Ingen som följer svensk speldebatt kan ha undgått att lägga märke till blåsvädret runt Lotteriinspektionens agerande de senaste veckorna. I synnerhet är det fyra ”affärer/incidenter/skandaler” som upprört pokerallmänheten:

(1) Den pokerkryssning med Stena Line som skulle avgått från Oslo den 3 februari – och till Köpenhamn via ett bunkringsstopp i Göteborg – ställdes in, efter att Stena Line fått ett brev från LI. I nyhetsrapporteringen förekom spekulationer om rättsliga repressalier mot rederiet, om nu kryssningen hade blivit av… trots att något pokerspel inte var tänkt att ske medan fartyget befann sig på svenskt territorialvatten. Så här kommenterar LI ärendet på sina webbsidor: ”En pokerturnering skulle arrangeras på ett svenskt fartyg mellan Norge och Danmark. Tillstånd för arrangemanget saknades. Rederiet informerades om att svensk lagstiftning gäller på svenskregistrerat fartyg samt att Lotteriinspektionen övervägde att förelägga om vite. Rederiet beslutade att ställa in arrangemanget.”

(2) Klassiska årliga turneringen Berga Open, som skulle ha hållits 22-24 februari och uppskattningsvis hade dragit 70-80 startande, ställdes in. Denna gång var händelsekedjan lite mer komplicerad: en privatperson tipsade den 9 januari LI, som i sin tur kontaktade vederbörlig polismyndighet, som i sin tur kontaktade arrangören av Berga Open och förklarade att om turneringen blir av, nödgas man genomföra en razzia med beslagtagning av utrustning och efterföljande sannolik rättegång. Arrangören väljer förståeligt nog att ställa in, och motvilligt får man ge polisen ett erkännande för att de under omständigheterna gjorde det smidigast möjliga jobbet: inget ingripande skedde, inget konfiskerades och ingen blev åtalad… men å andra sidan blev turneringen de facto inställd. LI:s korthuggna kommentar: ”Inkommet tips angående pokerturnering med spel om pengar eller pengars värde. Tillstånd saknades för arrangemanget. Efter handläggning hos Lotteriinspektionen överlämnades ärendet till polismyndigheten Örebro som kontaktade arrangören vilken ställde in arrangemanget.”

(3) Ytterligare en tilltänkt pokerkryssning, men nu i mars och på Östersjön, ställdes in efter att LI på samma sätt som ovan författade en skrivelse – men nu till arrangören av turneringen, inte till rederiet. LI:s kommentar: ”I samband med en planerad tillsyn upptäcktes ett planerat pokerarrangemang på ett fartyg mellan Sverige och Finland. Tillstånd för arrangemanget saknas. Lotteriinspektionen kontaktade arrangören och informerade om lotterilagens bestämmelser på svenskregistrerade fartyg. Arrangören ställer in arrangemanget.” Tilläggas kan att pokerkryssningen enligt information tydligen ska bli av ändå, men nu ombord på ett finskregistrerat fartyg och ett annat datum.

(4) Frilansbloggerskan Lina Olofsson skrev nyligen på Aftonbladets pokersidor ett kritiskt inlägg om LI:s agerande, och där hon bland annat nämnde en av LI:s anställda vid namn; LI kontaktade då Aftonbladet och fick tidningen, som ju annars har bra rykte när det gäller att måna om pressfriheten, att häpnadsväckande nog vika ned sig och ta bort Olofssons inlägg. Kvar av den länken blir bara detta (klicka och kolla själv):

https://bloggar.aftonbladet.se/pokerbloggen/2013/02/schhhhhhh/

Lotteriinspektionen har inte på sina egna webbsidor ännu och officiellt kommenterat detta dubiösa ingripande, men Olofssons raderade inlägg finns å andra sidan upplagt på andra sajter, inklusive denna:

http://www.svenskapokerforbundet.se/lotteriinspektionen-pa-krigsstigen/#comment-1517

Frågan man ställer sig efter ovanstående summering är nu denna: är det en ren slump att det blivit så många antipokeringripanden på sistone, eller handlar det om en medveten, mera aggressiv strategi som LI nu valt för att bekämpa vad de bedömer vara speldjävulen? Jag lutar, i likhet med nästan alla andra därute i ”kommentariatet”, åt det sistnämnda. Det verkar som om den juridiska motvinden för svensk poker under 2013 kommer att bli lite extra snål och hård.

