Äntligen på plats igen i Las Vegas, detta Västerlandets skyltfönster för det nya millenniets estetik där drifterna förmodas triumfera över moralen medan pengarna triumferar över drifterna… fortfarande är det samma kick att flyga in över marslandskapet öster om Mojaveöknen,

fortfarande kommer man inte ens ut till taxikön utanför innan Las Vegas hinner påminna om att staden är postmodernismens basar för nihilister, epikuréer, hedonister och ludofiler,

fortfarande behärskar man här sitt signum att kunna förvandla neosurrealism till neurosurrealism,

och fortfarande är det samma glädje över att ihop med vänner i skylobbyn på 23:e våningen på Mandarin Oriental skåla för att damn-we’re-back-in-Vegas-baby:

Welcome to the jungle.

Fortsättning följer…

Det börjar dra ihop sig till Main Event av WSOP och det är självklart att det kliar lite i fingrarna att bara gå in på en bokningssajt och sätta sig på ett plan för att vara med när det smäller till där nere i sandlådan Sin City. Men samtidigt är det ju så underbart här hemma. Svenska sommaren när den är som bäst och bästa månaden på hela året om ni frågar mig. Så jag misströstar inte även om det hade varit kul att ha varit på plats också. Men det är lite som min vän Mad säger. ”Vi har redan gjort Vegas. Det går inte att slå de år vi var där så varför ens försöka?”

Jag, Mad Harper och vår vän Sebastian lärde känna varandra på touren när allt drog igång kring 2005. Sebban var med och anordnade när de tre världsmästarna Joe Hachem, Greg Raymer och Chris Moneymaker kom till stan. Han jobbade i det tysta men var en av de som verkligen gjorde mycket för pokerns framfart i Sverige.

Micke Holmberg, Sebban och bröderna Hachem under en av EPT:erna kring 2005…

Sebban och Thor Hansen har varit två nyckelpersoner för mig personligen på touren tillsammans med Mad Harper. Jag älskar de allra flesta och ser de som mina vänner men dessa tre personer har funnits där som familjemedlemmar. Det har gett en trygghet som verkligen behövs när man spenderar så mycket tid från hemmet. Sebastian dog för lite drygt ett år sedan i cancer. Det går inte en turnering utan att jag saknar honom och jag kan fortfarande komma på mig själv att ta telefonen för att ringa honom. Även på hemmaplan så snackade vi hela tiden och bollade idéer. Jag minns hur han, på sin dödsbädd, ville höra allt om ”fab 5” och vad våra planer var. Han skrattade åt all hysteri och undrade varför folk inte bara kunde vara glada att någon engagerade sig. Trots att han visste att han inte ens hade veckor kvar att leva så brydde han sig om pokerns framtid. Han hade ju varit med så länge och redan från starten.

När Sebban dog förlorade jag en av mina bästa vänner men han gav mig en ny. Två dagar innan han dog bad han mig se efter hans fru Jemma. Något han aldrig ens hade behövt be mig om för jag älskade henne från dag ett precis som han. Förra veckan var hon och jag nere och hälsade på Mad i Sitges och ägnade en hel helg åt att bara skratta och skratta och skratta. I sann Sebbanstil.

När jag börjar fundera på om jag ska ”Vegas eller inte Vegas” så slås jag alltid av samma tanke: ”Vi har redan gjort Vegas!”

På Bluff-festen i Vegas 2007!

Jag gick precis in i den berömda väggen. Den när man lämnar det trygga AC-fläktandet och möter öken-hetta. Väggen slår alltid till med full kraft.

I kombination med en resa på 18-20 timmar kan det vara tillräckligt för att totalt däcka en människa.

Klockan är 22.15 lokal tid i Las Vegas. Och hemma har det precis blivit morgon. Jag borde gå och sova, men det känns bara så fundamentalt fel att dra täcket över sig när man precis kommit till staden som aldrig sover.

Jag bor på Vdara, ett riktigt bra lägenhetshotell precis vid Aria. Det är första gången jag har tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin på ett hotellrum. Schysst att ha. Och nej. Jag lär inte använda någon av faciliteterna…

Världens största raveparty är tydligen i stan i natt, berättade Rickard Åberg precis. Avicii och alla Swedish House Maffia-gubbarna är här. Jag trodde det var maskerad. För folk såg konstiga ut, till och med med Vegasmått mätt. Men det förklarade saken…

De som just nu njuter av den svenska sommaren och trivs alldeles utmärkt  med det, men ändå vill glimta in på hur en annorlunda vardag ser ut för ett par pokerspelare under WSOP, så kan ni hänga med på twitter. Vi har startat en helt ny pod-twitter som vi ska uppdatera så mkt vi bara kan under Vegas-resan. Den kommer väl uppdateras med mer än det vanliga poker-tjötet är jag rädd. Det kan bli vad som helst. Naket. Dans. Eller kanske inte naket. Men dans.

