Det är bara veckor kvar tills mitt liv kommer att förändras i grundvalarna. Om allt går bra så blir jag pappa i april. Linjer som tidigare varit inristade med bläck har ändrats till blyerts, möjliga att sudda ut.

Allt är inte självklart längre. Som frågan: vad skulle du säga om ditt barn skulle vilja leva på poker?

Jag återkommer till det om och om igen. Svårigheten att faktiskt tjäna pengar på spel. Poker är unikt då man inte spelar mot en bank och därför kan ha oddsen på sin sida i en annan utsträckning, om du nu är duktig vill säga… Men ändå. ”It’s a hard way to make an easy leaving.”

Det har aldrig varit mer sant.

Det kommer inte längre gratis för någon. Även de bästa pokerspelarna i landet måste kämpa och lägga ner en otrolig volym för att kunna tjäna tillräckligt med pengar för att täcka allt man förlorar på att inte ha en stadig pensionsgrundande inkomst.

Jag skrev nyligen en krönika om de svarta riddarna i sagan om ringen. Den handlade bland annat om ”DavidDuzak”.

I mitt senaste avsnitt av Dybban flyttar in träffar jag David ”DavidDuzak” Gabrielsson. En av Sveriges bästa cashgamespelare. Det går verkligen ingen nöd på norrlänningen, men det är inget lyxliv bland Stockholms innekrogar som gäller. Han är snarare dedikerad uppgiften och lägger ner mer tid på pokern än vad han hade gjort på ett vanligt heltidsjobb.

– Jag trängs på 30 kvadrat med tjejen och spelar 200 timmar i månaden. Det är så det är att vara pokerspelare 2016.

Innan jag svarar mitt barn kommer jag ställa en motfråga.
– Är du lika bra som ”DavidDuzak”? Om inte finns det hundra andra jobb där du kan lägga ner mindre tid och ångest och dessutom veta att du får lön varje månad.

Jag har tillsammans med dottern börjat att se om TV-serien The Walking Dead. Jag har hört många avfärda den med ord som ”Gillar inte Zombier”, eller ”det är bara splatter”. Okej, visst, det är zombier, och ja, det är rätt mycket gore. Men i mina ögon är det inte serie om zombier i första hand. Det är en serie om överlevnad, och vad driften att överleva gör med människor. Om relationer, kärlek och vänskap. Sen har man förvisso placerat de här rätt existentiella frågorna i en fond av zombier, men egentligen hade kontexten kunnat vara något helt annat, och jag hade ändå gillat det.

Det där var mest någon form av melodikryssetövergång för att förklara vad det är jag gillar med mitt jobb. Min fru påstår ibland att jag reser runt och tittar på folk som spelar kort, och skriver ”Nu lägger han en klöver”. Det visar inte bara att hon inte är någon texas-spelare, utan också att hon precis som många andra gått i fällan att mitt jobb handlar om kortspel i första hand. Jag ser det som att det handlar om skrivande, och om intressanta personligheter. Sen råkar kontexten vara poker.

William Thorson, Ramzi Jelassi och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson.

De senaste åren har några av våra mest kända spelare pensionerat sig från pokern. Just dessa tre valde den förfinade strategin att faktiskt sluta med pengar kvar på banken.

Andra har snarare tvingats sluta på grund av dålig likviditet i bankrullen, snarare än aktivt gjort ett val. Exempel på det är många.

Jag undrar hur många av dagens pokerproffs som kommer att livnära sig på poker om tio år? Vem kommer bli den nya Björin och spela poker på hög nivå tills pensionen? Och vem slutar inom något år?

Om jag får gissa så tänker en del pokerspelare inte alls på framtiden, utan lever i nuet. De spelar poker tills de inte längre kan tjäna tillräckligt med pengar eller gulat. Tjänat för mycket pengar så de inte längre känner ett behov av att spela. Eller helt enkelt tröttnat på livsstilen för nya utmaningar.

Min bloggkollega Erik spelade nyligen in en intressant podd med just nämnda Ramzi Jelassi om livet efter pokern.

Som pokerspelare kan man tyvärr tro att en drömvärld är standard. Man blir van vid att jobba när man vill. Resa när man vill. Och en del har även lyxen att kunna unna sig det där lilla extra när man vill. Unga spelare som aldrig har haft ett ”vanligt” kneg kan därför få svårt att anpassa sig till ett liv med stämpelklocka och fem veckors semester.

