Min syster har med tiden blivit allt mer av en bridgefanatiker, även om hon måhända själv skulle föredra epitetet ”entusiast” 🙂 så kan det också gå, när man som hon, jag och vår bror växer upp i ett hem med mängder av sällskapsspel… förutom hela elva (11) dagstidningar, vilket jag är tacksam för än i dag.

Och det var hon som – efter att Sverigepremiären skedde nu i helgen i Laholm (bilden nedan) – tipsade mig om en ny, smart och intressant teknisk lösning för att spela just bridge.

Denna tekniska lösning för bridgetävlingar går under namnet ”Bridge+More” och tillhandahålls av det danska företaget Bridge Company. Hårdvaran består av en kortblandningsmaskin (kallad ”Bridge+Dealer”) som placeras i ett exemplar på varje bord i tävlingen, och så en surfplatta med speciell mjukvara installerad (”Bridge+Tablet”) som det också finns en av på varje bord.

(Bild på Bridge+Dealer)

Kortblandningsmaskinerna och surfplattorna på alla borden kommunicerar dessutom trådlöst allihop med en tredje part i lokalen: en server (”Bridge+Server”) som tar emot all information och sammanställer den på ett överskådligt och användbart sätt.

För att förstå finessen med Bridge+More bör man vara bekant med grundprincipen för majoriteten av bridgetävlingar: förprogrammerade givar. Sitter du vid ett bord, kommer du alltså att få din beskärda del (som Nord, Syd, Väst eller Öst) av en serie förutbestämda givar, som också kommer att spelas vid andra bord. Därigenom reduceras slumpen till ett minimum, och om du sköter din budgivning och ditt spel bättre i genomsnitt än vad dina konkurrenter gör som får samma kortfördelning, får du självklart fler poäng än dessa. Får du och/eller ditt lag flest poäng, vinner du/ni dessutom efter att alla dessa förutbestämda givar har spelats.

Enkelt uttryckt, alltså.

Hittills har arbetet med att förbereda en större bridgetävling inneburit ett massivt slit med att göra i ordning alla dessa färdigprogrammerade givar: ett antal personer har manuellt fått sortera kortlekar i hundratal, under många timmar, och lägga dessa fördelningar i s.k. brickor (plastplattor med fack i). Under tävlingen ska spelarna vid respektive bord efter färdigspelad giv lägga tillbaka korten med bibehållen fördelning, och så skicka brickan vidare till nästa bord samtidigt som de i sin tur får en annan bricka från ett annat bord.

Systemet Bridge+More eliminerar allt detta förberedelsearbete. I stället har man två kortlekar i omlopp vid varje bord: så snart man spelat färdigt en giv med kortlek A, läggs den tillbaka i en lucka överst i kortblandningsmaskinen, och så dyker kortlek B genast upp – färdigfördelad inför nästa giv på fyra händer med 13 kort i varje! – i facken nedtill på maskinen. (Maskinen är alltså snarare en ”fördelningsmaskin” än en blandningsmaskin.) Efter denna nästa giv läggs kortlek B tillbaka upptill, och kortlek A (som under tiden sorterats upp i nästa förprogrammerade fördelning) dyker upp i facken nedtill… och så vidare.

Servern i lokalen övervakar att maskinerna vid de olika borden serverar upp de förprogrammerade givar som ska ges, i rätt ordning. En spelare (Nord) vid varje bord utses att via surfplattornas mjukvara registrera budgivningen för varje giv, samt utspelskortet. Det är allt: därefter, när given är över, måste varje spelare lägga tillbaka sina kort i luckan överst i maskinen, i den ordning han/hon spelade dem (ingen omblandning får förekomma!). Maskinen på bordet granskar så dessa fyra händer – här kommer en av de riktiga finesserna! – samt räknar blixtsnabbt ut exakt i vilken ordning alla 52 korten spelades och vilka som tog vart och ett av de 13 sticken, och registrerar lika automatiskt poängen för rätt sida/spelare.

Resultatet av allt detta? Servern håller i realtid reda på inte bara alla spelares och lags poäng och därigenom fortlöpande ställningen i tävlingen, utan också på exakt hur samtliga givar bjöds och spelades. Efter till exempel att exakt samma giv spelats vid alla (låt oss säga) 57 borden, kan man i efterhand jämföra budgivning och spelföring. Blev slutkontraktet fyra hjärter vid 9 av de 57 borden? Klarade samtliga dessa 9 att spela hem sina kontrakt, eller?

