Halla!

Tillbaka i Sydafrika efter Swaziland, har haft problem med elektriciteten har (tydligen blev nagon typ av regulator stulen sa att hela omradets elektricitet muckade, min dator som var inkopplad vid tillfallet stekte sonder sa det ar darfor min uppdatering kommer lite sent och utan svenska tecken, hoppas det gar bra anda!)

Blah, kortdod i turren, kom vidare till dag tva men utan nagon riktig stack att jobba med vid nagot tillfalle och bustade tillslut med AA all-in-preflop men sant ar livet. Finns sakert mycket jag kunnat gora battre men jag gjorde helt klart mitt basta, men det ar inte alltid det racker. Men utover en kortdod turre sa var resan jattebra. Jag borjar kanna igen turneringsspelarna i Sydafrika (och de mig:)) vilket gor det annu roligare att spela de har turneringarna. Och resorten var toppen, toppen toppen. For inget alls bodde vi pa ett jattefint hotell och spa 3 natter med frukost, lunch och middag inkluderat. Och som vanligt sken solen och jag borjade mina dagar med ett dopp i poolen 🙂

Pics fran hotellet.

Men vid sidan av turneringarna holl cash-gamen igang 24-7 och jag fortsatter att springa bra dar vilket saklart ar kul. Forsta kvallen spelade jag pa casinot som holl turneringen och dag tva hamnade jag i ett home game hos en Swazi-gubbe som var helt galet haha. Om man tanker pa hur mycket pengar som flyger over borden hade man blivit tokig…

Sa det var min vecka! Nu nar jag antligen fatt tillbaka internet har jag lite online spel att catcha-upp pa, sa ni som spelar pa PS kommer kanske traffa pa mig i veckan (@dianasvensk).

Kram och ses,

Diana

I helgen släpptes årets första avsnitt av ”Dybban flyttar in”. Jag hälsar på William Thorson.

Som ni vet är William en av de mest framgångsrika svenska pokerspelarna som vi har haft med nästan 3,5 miljoner dollar i turneringsvinster. Men han har också haft ett rykte om sig att spela högt på allt från hästar till black jack och varit väldigt glad i sin redbull och vodka.

En sak kändes säker. William var född spelare. Och han skulle antagligen dö som en.

Men för något år sedan försvann han. Från allt. Och gick ”under jorden”. Sedan dess har rykten spridits om var han tagit vägen och vad han gör idag.

Nu behöver vi inte skvallra längre…

Jag blir så inspirerad av att se vad Norska pokerförbundet lyckades med förra året och vi ska bannemej inte vara sämre i Sverige i år. Den pessimistiska säger nu att det är för sent eller ”hur ska Svepof kunna påverka?” men jag är optimistisk. Rent utav taggad och målmedveten. Det är inte en frågan om utan att vi ska få till en ändring och att vi ska få igenom en ändring i lagen på ett sätt eller annat.

Förbundet kommer att göra stora steg i år. Det första av dessa går live redan nästa vecka. I ett halvår har en reklambyrå och ett produktionsbolag hjälpt oss att ta fram fyra reklamvideos vars syfte är att skapa debatt. I och med dessa kommer vi att försöka synas och höras så mycket det bara går och med tanke på vilken fantastisk frontfigur som förbundet valt att sköta denna dialog (läs: Mauritz Altikardes) så är jag fullkomligt övertygad om att vi kommer att röra om i grytan.

Såg en video från Norgesmästerskapet i Freeroll. De hade fått dit självaste TV2! Som ni förstår ligger vi lite efter vårt kära grannland här men inte ska vi hänga läpp för det. De hade valår förra året. Vi har det i år och låt oss se detta som en måttstock för vad vi kan lyckas med i år.

SE VIDEON HÄR

Freeroll-NM har två startdagar. Spelas mitt i Oslo och ALLA är där. Det är beundransvärt. Jag hoppas att när förbundet gör detsamma att vi får samma uppslutning!

Från och med på onsdag nästa vecka kommer ni som kollar på TV3 och sexan att kunna se förbundets reklamfilmer och dessa kommer även att finnas på vår hemsida så snart vi slipat färdigt det allra sista. Hemsidan har fått sig en uppfräschning och så snart vi haft vårt första styrelsemöte som är lagt om 1,5 vecka så kommer ännu mera.

Nu kör vi!

Med anledning av att man nu uppdagat att det via röstningsrobotar fuskats i Melodifestivalen ända sedan 2008 enligt tidningsuppgifter, utan att SVT vidtagit några åtgärder och varför spelbolagen nu tvingas ställa in vadhållningen på evenemanget, påminner jag om det inlägg jag skrev i juli 2012:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/en-valbehovlig-reality-check-varsagod/

Var så god, en välbehövlig reality check som med fördel kan läsas om en gång i halvåret – minst! Och jag påminner också om visdomsorden från gamblern och bookmakern Big Julie Weintraub: ”Så snart en dollar är inblandad kommer någon att tänka till…”

Dags för ännu ett nedslag i golfhustlinghistorien – och jag ska återvända till gambling- och svindlarlegenden ”Titanic” Thompson, som du kunnat läsa två inlägg om nedan.