Jag vet ju själv hur minsta lilla ansträngning, som att betala en räkning eller vika tvätt, kan te sig som ett berg av arbete och nästan skapa psykisk stress.

Jag tror tyvärr att en del är skadade för livet med tron att de aldrig kommer att behöva anpassa sig till samhället. Andra, likt Ramzi, har lyckats gå från en värld till en annan utan några större bekymmer.

Var pokern är om tio år vet vi inte. Så ingen bör ta livet som pokerspelare för givet.

Idag skrev vi på Poker.se en nyhet om att Pokerförbundet instiftat en Swedish Poker Hall of Fame, och att de två första invalen är Chris Björin och Dan Glimne. Det är långt ifrån någon hemlighet att jag är en sucker för utmärkelser, awards, listor och annat sånt lull-lull och min defaultinställning är därmed att jag välkomnar initiativet. Jag, liksom andra, har berört ämnet tidigare och uppmanat förbundet att göra just detta. Att hitta folk som förtjänar en sån här utmärkelse lär inte bli några problem; vad gällerde första invalen är Dan den person som jag främst förordat som den första kandidaten. Ingen har gjort mer för att popularisera pokern i Sverige än honom, och i min bok är han först. Som spelare torde Chris vara vårt förstaval, möjligen i konkurrens med Martin. Totalt sett utanför spelarbasen kan det finnas namn som kan konkurrera med Chris, men inte så pass att jag skulle vara i närheten av att påstå att Björin inte skulle vara ett bra namn. Det är två ytterst värdiga inval som görs första gången.

Mina farhågor med Hall of Fame ligger på PR- och tyngdplanet. Har förbundet anno 2016 resurser, ork och know-how nog för att skapa den cred ett sånt här projekt kräver och förtjänar? Det vet jag inte, men det lär tiden utvisa. Jag hoppas i alla fall på det, och jag gillar hur som helst att man vågar spänna bågen.

Att uppföra sig kring pokerbordet och vara hövlig och vänlig mot sina medspelare tjänar man i längden på som pokerspelare. Dels är det roligare att spela ifall det är en trevlig stämning kring bordet och ifall man nu oundvikligen måste förlora pengar – är det roligare att förlora mot en trevlig filur än ett fullblods as.

I grunden är det ju inget personligt att vilja vinna pengar mot dina vänner eller motspelare när du spelar poker, men det kan många gånger bli väldigt personligt när tex något drygt fyllo skriker okvädningsord mot dig eller mot övriga personer kring bordet, när denna lyckas dra ut med en 1 outare.

Personer som är dryga och otrevliga kan få hela bordet emot sig där alla – mer eller mindre hoppas på att någon skall slå ut fanskapet – det är nästan så att bordet börjar samarbeta i en slags omedveten kollusion för att lyckas.

Inte allt för sällan – särskilt i USA och särskilt i Las Vegas kan du stöta på några oerhört trevliga personer, som uppenbarligen gillar dig och som är så schyssta att man nästa får ont av att ta deras pengar.

Dessa personer kan tom vara så trevliga och ”schyssta” att dom talar om för dig att dom har fått nöten på rivern, när dom tror att du har satt färgdraget och dom ser att du tänker satsa stort, eller syna en stor bet.

Dom får dig att lägga dig och dom visar sedan upp nöten för att visa att man inte har ljugit och att du har sparat en hel del pengar.

Det blir givetvis ett litet konstigt spel i längden eftersom man själv inte vill lura in dem i någon fälla för att lura av dem massa pengar. Det är svårt att maximera sina vinster mot dessa när man själv har fått nöten. Men man håller å andra sidan ner förlusterna när man hamnar på ett sådant bord.

Så vart drar man gränsen egentligen?

Jag spelade engång i Las Vegas och på ett klassiskt casino – O´Sheas – som tyvärr numera är nedlagd. Eller jag tror det finns kvar, men på en annan plats och med ett annat utseende.

På den tiden som jag spelade på O´Sheas var man ibland verkligen tvungen att ha på sig solbrillorna – för man spelade nästan utomhus.

Jag tyckte det var det bästa stället att spela poker på – då man satt och hade en härlig utsikt över strippen.

Jag brukade sätta mig där vid 9 tiden för att spela poker och samtidigt äta frukost och se hur staden vaknade till liv..

En del var på väg hem, en för en del började dagen.

Denna historia utspelade sig på kvällen – jag tror klockan var runt 22.