För första gången i bridgehistorien kan man alltså genom systemet Bridge+More granska och jämföra ALL information under en bridgetävling, bud för bud, kort för kort, stick för stick, alltså ”drag för drag” i likhet med schack, förutom att tävlingen kan genomföras mycket smidigare. Nu behövs inte längre de stackare som mödosamt i efterhand fick sitta och skriva in och addera ihop svårlästa siffror på kladdiga handskrivna protokollblock, för att sedan en timme eller två senare med lite tur presentera ett förhoppningsvis korrekt resultat.

Och denna nya tekniska lösning underlättar också något annat och lika intressant: att låta deltagarna vid borden få ställas inför samma intressanta, skicklighetskrävande och avgörande givar som spelats i olika andra bridgetävlingar under olika tidevarv, och på så sätt få mäta sig med ”de riktigt stora” som till exempel Oswald Jacoby, Ely Culbertson, Charles Goren och Samuel Stayman.

Onekligen går tanken till att börja använda motsvarande maskiner i poker: dels ”duplikatlagpokertävlingar” där exakt samma hålkort, floppar, turnkort och riverkort serveras upp vid varje bord, men dels också samma nervkittlande möjlighet som ovan: att låta spelarna ställas inför serier av omtalade och avgörande händer från olika turneringar i pokerhistorien. Skulle DU klara dig lika bra som Martin Jacobson, om du fick exakt den serie av kort han fick på finalbordet i VM? Skulle DU kunna reda upp situationer, sammanhang och set-ups i vilka Phil Ivey eller Vanessa Selbst eller Daniel Negreanu i stället bluffade bort sig och bustade?

Den som är nyfiken kan läsa mera om Bridge+More här:

http://www.bridgecompany.com/

Då väntar åtminstone jag med spänning på vad nya tekniska landvinningar (”Poker+More”???) kan innebära för pokerns framtid… och tack till Eva Lena Glimne för bilderna och tipset!

Under alla de timmar, dagar och månader av mitt liv som jag tillbringat inne på olika kasinon, med att spela poker eller blackjack eller något annat, har jag förstås kommit i kontakt med otaliga dealers.

Några har fastnat, av olika skäl. Jo, även jag har haft min beskärda del av sådana dealers som uppenbarligen borde valt ett annat kall i livet, för att de inte kunnat hantera de tekniska eller sociala kraven som kommer med jobbet. Jag har sett fummel, brakmisstag, dumheter… och någon enstaka gång eller två eller tre, onödigt att säga i vilket land eller på vilket kasino, sett saker och ting inträffa som fått mig att starkt misstänka ett ytterst oetiskt samspel med en av mina motspelare vid bordet, eller konstaterat att kortleken i dealerns händer genererat ett i längden så statistiskt osannolikt utfall till fördel för kasinot, att jag sett mig föranledd att ställa mig upp och casha ut snarast.

Men sådana dealers har tack och lov varit sällsynta. De bästa dealers är antingen sådana som fungerar ”i bakgrunden” – diskret, omärkligt, och på ett nästan magiskt sätt handhar kort och marker medan man kan fokusera på själva spelet och på att studera motspelarna – eller som bidrar till sociala stämningen med vältajmade kommentarer och ett underhållande språk. Sådana dealers är guld värda, och många är de goda anekdoter jag fått mig till livs under åren… som till exempel denna:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/05/pokerspelaren-wsop-och-dromkvinnan/

Jag minns också från Binion’s i Las Vegas den unga vietnamesiska som till min fascination var den mest pricksäkra jag någonsin sett: så pricksäker när hon delade ut hålkorten att jag kunde hålla min vänsterhand stilla på bordet och bara lyfta fingrarna lite lätt för att de bägge ska hamna rakt in i handen. Som experiment höll jag vänsterhanden på några olika ställen på filten, och hon träffade exakt rätt nästan varje gång. Sådant väcker min beundran.