I grunden – jag vill göra min position klar här – behövs självfallet, i varje civiliserad rättsstat, någon form av oberoende organ som övervakar spelandet. Historien kan uppvisa skräckexempel på när så inte är fallet, som till exempel när självaste franska hovet har haft sitt finger med i att rigga lotteridragningar. Och bakom dagens illegala spelautomater ute i diverse miljöer finns påfallande ofta grov organiserad brottslighet; spelar du på sådana bör du vara medveten om att du därigenom ger olika kriminella nätverk utökade ekonomiska resurser.

Lotteriinspektionen, eller en motsvarande myndighet med måhända delvis annorlunda direktiv, behövs alltså. Jag har av och till träffat Håkan Hallstedt, generaldirektör för LI, i olika sammanhang och kan inte säga annat än att han personligen framstår som en hederlig och ansvarskännande människa som dessutom har en god portion av såväl humor som självironi. Därför har jag mycket svårt att förstå det LI:s agerande som resulterade i att Aftonbladet vek sig och tog bort Lina Olofssons inlägg; vid tillfälle måste jag, av nyfikenhet om inte annat, lyfta på luren och helt on-the-record höra vad Hallstedt eller någon annan har att anföra i detta ärende.

Men oavsett att LI nu valt en aggressivare attityd gentemot svensk poker utanför Cosmopol och Svenska Spel, kommer man inte undan att fortsatt och envist placera ansvaret där det hör hemma: hos våra valda politiker. LI kan aldrig agera utanför det ramverk som våra politiker etablerar via den lagstiftning som formuleras i olika utskott och klubbas igenom i riksdagen, utan förblir statens bandhundar. Ändras gällande spellagar, antingen genom en annan och nyare uttolkning av dessa som resultat av ett rättsfall, eller genom att nya spellagar ersätter de gamla, så får vi äntligen en tolerantare syn på lågskalig klubb- och turneringspoker! Förvisso finns det viktigare samhälleliga frågor än poker att ta ställning till i riksdagsvalet 2014… men det skadar ändå inte att förhöra sig om de politiska partiernas inställning i frågan, innan du stoppar ned valsedeln i kuvertet då.

I sammanhanget rekommenderar jag att du via denna länk

http://www.lotteriinspektionen.se/Documents/Externa%20dokument/0659e5ca-1a15-4dd6-8e4d-f3b04f5088f1.pdf

laddar hem och studerar LI:s synpunkter på skillnaden mellan lotterier och tävlingar… där de sistnämnda inte kräver några tillstånd även om pengar finns att vinna. Du hittar den kritiska formuleringen på sidan 4:

Enligt praxis är ett arrangemang totalt sett att anse som ett lotteri om prestationsmomentet tidsmässigt är före slumpmomentet, medan det ska anses som en tävling om slumpmomentet är före prestationsmomentet.

Det låter i mina öron som den perfekta definitionen på en pokergiv: först ger dig slumpen dina kort, men sedan tävlar deltagarna i att överlista varandra beträffande vem som ska ta hem potten, och hur stor den ska bli. Kanske är det dags för en turnering som avsiktligt blir polisanmäld och där arrangören/försvaret medvetet skjuter in sig på denna passus, för att en gång för alla få bort ordet ”lotteri” så snart det ska diskuteras poker. En framtida uppgift för Svenska Pokerförbundet?

På väg in i den lokala livsmedelsbutiken ser jag det här papperet uppsatt på anslagstavlan, och kan inte låta bli att småle:

… och jag kommer att tänka på en incident för ett antal år sedan, den sommar när min dotter ska fylla elva och jag och hon och hennes mamma gör en sväng med bil runt Skottland, Irland och Wales. På promenad i kvällningen i staden Galway passerar vi en liten lokal marknad. I ett av stånden står en medelålders kvinna, uppklädd i lätt fejkzigenskt stuk, under en skylt som förkunnar att hon med hjälp av tarotkort är villig att spå framtiden för alla och envar. Hon vinkar mot oss, och nyfiken som jag är kan jag förstås inte låta bli att kliva fram.

