Startdag 1A i UO i Köpenhamn blev ”översåld”; kasinot hade plats för 15 tiomannabord men lyckades klämma in ytterligare några spelare så att det totalt blev 159 startande. Eftersom det var nästan hemmaplan fanns det gott om svenskar, som till exempel Davor Pavic – tidigare tvåa i UO Barcelona – längst till höger här vid TV-bordet:

Överhuvudtaget var det ett rejält startfält som innehöll bland andra tidigare EPT- resp UO-vinnare samt finalbordsdeltagare som Jaroslaw Barglik, Tomasz Kozub, Giorgio la Iacona, Paulo Rodriguez, Davor Pavic, Christian Grundtvig och Frederik Jensen. Även bordet där jag satt fick för övrigt två timmar i strålkastarljus och kameror, men så var det också ett tufft bord med bland andra franska proffset Francois Dur, holländska proffset Stieven Razab-Sekh, och ungraren Emil Hegedus som var med på finalbordet i St. Maarten:

Av de 159 överlevde cirka 70 till dag 2. Själv föll jag, efter markermässig bergochdalbaneåkning under speldagen, i den allra sista given: just då har jag halva snittstapeln, får K-Q osvidat i sen position och synar en höjning från mittposition, floppen är J-x-10 som ger mig öppet stegdrag med två överkort, och när den andre betar ut ställer jag eftersom jag sannolikt mer eller mindre har en slantsingling. Han vänder upp A-J, men turn och river hjälper inte och that’s it for the day. Som tröst blir det Unibets barmingel efteråt på Radisson Blu Scandinavia:

Och i brist på sittplatser i trängseln hittade jag chefsfotografen Matt Edwards (t.v.) och turneringsledaren John Scanlon där de slagit sig ned på golvet:

Om uppgifterna jag fått stämmer är 8 svenskar vidare till dag 2, däribland Peter Laterra med 58K och Dennis Lindmark med 66K. Chipleader för stunden är Rasmus Biehl med 168 300, följd av Alexis Gillot med 151 500. Och dag 1B har precis börjat!

Framme i Köpenhamn, hjärtligt mottagen vid välkomstdisken och registrerad för turneringen – i morgon börjar Main Event i Unibet Open! Dessutom fick jag ett kul startnummer, 007…

… som förstås varken gör till eller från. I Unibet Open i Warszawa hade jag rumsnummer 1313 men överlevde ändå till dag 2! Och under tiden har lobbyn samt baren på Radisson Blu Scandinavia mer eller mindre tagits över av pokerspelare från bortåt tjoget olika nationer, och snacket går. En norsk veteran berättade för mig att dessvärre har albanska kriminella nätverk satt i system att börja begära ”beskyddarpengar” av privata pokerklubbar i olika norska städer, med påföljd att dessa tvingas slå igen. Det är en utveckling vi definitivt inte vill se på andra håll heller.

Nå, rapporter följer! Låt oss hoppas på en fjärde svensk seger här i UO, efter Simon Johanssons, Jimmy Jönssons och Fuat Cans bravader!

Det kräver ingen hjärnfysiker för att räkna ut att ju högre insatserna är, desto bättre är också heads-up-grindersen. Just heads-up-nötarna håller överlag en jämnare nivå än sexmanna- och fullringspelarna gör.

På mina övningsterritorier, i nuläget $0,5-1, begår även de dagliga stammisarna otaliga misstag och tycks ha problem med att både variera sitt spel och med att läsa av spelflödet och anpassa sig därefter. Det är ljusår i klasskillnad heads-up mellan en regelbunden $0,5-1- och en $3-6-spelare.

En viktig lucka som täpps ju högre man spelar är villigheten, eller snarare oviljan, att dela med sig av information till sin motspelare. Denna bit tycks låglimitgrinders ha missat helt. Inte ens de strået vassare ryssarna har greppat detta.

Att ständigt slå och veva (i vältajmade lägen förstås, inte hejvilt) är A och O för att bli framgångsrik heads-up. Man måste vara motorn som driver och ständigt tvingar den andre spelaren att fatta de svåra besluten.

