plus. Men det går ju inte nu…

Det vore oärligt att säga att jag inte tänkt samma tankar. ”Tänk om jag bara var min egen, hade mig själv att tänka på, då skulle jag vara sjukt rik nu”. Vem har inte det? Men de senaste månaderna har jag börjat förstå vissa saker, börjat inse att det inte behöver vara så. Att det kanske till och med är tvärtom.

Min flickvän/fru har de senaste åren varit en trygg punkt i tillvaron. Hon har sett till att jag inte rusat i väg i mitt pokerspelande. Jag har kunnat redovisa resultat för någon som bryr sig och blivit ”tillsagd” att inte sitta uppe hela nätterna och spela. Ibland har det varit jobbigt att behöva gå och lägga sig som ett barn på kvällarna, men när jag ser tillbaka på det så har det nog varit rätt bra att inte fastna vid datorn all vaken tid. 

Nu har vi separerat och jag bestämmer plötsligt över mig själv igen. Jag får göra precis som jag vill, när jag vill, hur jag vill. Jag KAN bo på kasinot.

En del hade kanske bara sett till möjligheterna. Men jag är livrädd. Rädd för mig själv och vad som ska hända med mitt liv. Vem ska nu få mig att lägga mig på kvällarna? Vem ska nu hålla koll på att jag inte spelar bort allt jag har? Jag har ju ingen att vara rädd om längre, ingen blir längre  besviken om jag gör bort mig.

Att ha någon som håller kvar en på jorden kan vara väldigt viktigt för en pokerspelare. Därför känns det nu som om jag är på väg att hoppa utan fallskärm. Jag har fått för mig att det är precis den fallskärmen spelare som Isildur1 och grabbarna saknar. De har bara sig själva, om de spelar bort några miljoner på en kväll drabbar det ingen annan. De kan bli snuskigt rika, men även gulare än kiss.

Förhoppningsvis har jag tillräckligt innanför pannbenet för att inte bo Kasinot, eller framför datorn. Men man vet aldrig. Det är läskigt…

Dagens pokerspel blir allt mer aggressivt. Det är trebet dit och fyrbet tom dit. Vågade bluffar för hela stacken är numera vardagsmat. Att spela tight har blivit något av ett skällsord. Det betyder att man är tråkig, fantasilös och, ja, kass helt enkelt.

Man skulle kunna jämföra det med att se Grekland spela fotboll. Eller Sverige för den delen. Det är tight, jäkligt tight. Tråkigt ställningstagande, lägga sig på försvar, bara våga gå på anfall när riktigt, riktigt bra lägen dyker upp. Som ett AA. Eller en två mot en situation.Visst jag ser hellre Spanien spela. De kan göra moves med en J7:a.

Men jag tycker att det börjar gå till överdrift nu. I bland upplever jag nästan en slags avsky mot tighta spelare. ”De foldar sig in i pengar, de bjuder inte på action. Sopor.” Men vadå? Alla spelar efter sina resurser. Vissa är bra på att sitta i timmar och folda för att till sist hitta ett bra läge, andra på att spela varenda hand och läsa situationerna rätt. Sverige hade inte gått till så många slutspel om de spelat som Spanien. Det är fakta.

För att känna sig trygg i sitt pokerspel gäller det att hitta just sin egen spelstil. Inte spela som andra tycker att man ska spela. Inte spela för att bjuda på underhållning. Då kan man lika gärna bli clown. Jag beundrar faktiskt duktiga tighta spelare. Jag beundrar deras kyla, deras tålmodiga väntande. Hur de egentligen vill göra ett move, men följer sin spelplan för att de vet att det är då de lyckas bäst.

Visst, jag ser hellre Spanien spela fotboll än Grekland. Men om jag var fotbollsproffs så skulle jag inte försöka mig på att bli toppforward om jag är bäst på att vara defensiv mittfältare. Då skulle jag snart få sparken och bli utan lön.

Är du Spanien eller Grekland? Vågar du spela det spel du är bäst på? Eller känner du dig också som en clown ibland?

Är det någon som vill testa ett experiment? Andas under vatten kanske?

Jag träffade på den gamla trollkarlen Stefan Odelberg när jag var och spelade 2k deepstack på Cosmopol i går. Han kom lite sent när blindsen precis gått upp till 50/100. Hans första ingripande var att gå all in för 20k. Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga.

– Alltså han får ju bara syn av en bättre hand. Finns ju bara AA och KK som kan syna,  mummlades det.

Men Odelberg fortsatta att trycka in sin djupa stack. När han hade gått all in pre flopp fyra gånger till på kort stund, var det annat ljud skällan. Hela bordet började bli ruskigt irriterade på att han tog bort allt manöverutrymme och förstörde spelet helt.

– Nä, nu synar  jag banne mig med en AJ också, kved någon.

Stefan ”all in” Odelberg

Tio minuter senare var det dags för hans åttonde ”allt eller inget-move”. Då hittade jag monsterhanden A10. Det är första gången jag synar all in med den handen för 200 big blinds i en Freezout. Förhoppningsvis den sista också. Odelberg ploppade upp en 10 7s. Tackar. Självklart var han då tvungen att försvara sitt spel.

– Allt var bara ett experiment. Jag ville se hur det gick om man bara går all in under en djupstackad turnering, sa trollkarlen innan han lämnade.

Varför kom han inte bara till mig innan så hade jag kunnat säga det till honom? Vissa experiment behöver man nämligen inte genomföra för att veta att de kommer att misslyckas. Att andas under vatten går ju faktiskt inte. Jag säger det nu, helt gratis. Så slipper ni testa.

Vissa flyr, andra stoppar huvudet i sanden, några slåss och en del vill prata om det. Vi har alla olika sätt att tackla problem och sorger i livet. Själv spelar jag livepoker. När jag mår dåligt trivs jag med att sätta mig med ett gäng okända människor på ett kasino och spela.

Är det bara en sorts verklighetsflykt eller kan poker faktiskt fungera bättre än terapi och ångestdämpande mediciner? Det finns så klart inget givet svar på den frågan. Vi är alla olika. Men att göra saker man trivs med kan sällan vara dåligt, vare sig det är poker, yoga eller fallskärmshoppning.

Jag går för tillfället igenom en förvirrad och jobbig tid. Vissa tycker kanske att man ska sluta spela poker när man inte riktigt har alla mentala hästar i stallet. Men att komma ut och träffa glada, trevliga människor som inte vet något om ens fel, brister och problem tycker jag är befriande. Verklighetsflykt eller ej, jag mår bra av det.

Nätpoker har jag dock inget sug på. Ensamheten vid datorn känns kall, och tålamodet är som bortblåst. Det är alltså kombinationen poker och människor som är nyckeln. Även om jag har otroligt många goda vänner som ställer upp för mig kan det ibland vara skönt att dra iväg till valfritt pokerbord och bli en anonym tomte. Prata om inget. Prata om allt. Skratta. Visa stenansikte. Och få vara med människor som man inte har något mer gemensamt med än en kortlek.

Även om jag skulle backa en slant så lär det inte vara lika dyrt som att gå till en legitimerad hjärnskrynklare. Om jag håller mig till 20/20 kr på Cosmopol alltså.

Herregud, är jag galen eller finns det fler människor som känner likadant?