Men det är ytterst sällan som de tekniska färdigheterna hos olika dealers mäts och betygsätts. Ett undantag skrev jag om redan i den första upplagan av Pokerhandboken: i april 1995 anordnade kasinot Trump Taj Mahal i Atlantic City en tävling för sina 250 dealers. Det gällde att blanda leken tre gånger med kuperingar emellan, lägga dit plastkortet i botten efter den avslutande kuperingen, och så dela ut till ett fullt bord: två kort var till tio deltagare i ”grenen” hold’em, utan att korten hamnade på fel ställen eller vände på sig i luften. Tidtagningen skedde elektroniskt, och man videofilmade också alltihop för att i slow motion kunna granska eventuella tveksamheter. Vinnaren i hold’em-klassen blev Cheryl DeMill, på 11,59 sekunder; gör om DET om du kan!

Nu stundar dock faktiskt en tävling: All Asia Dealers’ Championship, organiserad av Reed Exhibitions, Global Gaming Expo och Asia Gaming Brief i samarbete, och vilken kommer att äga rum i Macau 19-21 maj på The Venetian. Dessvärre är inte disciplinen poker eller hold’em med, men det kommer att tävlas i baccarat – självklart, eftersom det är det största kasinospelet i Macau – samt blackjack och roulette. Deltagarna tävlar lagvis, representerande sina ”hemmakasinon”, och det hela äger rum på en form av arena inför åskådare som kan heja fram sina arbetskamrater:

Mera om evenemanget kan du läsa här:

http://www.allasiadealerschampionship.com/

När kommer något liknande till Europa? Och då självklart med disciplinen poker inkluderad?

EDIT: En alert läsare (stort tack!) har informerat mig om att det faktiskt redan finns ett europeiskt dealermästerskap i blackjack och roulette – se bland annat länken

http://www.europeancasinoassociation.org/71.0.html

för mera information!

I sista sekunden – mycket tack vare att Dan Glimne uppmärksammade Bos seminarie om spelmissbruk – fick förbundet veta om detta event.

Ingen av oss i förbundet kunde egentligen åka eftersom vi fick informationen dagen innan som seminariet skulle hållas.

Men Ordförande Ulf tog ansvar och flyttade på några viktiga möten och åkte till den kungliga huvudstaden.

Här kommer en rapport från seminariet skriven av Ulf – som får gästblogga i Superbloggen.

Bos seminarie om spelmissbruk med undertiteln ”Vad vi vet att vi inte vet om spelmissbruk”

Seminariet inleddes med ett kort, intressant inledningsanförande av ministern med spelfrågorna på sitt bord, civilminister Ardalan Shekarabi (S). Han berättade lite om målet för den svenska spelpolitiken; ”en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen kan värnas och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former”. Han knöt vidare an till det aktuella ämnet med spelmissbruk och pratade om att inte bara handlar det om 2% av befolkningen som är spelare med problem, utan också 260 000 anhöriga till dessa personer som också lider av sviterna från spelmissbruket.

Han lovade att så snart budgetsituationen tillät skulle omreglering/licenssystem ges en ordentlig utredning. Där gäller det för oss i Svenska Pokerförbundet att vara med och bevaka, så att vi får göra vår röst hörd. Särskilt gäller det att se till att myterna om poker inte får följa med in i utredningen, utan att pokern får en chans att få en ärlig genomgång.

Efter inledningsförfarandet fick en panel bestående av fyra personer (docent Anders Tengström, professor Fred Nyberg, riksdagsledamot Agneta Börjesson (MP) och Gustav Sundgren från Riksförbundet Spelkontroll) och under utfrågning av Gustav Hoffstedt från BOS ta vid. Där började Fred och Anders med att beskriva likheterna mellan ett substansberoende (alkohol och andra droger) med spelmissbruk.

I bägge fallen får man abstinens då man försöker avstå, men upplever en förlust av kontroll, man ökar sin egen tolerans, och man fortsätter fast man vet att man skadar sig själv. Här finns starka evidens som visar på likheterna, men ändå saknas nästan helt forskning om preventiva metoder vad gäller spelmissbruk. Det finns dock goda skäl att anta att flera av de riskfaktorerna som finns för droger också finns för spelmissbruk, dvs tex arv och miljö, tillgänglighet och reklam.

Att behandling mot spelmissbruk fungerar kan vi med stor säkerhet säga, men forskning om vilka metoder som fungerar bäst är väldigt bristfällig. Fungerar olika typer av läkemedel i samband med behandling av spelmissbruk tex? Och en stor fråga som är en av de vi inte vet angående spelmissbruk är; vad kostar spelmissbruket? Det lämnades en liten cliffhanger här med upplysning om att det svaret (eller i alla fall ett svar) förmodligen skulle komma att meddelas under Almedalsveckan.