Pod_Dybbenbaum heter den på twitter. Sen har jag min gamla vanliga ”dybban”-twitter med.

Moset i hjärnan gör ju att 140 tecken är rätt lagom många att få ihop…

Hur som helst. Jag stoppar på mig ett par dollars och drar mig mot Bellagio. Jag är här för att spela. Inte sova.

Vi hörs vidare om hur det gick!

När Main Event i WSOP snart börjar, kommer de gissningsvis omkring 6000 deltagarna att ha ett och samma mål: finalbordet. Den ende i pokerhistorien som spelat sig till tre VM-titlar, Stu Ungar (bilden ovan), har sammanfattat upplevelsen med att sitta i finalbordet i VM så här:

Försök föreställa dig hur det känns att sitta vid ett pokerbord med andra vars enda mål är att skära halsen av dig, ta dina pengar, och kasta ut dig genom bakdörren medan du undrar vad det var som gick snett därinne. Och om du inte tror mig, är det du som är lammet på väg till slakten.

I runda siffror kommer väl ett hundratal svenskar att återfinnas i startfältet, ett antal av dessa representanter för olika onlinepokersajter. För är det någonstans de ska finnas och rapportera därifrån om dramat, upplevelserna, tragedierna och triumferna, så är det i Las Vegas under WSOP. (Med ett och annat förvånande undantag; man undrar faktiskt lite över prioriteringarna, när t.ex. Magdalena in de Betou inte skickas dit av sin uppdragsgivare.) Hur det går för oss blågula pokerkrigare återstår att se, men nog kommer det att behövas tur om en ska ta hem segern – när Johnny ”Orient Express” Chan vann sin första titel 1987 vann han hela tolv avgörande coinflips i rad på vägen dit!

För att återvända till Stu ”The Kid” Ungar, så är han en legend i Las Vegas – men en legend med ett tragiskt levnadsöde, inte minst när det gäller hans narkotikamissbruk. När jag 2008 var med i en mindre turnering inne på Binion’s, hade jag vid sidan om mig en grånad gentleman som visade sig ha varit personligen bekant med Ungar. Han skakade beklagande på huvudet över dennes livsöde medan vi konverserade: ”He put a million dollars up his nose”, sa han om Ungars kokainvanor, och berättade för oss andra att när Stu vann sin tredje VM-titel 1997 saknade han egna tänder i munnen, som ett resultat av drogerna.

En enda gång har jag själv som hastigast och personligen träffat Stu Ungar, 1995 inne på Binion’s Horseshoe i Las Vegas under det årets WSOP. Jag minns honom som småväxt och nästan absurt tanig, med blicken flackande bakom de klassiska blå solglasögonen och mumlande något ohörbart medan vi skakade hand; spänd som om han haft en uppdragen stålfjäder inombords. Han gav mig på min artiga förfrågan en autograf på ett spelkort, och rusade sedan nervöst vidare. Så här i efterhand är det en trist tanke, att han tre och ett halvt år senare skulle dö utblottad och av en överdos på ett sjaskigt motellrum.

Ungar hade dessutom hela sitt liv problem med att han såg så barnslig och kortvuxen ut. En gång när han var i 35-årsåldern bilade han och några vänner till Palm Springs för att spela golf, och stannade på vägen till vid en bättre restaurang där Ungar stack åt hovmästaren en hundradollarssedel för att denne skulle ordna ett bord åt dem. Sedan gick Ungar bort till baren för att beställa en rom och cola.

Bartendern krävde att få se någon form av legitimation. Utan att blinka stack Ungar händerna i fickorna, slängde upp två sedelbuntar med sammanlagt över 30 000 dollar på bardisken, och skrek högt:

”HÄR HAR DU MIN LEGITIMATION! TROR DU ATT EN JÄVLA TONÅRING GÅR RUNT MED SÅNT HÄR PÅ SIG, VA?”

Tio sekunder senare var Ungars drink upphälld och klar…

Frid över hans minne, och låt oss andra ta lärdom av hans levnadsöde.

För er som har tillgång till ESPN, har nu schemat för sändningarna från årets WSOP precis tillkännagivits:

Då återstår att se vem som blivit världsmästare i höst, när dammet lagt sig…

Snart bär det av till WSOP ännu en gång, och självklart ser jag fram emot att befinna mig på den plats som utgör centrum i pokeruniversum då: Rio, där VM spelats sedan 2005 – dock det året med finalen på Binion’s Horseshoe.