Och apropå dennes famösa vad om att få iväg en golfboll nästan en halv kilometer: hur långt kan man egentligen slå i golf? Det längsta uppmätta slaget på en golfbana, och det formella världsrekordet enligt gällande tävlingsregler, är 471 meter som sattes av Mike Austin 1974 på en bana i Las Vegas. Men under ”specialomständigheter” går det förstås att slå längre än så: i oktober 2009 slog Emanuele Canonica 827 meter, rakt fram på den asfalterade landningsbanan på en flygplats. Och med blankis som underlag, som Titanic Thompson hade? Intressant nog gjorde man 1962 just det experimentet, vid Mawson Base i Antarktis: den australiensiske meteorologen Nils Lied uppnådde då 2416 meter när bollen till sist stannade. Det är dock inte osannolikt att Titanic med sin atletiska professionalism – och en stark medvind i ryggen – faktiskt slog längre än amatören Lied redan då, året 1924.

Med dagens tekniska förutsättningar har förstås siffran för världens längsta golfslag förbättrats: den 23 november 2006 slog den ryske kosmonauten Mikhail Tjurin ut en golfboll i världsrymden från den internationella rymdstationen ISS, och med en järnsexa. Den bollen har fortfarande inte stannat, uppskattningsvis över hundratusen kilometer bort vid det här laget…

Men tillbaka till Titanic Thompson. Om det var något som kännetecknade Titanic, så var det att han tänkte framåt och ofta siktade på ’The Long Con’; många av hans omtalade hustles i golfsammanhang var väl uttänkta och förberedda. Titanic såg dessutom till att hålla sig i trim.

I juli 1958 – när Titanic Thomson var 65 år gammal samt lika oförbätterlig som alltid – blev det en mindre sensation i pressen när highschoolstudenten Don Stickney lyckades besegra den redan då omskrivne Jack Nicklaus i en tävling i Ohio. Dagen efter ringde telefonen i det Stickneyska hemmet i Columbus: det var Titanic, som hade läst nyheten och nu kom med ett erbjudande till Don: ”Häng med mig en månad eller två, så kommer du att tjäna mer stålar än vad din farsa gör på ett helt år.”

Några dagar senare var Stickney chaufför i Titanics Cadillac och följde med till staden Robinson i Illinois. Där uppträdde de som partners på golfbanan, och skinnade ett antal äldre män på den lokala golfklubben som lät sig luras av Stickneys fräkniga tonårsutseende. Ett av deras offer var Bayard Heath, ägare till en godisfabrik i staden: efter att duon var klara med honom gav Titanic femtusen dollar till Stickney, som glad i hågen fortfarande räknade sedlarna när Titanic dessutom överräckte en overall och en halmhatt till honom och sa: ”Under de närmaste trettio dagarna är du inte golfare, utan bonddräng.”

Titanic hade på en månad leasat den bondgård som låg alldeles intill klubbhuset i Robinson. Under de följande veckorna körde Stickney en traktor fram och tillbaka över åkrarna varje dag, medan han såg golfspelarna komma och gå. Halva tiden var Titanic inte ens i staden utan höll sig borta. Så plötsligt dök han upp, med Bob Hamilton – PGA-mästaren 1944 – i släptåg, skakade hand med två motståndare och gav sig ut på en 18-hålsrunda. Titanic spelade med sina högerhänta klubbor.

Titanic och Hamilton förlorade tvåtusen dollar. Från sitt traktorsäte kunde Stickney se Titanic sparka till sin golfbag i frustration. Nästa dag gick det ännu sämre: Titanic och Hamilton förlorade tretusen dollar. Dagen efter förlorade de ytterligare femtusen dollar. Titanic fick ett raserianfall. ”Din j-a skunk!” skrek han till Hamilton. ”Du kostar mig bara pengar! Försvinn ur min åsyn!” Hamilton lommade iväg, med hängande huvud.

Titanic vände sig om till de två vinnarna. ”Ni har haft en förb-d tur”, väste han till dem. ”Glöm av den där j-n som jag just gav sparken. Ni har tagit mig på tiotusen. Jag är villig att spela en match till, om femtiotusen dollar. Jag ska spela vänsterhänt. Och vet ni hur säker jag är på att vinna? Ni får välja min partner. Ta vem som helst här bara!”

Det var ett erbjudande som de två motståndarna inte kunde motstå. De granskade de andra golfspelarna inom synhåll utanför klubbhuset, och alla caddies varav åtskilliga var kända för att kunna spela fullt respektabelt själva. Så fastnade deras blick på den tonårige bonddrängen en bit bort, som de i veckor hade sett plöja åkrarna. ”Där har du din partner”, sa de skrattande.