Så fort jag kommer i ett läge där valet står mellan att checka och satsa/bluffa/värdesatsa väljer jag åtta gånger av nio att spela. Minimal informationsdelning är optimalt. Ju färre gånger jag behöver visa min hand och ju mer jag kan få min motspelare att basera sina beslut på gissningar, desto större övertag får jag. Ser man väldigt duktiga heads-up-matcher så tar de varje läge de kan att ro hem potten. Och visst kan det få motspelaren ur rubbning när man värdesatsar/bluffar med tredjeparet, får syn och vinner ändå.

Likaså är denna typ av spelare en av mina mardrömsspelare. De som, efter samtliga ens checkar, slafsar på med en satsning men också har känsla nog för att ducka för mitt stål, åtminstone majoriteten av gångerna. Det är lite som Doyle Brunsons tankar i Super System där han påstår sig vinna en massa pengar på bluffar och slaskande, men när väl han får action ligger han oftast efter. Samma sak gäller heads-up. Kan man plocka upp en drös med småpotter gör det inte så mycket när man väl fångas med handen i kakburken. Vid det laget är man oftast okej plus på slaskandet redan.

Visst innebär detta ständiga plöjande ökade svängningar. Men vill man bli duktig heads-up är det just vad som krävs. Man måste stångas och bråka och stångas igen och får inte rädas att få ett horn avbrutet. På starka heads-up-tjurar växer de ändå ut igen. I värsta fall tar det lite tid bara.

Som vanligt följer du mig dagligen i min konstant växande blogg (nu mer aktiv än någonsin med ännu fler inlägg i veckan!).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Dags för årets inledande Unibet Open-turnering, i Köpenhamn! Det blir faktiskt årets första stora liveturnering för min del – och det kommer dagliga krönikor därifrån på

http://se.unibet.com/poker/blog

samt en och annan bilduppdatering här! Från Köpenhamn flyger jag sedan raka vägen till Macau, där jag ska bevista spelmässan iGaming Asia Congress:

Jag är dessutom inbjuden som gästtalare på ämnet ”Asian Games”, och har förstås filat på min dragning. Lite cashgames i poker och mahjong ska jag väl också hinna med? Rapporter och bildsvep kommer!

Omröstningen om årets svenska pokerspelare 2012 är nu avslutad – och vinnaren, med nästan 40% av rösterna, blev Viktor Blom!

Som tvåa med knapp marginal – cirka 36% av rösterna – kom Ramzi Jelassi, medan svensk pokers grå eminens, Chris Björin, belade tredjeplatsen med nära nog 21% av rösterna. Superbloggens skribenter gratulerar! Då är frågan vem som röstas fram när väl dammet lagt sig efter pokeråret 2013…

Min resa går sakta vidare runt Sverige. Målet är att flytta in hos en ny intressant pokerspelare varje månad. I februari åkte jag ner till Lund och hälsade på Emil Ohlsson. Vår senaste WPT-vinnare.

Emil svär som en borstbindare. Men väger upp det med att laga en femstjärnig korvstroganoff och ha den goda smaken att sätta upp lokaltidningens löpsedlar på väggen.

Om hade tänkt besöka New York under det närmaste året och är intresserad av datorspel, så pågår just nu på Museum of Modern Art en utställning med namnet ”Applied Design” (2 mars 2013 – 31 januari 2014). Där kan du provspela samt läsa om historien bakom sådana datorspelsklassiker som till exempel Tetris, uppfunnet av den ryske matematikern Aleksej Pazjitnov året 1984:

Totalt finns 14 datorspel som valts ut för denna utställning, däribland även PacMan som skapades 1980 av japanen Toru Iwatani, och Sim City som gjordes 2000 av amerikanen Will Wright. Mera information hittar du på

http://www.moma.org/visit/calendar/exhibitions/1353

Toru Iwatani är för övrigt känd i Japan som mannen som skapade myntbrist i landet! När PacMan slog igenom i början av 1980-talet blev det en sådan monstersuccé att arkadspelet gick att hitta till och med i grönsaksbutiker och hos begravningsentreprenörer – och i alla dessa stoppade japanerna begärligt in 25-yenmynt, så till den grad att japanska myntverket faktiskt fick tillverka miljontals extra sådana mynt i flera olika omgångar! PacMan var dessutom det första dator/video/arkadspelet någonsin att som bestående resultat skapa en ”maskot”, igenkänd världen över på T-tröjor och muggar, långt före Super Mario och Angry Birds. Nog kan väl den utställningen vara värd ett besök?