Hon sätter tarotleken i händerna på mig, och frågar leende och på tjock sydirländsk dialekt om jag inte vill veta min framtid. Jag gör en rutinerad riffleblandning av leken; hon ryser till, eftersom man av tradition bland spågummor och andra adepter inom de esoteriska traditionerna förmodas blanda just en tarotlek på ett helt annat och mera respektfyllt sätt. Sedan vänder jag upp och bläddrar igenom några av korten varefter jag vänligt upplyser henne om att det är den klassiska Rider-Waiteleken, med illustrationer av Pamela Colman Smith och ursprungligen publicerad 1909.

Hon stelnar till, uppenbarligen obekväm med den plötsligt uppkomna situationen. Jag fortsätter med att i samma vänliga om än didaktiska ton ge henne en liten tvåminutersföreläsning om tarotkortens historia, från deras uppkomst i Ferrara omkring 1440 och framåt. Under tiden samlas nyfikna marknadsbesökare omkring oss, och min dotter börjar få sin åh-pappa-måste-du-vara-så-jobbig-min. Spågumman är vid det här laget fullt på det klara med att av alla här på torget, kunde hon inte gjort ett värre val av förmodad kund än när hon vinkade in just mig. Till slut avbryter hon mig, mörk i ansiktet, och rycker åt sig tarotleken igen och skriker åt mig att jag ska gå därifrån; jag är helt enkelt inte ”värdig” – ordet har etsat sig fast i minnet på mig – att befatta mig med detta verktyg för att titta in i framtiden.

Därför småler jag nu när jag ser den där lappen uppsatt på ICA-butikens anslagstavla. Tydligen är det ingen ände på människors godtrogenhet, och vilja att tro att bland just tarotkorten finns hemligheter vars ursprung sträcker sig tillbaka till det forntida Egypten och Babylon, och varför inte till Atlantis med? En lika klassisk osanning är att vår nuvarande kortlek med 52 kort har sitt ursprung i tarotleken med sina 78 kort, eftersom senmedeltida och okunniga kortmakare ska ha ”rationaliserat bort” sådana egendomligheter som Djävulen, Döden, Den hängde mannen och Ödeshjulet. Den uppfattningen är förstås rent strunt.

Inget ont om tarotkort i sig själv: jag har sådär 40-50 stycken tarotlekar i mina samlingar, och många av dessa med illustrationer av kända konstnärer – Ditha Moser, Iassen Ghiuselev, Salvador Dalí, Alfred Kubin, Ferenc Pinter, Hans Arnold, Sergio Toppi (se hans illustration till Yttersta domen här) och andra. Många har fascinerats av motiven i denna speciella kortlek, och gjort egna tolkningar av dem; de har illustrerats med skämtteckningar, filmskådespelare i olika rolltolkningar, politiska satirbilder, utsnitt ur klassiska målningar och mycket annat, men några spåverktyg är de definitivt ändå inte – faktum är att man spådde i den vanliga kortleken innan man började spå i tarotleken flera årtionden senare.

Du som vill läsa om hur tarotleken uppstod ur den vanliga kortleken kan jag rekommendera att läsa just det kapitlet i min ”Kortspelshandboken”, så kan du få dig till livs den spännande historien om bland andra galningen Antoine Court de Gébelin och bedragaren Jean-Baptiste Alliette! Och faktum är att det finns åtskilliga kända gamblingspel med just tarotleken, så på sitt sätt platsar den definitivt här i Superbloggen…

Den kontrollerat hagalne spelaren, den som vevar i allt och alla potter, ständigt tre-, fyr- och fembettande pre, ständigt floatande eller höjande dina kontsatsningar, är den tveklöst svåraste spelaren. Spelaren som aldrig låter dig slappna av såvida du inte har stål, men då blinkar deras radar för fullt och de duckar för avbetalning och checkviker fortare än du hinner vissla din vinstfanfar.

Denna typ av spelare stöter man sällan på på lägre insatser men är branschstandard på högre bord. Isildur1-liknande mardrömmar.

Mer verklighetstrogen och vanligt förekommande, åtminstone på bord lägre än $3-6, är spelaren med kirurgisk precision. Spelaren som är ganska tight och inte har några som helst problem med att vika mot minihöjningar och små trebets pre.