Titanics fälla hade slagit igen. Han hämtade sina vänsterhänta golfklubbor ur bagagefacket på Cadillacen; och den unge Stickney klev ned från traktorn och avverkade de arton hålen på 66 slag, sannolikt fortfarande inofficiellt världsrekord för en spelare klädd i farmaroverall och halmhatt. Samma kväll delade trion upp bytet: tiotusen dollar för att täcka de tidigare förlusterna i den genomtänkta setupen, tiotusen till Hamilton, tiotusen till Stickney, och tjugotusen till Titanic.

Man bör som sagt se upp i golfkretsar, det är inte alltid som saker och ting är vad de förefaller vara…

Lotteriinspektionen har – för en gångs skull, var jag nära att skriva – goda nyheter att meddela för oss pokerspelare:

http://www.lotteriinspektionen.se/sv/Press/Nyheter/Kvittning-sanker-beskattningsbar-pokervinst/

Nu är det bara att börja hålla hårt i kvittona för dina utlägg, och inför Skatteverket i framtiden hänvisa till den vägledande domen nyligen i Kammarrätten…

Ännu en gång tänker jag upplåta utrymme här i Superbloggen åt en veteran inom ”den andra sidan” av spelbranschen, som i många år arbetat med spelregleringar och juridik inom Lotteriinspektionen, och därför har unika, välgrundade och värdefulla insikter. Hans förra inlägg – om du nu till äventyrs missade det – hittar du här:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2014/01/gastbloggen-i-huvet-pa-en-transformer/

Mina damer och herrar: varsågoda, Peter Alling fortsätter att avhandla framtiden för den svenska spelmarknaden! /Dan G

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag pendlar till jobbet med tåg. När jag klivit på tåget och ska hitta en sittplats ställs jag inför valet – ska jag åka framlänges eller baklänges? Det har naturligtvis ingen betydelse. I en nära framtid kommer jag att ha förflyttats till slutmålet.  Ändå är frågan – framlänges eller baklänges – en fråga som engagerar inte bara mig utan också många medresenärer. Jag antar att detta beror på att, när väl de stora besluten är fattade och strukturerna ligger fast, man då behöver få tro att det fortfarande finns någon viktig fråga kvar att påverka. Är det kanske ett mänskligt drag att engagera sig i det påverkbara, trots att ett sådant engagemang i ett större perspektiv är meningslöst?

Jag arbetar för spelbolaget Unibet. Mina arbetsuppgifter rör bl.a. hur den framtida regleringen av spelmarknaden i Sverige kan eller bör utformas. Efter den inledande tågresan till jobbet känns det naturligt att slå mig ner vid skrivbordet och likt Kristian Luuk i TV-programmet ”På spåret” ställa frågan ”Vart är vi på väg?”

Och sedan kommer ledtrådarna.

Enligt Post- och Telestyrelsens statistik har vi i Sverige fler mobilabonnemang än invånare. I juni 2013 var antalet abonnemang 14 miljoner.  Den totala mängden överförd data i mobilnäten ökade med 68 %, från 74 000 000 Gigabyte under första halvåret 2012 till 124 700 000 Gigabyte under första halvåret 2013. För hela 2012 var mängden överförd data 176 000 000 Gigabyte. Det finns inga siffror hos PTS för helår 2013, men det borde ju vara närmare 350 000 000 Gigabyte. Fasta internetabonnemang i fiber ökar kraftigt och andra typer av abonnemang för fast internetuppkoppling minskar. Mobila bredbandsabonnemang ökar.

PostNord (ett logistik- och kommunikationsföretag med 40 000 anställda som bildades 2009 genom att svenska och danska postverksamheterna slogs ihop) presenterade nyligen en undersökning av E-handeln i Norden 2012. Undersökningen beskriver informationsteknikens betydelse för hur konsumenter agerar när det är dags att handla varor över Internet. Varje månad handlar 22 % av den svenska befolkningen varor via Internet, 34 % gör det varje kvartal. Bland dem som gör så är skälen att det är enklare (51%), billigare (22%) och att utbudet är bättre (21%). Inte bara köpet sker via Internet: för att söka information om varan använder man sökmotor (66 %), tittar på jämförelsesajter (63 %), läser andra konsumenters omdömen (48 %) eller använder sociala medier (11%). Av procenttalen förstår man att de flesta konsumenter utnyttjar flera alternativ i sin informationssökning. Under 2012 köpte svenska konsumenter varor från utlandet hela 1,9 miljoner gånger.