Och hmmm, jag undrar vad för något av dagens live- och onlinepokervärld som våra barn och barnbarn en gång om trettio eller fyrtio eller femtio år kommer att begrunda på ett museum, fysiskt eller virtuellt…

Här är nu fjärde och avslutande delen av historien bakom hur WSOP blev till!

Med det första World Series of Poker avverkat, kunde Benny Binion (stående mellan hästarna på bilden ovan) och Jimmy ”The Greek” Snyder konstatera att det hela PR-mässigt fått fullt godkänt – men ändå visat upp sina brister. Snyder hade varit outtröttlig som formell värd och reklamagent, och tusentals små och stora tidningar runtom i USA hade faktiskt omnämnt arrangemanget om än oftast i notisform.

En som dock framförde kritik, såväl i sina artiklar som direkt till Benny Binion och Jimmy Snyder, var Ted Thackrey (bilden) som var en featureskribent och övervakade det hela på uppdrag av Los Angeles Times. Arrangemanget hade varit betydligt mindre grandiost än vad namnet World Series of Poker antydde. Det hade enligt Thackrey varit bedövande tråkigt att se uttryckslösa människor skicka marker fram och tillbaka över den gröna filten; och att man på slutet internt röstat fram den buttre och okarismatiske Johnny Moss hjälpte avgjort inte upp det hela.

”Ni måste hitta på något sätt att göra en tävling av det hela”, var rådet som Thackrey gav till Binion och Snyder. ”Om ni på allvar vill få pressen med er och förvandla ert World Series of Poker till en sporthändelse måste ni ge det en struktur, skapa drama, och göra det till en riktig tävling.”

Därefter går historieskrivningen isär. Enligt en del – majoriteten – var det Thackrey som under sensommaren återkom med det revolutionerande förslaget om att mörkarna skulle öka med jämna intervall, för att på sätt få fram en ensam kvarvarande spelare som då förstås var vinnare, medan Thomas ”Amarillo Slim” Preston (bilden) kompletterade med idén om att alla dessutom skulle starta med samma mängd marker som till skillnad mot i ett cashgame inte kunde fyllas på. Enligt några andra, inklusive Amarillo Slim själv, var det i stället Slim som kom på hela freezeoutkonceptet med eskalerande mörkar och allt.

Hur som helst gillade Binion och Snyder idén. Under vintern 1970-71 började Jimmy Snyder på en PR-kampanj som framhöll att Binion’s Horseshoe skulle presentera något nytt: den första riktiga pokertävlingen någonsin, och där vinnaren skulle få titeln världsmästare. Inget omröstningsförfarande, utan en riktig tävling där ”last man standing” skulle inte bara hyllas som segrare, utan dessutom ta hand om alla de andras pengar – ”winner takes it all”. Det var förstås koncept som talade djupt till den amerikanska folksjälen.

Knappast någon av de sju spelarna – Johnny Moss, Jack Straus, Puggy Pearson, Jimmy Casella, Sailor Roberts, Doyle Brunson och Amarillo Slim – som slog sig ned vid bordet i maj 1971 inne på Binion’s Horseshoe, för att spela det enda eventet som fanns på dagordningen, hade dock i huvudet att de skulle skriva historia. Alla sju hade spelat med varandra många gånger tidigare, så det kändes mera som ett homegame om än med höga insatser. Alla sju hade betalat 5000 dollar för att vara med, och alla hade de nu motsvarande summa i cashgamemarker framför sig; konceptet med turneringsmarker var ännu inte påtänkt. Om det var något som var nytt och främmande, så var det att partiet innebar betydligt högre risker än ett cashgame: alla utom en skulle ju tvingas lämna bordet tomhänta. I dag ser vi det som en självklarhet i varje modern turnering… men då var det en fullkomligt revolutionerande idé att du till skillnad mot 150 års föregående cashgamespelande för första gången inte kunde sticka ned handen i byxfickan efter fler dollarsedlar och köpa in dig igen efter en smäll.