Spelaren som ständigt ger fina odds när denne ideligt satsar tredjedels pott på river. Du synar trots att du är säker på att du är slagen. Oddsen är ju bara för bra för vik. Och så nöter den jäkeln ner dig korn för korn. När väl du får fnatt och slår tillbaka hittar han synen i de rätta lägena och viken när så krävs. Han har varit i dessa situationer tusentals gånger förut och vet vilka tendenser som stinker bluff och vilka som visar att du menar allvar.

Han är typen av spelare som du kan bluffa fem gånger i rad. Du finner dig vinnande en drös med småpotter, men rätt vad det är säger det ”PANG!” och han börjar spela tillbaka mot dig när du sänkt din gard.

Enligt min erfarenhet kommer denna spelare alltid att dra det längre strået kontra en lösaggressiv spelare, förutsatt att deras skicklighetsnivå är likvärdig.

Själv har jag inte funnit några konkreta medel som biter på denna spelartyp. Oftast är just dessa spelare extra solida och mindre tiltbenägna. Det enda jag kan komma på som torde vara lönsamt är att ständigt växla sitt spel. Men också det medför risker och som alla historieberättare är det lätt att trassla in sig i sina egna berättelser. Och då sitter han med håven och fångar in en.

Hur spelar du mot denna spelartyp?

Som vanligt följer du mig dagligen i min konstant växande blogg (nu mer aktiv än någonsin med ännu fler inlägg i veckan!).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Efter pokerhistoriken som jag påbörjat i ”There can be only one!” samt ”En Texas Gamblers Reunion” (se inlägg nedan), kommer här del tre!

Benny Binion, som varit med på den smått nyskapande tillställningen Texas Gamblers Reunion uppe i Reno, hade redan 1946 flyttat från Dallas till Las Vegas. Eller så kanske snarare frasen ”flytt från Dallas” är på sin plats: Binion var djupt kriminell och hade då lyckats komma på kant med såväl konkurrerande gangsterbossar som delstatspolisen, i synnerhet efter att ”hans” sheriff strax dessförinnan förlorat lokalvalet.

Väl på plats i Las Vegas övertog Binion i början av 1951 Eldorado Club samt Apache Hotel i Downtown i Las Vegas, och slog ihop ställena till ett gemensamt etablissemang under namnet Binion’s Horseshoe. Och entreprenör som Benny var letade han ständigt efter nya sätt att profilera sitt kasino. Ett val han gjort tidigt var att till skillnad mot de flesta andra kasinona i det dåtida Las Vegas koncentrera sig på spelandet, i stället för att erbjuda några påkostade uppträdanden av sångare, komiker eller dansband: ”Good food, good whiskey, good gamble” var Bennys enkla men slagfärdiga motto.

En gimmick som gjort kasinot känt från 1964 och framåt var att låta rama in hundra stycken tiotusendollarssedlar mellan två stora plexiglasplattor, som i sin tur var infattade i en gigantisk hästsko i en av entréerna från Fremont Street och bevakades dygnet om av biffiga säkerhetsvakter. Att gratis låta sig fotograferas med en miljon dollar som bakgrund skulle ingå i stadens turistattraktioner ända fram till 1998 – nio år efter Bennys död – då hans dotter Becky (som ses tillsammans med Benny på bilden här) sålde hela installationen till samlaren Jay Parrino.

Ytterligare något som gett Benny Binion uppmärksamhet i gamblingkretsar var att han accepterade högre insatser än de övriga kasinona i staden. Redan när han öppnade sitt etablissemang hade han satt 500 dollar som maxinsats på sina crapsbord, tio gånger mer än någon annanstans i Las Vegas vid den tiden. Inte lång tid därefter lät han sätta upp en ljusskylt med texten THE WORLD’S HIGHEST LIMITS utanför, något som väckte respekt.

(Bara en enda gång i hela sitt liv backade Benny ur, på det sena 1980-talet när en extremrik affärsman kom in på The Horseshoe och ville spela tärning om så höga belopp att några tursamma kast skulle ha låtit affärsmannen överta kasinot. När affärsmannen syrligt frågade ”Jag trodde du drev ett no-limitställe?” replikerade Benny kärvt: ”Det trodde jag också, ända fram till nu.”)