Det togs också upp hur spelmissbruk ofta huvudsakligen beläggs med en moralisk aspekt. ”Varför slutar du inte bara spela?” Alkohol och andra droger hade i stort sett samma moraliska syn förr i tiden, men där har forskning och medicinsk vetenskap förklarat att det handlar om mer än så. I den bemärkelsen sas att spelmissbruksfrågorna ligger 100 år efter alkoholmissbruksfrågorna.

Agneta berättade att ungefär 40% av de som var omhändertagna inom kriminalvården led av spelmissbruk. Spelmissbruk är en vanlig väg till kriminalitet då ett spelmissbruk kan kosta stora pengar som på ett eller annat vis måste finansieras.

Det togs upp hur lite samordning det fanns kring spelmissbruket, om det är kommuner eller landsting som är ansvariga och hur ojämn vården var över landet. Vid spelmissbruk är det stor skillnad i hjälp du kan få beroende på vilken kommun du bor i. Önskemål restes om nationella krafttag för detta och inte minst för de medberoende där det idag inte finns någon som helst hjälp att få.

Självklart belystes frågan om avreglering av spelmarknaden och där framförde Agneta hur hon såg en avreglering lika mycket som en reglering. Ett licenssystem kan öppna upp marknaden för fler aktörer, men samtidigt ställa större krav på dessa aktörer än vad som kan göras idag, något som skulle kunna leda till en bättre reglering och en säkrare spelmarknad.

När forskningen fick svara på vilken typ av spelmarknad som var bäst i förhållande till spelmissbruksproblematik fick vi ett tydligt svar från Anders. Det finns inget sådant svar. Det går inte att leda i bevis att ett särskilt system bättre hindrar spelmissbruk än ett annat, det finns alldeles för många parametrar att väga in för att få någon vettig data ifrån det. Att ta ett system från någon som gjort det bra och implementera det i Sverige såg han inte som någon möjlighet, för varje marknad är unik. Vi kan lära oss från likväl dåliga som goda exempel, men i slutänden måste vi skapa vårt eget system. Och det handlar mest om politik och inte om forskning.

Ett intressant resonemang fördes kring onlinesiternas ansvar, där det visades på att de 5-10 procenten storspelare står för en majoritet av intäkterna hos de flesta spelsiter. Dessa spelare lider inte sällan av viss spelproblematik. Det är lätt att se incitamenten för siterna att ge dessa storspelare en massa extra för att de ska stanna på just den siten, samtidigt som det kanske även bland dessa finns spelmissbruk, som inte borde underbyggas ytterligare.

Enligt Agneta har spelmissbruket ökat i Danmark sedan deras licenssystem infördes. Jag har inte läst något om detta, men finner det inte uteslutet. Samtidigt kan jag inte helt släppa tanken på att spelmissbruket kanske i och med licenssystemet också synliggjorts mer. Det kan finnas två sidor av det myntet, kanske hjälper licenssystemet spelmissbrukare att få hjälp i större utsträckning.

Något jag kände berörde pokern specifikt och som jag kommer ta med mig in i diskussionen kring omreglering är den jämförelse som gjordes mellan de mest beroendeframkallande drogerna och spel. De mest beroendeframkallande drogerna ger ett snabbt och kraftfullt rus, som även trubbas av ganska snabbt. Förmodligen kunde även paralleller här dras till spelandet. En snabb, stor vinst är förmodligen det mest beroendeframkallande och dit hör inte direkt turneringsspel i poker som oftast pågår under många timmar.

Min uppfattning är att poker är ett skicklighetsspel med inslag av tur och när någon går ifrån en turnering som vinnare, så tror jag sällan att det bara beror på tur. Alltså består ruset efter en vunnen turnering inte bara av en euforiska känslan av vinstlycka, utan även en känsla av tillfredsställelse av att ha kämpat och åstadkommit något.

Det krävs skicklighet för att vinna turneringar i poker, även om det också handlar om att undvika otur. Det betyder absolut inte att spelmissbruk inte finns inom poker, det gör den absolut. Med bra förebyggande åtgärder och ordentligt utbyggd hjälp till de som ändå får problem tror jag i alla fall att vi kan minska skadorna rejält. Och där har Svenska Pokerförbundet en roll, vi kan absolut bidra på det området.