Sverige var 2007 först i världen med att öronmärka 800 Mhz-bandet,  det utrymme i etern som fram tills dess använts till analoga tv-sändningar, för att bygga ut mobiltelefonin. Enligt beslut av regeringen den 27 februari 2014 frigörs nu frekvensutrymmet på 700 MHz-bandet, som hittills använts för digital-tv, från 2017 till mobilt bredband och mobiltelefoni. Beslutet bidrar till att fortsätta sätta Sverige på kartan som en ledande telekomnation. Att bygga ut tillräckligt bra mobiltelefoni i hela landet är en viktig grund för jobb och tillväxt, skriver IT-minister Anna-Karin Hatt (C) i Dagens Nyheter samma dag.

Svenska konsumenter har alltså anammat den möjlighet som Internet ger att fritt söka information på en mängd olika sätt inför beslut om köp. En stor andel ser det som helt naturligt att handla på Internet. Sveriges regering vidtar åtgärder för att säkerställa att dessa möjligheter växer. Den digitale konsumenten driver marknaden framför sig och från politiskt håll bejakas detta. Vad vi nu ser är inget nytt, men bekräftar vad IT-kommissionen kom fram till redan 2003 i sitt slutbetänkande ”Digitala tjänster – hur då?”.

Jag tycker mig förstå vart vi är på väg. Ett enormt flöde av information, tillgängligt för alla och envar, gör att enskilda människor börjar fatta beslut baserade på förtroendet för produkten och leverantören. Besluten verkställs i mobilen med hänsyn till enkelhet, pris och utbud. Regeringen driver dessutom en näringspolitik som främjar denna samhällsutveckling.

Jag tycker självklart att det är stimulerande att arbeta i ett teknikdrivande företag, på den digitala marknad som stöds av åtgärder från politiskt håll. Det är för mig ingen tvekan om att det fria flödet av information gett konsumenten all makt och att det är den räls som styr tåget för lagstiftning om spel till nästa station. Nu inställer sig frågan – vilken betydelse har det att regeringen lovat EU-kommissionen att förstärka det nuvarande spelmonopolet, beslutat om en statlig utredning i syfte att minska informationen från onlinespelbolag till de svenska spelarna, och utfäst sig att se över och kanske förbättra de ekonomiska förutsättningarna för ett av de statsstyrda spelbolagen? Kan detta leda till annat än tillfälliga förseningar??

Känner de spelpolitiskt ansvariga till att IT-ministern håller på att digitalisera hela Sverige? Nog måste väl rälsen i så fall rivas upp om tåget ska stoppas? Men den digitala rälsen ligger där den ligger, och tåget fortsätter obönhörligt in i framtiden. Och vart vi är på väg – det framgår av linjekarta och tidtabell för samhällsutvecklingen i stort.

Plötsligt inser jag att en fråga som egentligen saknar betydelse nog är den politiskt mest relevanta – ska vi åka framlänges eller baklänges in i den digitala framtiden?

Peter Alling

Public Affairs Manager Nordics, Unibet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Fortsättning följer!

Jag brukar inte brusa upp vid borden. Det är en svaghet att låta känslorna ta överhand i poker. Det  påverkar ditt omdöme och förmågan att tänka klart. Jag har ännu inte träffat någon som spelar bättre när han eller hon är arg.

Men nu  började jag irritera mig. Ja, det hade redan passerat gränsen för irritation.

Bredvid mig vid cashgamebordet på Mirage satt en storvuxen jänkare med stora svarta solglasögon och fingrarna täckta av guldringar . Han inkräktade på min plats med sin enorma kroppshydda så jag fick vika över mitt ena ben över det andra för att få rum. Men det var inte därför jag började bli upprörd på riktigt.

Bakom jänkaren så satt nämligen hans kompis som inte var med i spelet, utan fungerade som sällskap. Den storvuxna jänkaren visade i varje giv sin hand för polaren. Som i sin tur viskade något i hans öra. Så kom floppen. Och de två fortsatte att tissla och tassla. Det var uppenbart att de viskade om jänkarens hand.

Jag satt en halvtimma utan att säga något. Trots att det fortgick i VARJE hand. Jag var förundrad och chockad över att dealern inte tog tag i problemet. Varför sa hon inget?

Det var nära bristningsgränsen. Jag satt och stirrade oavbrutet på de två vännerna som satt och spelade poker i par och helt öppet diskuterade pokertaktik mitt i händerna.

– Nu får det vara nog, sa jag på svenska till min vän som satt rakt över bordet.
– Nu säger jag till!

Just då. Jänkaren säger åt sin vän att han måste gå på toaletten. Han blir hjälpt upp och vännen sätter en vit stav i näven på honom.

Jag fortsatte stirra som en fåne. Det är ett av mina största sociala handikapp. Jag stirrar för mycket, ofta utan att tänka på det. Så gick de två iväg. Den ena med en vit stav framför sig.

En personlig katastrof hade bara varit sekunder borta. Jag hade nästan börjat skälla ut en blind man och hans personliga assistent. Inte +EV för karman. Inte alls.