Men det fanns en annan faktor som också spelade in. Inte långt efter att Benny Binion öppnade sitt kasino hade han arrangerat det omtalade och flera månader långa pokerpartiet mellan gentlemannagamblern Nick ”The Greek” Dandolos (bilden) och gamle barndomsvännen Johnny Moss: the biggest game in Las Vegas history, som det då kallades. När Benny märkte vilken uppmärksamhet det väckte, hade han låtit flytta bordet till främre delen av sitt kasino, nära ingångarna; och där var ibland åskådarleden djupa. Dandolos gav till slut gav upp i maj 1951, mer eller mindre bankrutt efter att ha förlorat – sägs det – någonstans mellan två och tre miljoner dollar till Moss. Och Benny kunde konstatera att dramat gett honom en hel del extrainkomster, när de som ville följa pokerpartiet också passade på att äta, dricka och ägna sig åt de andra spelen inne på Horseshoe.

Benny Binion visste alltså att det fanns ett PR-värde i poker, bara det hanterades på rätt sätt; och tillställningen i Reno hade nu visat sig vara publikdragande. Benny diskuterade till och från saken med sin son Jack, och de var överens om att något liknande denna Texas Gamblers Reunion nog kunde vara något att satsa på. I februari 1970 ringde Benny upp Vic Vickrey borta i Reno, och fick då veta att Tom Moore inte hade några planer på en ny Reunion på Holiday Hotel & Casino. Det som av Binion sågs som det viktiga – att det hela kommit att fokusera på poker – sågs av Moore som en nackdel, eftersom spelet på annat som craps och blackjack och som Moore hoppats tjäna stora pengar på hamnat i bakgrunden. Dessutom kontaktades Binion i samma veva av en av dem som varit med året innan i Reno: Jimmy ”The Greek” Snyder (jo, samma smeknamn som Dandolos), som erbjöd sig att gratis promota ett liknande event på Horseshoe.

Benny hade stort förtroende från Snyder, om än denne var från Ohio snarare än Texas. Snyder (bilden) var en bookmaker med rykte i hela USA, inte minst för en uppmärksammad serie artiklar i ansedda tidskriften Sports Illustrated. Han hade under 1960-talet lämnat sina maffiakontakter bakom sig, bosatt sig i Las Vegas och blivit ”legal”. Där hade Snyder dessutom börjat skriva om sportvadhållning i dagstidningen Las Vegas Sun, samt startat ett företag för att syssla med public relations som då var något relativt nytt. Snyder var också ute efter publicitet för egen del, och det hela resulterade i ett avtal mellan Snyder och Binion: Snyder skulle organisera och promota det tilltänkta pokerarrangemanget samt stå som officiell värd för det, medan Benny skulle hålla med bord, stolar, marker, kortlekar och dealers, samt stå för gratis mat, drinkar och husrum åt de journalister som dök upp.

En liten men viktig detalj återstod: Binion’s Horseshoe hade just då faktiskt inget pokerrum! Det löste Benny genom att ta i anspråk ett utrymme på andra våningen som dittills varit reserverat för baccarat. Efter det kunde Binion och Snyder gemensamt bjuda in, per post och telefon, till det första ”World Series of Poker” någonsin i maj 1970. Det grandiosa WSOP-namnet hade de kommit på genom att låta sig inspireras av den motsvarande amerikanska ligaserien World Series of Baseball.

Självklart infann sig Bennys gamle barndomsvän Johnny Moss på nytt, tillsammans med ett veritabelt uppbåd av dåtidens pokerstjärnor: Puggy Person, Doyle Brunson, Jack Straus, Jimmy Casella, Sailor Roberts, Amarillo Slim, Bill Boyd, Crandell Addington, Curtis ”Iron Man” Skinner, Titanic Thompson och ytterligare tjugosex erkänt skickliga spelare, om än inte alla hade poker som exklusivt yrke. Det fanns inget som helst schema, utan under tio dagars tid utmanade man varandra i cashgames dygnet om, i varianter man helt enkelt kom överens om vid bordet: sjukorts stötpoker, lowball, mörkpoker, hold’em och så vidare. Dessutom var välkomnandet frikostigt, eftersom Benny var personligen bekant med de flesta av spelarna – och skillnaden mellan de skumma bakgatslokaler de mestadels var vana vid, och den avslappnade, välupplysta och offentliga kasinomiljön, var himmelsvid.