I dag minns ingen vilken som var den vinnande handen i den sista given, eller i vilken ordning kombattanterna föll; det lilla fåtalet närvarande journalister hade självfallet ingen vana vid att rapportera från en pokerturnering. Men den som stod som segrare nästa dag på kvällen efter att heads-up ha besegrat Pearson var Johnny Moss (bilden), som därmed blev den första ”officielle” världsmästaren i poker. ”Det visar att vi röstade för rätt kille förra året”, kommenterade Doyle Brunson torrt. Det fanns inget armband att dela ut – en nymodighet som tillkom först 1974 – utan Moss bestods ännu en gång med en graverad silverbägare. Inte heller hade man ännu kommit på PR-tricket att trava upp förstapriset på bordet inför åskådarna; i stället fick Moss helt enkelt efteråt och diskret sina 35 000 dollar i en skokartong som Benny Binion oceremoniöst överräckte.

Men det nya formatet för poker hade visat att det fungerade; pokerturneringen hade fötts, och skulle med tiden påbörja sitt segertåg över världen. Och ända fram till och med 2005 skulle WSOP arrangeras på Binion’s – inte undra på att kasinot fortfarande stolt har denna skylt utanför sina entréer!

I går tog jag upp tarotkortleken (se inlägg nedan), och nämnde att den ursprungligen inte varit något spåverktyg – samt att det faktiskt finns ett antal gamblingkortspel med just tarotkorten! För den som aspirerar på att vara allmänbildad gambler återger jag därför reglerna till ett sådant här: det är ett franskt gamblingkortspel, och under namnet triomphe forcée känt ända sedan 1600-talet samt besläktat med spelet femkort. Det är helt enkelt ett av dessa hasardspel som alltid uppfinns så snart det finns någon form av kortlek tillgänglig. Det spelades förr inte enbart bland legoknektar och inom underklassen, utan även i de så kallade finare salongerna.

Antal spelare: 4-8. Observera att turordningen går motsols runt bordet, inte medsols.

Antal kort: 78, dvs. en ”vanlig” tarotlek.

Så här spelar ni: Alla satsar ett överenskommet belopp i potten, till exempel 10 kronor var eller vad ni nu är överens om. Given ger sedan 5 kort till var och en, ett och ett.

Om någon har fått Döden, la Mort, trumfkortet nr 13, visar han/hon upp det och har genast vunnit hela potten.

Har ingen Döden, ska spelarna i tur och ordning, med början på förhand till höger om given och vidare motsols, deklarera och visa upp om de fått ett eller flera av de tre korten Narren (le Fou), Magikern (le Bateleur, trumfkortet nr 1) eller Styrka (la Force, trumfkortet nr 11).

Den som har antingen Narren eller Magikern får tillbaka lika mycket som han/hon satsade (dvs man får insatsen tillbaka plus lika mycket till ur potten); den som har bägge korten får tillbaka dubbelt så mycket som sin insats (= insatsen tillbaka plus dubbelt så mycket); och den som har Styrka får tillbaka dubbelt så mycket som sin insats. Skulle någon ha alla dessa tre kort på handen, får han/hon förstås tillbaka fyra gånger så mycket som han satsade (= insatsen tillbaka plus fyra gånger så mycket ur potten). Om potten efter detta är tom, blir det genast insamling av korten, nya insatser och en ny giv. Finns det däremot pengar kvar i potten, spelar man nu stickspel på sedvanligt sätt.

Förhand (den till höger om given) spelar ut ett kort till första sticket: vilket kort som helst. Man spelar som i vanlig sticktagning och måste följa färg; kan man inte det måste man spela ett trumfkort om man har något; saknar man även trumfkort får man däremot saka vilket kort som helst.

Trumfkorten utgörs förstås av korten i den s.k. arcana major (alltså de 22 speciella korten med exotiska motiv, se exempel ovan), i rangordning efter nummer. Inleder någon ett stick med ett trumfkort, måste man om möjligt också svara med ett trumfkort; trumfkorten räknas alltså som en femte färg. Ett stick vinns av det högsta kortet i utspelsfärgen, eller av det högsta trumfkortet. Vinnaren av ett stick spelar ut till nästa.