Det visade sig att den personliga assistenten viskade till den synskadade jänkaren vad denne hade för kort på handen, samt vad som dök upp på floppen. Pusselbitarna föll på plats. Och man kan undra vem som hade agerat blind, egentligen?

Visserligen sägs det att Annette Obrestad vann en nätturnering en gång utan att kolla på korten. Men hon kunde ju i alla fall se vad som kom på flopp, turn och river…

Minnet om den blinda pokerspelaren dök upp i mitt huvud när jag läste artikeln om döva Florian. Han har nyligen anmält Casino Cosmopol till DO för brott mot språklagen.

– Vi får bara teckna när dealern blandar korten vilket tar max 20 sekunder. Sen måste vi vara tysta resten av spelet trots vi lagt våra händer, säger Florian i artikeln.

Det krävs en hel del fingertoppskänsla för att se till så personer med olika funktionsnedsättningar ska trivas och spela på hyfsat lika villkor som alla andra. Och fingertoppskänsla går inte alltid hand i hand med lagar och regler.

Eller med personer som är bra på att stirra. Men inte ser något ändå…

I början av 1950-talet hade gangstern Johnny Roselli flyttat till Las Vegas. Officiellt var hans sysselsättning ’filmproducent’ vid Monogram Studios, med uppgift att jaga nya skådespelartalanger; i verkligheten var han en av Chicagomaffians handgångne män, bakom kulisserna delägare i Tropicana och Dunes samt med uppgift att se till att den organiserade brottsligheten fortsatt tillförsäkrades sina illegala inkomster från spelverksamheten hos ett antal kasinon. Och om det innebar att ett och annat lik tvingades bli nedgrävt i Nevadaöknen nattetid, så ingick det helt enkelt i jobbet. Business is business.

Roselli hade också en fritidssysselsättning: golf. Han var inte speciellt bra på det, men det behövdes inte heller – han hade lagt upp sitt egentliga spel på ett annat sätt, inspirerad av Titanic Thompson som han mött några enstaka gånger och vars rykte han var väl bekant med. Rosellis specialitet var att efter en golfmatch komma tillbaka till klubbhuset på ett till synes rasande humör, räcka över de pengar han just förlorat och skälla ut vinnaren: ”Du är bara en idiot, och med en j-a tur! F-n, vem som helst här är bättre på golf än vad du är! För h-e, jag är villig att slå vad om att till och med den där bruden i baddräkt där borta skulle kunna klå dig!”, samtidigt som Roselli irriterat viftade mot en ung, välsvarvad, tuggummituggande blondin som låg i en solstol en bit bort vid poolkanten, försjunken i en billig veckotidning.

För den självbelåtne manlige golfare som i det ögonblicket lystet ögnade den sexiga blondinen som knappt verkade ha lämnat tonåren bakom sig, trodde sig känna lukten av fler lättåtkomliga pengar och därför genast accepterade vadet till betydligt högre insatser än nyss, väntade en obehaglig överraskning. ’Bruden i baddräkt’ var nämligen kapabel att kliva upp och ta sig runt 18-hålsbanan på bara sextioåtta eller sextionio slag – och inte nog med det, hon gjorde det i bikini och högklackat!

Anblicken av hennes rumpa under det åtsmitande tyget gjorde att motståndarna sällan lade märke till det thwack med vilket hon med maskinmässig precision slog drives på över 200 meter. Det var många manliga golfare i det tidiga 1950-talets sexistiska USA som inte klarade av att se förbi den förföriska ytan, hos USA:s skickligaste kvinnliga golfhustler genom tiderna.

Vem var hon då? Hennes namn var Jeanne Carmen, född 1930 i Arkansas i en fattig bomullsplockarfamilj. Hennes skolning blev ytterst torftig och hon tröttnade snart på arbetet på fälten: efter ett våldsamt gräl med sin styvfar rymde hon som bara 13-åring, och lyckades liftande ta sig först till Chicago och så småningom till New York där hon överlevde på diverse ströarbeten. År 1948 gifte hon sig med en operasångare (!), Sandy Scott, som såg till att hon under några månader ingick i baletten på en vaudevilleshow.

Vid 19 års ålder och fortfarande kvar i New York fick hon ett temporärt jobb som klädmodell i en lokal golfbutik, ägd av proffset Jack Redmond. Jeanne hade aldrig någonsin sett en golfbana i hela sitt unga liv, men Redmond bad henne på skoj att prova på att slå ett slag med en klubba. Eftersom hon var vänsterhänt och han räckt över en högerhänt klubba, snurrade hon runt den i handen och drämde sedan till så hårt med baksidan på klubbladet att hela den ställning som höll uppe presenningen i bakgrunden föll omkull när den träffades av bollen.

Redmond häpnade. Visserligen var Jeanne 1,69 lång och atletiskt byggd – samt just då sitt naturliga mörkhåriga jag – men ändå? Första gången hon höll i en golfklubba, och med fel sida av bladet? ”En gång till”, sa han efter att ha monterat upp alltihop igen, ”och slå högerhänt den här gången.” På nytt slog Jeanne; på nytt slog hon så hårt att ställningen med presenning och allt rasade omkull.