Bredvid mig satt den lagom förfriskad ”små gangster” från Los Angeles. Då han enbart satt med en ”wifebeater”, så såg man alla hans miljoner tatueringar – och inte riktigt  på alla tatueringar stod det ”I Love You Mom”.

Men han var trevlig mot mig och det var ett trevlig bord med ett par trevliga tjejer som höjde stämningen runt bordet.

”Los Angeles gangstern” beställde in drink efter drink och blev fullare och fullare – men han trevliga humör bestod, särskilt mot mig.

Vid några tillfällen så visade han ofrivilligt sina kort för mig – då han satt bredvid mig – och jag sade åt honom att skydda sina kort bättre.

”Los Angeles gangstern” spelade allt mer aggressiv och hans pengahög växte mer och mer.

Men trots att han vann, började han bli alltmer otrevlig och förolämpade spelarna kring bordet.

Han blev allt fullare och fullare och allt mer odräglig och vid ett tillfälle kallade han en av tjejerna för ”Hora”. Det resulterade i att hon lämnade bordet.

Han lyckades få hela bordet emot sig och alla ville tillslut slå ut fanskapet – likaså jag.

”Los Angeles gangstern” som fortsatte att ofrivilligt visa mig sina kort – trots mina tidigare tillsägelser – så kände jag att nu vart måttet rågat. Jag orkade inte säga ifrån mer.

Jag behövde inte anstränga mig för att se hans kort – vilket jag inte heller gjorde – utan jag kunde helt sonika sitta på min stol och snegla lätt till höger

Jag började spela mer händer mot honom för att försöka sno hans pengar och slå ut honom.

Det blev många gånger väldigt galet spel – vilket förstörde hela spelet för dom andra.

Vi ett tillfälle höjer ”Los Angeles Gangstern” upp med $25 (på ett $1/2cashgame bord) med A 3.

Själv tittar jag ned på A7 och jag synar.

En tredje person slår om till $100, varav ”Los Angeles Gangstern ” slår om till $300 och jag synar. Den tredje personen bara skakar på huvudet och lägger sig.

Floppen kommer – helt död för oss bägge. Han trycker ALL IN med ca $1000 och jag synar.

Nu splittar vi dock handen – och vi får tillbaka det vi har satsat, men killen som hade lagt sig skakar ännu mer på huvudet när han ser vilka händer vi spelade med.

Jag lyckas dock vinna en hel del pengar av honom under kvällen – men det hela slutar ändå plus minus noll mellan oss, då jag i en av dom sista händer ser fel.

På rivern ligger det 3 spader och jag trodde att han bara hade ett spader.

Jag går sedan hem några händer senare och nästa dag för jag höra att han hade blivit utkastad då han fullständigt förolämpade ”allt och alla”.

Men vart går gränsen?

Var det fel av mig att titta på hans kort – trots att jag hade sagt till vid ett flertal tillfällen samt att han uppförde sig som en idiot, där han bla kallade en av tjejerna för ”Hora”.

(Det var ju inte så att jag böjde mig eller ansträngde mig för att se hans kort, utan han skyddade dem väldigt dåligt)

Har ni ”fuskat” någon gång på ett liknande sätt som jag gjorde, eller försökt med olika oärliga medel slå ut en person som har uppfört sig som en idiot.

Har ni tittat på en persons kort – som INTE uppförde sig som ”Los Angeles Gangstern”?

Har ni gjort något som ni är mindre stolta över kring ett pokerbord?

Ni får givetvis svara anonymt, då det är en känslig fråga.

Jag sitter bänkad framför datorn sedan några dagar tillbaka för att följa EPT Dublin. Tyvärr åkte Anton Wigg ut tidigare under dagen och inga svenskar återstår i själva Main Event men ett helt gäng med grabbar har köpt in sig i High Rollern som startade idag så vi får hoppas på klonk där istället.

I pauserna på EPTLive visar dom gamla händer från de tidiga stoppen här och framförallt från den som var där för tio år sedan.

William Thorson dyker upp i många av klippen. Jag påminns när jag ser dom hur extremt skicklig han är eller var kanske man ska säga eftersom han lagt pokern på hyllan. Pokern har haft underbarn genom åren men det finns faktiskt inte många som kan jämföras med den gode Thorson. Hans förmåga att läsa sina motståndare i olika situationer kan man inte lära sig och det är väldigt väldigt få personer som har det “sjätte sinnet”. Jag tänker inte ta ifrån någon av dagens proffs att de är extremt skickliga men den som följt honom någon gång vet att det var något utöver det vanliga.