Observera att de kort som eventuellt visades upp (av Narren, Magikern och Styrka) deltar som vanligt i stickspelet. Narren (som i vissa tarotlekar är onumrerad, och i andra har nummer 0) utgör det lägsta trumfkortet.

Den som får flest stick vinner allt det som är kvar av potten. Har två spelare vunnit två stick var, vinner den som först tog sitt andra stick. Har fem spelare däremot vunnit ett stick var, vinner den som tog det allra första sticket.

Inte svårt alls, som synes. Och nog kan det väl vara kul att kunna ett gamblingspel med denna udda kortlek? Alltid kan det chocka någon i bekantskapskretsen som envist tror på spågummestruntet…

Ingen som följer svensk speldebatt kan ha undgått att lägga märke till blåsvädret runt Lotteriinspektionens agerande de senaste veckorna. I synnerhet är det fyra ”affärer/incidenter/skandaler” som upprört pokerallmänheten:

(1) Den pokerkryssning med Stena Line som skulle avgått från Oslo den 3 februari – och till Köpenhamn via ett bunkringsstopp i Göteborg – ställdes in, efter att Stena Line fått ett brev från LI. I nyhetsrapporteringen förekom spekulationer om rättsliga repressalier mot rederiet, om nu kryssningen hade blivit av… trots att något pokerspel inte var tänkt att ske medan fartyget befann sig på svenskt territorialvatten. Så här kommenterar LI ärendet på sina webbsidor: ”En pokerturnering skulle arrangeras på ett svenskt fartyg mellan Norge och Danmark. Tillstånd för arrangemanget saknades. Rederiet informerades om att svensk lagstiftning gäller på svenskregistrerat fartyg samt att Lotteriinspektionen övervägde att förelägga om vite. Rederiet beslutade att ställa in arrangemanget.”

(2) Klassiska årliga turneringen Berga Open, som skulle ha hållits 22-24 februari och uppskattningsvis hade dragit 70-80 startande, ställdes in. Denna gång var händelsekedjan lite mer komplicerad: en privatperson tipsade den 9 januari LI, som i sin tur kontaktade vederbörlig polismyndighet, som i sin tur kontaktade arrangören av Berga Open och förklarade att om turneringen blir av, nödgas man genomföra en razzia med beslagtagning av utrustning och efterföljande sannolik rättegång. Arrangören väljer förståeligt nog att ställa in, och motvilligt får man ge polisen ett erkännande för att de under omständigheterna gjorde det smidigast möjliga jobbet: inget ingripande skedde, inget konfiskerades och ingen blev åtalad… men å andra sidan blev turneringen de facto inställd. LI:s korthuggna kommentar: ”Inkommet tips angående pokerturnering med spel om pengar eller pengars värde. Tillstånd saknades för arrangemanget. Efter handläggning hos Lotteriinspektionen överlämnades ärendet till polismyndigheten Örebro som kontaktade arrangören vilken ställde in arrangemanget.”

(3) Ytterligare en tilltänkt pokerkryssning, men nu i mars och på Östersjön, ställdes in efter att LI på samma sätt som ovan författade en skrivelse – men nu till arrangören av turneringen, inte till rederiet. LI:s kommentar: ”I samband med en planerad tillsyn upptäcktes ett planerat pokerarrangemang på ett fartyg mellan Sverige och Finland. Tillstånd för arrangemanget saknas. Lotteriinspektionen kontaktade arrangören och informerade om lotterilagens bestämmelser på svenskregistrerade fartyg. Arrangören ställer in arrangemanget.” Tilläggas kan att pokerkryssningen enligt information tydligen ska bli av ändå, men nu ombord på ett finskregistrerat fartyg och ett annat datum.