”Kom tillbaka i morgon”, sa Redmond. ”Jag känner en som jag tror gärna vill träffa dig.”

Jeanne återvände nästa dag; Redmond hade då kallat dit sin vän proffset Jimmy Demaret, med bland annat tre tidigare Masterstitlar på sin meritlista. De observerade noga medan Jeanne nu fick provslå ett antal gånger, och insåg att de stod inför en extrem naturbegåvning.

”De bara mumlade ’ooh’ och ’aah’”, berättade hon långt efteråt i en intervju, ”och jag tänkte för mig själv: vad är det som är så konstigt? Hur svårt kan det vara?”

Under de följande sex månaderna tränade Redmond och Demaret ute på olika golfbanor upp Jeanne till en ”trick-shot artist”, varefter Redmond såg till att de som duo reste uppför och nedför hela östkusten och uppträdde med en golfshow i tre föreställningar om dagen. Jeannes träffsäkerhet var enorm. Hon kunde stå på ett ben på en stol på utslagsplatsen och ändå få bollen hela vägen till greenen; och på 150 meters håll kunde hon pricka en flaggstång utan problem. En av Jeannes specialiteter var också att stapla tre golfbollar ovanpå varandra på peggen – bara det ett trick i sig, försök själv så får du se – och sedan fyra iväg den mittersta lååångt medan understa bollen låg kvar och den översta hoppade rakt upp så att hon kunde fånga den i ena handen. Som finalnummer brukade Redmond be om en frivillig man ur publiken som fick lägga sig på rygg, och hålla en boll på läpparna. I numret ingick att Jeanne först låtsades övningssvinga så vingligt att det var på vippen att hon slog in skallen på den stackars frivillige… varpå hon satte en klockren träff, utan att så mycket nudda vid ett mustaschhår, och fyrade iväg bollen 200 meter nedför fairwayen.

Samarbetet, och showen, tog dock snart slut: Redmond blev förälskad i Jeanne och gjorde närmanden, hennes make Sandy tog illa upp vilket ledde till knytnävsslagsmål mellan karlarna, och Jeanne tröttnade på bägge två och flyttade till Las Vegas med Johnny Roselli som hon just träffat när den senare var på besök i New York.

I Las Vegas installerades hon i en hotellsvit av Roselli, blonderade håret, och började tjäna rejäla pengar på sitt hustlingsamarbete med honom. Det var inte alltid som Jeanne fick spela korkad, tuggummituggande blondin vid poolen och där hennes unga ålder och åtsittande bikini fick rader av manliga golfspelare att blint falla för duons hustlingtrick; ibland placerade Roselli henne i stället i en hotellobby där hon fick sitta antingen som till synes trulig tonåring med alldeles för provokativ klädsel, eller med stora glasögon och tantigt utstyrd för sina unga år medan Roselli satt vid bardisken, letade upp ett eller flera lämpliga offer och så gradvis styrde konversationen i riktning mot golf och gambling. ”Äsch, golf är inga konstigheter har jag hört”, kunde Roselli säga. ”Det skulle jag lätt kunna lära mig. För f-n, till och med den där unga tösen i soffan där skulle säkert på direkten kunna klå dom flesta inklusive dig.”

”Jaså – vågar du backa upp den där åsikten med att slå vad om saken?”

Gruppen gick sedan bort till Jeanne som först spelade skygg och ointresserad, men så småningom gick med på deras vad. På de första hålen agerade hon fumligt, slog flera gånger ut i ruffen, använde baksidan på klubbladet och så vidare… varpå hennes spel gradvis ’förbättrades’ så mirakulöst att hon på de sista åtta eller nio hålen såg till att ta hem segern. ”They never knew what hit them”, som hon belåtet och långt efteråt kommenterade i intervjuer.

Om hon hade levat i dag, när det finns så otroligt mycket mera pris- och sponsorpengar i omlopp i proffsgolfen än vad som var fallet på 1950-talet, hade Jeanne Carmen utan tvekan varit ett stort namn på LPGA-touren; men i dåtidens Las Vegas fanns det mycket större inkomster att göra på att hustla golf.

Det var också i Las Vegas som Jeanne träffade Marilyn Monroe, och de blev goda vänner. Marilyn bjöd in Jeanne till Los Angeles, när samarbetet med Roselli sprack efter ett år: skälet var att Roselli nästan dödade en karl som vägrade betala sitt vad efter att ha insett att han blivit hustlad. Det skrämde Jeanne, som inte längre ville vara kvar i en sådan miljö.