Här ovan ses den officiella PR-bild som Binion’s Horseshoe påpassligt nog lät ta, i samband med avslutningsceremonin när det bjöds på en överdådig ”Las Vegas steak dinner” i restaurangen The Sombrero Room. Mannen i mitten i den vita kostymen är skådespelaren och sångaren Chill Wills; till vänster om honom ses Johnny Moss; och stående snett till höger om Wills i bilden, i vit hatt och slips, är Benny Binion. Under middagen fick nästan alla någon form av improviserad utmärkelse, som framgår av de många pokalerna på bordet: så till exempel utsågs Jack Straus till ”den mest sympatiske spelaren”, medan Curtis Skinner och Doc Green – de enda två amatörer som vågat sig på att infinna sig – hedrades som ”Nonprofessional Champions”.

Som avslutning inför PR-bilden bad, enligt en ofta traderad och eventuellt också sann historia, Bennys son Jack Binion alla att rösta på vem de ansåg vara den bäste spelaren av de närvarande. Alla röstade på sig själv (!), med undantag för Amarillo Slim som vägrade rösta och högljutt motiverade det med orden ”We played for a lot of money and that was the vote”.

Jack förfinade nu sin approach, och bad alla att rösta på vem som var den näst bäste spelaren. Då fick man fram en vinnare: Johnny Moss, som utöver sina två andra utmärkelser som ”Best All-Around Hold’em Player” och ”Deuce-to-Seven Lowball Champion” nu under applåder gavs en silverbägare med inskriptionen ”World Champion Poker Player”.

Det första WSOP någonsin hade sett dagens ljus – men än hade inte turneringskonceptet fötts, det skulle dröja ytterligare en liten tid…

Den fjärde och avslutande delen kommer snart!

Med tiden – jag har ju trots allt varit involverad i gambling och poker nu i över två årtionden – har det blivit så att jag sprungit på åtskilliga kul gamblingrelaterade ting som jag inhandlat till vad min dotter med lätt ironi kallar ”de Glimneska samlingarna”. Och nog skulle jag vid det här laget kunna etablera ett spelmuseum, om andan skulle falla på! Men i väntan på att det någon gång öppnar 🙂 så kanske jag får bjuda på en och annan smygtitt i montrarna?

Bland de mera udda föremålen är dessa ”Jackpot Golf Balls” som jag fått tag i: fyra golfbollar som försetts med numrering från 1-6 precis som på en tärning. Numreringen är dessutom i olika färg så att bollarna går att skilja åt. De är avsedda för ett litet sidebet per hål när man spelar: så snart allas bollar kommit upp på greenen, vinner den vars boll visar högst siffra uppåt. Enkelt och kul för den gamblande golfaren, och ett knep som Stig Helmer aldrig fick lära sig…

Häromdagen började jag berätta ett stycke pokerhistoria under rubriken ”There can be only one!” på

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/02/there-can-be-only-one/

och här kommer nu fortsättningen!

Det hade alltså blivit 1969; och borta i Reno i delstaten Nevada skulle på hösten den tidigare Texasbon Tom Moore inviga sitt nya etablissemang Holiday Hotel & Casino. Han såg sig om efter marknadsföringsknep, och fick ett av vännen Vic Vickrey: att arrangera en ”Texas Gamblers Reunion”, i avsikt att attrahera ett antal kända spelarnamn och highrollers som skulle vara intressanta för journalister och pressfotografer – och förstås även för gemene man. Kändisar har ju historien igenom alltid utövat attraktionskraft.

Därutöver gick inbjudan ut till ett antal professionella bookmakers, samt andra kasinobossar och diverse höjdare i branschen. En som med glädje accepterade inbjudan och lät sin chaufför köra honom i limousinen upp till Reno var Benny Binion, ägare till Binion’s Horseshoe i Las Vegas. Även Binion var ju från Texas, och sedan tidigare bekant med Moore.