Det viktigaste kring spelmissbruk som jag tar med mig i övrigt är att vi måste medvetandegöra problematiken som finns. Minska stigmatiseringen och förbättra hjälpinsatser och då framförallt det förebyggande arbetet och allra mest för ungdomar under 20 år, där risken för spelmissbruk är som störst och där ett spelmissbruk kan vara den sämsta tänkbara starten på ett vuxenliv.

Ulf Engström

Ordförande i det Svenska Pokerförbundet

I det nya numret av numera digitala Poker Magazine, och som du kan läsa här

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=p897bkg6&gInitPage=1

har jag på sid 58-63 skrivit om pokerns nästan explosiva utveckling i Fastlandskina de senaste tolv månaderna, samt om den av kinesiska regeringen (?) iscensatta nedgången i Macaus gamblingsektor.

Där berör jag också det som benämnts ”the Big Game” i Macau: det höga pokerspel, med mörkarna så enorma att de periodvis motsvarat cirka 100.000-200.000 SEK, som de senaste 5-6 åren florerat mellan superrika asiatiska affärsmän och tillresta europeiska och amerikanska proffs.

I och med den hårdnande attityden från kinesiska myndigheter gentemot spelandet i Macau i allmänhet och highrollers i synnerhet, har dock ”the Big Game” gradvis urholkats – och om man ska tro de rykten som nu är i svang, ska organiserandet av dessa partier övertas av den Macaubaserade Poker King Club (PKC) och flyttas till Solaire Resort & Casino i Manila på Filippinerna.

Ännu har inte detaljerna bekräftats, men Winfred Yu (bilden nedan) som varit business director för PKC – samt en ”regular” i det stora spelet i Macau – har det senaste halvåret sett sig om efter ett nytt alternativ vad gäller en stadigvarande hemmaplan för världens största cashgame.

Bakom finns dessutom ett mera djupgående mischmasch av intressen än vad man först kan tro. PKC råkar också ägas av Suncity som är en av de större ”junketarrangörerna” i Asien; och Suncity undertecknade nyligen ett avtal om att öppna ett VIP-rum på Solaire. Dessutom har ytterligare två ”regulars” i spelet i Macau ekonomiska kopplingar till Suncity: Paul Phua och Richard Yong, vilka som en extra krydda häktades av FBI i Las Vegas förra sommaren för att ha arrangerat vadhållning på fotbolls-VM och om extrema belopp… så extrema att myndigheterna belade ett privatjetplan värt 48 miljoner dollar med kvarstad som garanti för borgenssummorna:

http://www.pokernews.com/news/2014/07/high-stakes-poker-player-paul-phua-arrested-18798.htm

Kort sagt är det en nervkittlande samling personer och intressen involverade, och det ska bli intressant att se om ryktena talar sanning och ”the Big Game” nu flyttar till Manila. Vår regerande världsmästare Martin Jacobson kanske snart lockas av en affärsresa slash semestertripp till Filippinerna?

BOS, Branschföreningen för onlinespel, anordnar i morgon torsdag 9/4 ett lunchseminarium om spelmissbruk. Mera information hittar du via denna länk:

http://bos.nu/

Seminariet kommer att inledas med ett anförande av civilminister Ardalan Shekarabi, varpå det blir en paneldebatt. Vilka spelformer är mest beroende-framkallande? Vet vi vilken inverkan olika slags reklam har på spelmissbruk? Vilka är de effektivaste åtgärderna för att motverka spelmissbruk? Dessvärre är jag själv sedan länge inbokad på annat i morgon, men den som känner sig manad att anmäla sin medverkan kan göra det via ovanstående länk! Tiden är kl 12.00-13.00, och lokalen Sibeliussalen i Finlandshuset, Snickarbacken 4 i Stockholm.