Vid pokerborden kan allt hända: ”Den plats där det omöjliga inträffar fem gånger per kväll”, som någon – jag har glömt vem just nu – ironiskt formulerade det. Och, kan tilläggas, där repliker som biter sig fast för livet kan fällas, med en ironisk twist som om man råkade vara med i ett avsnitt av Spin City eller Two and a Half Men. Under ett cashgame i Vegas för flera år sedan hade jag en spelare vid sidan om mig som hade ovanan att lägga fram sina mörkar bara några centimetrar framför sina egna marker, så att det knappt märktes. Till slut hojtade dealern till honom, halvt irriterat och halvt på skämt:

”HEY, PUT IT IN LIKE YOU MEAN IT!”

Avslappnat, utan att röra en min eller att ta ögonen från sina hålkort svarade spelaren vid sidan om mig på bred New York-dialekt: ”Yeah, my wife says the same thing all the time.” Det blev en bra skrattsalva bordet runt.

Den första gången jag besökte WSOP, året 1994 när jag dessutom fick förmånen att träffa Chris Björin, hade jag en kväll slips på mig inne i turneringsrummet på Binion’s. Det var en ganska cool sak som jag fått i present från belgiska spelkortstillverkaren Carta Mundi: en uppförstorad, stiliserad ruterknekt, specialdesignad i begränsad upplaga och allt det där. När jag för ett kort ögonblick stod nära ett bord och tittade på legendaren Doyle Brunson som satt i ett cashgame, lyfte han på huvudet, tittade intresserat på min slips, plockade upp tre svarta marker och sa till mig på sin Texasdialekt: ”Ah’ll give ya three-hundred dollahs for that tie.”

En vanlig gamblingkravatt hade jag krängt av mig direkt och gjort affär med – men just den slipsen var en personlig gåva från vännen Luc Mertens, exportchef på Carta Mundi. Dels gillade jag den, dels hade det varit osnyggt mot Luc att sälja av den – så jag svarade: ”Sorry, can’t do – personal gift to me.”

Brunson ryckte bara på axlarna och återgick till sitt cashgame.

Det där första året var jag nog aningen star-struck. Jag hade läst Anthony Holdens bok ”Big Deal” som gjorde att jag fick upp ögonen för poker, och nu var jag två och ett halvt år senare på plats i Vegas och plötsligt fanns alla de där kända namnen i boken livs levande i lokalerna och jag hade lite av jag-måste-nypa-mig-i-armen-och-se-om-jag-drömmer-känslan. Jag till och med bad om några autografer, vilket jag dittills nästan aldrig gjort förr i mitt liv:

Ess med, ovanifrån och ned, namnteckningar av Stu Ungar, Johnny Moss och Thomas A. ”Amarillo Slim” Preston.

Nästa år, 1995 när jag var tillbaka i Vegas, gick jag på Binion’s förbi ett cashgamebord med $5-$10 limit – något som idag i princip är försvunnet i staden – och såg Johnny Moss sitta där, i en rullstol. Main Event i WSOP var igång, men för första gången hade ”Moss the Boss” avböjt att ställa upp med hänvisning till att han var för gammal och hans hälsa för dålig för att orka med en så lång och krävande turnering. På något sätt kände jag på mig att det kanske var sista tillfället för mig att spela mot Moss, och köpte in mig i cashgamet fast det egentligen var högre än vad jag normalt spelade då.

Det var lite särpräglat att spela mot denne legend, även om han just då var nästan nittio år gammal. Jag minns att han nästan inte sa något alls under partiet, och att hans ögon oftast var mer än halvslutna så att jag ibland undrade om han hade somnat.

Jag hade en liten kasse med mig med några böcker, eftersom jag tidigare under dagen varit på Gambler’s Book Club och handlat. En av dem råkade vara biografin över Johnny Moss, författad av Don Jenkins – Moss själv som var född 1907 växte upp under ytterst fattiga omständigheter utan formell skolning, och var i praktiken nästan analfabet med mycket begränsad skrivförmåga. Efter en halvtimme hade jag samlat mod och tog upp boken ur kassen och frågade honom: ”Would you be so kind as to sign this book for me, sir? It would be an honour”, medan jag också tog fram en penna.