I Los Angeles återtog hon sitt mörka hår och inledde, uppbackad via Marilyns kontakter, en filmkarriär som under 1950-talet gjorde henne känd som ”the Queen of B-Movies”. Regin och handlingen var det ofta si och så med, i rullar som Striporama, Untamed Youth och Born Reckless; men Jeannes kurvor och mörka, uttrycksfulla röst sålde tillräckligt med biljetter. Hon inledde också ett vidlyftigt socialt liv, och delade flera älskare med Marilyn inklusive – sägs det – den blivande president John F. Kennedy och gangstern Sam Giancana.

Men i augusti 1962 tog hennes liv en abrupt vändning: Marilyn Monroe hade hittats död i sitt hem i Brentwood. Ryktet gick snart om att Marilyn dödats antingen av FBI, eller av maffian. Johnny Roselli ringde Jeanne mitt i natten, talade om att hennes liv var i fara och rådde henne att brådstörtat lämna Kalifornien – NU. Det gjorde Jeanne, och flydde med sina besparingar till Scottsdale i Arizona och bytte namn.

Där inledde hon ett stillsamt liv inkognito, gifte sig, fick tre barn, och nämnde inte vare sig sin Hollywoodkarriär eller gick nära en golfbana igen. Först på 1980-talet vågade hon träda fram, vilket ledde till några uppmärksammade intervjuer (se bilden här, på en golftidskrift från 1993) och så 1998 en TV-biografi i serien E! True Hollywood Stories.

I sin självbiografi My Wild, Wild Life, skriven ihop med Brandon James, avslöjar hon mycket av sitt händelserika liv. Jeanne Carmen avled 2007 av lymfom cancer, medan man just då diskuterade filmrättigheterna till hennes liv och med – kanske – Scarlett Johansson i huvudrollen. Det är synd att filmen om USA:s bästa kvinnliga golfhustler genom tiderna ännu inte spelats in; säkert hade den blivit ytterst underhållande.

Titanic Thompson, som jag skrev om i går – se nedan i Superbloggen – har ironiskt beskrivits som ”den störste fifflaren i USA:s historia som inte varit politiker”; och det är också som hustler och gambler han blivit legendarisk. Man ska dock inte underskatta hans talanger. Titanic VAR en golfare i absolut elitklass, expert på pistolskjutning vilket mer än en gång räddade livet på honom, var av naturen otroligt atletisk, och besatt också pokertalanger av Guds nåde: redan på 1930-talet hade han vunnit ihop sammanlagt över en miljon dollar i spelet, och det i ett tidevarv när en karl kunde få sig ett skrovmål mat för bara en dollar. Att det fortfarande inte gjorts en Hollywoodfilm om honom är i det närmaste obegripligt.

Det som emellertid redan i samtiden gjorde honom till ett respekterat namn i svindlarkretsar – om det uttrycket nu kan användas – var att han gjorde sig till specialist på kreativt upplagda vadslagningar där han såg till att rigga oddsen till sin fördel, så att offren först i efterhand hade det klart för sig.

Det var dock inte alltid som han vann varje vad, självklart. Den största enskilda förlusten under sitt liv råkade han ut för 1925 på kapplöpningsbanan i Tijuana. Titanic hade gjort sitt ”hemarbete” noga, följt träningen, lyssnat på allehanda stalltips och dragit slutsatsen att en häst vid namn Nellie A inte kunde undgå att vinna i sjätte loppet. För att vara på den säkra sidan mutade han dessutom de flesta andra jockeys, och den som skulle rida på favoriten tog han åt sidan och informerade om att vann denne med så mycket som en noslängd, skulle en prickskytt med teleskopsikte uppe på läktarna inte underlåta att göra sitt jobb.

Dessutom ringde han samma morgon in mängder med vad till ett antal bookmakers som kände honom. Han satsade inte bara på Nellie A, utan även en tusenlapp här och en tusenlapp där på de andra hästarna för att maskera sina verkliga avsikter och förbättra Nellie A:s vinstodds. När Titanic var klar hade hästen gått från fem gånger pengarna till tolv gånger pengarna. Totalt hade han satsat cirka 120 000 dollar på Nellie A.

”Kusen startade fint, tog ledningen, och låg före de övriga med hundra meter när de svängde in på upploppet”, berättade han långt senare i en intervju på sin ålders höst. ”Jag hade redan börjat dra mig upp mot kassaluckan när jag bakom mig hör ett hemskt vrål från åskådarna. Jag vände mig om och fick se att den dj-a hästen hade kollapsat mindre än trettio meter från mållinjen med brutet ben. De var tvungna att skjuta öket efteråt. Jag kände mig illamående. Ingen i hela gamblinghistorien har någonsin förlorat ett sådant vad.”

Men nu var det golf jag skulle återkomma till; och Titanics mest omtalade golfvad i hustlinghistorikens annaler, och som han vann, gick ut på att slå en golfboll längre än 500 yards – alltså nästan en halv kilometer. Lägg märke till att detta var på den tiden då golfklubbor hade skaft av hickory, och det även för ett golfproffs krävdes en i det närmaste övermänsklig ansträngning för att slå 250 meter. Och han sålde in vadet inte bara en gång utan två – och delvis till samma gäng gamblers!