Väl hemma från en veckas semester i Istanbul – någonstans ska jag ju då och då bränna av mina Star Alliance-poäng – kan jag konstatera att staden är väl värd ett besök, med sitt överflöd av historiska och religiösa byggnader som den berömda Blå Moskén…

… och den magnifika Hagia Sophia, en gång under flera hundra år kristenhetens största kyrka…

… där vikingen Halvdan för över 1000 år sedan vanvördigt ristade in några runor i den övre marmorbalustraden, enligt klassisk jag-var-här-modell:

I det storslagna palatset Topkapi Sarayi hittar man bland mycket annat denna sal, där sultanerna från ”tronen” i mitten lät sig underhållas på kvällarna av musiker samt av danserskor från det intilliggande haremet:

Och går man runt i denna mångmiljonstad hittar man udda och charmiga hus…

… den egyptiska kryddbasaren…

… kul information om öppettider…

… skyltar som kittlar nyfikenheten…

… och den smidigaste resan från Europa till Asien jag någonsin varit med om, tunnelbanan från Sirkeci till Üsküdar under Bosporen tar bara fyra minuter och kostar motsvarande 15 kronor! 🙂

Spel då? Jag skrev lite om ämnet i ett tidigare inlägg nedan, och i likhet med de flesta muslimska länder är utbudet av spel generellt fattigare än i Västeuropa – men så här såg det i alla fall ut i en av stadens större och bättre sorterade leksaksbutiker, med en hylla för klassiker som schack, tavla/backgammon/bräde och till och med några pokermarker…

… samt en annan hylla för modernare varumärkesspel som Monopol och Jenga:

Det exklusivaste spelet jag såg under mitt besök fanns i en monter på Topkapi Sarayi och var ett schackspel i guld och bergskristall från 1500- eller möjligen 1600-talet; trots fotoförbudet lyckades jag smyga denna bild när vakterna tittade åt ett annat håll…

Tyvärr fanns i gengäld inte den kända mamluk-kortleken utställd på Topkapi när jag gjorde mitt besök: den kortlek som är från omkring år 1500 och av högst sannolikt egyptiskt ursprung. Korten hittades på 1930-talet i Topkapis samlingar av forskaren Leo Aryeh Mayer, som skrev en avhandling om dem. Trots att leken beklagligtvis inte är komplett utgör den ett utsökt exempel på islamisk konst – här är en bild (lånad från nätet) på några av korten:

Inte heller kunde jag inne på Topkapi Sarayi upptäcka något vackert tavla som tillhört någon sultan, men i gatuvimlet ser man det spelet utövas här och var:

I den stora basaren hittade jag detta vackra intarsiabord med ett infällt tavla-bräde:

… samt denna högst moderna t-tröja med spelkortsmotiv:

En ring med ett symboliskt klöveress såg jag också på ett ställe:

Och i Istanbul finns såväl restaurangen The Fish…

… som klubben Jolly Joker:

Allt som allt är Istanbul som sagt värt ett besök, inte minst för den hängivet backgammonintresserade!

Devilfish dog igår. Det var knappt två veckor sedan jag fick veta att han var jättesjuk och hade fått beskedet att det var dagar kvar eller max veckor. Redan då högg det i bröstet. Det kändes overkligt för han är ju en del av oss. Vår lilla bubbla som reser runt som en kringflackande cirkus i Europa på EPT-touren. Nu syftar jag väl mest på mig och mina allierade i mediarummet när jag talar om cirkus men några av de spelare som varit med sedan starten ligger oss självklart extra varmt om hjärtat och där hittar vi bland andra Dave ”Devilfish” Ulliott.

Jag kände Dave inte mer än att jag följt hans karriär, att vi varit på många fester ihop eller att vi bott på samma hotell och snackat vid frukosten eller i hissen men han var en sådan person som alla kände för det var sådan han var. Inte alls som han gärna ville ge sken av; En casanova som gärna omgav sig med mycket yngre kvinnor och som alltid hade en raggningsreplik i bakfickan. Nej den bilden suddade han bort ganska tidigt. Jag minns hur jag själv dömde honom innan vi satt på den där frukosten på ett hotell i Deauville och snackade en hel morgon. Han hade med sig sin flickvän som var yngre än mig. En sådan tjej som jag hade dömt ut honom för att synas med med. Men där och då fick jag slänga mina förutfattade meningar i papperskorgen för det var då inget mähä utan världens varmaste tjej och de var så otroligt kära i varandra. Hon var smart, vältalig och det var ingen tvekan om vem som bestämde i deras förhållande och det var inte han (skratt). Dave bjöd (som alltid) på skratt och detta är faktiskt en av de få frukostar jag minns eftersom jag brukar gå runt som ett töcken och se ut som jag kom direkt från sängen med rufsigt hår och huvudkudden i ansiktet (vilket jag självklart gjorde).