Han nickade, tog boken ur handen på mig, frågade tyst ”What’s your name?” och skrev sedan sitt namn:

Jag tackade honom, stoppade tillbaka boken och fortsatte sedan spela ytterligare någon halvtimme tills Moss cashade ut och lät sig rullas iväg i rullstolen. Då lämnade jag också partiet, några blygsamma dollar back men en erfarenhet rikare. Jag minns ingen dramatik där vid bordet, bara lite ge-och-ta bland vi 7-8 personer som satt med, och Johnny Moss själv sa inte många ord under den timmen.

Men ändå; jag hann faktiskt spela poker med legenden Johnny Moss. Strax före julafton 1995 fick jag höra att han avlidit – och i min bokhylla står fortfarande boken, arton år senare, som ett stillsamt minne av ett stillsamt möte.

Palestiner och israeler drar inte särskilt jämnt. Inom få kulturer tycks hatet fienden och dem själva emellan genuinare än här. Frågan är om problemet någonsin kommer att försvinna. Decennierna går och varken medling eller reson tycks bjuda överdrivna framgångar när hatet går i arv.

Regionen tycks vara full av spänningar och minsta gnista är mycket nog för att ännu en knall ska gå av.

Men bråk, hat och oroligheter till trots finns det en zon där israeler och palestinier är bröder – nämligen på Londons kasinon.

Här sitter de och finner en ny gemensam fiende; dealern. Givetvis ses denna fiende på, vars general är kasinot, med glimten i ögat. Världen veterligen är detta den enda plats (eller en av ytterst få) där israeler och palestinier kan samtala med varandra utan några hard feelings. Det är till och med vanligt att de skämtar högt och öppet med varandra om konflikten.

Kasinon är onekligen en bra plats för medling och kaanske någonting som toppolitiker borde ha i åtanke.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Att motvilligt betala ett förlorat vad först ett halvår senare (se mitt tidigare inlägg nedan) är inte ens i närheten av världsrekordet, om man nu begränsar sig till vad som faktiskt BLIR betalda långt i efterhand. Den värsta siffra jag känner till i sammanhanget är – håll i dig nu – hela 47 år!!

Det vadet ingicks 1939 mellan de två engelsmännen Roy Hannam och Don Withers, och gällde en dåvarande veckolön: en s.k. half-crown, alltså två shillings och sex pence, på utgången av en lokal fotbollsmatch där de två givetvis höll på var sitt lag. Withers’ lag vann, men det skulle dröja ända till november 1986 innan Hannam till sist betalade vadet… med just en gammal half-crown, som då förstås inte längre var giltigt betalningsmedel eftersom Storbritannien bytt myntsystem under tiden. Withers förklarade sig dock i en intervju i lokaltidningen vara ”delighted” med att äntligen ha fått sina pengar, och lät förkunna att han skulle rama in myntet för att ha på väggen.

Men nog för att man undrar vad svenska rekordet kan vara i sammanhanget – någon som känner till något intressant?

Det är en smått hisnande siffra. 25 300 spelare kommer att få tillbaka pengar från Svenska Spel efter att förlorat mot så kallade poker-botar. Enligt ett pressmeddelande kommer totalt 3,8 miljoner att betalas ut.

Då botarna huserat på relativt låga nivåer är det ingen spelare som kommer att få tillbaka gigantiska belopp. Från några ören upp till 5-7k kommer att betalas ut till enskilda individer. I snitt 150 kronor var.

Pengarna ska komma in på pokerkontot snarast, kanske redan idag, vad jag förstått.

25 300 pokerspelare. Jag hade glömt att det ens fanns så många spelare i Sverige. Och det är ju bara de drabbade. Det finns ju fler. Många fler. I en tid när pokern sägs vara på dekis så är det kul att kunna glädjas åt något. Även om ämnet i sig är dålig reklam för pokern.

Målet från Svenska Spels sida har hela tiden varit att alla ska få tillbaka de pengar de förlorat mot fuskarna. En del prekära lägen och moraliska dilemman har dock dykt upp längs vägen.

Ett par personer har till exempel hunnit avlida under tiden som utredningen pågått. Säg att en avliden spelare ska ha 57 öre tillbaka. Ska man höra av sig till familjen, som är de rättmätiga ägarna till pengarna, med ett brev och kanske riva upp såren igen? Jag vet inte hur Svenska Spel har gått tillväga, men jag antar att man måste det…

Rätt ska vara rätt, hur fel det än kan kännas.

Något jag frågar mig nu är vad som hänt med alla andra poker-botar på alla poker-sajter genom åren? Hur mycket pengar har botarna vunnit? Hur mycket pengar har de olika bolagen betalat ut till sina kunder som kompensation?