Denna Texas Gamblers Reunion blev delvis en acceptabel framgång, och Binion återsåg ett antal gamla vänner från Texas som tillika var fruktade kortspelare. Bland dessa var Johnny Moss ”The Boss”, Thomas ”Amarillo Slim” Preston, Doyle ”Texas Dolly” Brunson, Jack ”Treetop” Straus och Brian ”Sailor” Roberts… vilka alla med tiden skulle komma att vinna VM-titeln i poker olika år, men då går jag förstås händelserna i förväg. En annan beryktad Texasbo och spelare som infunnit sig var den ökände kontraktsmördaren Charles Harrelson, far till Woody Harrelson som med tiden skulle bli berömd skådespelare. Dessutom hade evenemanget trots sitt namn förstås dragit ett antal kända spelare som inte var från Texas: Walter ”Puggy” Pearson som var från Tennessee, Jimmy Casella från New York och Rudolph Wanderone, en biljardhustler som var betydligt mera känd under sitt smeknamn ”Minnesota Fats”.

Väl på plats på Holiday Hotel i Reno ägnade sig dessa män – ingen av de mer eller mindre kända spelarna som infunnit sig var kvinna – dock inte åt craps, blackjack eller roulette i den utsträckning Tom Moore hade tänkt sig, utan koncentrerade sig på sitt gemensamma intresse poker. Och det gjorde de en hel vecka i sträck! För att jämna ut det hela bland de individuella specialisterna alternerade man pokervarianter som mörkpoker, femkorts stötpoker, sjukorts stötpoker, sjukorts hi-lo split och lowball, den senare som både deuce-to-seven och ace-to-five; men populärast var ändå Texas hold’em. Denna pokervariant var vid denna tid inte helt okänd i Nevada utan hade redan 1963 introducerats i pokerrummet på California Club i Las Vegas av Felton ”Corky” McCorquodale, som härstammade från Fort Worth i Texas.

Från California Club hade sedan denna variant snabbt spritt sig till de övriga dåtida pokerrummen i staden: Stardust, The Dunes och Golden Nugget. I likhet med de övriga pokerspelen som var på modet på 1960-talet, kom även Texas hold’em att mestadels spelas i limitform i Las Vegas. Detta var något som pokerhajarna från Texas fnös åt: en form som passade ”turister, revisorer och läderarslen”, alltså sådana som antingen inte vågade spela om några större belopp, eller föredrog att gneta ihop sin dagsinkomst på att ihärdigt invänta goda kort. Riktiga karlar spelades förstås no-limit, där man ibland tvingades sätta hela kapitalet på spel – but a man’s gotta do what a man’s gotta do som den klassiska repliken lyder, om än numera med ironisk klang.

När de cashgames som avlöst varandra dag och natt under denna Gamblers Reunion var slut, var det Texasbon Crandell Addington som av Tom Moore gavs en liten silverbägare med den ingraverade texten ”King of Cards”. Bakom utmärkelsen låg helt enkelt att Moore förhört sig med de närvarande spelarna om vem som var bäst och totalt hade vunnit mest; formellare än så var inte proceduren, och några prispengar fanns inte. Inte för att Addington hade behövt några: han var redan dollarmiljonär, en ”self-made man” och entreprenör inom olje-, gas- och kemiindustrin. Dessutom gick han under smeknamnet ”Dandy”, för sin oklanderliga stil i skräddarsydd kostym och slips vid pokerbordet.

På hemvägen hade Benny Binion fått mycket att tänka på. Han hade tagit djupt intryck av denna Texas Gamblers Reunion i Reno – men mer om vad som hände sedan kommer i nästa avsnitt!

Hade du tagit chansen att ”blåsa” ett lotteri på pengar – om du upptäckt att det varit fullt lagligt och du inte hade brutit mot några regler? Läs vidare bara…

Den franske författaren, historikern, satirikern och filosofen Voltaire – vars riktiga namn var François-Marie Arouet (1694-1778) – var en förmögen man, som från sin far hade ärvt motsvarigheten till cirka tio miljoner kronor i dagens penningvärde. Han använde intressant nog en del av de pengarna till att bilda ett privat spelsyndikat ihop med några vänner, avsett att ”investera” i ett månatligt lotteri med stadsobligationer som organiserats 1728. Och skälet till att spelsyndikatet bildades var att Voltaire och hans vänner upptäckt hur illa konstruerat lotteriet var, ur matematisk synvinkel: så till den grad att det gick att rigga till att betala ut mer i vinster än vad det fick in i intäkter!