Devilfish och Cecilia Nordenstam på någon nattklubb i Las Vegas 2009. Som sagt. Alltid omgiven av vackra damer 😉

Jag läste nyheten innan jag somnade igår och fällde en tår. Jag har gråtit flera gånger idag när jag läst alla andras vackra ord om honom, skrattat åt härliga minnen och när EPT-grundaren John Duthie la upp en film när Dave sitter och spelare och sjunger ”Knocking on heavens door” ja, då brast det. Fuck cancer! Hemska vidriga sjukdom! Den har tagit flera av mina närmsta och har nu även tagit en av pokervärldens färgstarkaste personer. Livet är inte rättvist och kan vara över på tok för tidigt.

En sak är säker och det är att vi alla kommer att sakna Devilfish och att EPT Monaco kommer att kännas lite extra tomt utan att få höra om hans otroligt dåliga kortsnitt, hans sätt att försöka charma såväl servitrisen som dealern och framförallt hur han hittar något piano och sätter sig helt sonika och börjar spela och sjunga.

Sov gott Devilfish!

Jag skrev även en kort blogg mellan tårarna om när han var på Sviten i Stockholm typ 2005 eller 2006 för den som vill läsa.

Fuck fuck fuck cancer! Gör som jag, sätt genast in en krona till Cancerfonden och börja lev här och nu! Och till sist ta hand om er!

Det har varit dåligt med inlägg från min sida – men jag får skylla på påsken och för att jag befann mig på en ö i Norge där teckningen inte var på topp.

Men jag tänkte nu uppdatera er lite om förbundets arbete.

Två representanter hade ett möte med Pokerevent precis innan påsk, där man gick igenom avtalet och redde ut några oklarheter i avtalet, samt där vi kom med olika önskemål som vi ville få in i avtalet.

Därefter hade styrelsen ett telefonmöte under påsken, där man redogjorde för oss andra som inte var med på mötet om vad som sades.

Vi har inte fått all den information vi önskar ang live Poker-SM, men den information vi har fått och som är klart är att LIVE-SM kommer att spelas på Malta mellan den 4 – 9:e November.

Det finns ett preliminärt schema – som förmodligen kommer att ändras då vi hade några synpunkter kring schemat.

Men så fort vi får den information vi behöver av Pokerevent så kommer vi att gå ut med den till Sveriges Pokerspelare på förbundets hemsida.

Många har eftersökt protokollet från stämman och jag hoppas verkligen att den kommer upp denna vecka.

Den har varit klar en tag, men det har gjorts vissa justeringar i den.

Det var jag som var sekreterare och jag är inte van med den rollen och jag skrev nästan en ”roman” där jag eventuellt lade in mina egna värderingar och uppfattningar.

Annars rullar arbetet på och vi har en daglig kontakt med varandra och det känns som ett bra gäng även om vi inte alltid har samma åsikt när vi hamnar i olika diskussioner.

Därför var det riktig tråkigt när Fredrik Hogge Götesson idag meddelade att han var tvungen att hoppa av förbundsarbetet.

Men The show must go on…

En av den moderna pokerns färgstarkare karaktärer, britten David ”Devilfish” Ulliott, har gått ur tiden. Han blev bara 61 år gammal, efter att ha förlorat en kort kamp mot den cancer han nyligen diagnosticerades med.

Det hann i alla fall bli två böcker som fokuserade på hans liv och leverne: ”Swimming With the Devilfish” av Des Wilson, publicerad 2006, och så hans självbiografi ”Devilfish: The Life & Times of a Poker Legend”, publicerad 2010. Bägge fick goda recensioner – och när ett annat känt pokerproffs, Victoria Coren, skrev om den senare boken i The Observer kommenterade hon det så här:

I was nervous to review it, in case it was bad. Dave Ulliott is a friend of mine. And he has a gun.

Det var en viss humoristisk överdrift… men faktum var att Ulliott redan som tonåring gjorde sig bemärkt i staden Hulls undre värld, som medlem i ett kriminellt gäng med specialistinriktning på att spränga kassaskåp. Det ledde till att han tvingades fira sin 21:a födelsedag i Leedsfängelset, som en del av det straff på nio månader han i sinom tid dömdes till. Han skulle åka fast flera gånger under den delen av sin ”karriär”, men hade så småningom vettet att lämna brottets bana.