Inget bolag har aktivt (vad jag vet) gått ut till media med att de ertappat botar, men jag vet ju att de har funnits där hela tiden, överallt, på alla olika sajter jag spelat på genom åren.

Kan dessa återbetalningar vara början på en ny ”vår” där fler bolag öppet betalar ut stålar som vi förlorat mot fuskare. Eller kommer det fortsätta som det varit tidigare, att botar stängs av i smyg och endast de spelare som upptäcker botarna och klagar blir kompenserade?

Svenska Spel har gjort rätt för sig, efter uppenbara brister i säkerheten. Men det är nu, efter utbetalningarna, som det verkliga jobbet börjar.

Jag hoppas de börjar med att nypa leverantören Boss Media i båda öronen och kräver ett bättre, mer professionellt och noggrant jobb från deras sida.

Rätt ska vara rätt.

– Jag är en mediamoguuuuuul! skrek jag i sömnen innan jag vaknade kallsvettig med luggen klistrad mot kudden och kärlekshandtagen dallrande av efterskalven.

I drömmen hade jag fått storhetsvansinne, blivit galen och hoppat från Stratosphere utan rep runt fötterna. Jag trodde att jag var odödlig för en stund. Och det var jag också för jag vaknade precis innan jag slog pannan i backen.

Amatörpsykologen i mig har kommit fram till att drömmen kan ha sina rötter i att jag och Mattias har startat en podcast. Om poker och sånt…

Det är det läskigaste jag gjort. Typ. Sitta och snacka med en tickande bomb, med tourettes, vid sin sida som kan balla ur fullständigt när som helst. Jag har lyckats dra i rätt trådar hittills, så den har inte smällt av än. Men jag är medveten om att jag lever på lånad tid…

Jag vill inte hävda att vi är hundra procent nöjda än. Men det är en kul grej att göra, för oss i alla fall. Och jag tror att programmen kommer att lyfta sig ett par snäpp när vi drar till Vegas om några dagar. Vi kommer andas, älska och leva Vegas. Främst vid pokerborden. Och ska försöka hinna med så många live-intervjuer med intressanta pokerspelare på plats som möjligt.

Jag är dessutom ytterst tacksam att så insatta pokerpersonligheter som Lina vill ge oss råd på vägen. Alla tips som kan göra oss bättre, för vi är än så länge bara ödmjuka amatörer på det här med podcast, är välkomna.

Ibland kan jag dock tycka att vissa är lite väl snabba på hanen med sin kritik. Som nybörjare tar det självklart ett par program, kanske tio, innan man hittar sin grej. Och att då hävda att man ”gör fel och ska göra rätt” efter bara någon snutt podcast känns lite hårt.

Och jag ifrågasätter också om Lina verkligen har lyssnat på Egon&Koivus podcast? De har ju följt de råd som Lina ger och intervjuat mängder med pokerspelare. Inte Negreanu, eller någon av Linas nära vänner kanske, men ändå intressanta karaktärer.

Det går ju även att ifrågasätta om Lina faktiskt lyssnat på någon podd över huvudtaget efter citatet (som en rapp läsare högg på snabbt):

”Att höra två stämmor i över en halvtimme är boring oavsett hur roliga samtalsämnena är.”

De flesta podcasts jag lyssnat på går ut på att två människor sitter och tjötar om olika ämnen beroende på inriktning. En del är sega andra roliga, men det är det spontana snacket och interaktionen mellan två, eller flera, människor som är essensen i en podcast, tycker jag. Det kanske är så att det är själva formatet podcast som du tycker är tråkigt, Lina?

Hur som helst. Jag var med om en sjuk personlig historia för någon vecka sedan. Skrev en pokerkrönika om den. En pyrrhusseger. En sådan seger som i slutändan kan leda till döden.

Och jag vill inte dö. Trots att jag märkt att jag är livrädd för att misslyckas. Prestationsångest är en fiende som man lätt kan ta död på. Genom att sluta skriva, filma, podda. Men vad blir det kvar av en då? Om man slutar göra det som man älskar och håller en vid liv? Slutar utsätta sig själv för nya utmaningar?

Inte mycket. Ett dött skal.

Så det är inget alternativ för mig. Då drömmer jag hellre mardrömmar om att jag är en misslyckad mediamogul som hoppar jämfota, med huvudet före, från höga höjder.

Och får ta lite kritik ibland. Jag tycker det är rätt kul att svara på kritik och det kanske uppfattas som att jag inte vill ha den. Men kritik är bra. Det visar att folk bryr sig. Och vad kan vara finare än det?

Greetings from Oslo. En rätt vacker stad, det också.