Redan innan han hade spelat in över de tre miljoner dollar han spelat in på turneringar så var han omtalad som en av spelets absolut främsta. Jag minns när han blev signad av Team PokerStars Pro hur Daniel Negreanu jublade och gick fram till William och sa hur glad han var att han äntligen fick en lagkamrat som han kände att han kunde mäta sig med. Jag minns när Willie Tann som säkert spelat poker i minst 30 år kom fram, la armen om Wille och sa “när jag blir stor då vill jag bli som dig William”. Jag tror till och med Stu Ungar skulle ha sett William som en av sina största hot.

Den gode Thorson hade lätt kunnat ha blivit Sveriges första världsmästare. Inte bara en utan faktiskt två gånger. Året när Jamie Gold (2006) vann så var det just mot honom som Wille förlorade alla sina marker med 13 spelare kvar. Det är en hand som jag tror jag hört honom gå igenom säkert 50 gånger: “Hur kunde jag vara så dum?”, “Hade jag bara tänkt 10 sekunder längre så hade jag vikt.”, “Det var så onödigt att ens ta den risken mot honom”… Wille hade knektar, Gold hade kungar. Pengarna åkte in före flopp. De låg båda i toppen. Om jag inte minns fel så låg William trea i chips och Gold etta. 2010 kom han på 22:a plats i WSOP Main Event. Det såg länge ut att bli ett finalbord men ni vet själva hur det är. En kall kortlek avgör ens öde i ett nafs. Som en liten instickare så kan jag berätta att även pappa Thorson – Olof – gått långt i WSOP. Han kom på 13:e plats året när Moneymaker vann.

Förutom att William är en av de skickligaste spelarna jag någonsin träffat så är han också en av de mest karismatiska människor jag någonsin mött. Han var som en lillebror under alla år som vi umgicks. Han var en av mina allra närmsta vänner. När man reste så mycket som vi gjorde så fanns det nästan inget liv på hemmaplan utan det var på touren och jag är otroligt glad att jag hade honom många gånger.

Det är flera år sedan han spelade en EPT senast eller dök upp i internationella sammanhang och jag tror faktiskt inte att det gått ett enda stopp på EPT som jag varit på utan att någon har frågat mig om jag har någon kontakt med honom, om jag vet hur han mår och kanske framförallt NÄR han kommer tillbaka 😉 Personligen så kan jag säga att det vore hur roligt som helst men samtidigt är jag väldigt glad över hur bra han verkar må. De få gånger jag haft kontakt med honom så har han dock varit samma gamla Wille med hjärtat på rätta stället och bägge fötterna på jorden.

Någon dag skulle jag vilja skriva en bok om allt roligt, galet, knasigt och häftigt jag upplevt tack vare och med William. Kanske blir det i mina memoarer när jag blir 80 eller i en fiktiv roman. Och faktum är att om det skulle dyka upp i en roman skulle ingen tro på att sådant kunde hänt i verkligheten.

Dom här killarna alltså! Om ni bara visste hur otroliga vänner de varit för mig genom åren… De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta bägge två och jag har mycket att tacka dom för att jag är den person jag är idag

Jag lyfter gärna fram riktigt duktiga pokerspelare när jag skriver, det ingår i mångt och mycket i mitt jobb att belysa stjärnorna i spelet. Det finns gott om talanger där ute, i synnerhet i det svenska spelarkollektivet, och just nu rosar många av svenskarna i synnerhet nätpokern. Föga förvånande finns det också gott om inte fullt så bra spelare, och ibland hittar man till och med en del som man undrar om de ens spelar samma spel. Ken lär någon gång ha sagt att han kan lära en apa spela sit’n’go, men erfarenheten visar att det inte behövs; ofta räcker det med positiv varians. Eller ”bra spring” som det heter vid borden.

I WSOP har det hänt att man sett folk sitta vid bordet i main event och läsa skrifter som ”grundläggande poker” eller Hold’em for dummies”. Visst, det kan så klart vara en gimmick, men när man ser spelen en del människor gör börjar man undra. En av mina favorithistorier är de två spelarna som gick upp mot varandra i en riktig tuppfäktning pre-flop där en av dem synade vad jag har för mig var en sex- eller sjubet. Floppen kommer tre låga i regnbåge. En spelare betar ut, den andre kastar öppet in sina kort i mucken i mitten, och det visar sig att han har två kungar på hand. Samtidigt säger han högt ”Tur för dig att det inte kom en kung på brädan!” Ja, den typen av spel händer faktiskt även i tiotusendollarsturneringar då och då, och inte bara vid Kjelles köksbord.