(4) Frilansbloggerskan Lina Olofsson skrev nyligen på Aftonbladets pokersidor ett kritiskt inlägg om LI:s agerande, och där hon bland annat nämnde en av LI:s anställda vid namn; LI kontaktade då Aftonbladet och fick tidningen, som ju annars har bra rykte när det gäller att måna om pressfriheten, att häpnadsväckande nog vika ned sig och ta bort Olofssons inlägg. Kvar av den länken blir bara detta (klicka och kolla själv):

https://bloggar.aftonbladet.se/pokerbloggen/2013/02/schhhhhhh/

Lotteriinspektionen har inte på sina egna webbsidor ännu och officiellt kommenterat detta dubiösa ingripande, men Olofssons raderade inlägg finns å andra sidan upplagt på andra sajter, inklusive denna:

http://www.svenskapokerforbundet.se/lotteriinspektionen-pa-krigsstigen/#comment-1517

Frågan man ställer sig efter ovanstående summering är nu denna: är det en ren slump att det blivit så många antipokeringripanden på sistone, eller handlar det om en medveten, mera aggressiv strategi som LI nu valt för att bekämpa vad de bedömer vara speldjävulen? Jag lutar, i likhet med nästan alla andra därute i ”kommentariatet”, åt det sistnämnda. Det verkar som om den juridiska motvinden för svensk poker under 2013 kommer att bli lite extra snål och hård.

I grunden – jag vill göra min position klar här – behövs självfallet, i varje civiliserad rättsstat, någon form av oberoende organ som övervakar spelandet. Historien kan uppvisa skräckexempel på när så inte är fallet, som till exempel när självaste franska hovet har haft sitt finger med i att rigga lotteridragningar. Och bakom dagens illegala spelautomater ute i diverse miljöer finns påfallande ofta grov organiserad brottslighet; spelar du på sådana bör du vara medveten om att du därigenom ger olika kriminella nätverk utökade ekonomiska resurser.

Lotteriinspektionen, eller en motsvarande myndighet med måhända delvis annorlunda direktiv, behövs alltså. Jag har av och till träffat Håkan Hallstedt, generaldirektör för LI, i olika sammanhang och kan inte säga annat än att han personligen framstår som en hederlig och ansvarskännande människa som dessutom har en god portion av såväl humor som självironi. Därför har jag mycket svårt att förstå det LI:s agerande som resulterade i att Aftonbladet vek sig och tog bort Lina Olofssons inlägg; vid tillfälle måste jag, av nyfikenhet om inte annat, lyfta på luren och helt on-the-record höra vad Hallstedt eller någon annan har att anföra i detta ärende.

Men oavsett att LI nu valt en aggressivare attityd gentemot svensk poker utanför Cosmopol och Svenska Spel, kommer man inte undan att fortsatt och envist placera ansvaret där det hör hemma: hos våra valda politiker. LI kan aldrig agera utanför det ramverk som våra politiker etablerar via den lagstiftning som formuleras i olika utskott och klubbas igenom i riksdagen, utan förblir statens bandhundar. Ändras gällande spellagar, antingen genom en annan och nyare uttolkning av dessa som resultat av ett rättsfall, eller genom att nya spellagar ersätter de gamla, så får vi äntligen en tolerantare syn på lågskalig klubb- och turneringspoker! Förvisso finns det viktigare samhälleliga frågor än poker att ta ställning till i riksdagsvalet 2014… men det skadar ändå inte att förhöra sig om de politiska partiernas inställning i frågan, innan du stoppar ned valsedeln i kuvertet då.

I sammanhanget rekommenderar jag att du via denna länk

http://www.lotteriinspektionen.se/Documents/Externa%20dokument/0659e5ca-1a15-4dd6-8e4d-f3b04f5088f1.pdf

laddar hem och studerar LI:s synpunkter på skillnaden mellan lotterier och tävlingar… där de sistnämnda inte kräver några tillstånd även om pengar finns att vinna. Du hittar den kritiska formuleringen på sidan 4:

Enligt praxis är ett arrangemang totalt sett att anse som ett lotteri om prestationsmomentet tidsmässigt är före slumpmomentet, medan det ska anses som en tävling om slumpmomentet är före prestationsmomentet.

Det låter i mina öron som den perfekta definitionen på en pokergiv: först ger dig slumpen dina kort, men sedan tävlar deltagarna i att överlista varandra beträffande vem som ska ta hem potten, och hur stor den ska bli. Kanske är det dags för en turnering som avsiktligt blir polisanmäld och där arrangören/försvaret medvetet skjuter in sig på denna passus, för att en gång för alla få bort ordet ”lotteri” så snart det ska diskuteras poker. En framtida uppgift för Svenska Pokerförbundet?