Första gången, år 1923 i Missouri, tänkte de sig inte för så Titanic lastade in dem i sin bil och tog med dem högt upp på en bergstopp med svindlande utsikt. Där peggade han upp och slog ut golfbollen i världsrymden – det var betydligt längre än en halv kilometer till ravinens botten. Motvilligt slantade de övriga upp; men i den sanne gamblerns credo och hederskodex ingår att omgående betala de vad man förlorar. Har man accepterat villkor man i efterhand inser inte var de smartaste, må det så vara och man har betalat för ännu en lektion i livets realiteter.

I februari 1924 satt han i ett pokerparti på ett hotell i Chicagos South Side, och föreslog samma vad som ett halvår tidigare. Ryktet om det var redan känt i USA:s spelvärld, så hans motspelare konfererade nu sinsemellan, visa av erfarenheten, och krävde sedan att det i så fall skulle vara på plant underlag.

”Inga problem”, replikerade Titanic, ”bara jag får välja vilket.”

Det gick de med på. Titanic lät det gå över ett dygn för att nyheten skulle hinna spridas, och accepterade under tiden en lång räcka nya vad från andra ’intressenter’. Olika källor uppger att det sammanlagt handlade om mellan tjugotusen och femtiotusen dollar. Bland Titanics motståndare var Jack ”Machine Gun” McGurn, en scratchgolfare och gangster som sedan skulle hjälpa Al Capone att planera Sankt Valentinmassakern 1929. Titanic visste därmed att en del av insatserna mot honom kom från Capone själv, som sällan ville missa någon ’action’ inom sitt territorium och följaktligen ofta tog hjälp av sina underhuggare.

Den här gången anförde Titanic en bilkaravan med ett antal motspelare och nyfikna åskådare ut till Jackson Park Golf Club, en niohålsbana vid stranden av Lake Michigan. Han peggade upp sin boll på en utslagsplats, blickade ut över den snöiga fairwayen, tog ett steg bakåt och gjorde en övningssving… varpå han gick runt till andra sidan av bollen så att han i stället såg ut över den blankfrusna sjön. Där hade den starka medvinden sopat bort all snön ovanpå isen, som låg polerad som ett balsalsgolv och med i princip noll i friktion… något som Titanic givetvis noggrant kollat upp i förväg, förutom väderleksutsikterna. Titanic tog sats, och klippte iväg en perfekt drive som fick bollen att segla i en hög, lååång båge över glansisen, studsa några gånger, och sedan rulla vidare tills den försvann utom synhåll. Den hade enligt vad som sägs fortfarande inte stannat när det surmulna gänget av huttrande gamblers på stranden halade fram sina plånböcker och motvilligt började betala.

En gång fick Titanic frågan varför om han inte valde att bli professionell golfspelare, och levererade ett svar som blivit klassiskt: ”Jag har inte råd att gå ned så mycket i lön.” Det var förståeligt – en proffsgolfare på den tiden tjänade kanske 30-40 000 dollar om året, något som Titanic kunde håva in i veckan mot rätt motståndare.

År 1971 flyttade han tillsammans med sin femte hustru Jeanette och deras tolvårige son Ty Wayne Thomas till den lilla orten Hurst i Texas. (Titanic hade sedan tidigare en annan son, Thomas E. Thomas, född 1944 av hans tredje hustru Joanne. Titanic hade inför den födseln slagit vad om att det skulle bli en pojke, och vann.) I Hurst kom Titanic att framleva sina sista år. När journalisten Jon Bradshaw 1972 efter ett visst besvär lyckades spåra upp honom och kom på besök, var Titanic en skugga av sitt forna jag och led svårt av ledgångsreumatism. Två år senare avled han på ett sjukhem i Dallas, av ett slaganfall; USA:s kanske mest berömde hustler, gambler och pokerspelare hade gått ur tiden, efter en lång, unik och händelserik karriär.

Dagen efter kom en ung caddie fram till en grupp gamblers på en golfbana utanför Dallas, och talade om för dem att Titanic Thompson hade avlidit. En lång tystnad följde innan en av dem öppnade munnen och följande konversation sägs ha utspunnit sig:

”När hände det?” frågade en av de gamblers som ingick i gruppen.

”Igår kväll, tror jag” svarade caddien.

”Kände du Titanic Thompson?”

”Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde.”

”Men du påstår att han är död.”

”Det är vad man har sagt till mig.”

En ny tystnad. ”Nåväl, grabben”, sade gamblern till slut och spände ögonen i caddien, ”låt mig då tala om för dig att jag kände honom i årtionden. Förmodligen är han död. Men lyd mitt råd, och satsa INTE några pengar på det.”