En annan legendar var dansken som kvalade in online till EPT Köpenhamn 2010 för en euro, och i turneringen körde han över det mesta. Det ska sägas att allt handlade om kortsnitt och träffbild. Han kunde verkligen inte spela. När han slagits ut från finalbordet intervjuade jag honom kort och frågade vad han skulle göra med pengarna; ”Jag ska till Berlin och spela turneringen där. Jag måste se om det var tur eller talang”. Det hade varit bättre om han hade sparat pengarna, och bara frågat ett tiotal personer i lokalen där och då. Föga förvånande är hans resultatlista helt blank både före och efter Köpenhamn.

Varför berättar jag det här? För att göra mig lustig över de som inte är så bra? Alls icke, jag själv står vid kanten och tittar på, utan att lyssna på den sträng som kunnat brista.  Däremot fascinerar det mig att så många som gått bra i en enstaka turnering sällan eller aldrig reflekterat över hur stor roll turen kan ha spelat. Jag vill också framför allt poängtera att en stor del av glädjen i mitt jobb är olikheten i människorna man möter, i talang, personlighet, utseende och kultur. Touren är en kittel av individer, och man vet aldrig vilka man ska ramla in i. Vassa turneringsgrinders i all ära, men det skulle vara förbannat färglöst om hela touren bestod av sådana.

Inget mustaschvax i världen kan hjälpa honom, men det skiter han högaktningsfullt i. Han är ändå världens läskigaste människa i moppemusch. Mustapha Kanit.

Vad som rör sig i hans huvud vet jag inte. Det känns som jag precis har lärt mig multiplikationstabellen utantill, medan han räknar ut meningen med livet genom derivata.

Ibland spelar det liksom ingen roll att man spelar en hand helt rätt. Motståndaren äger din själ och tar dina marker ändå. Det fick herr Bertilsson erfara vid finalbordet i Highroller 25k i EPT Dublin.

Här kan ni se vad jag pratar om.

Hur många i världen tar den här linjen på ett stort finalbord? Hur många kan bära upp en mustasch på detta sätt? Efter den här handen började jag nästan tycka att den är vacker.

Jag fortsätter med nio gånger nio och googlar ”meningen med livet” när jag vill krydda till det…

Borta bra men hemma bäst säger dom ju. Just nu när EPT Dublin är i full gång med allt var det innebär så måste jag ändå säga att jag väldigt gärna hade velat vara där. Det är just på plats i hetluften som gör att jag älskar mitt jobb så mycket. Ingen turnering är den andra lik. Jag har gjort ungefär 100 EPT:er under mina år och det blir aldrig slentriant eller tråkigt. Min sambo kan inte i sin vildaste fantasi förstå att jag tycker det är roligt att kolla på poker flera dagar i sträck, än mindre att kolla på EPTLive hemifrån men om jag ska vara ärlig tycker jag oftast det är roligare än att kolla en film.

Tur för mig är att EPTLive sänder från och med dag två av Main Event i Dublin. Tillsammans med bloggarna som är där och liverapporterar bör jag inte missa alltför mycket här hemifrån radhuset i Älta.

Grattis till Anton Bertilsson som kom fyra i EPT Dublin €25k High Roller och fick €176 640 efter att ha kvalat in för €3k.

För första gången sedan sensommaren har jag varit hemma och barnledig i en vecka och denna spenderades med att spela livepoker. Höggravid som jag är så finns det inte mycket att göra och då är verkligen lite poker perfekt. Spelat en hel del turneringar och lite cashgames. Träffat en hel rad med intressanta och roliga människor vilket också gör mig påmind om varför jag älskar poker. De flesta är människor jag aldrig annars hade börjat prata med.

Nu är det dock dags att gå tillbaka till vardagen med ungar och allt vad det innebär. Även om dagarna går i ett och det sällan är en lugn stund så går det inte att komma ifrån att jag älskar det. Längtar dock otroligt mycket efter att lillpajsarn i magen tittar ut för börjar bli tradigt att vara gravid och energinivån ligger väl i nivå med vad man orkar efter att inte ha sovit på ett par dagar…

Kul med Eriks lista över hans favoritstopp. Ska göra en till nästa inlägg med mina. Många av stoppen på livetouren som jag har som mina favoriter är bortplockade så det blir lite som att ta en titt i en historiebok 😉