Poker – till att börja med den urbrittiska varianten three-card brag – lärde han sig redan som tonåring, och under 1990-talet hade han blivit ett känt ansikte i brittiska gambling- och pokerkretsar. År 1997 lyckades Ulliott vinna sitt första och enda WSOP-armband, i disciplinen $2000 Pot-Limit Hold’em, och tillsammans med 180.310 dollar. Sammanlagt skulle han casha ett trettiotal gånger i WSOP, och dessutom ta en WPT-titel året 2003.

Första gången jag själv fick upp ögonen för Ulliott var sommaren 1999, när jag var i London och jobbade och på nätterna satt uppe och tittade på den första egentliga TV-pokershowen Late Night Poker på Channel 4. Denna föregångare till Pokermiljonen och dussinvis med andra pokerprogram vanns av… just det, David Ulliott, som därigenom mer eller mindre över natten blev Storbritanniens första publika pokercelebritet.

Våra vägar kom att korsas några enstaka gånger, men nej, jag kan inte säga att vi på något sätt var vänner. Han och jag satt vid samma bord i en europeisk pokerturnering en gång (vilken minns jag tyvärr inte på rak arm) vilket visade sig vara mycket underhållande, och vi stötte också ihop i en bar i Las Vegas under WSOP för 6-7 år sedan eller så och hann munhuggas lite skämtsamt över några drinkar: jag minns att hans språkbruk vid det tillfället med lätthet skulle ha fått ett gäng fulla stuvare och långtradarchaufförer att rodna.

Det är trist att ”the Devilfish” nu har lämnat oss, och därmed gjort pokervärlden lite fattigare spirituellt. Färgstarkare karaktärer får man leta efter, och hans meritlista inom poker ingav full respekt. Höj vid tillfälle ett glas till hans minne, det är han värd; cheers, mate.

Här nere i stadsdelen Sultanahmet i sydvästra Istanbul väcks jag i gryningen varje morgon av muezzin borta från Sokollumoskén, där han kallar de rättrogna till bön: en upplevelse med en icke oäven melodisk charm, och som påminner om att jag befinner mig i en annan kultur och långt hemifrån.

Som vanligt passar jag på att jaga runt för att se vad jag kan hitta i spelväg. Islam är inte den spelvänligaste av religioner, som jag skrev om här i Superbloggen i en serie betraktelser över vad som väntar oss spelare i livet efter detta; men frånsett alldagliga kortlekar hittar man i alla fall domino, okey (även kallat raminoz: turkisk rummy med 106 brickor)…

… samt förstås ordinärt schack, där jag fann denna lyxiga uppsättning i keramik:

Men det spel som jag och många med mig nog ändå mest förknippar med Turkiet är tavla, nationalvarianten av bräde och backgammon – och stället man i så fall ska gå till är den stora basaren i stadsdelen Cağaloğlu:

Utbudet är enormt, men den klassiska latinska devisen caveat emptor gäller: må kunden se upp. På det första stället där jag började inleda seriösa förhandlingar försökte försäljaren slå i mig att mässingsdekorationerna i brädet som vi diskuterade var av guld, samt de vita plastpjäserna av pärlemor, vilket helt enkelt fick mig att vända på klacken och lämna honom – visligen utan att fälla de kommentarer som jag dock rätteligen borde ha gjort, men så slipper å andra sidan Turkiet att kalla hem sin ambassadör från Stockholm.

Efter det hittade jag dock så småningom detta ställe, med adress Kavaflar Sokak No 6-8 inne i den stora basaren:

Ägaren Serkan Almaz har vad jag kan se basarens mest välsorterade butik för just tavla-entusiasten – och, inte minst viktigt, visade sig ha en kärlek till spelet självt och till hantverket, vilket ledde till en mycket trevlig, spirituell och kollegial konversation oss emellan. Dessutom är hans utbud underbart brett, och jag föll så småningom för detta vackra bräde i valnötsträ med intarsiainläggningar:

Efter den affären tog han så från en undanskymd plats under disken fram detta tavla-spel, som normalt inte fanns framme till beskådande utan sparades till de gånger som konnässörer som undertecknad tittade in:

Jo – det fick mig att dra efter andan; och bilden gör helt enkelt inte detaljrikedomen och det utsökta hantverket rättvisa. Hans utgångsbud motsvarade en bit över 10.000 kronor… nu är frågan om jag kan tygla habegäret, och vad jag till äventyrs kan förhandla ned ett slutpris till… 🙂