Den som upptäckte detta faktum var Charles-Marie de la Condamine, som tillsammans med Voltaire var drivande inom spelsyndikatet. Svagheten med detta lotteri, som hade tänkts ut av de styrande i Paris i syfte att dra in pengar till staden, var nämligen att endast personer som först investerade i stadsobligationer tilläts köpa lotter… samtidigt som det av ”solidaritetsskäl” var så att ju större belopp en person tecknat sig för på sin obligation, desto högre var priset för att köpa en lott i lotteriet.

de la Condamine och Voltaire hade självfallet inga svårigheter med att räkna ut att eftersom varje lott hade samma chans att vinna, var det klart smartaste draget att köpa ett stort antal stadsobligationer till minsta möjliga belopp och därigenom kunna köpa ett stort antal billiga lotter.

Strategin fungerade: syndikatet drog netto in nästan en miljon livres i månaden på att utnyttja det ogenomtänkta lotteriet, som till sist lades ned 1730 när de styrande i Paris fått nog av att betala ut i stället för att ta in. Och man kan av det dra lärdomen att politiker aldrig ska vara direkt involverade i spelbranschen, som definitivt hanteras bättre av experter…

I tisdags blev New Jersey den tredje delstaten i USA att legalisera onlinegambling, efter Nevada och Delaware. Fortfarande återstår en del detaljer samt formaliteter, som att guvernören Chris Christie innan han skriver på vill ändra skatten (som bolagen betalar, inte spelarna) från 10 till 15% och att den delstatliga myndigheten Division of Gaming Enforcement måste godkänna lagförslaget. Efter att New Jerseys generalförsamling och senat nu bägge godkänt förslaget (med röstsiffrorna 68-1 samt 5 nedlagda röster, respektive 35-1) betraktas dock resten som småsaker som inte står i vägen för att lagförslaget ska bli verklighet senare i år.

Det skiljer emellertid en del i de tre delstaternas lagförslag. Delaware har legaliserat ”all forms of gambling over the Internet”, dvs även lotterier; New Jerseys förslag avser ”all games currently offered in New Jersey casinos”; medan Nevada bara har sagt OK till onlinepoker, inget annat. I det sistnämnda fallet är det en god gissning att delstatsförsamlingen lyssnat på Nevadakasinonas önskemål om så lite konkurrens som möjligt, med tanke på dessas ekonomiska muskler vad gäller skatteintäkter.

Alla tre delstaterna är dock eniga när det gäller att man måste vara bosatt i respektive delstat (men inte nödvändigtvis medborgare där) för att kunna ta del av det legaliserade onlinespel som nu är på väg.

Till saken hör också att lagstiftningen i alla tre delstaterna tillåter så kallade ”interstate compacts”, alltså i det här fallet att man träffar avtal med andra delstater för att kunna utöka spelarpoolen. Av skälen som redovisats ovan gagnar det förstås onlinepoker mest av allt. New Jersey är USA:s elfte folkrikaste delstat med nästan 8,9 miljoner invånare, medan Nevada har 2,8 miljoner och Delaware bara cirka 900 000. När pokerspelarna i Delaware alltså får tillgång till spelarpoolen i New Jersey betyder det avsevärt mer än i det omvända fallet.

Så vad händer nu? Så snart de sista formaliteterna är avklarade kommer man att härnäst i New Jersey börja granska licensansökningarna som förväntas komma in i en strid ström. De största optimisterna tror att onlinepoker i delstaten kan vara igång redan i augusti i år, medan de riktiga pessimisterna snarare tror på en horisont på 18-24 månader. Men oavsett vad kan man konstatera att onlinepoker i USA, efter den svarta fredagen och smällarna mot bland andra PokerStars och Full Tilt, nu definitivt är på väg tillbaka. Obamaregeringen klargjorde redan före valet i höstas att onlinespel utgör ett delstatligt ärende, inte ett federalt, och kommer inte heller att sticka några käppar i det hjul som nu börjat rulla. Och andra delstater, som Iowa, är också på väg att legalisera onlinespel.

På sikt är detta förstås indirekt goda nyheter även för internationell poker. En stabil och stor USA-marknad kommer att utgöra en injektion i pokerekonomin och få livepokerstartfälten att växa till sig, även i Europa. Kanske kommer vi att inom tio år få uppleva ett pokernätverk omfattande en majoritet av USA:s delstater… en fiskdamm så stor att ett och annat blågult proffs säkert kan tänka sig att skriva sig på andra sidan Atlanten då.