Här borta i Tallinn utkämpas just nu årets ”landskamp” i poker mot vårt östra broderfolk – och det var en solig dag som vi som tog flyget möttes av, liksom en vacker vy över staden:

Före starten klockan 19 på fredagen hann jag med en rundvandring i den medeltida stadskärnan som är värd ett besök, och där delar av den gamla ringmuren står kvar:

Här hittar man handelshus sedan Tallinn var ett av centra för den gamla Hansan på 1200- och 1300-talen:

… och rådhuset från 1400-talet har vad som måste vara norra Europas vackraste stuprör för regnvattenavrinning:

En av sakerna man gärna tillhandahåller för turisterna är handmålade schackspel:

Kafé Maiasmokk, ett av mina favoritkaféer här i världen och som dessutom ligger vägg i vägg med marsipanmuseet (!), har en atmosfärrik inredning som i princip inte rörts sedan Oskar II styrde över Sverige…

… och jag gillar den nya ordvitsiga turistslogan för staden man ser på t-tröjor och i andra sammanhang:

I Pokerfinnkampen var det 69 spelare – för första gången något fler svenskar än finländare – som ställde upp! Här en del av pokerrummet på Reval Park Casino:

Mitt eget bord bjöd på trevliga med- och motspelare samt det gemyt och kul snack som av tradition präglar denna turnering:

Av de 69 som startade, med 30K var framför sig, tog sig 32 spelare (enligt sista uppdateringen jag såg på monitorerna) vidare till dag 2 i dag. Jag låg större delen av de tolv nivåerna över average, som bäst med 62K, men den sista timmen vände det nedåt när några potter där jag bland annat jagade drag inte gick min väg, och jag rasade till 30K för att precis på slutet spela upp mig till 39K igen – men snittet är en bit över 60K. Nå, det finns gott hopp, inte minst om en svensk seger! Vännen Magdalena in de Betou som jag bytt 5% med kunde avsluta dag 1 med solida 97K dessutom… och här är en av de saker som väntar på vinnaren på söndag, en specialdekorerad champagneflaska:

Håll tummarna för blågult, strax fortsätter striden!

Sista handen för dagen under en eftermiddags livesittning i London har jag knappt spelat några händer under hela dagen. Anledningen är enkel: lankorna kom som om jag prenumererade på dem. De få gånger jag väl fått nånting har jag trebetat före floppen och fått potten samtliga gånger. Jag har förstås även mixat upp prefloptrebetsen med en del skräp också. Totalt har jag kanske trebetat fem sex gånger på fyra timmar. Ha i åtanke att folk inte är överdrivet trebetsgalna preflop här och trebets pre innebär oftast någon form av stål.

En ung tjej har just slagit sig ner vid bordet med £1,000. Hon visar omedelbart prov på att verkligen kunna spela bra poker och är stackmässigt i kombination med färdigheter det största hotet på bordet. Själv börjar jag handen med knappa £400.

Preflop:

En spelare höjer till £6 (vilket är en liten höjning då de flesta ofta såsar på mellan £8-12 som standardhöjning). Denne preflophöjare sitter med knappa £100 bakom. Tjejen synar och så gör även en fullstackad spanjor på knappen. Med K7 i hjärter i stora blinden ser jag ett utmärkt squeeze-läge. Om jag trebetar finns visst risken att ursprungshöjaren får fnatt och ställer men då är det ingen större katastrof, framförallt inte en särskilt dyr en. Men att någon av de andra två skulle sitta med någonting starkt köper jag inte, för då hade de slagit om direkt. Jag slår om till £36 och ursprungshöjaren viker direkt. Tjejen däremot tänker i uppskattningsvis femton sekunder och synar sedan. Spanjoren viker och vi är heads-up.

Floppen:

Floppen kommer 4h-8k-Jk. Tom och med ett långskott till bakdörrsfärgen är min enda chans att ta potten att fullfölja min sjörövarvals och leda ut. Jag satsar £52 men hon låter sig inte skrämmas utan synar.

Turn:

Turn kommer hjärter knekt för brädan 4h-8k-Jh-Jk. Parad bräda men jag har åtminstone färgdraget nu. Det ligger £189 i potten och jag har ganska på öret £300. Vad ska jag göra och varför?

Som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I övermorgon börjar Pokerfinnkampen, på Reval Park Hotel & Casino i Tallinn i Estland. Än finns det tid att boka flygbiljett eller ta en färja, och ansluta sig till de blågula kvinnor och män som ska ta upp striden mot de finska lejonen 16-18 november! Vill du försätta dig i rätt stämning 🙂 🙂 är det bara att klicka på

http://www.youtube.com/watch?v=7Lsba-u-Buk

samt läsa mer om evenemanget på

http://www.pokerfinnkampen.com

och sedan fixa biljetten! Själv hinner jag knappt komma hem från senaste Asiensvängen förrän det är dags att packa ned Unibetskjortorna i resväskan och dra iväg; men lita på min medverkan i startuppställningen! Reportage kommer självklart här i Superbloggen. Väl mött!

Mycket ska man minsann tänka på om man ska maxa sina pokervinster. Poker är så mycket mer än att bara slå sig ner och spela från första bästa stol.

Onlinegurus lägger ner mycket tid och möda på att analysera motspelare och väljer endast bord där de antingen vet med sig om att motståndet är vekt nog för värde, eller också om genomsnittspotterna är höga. Så fort de finner statistiska avvikelser från vad som i teorin är optimalt är de redo att spinna guld från en sytråd.

Livespelare har inte särskilt mycket statistik att gå efter, såvida de inte är tionde gradens aspbergare, det vill säga vandrande miniräknare och ett levande 150 GB-minne med utrymme för all världens onödig fakta och lite till. Nej, de flesta dödliga scoutar efter bord med stora stackar, särskilda etniciteter och åldrar ökända för sina tveksamma spelbeslut. Medelhavsfolk, spanjorer, italienare och mellanösternherrar i 50-plusårsåldern är ofta synonyma med en oprintad lisens för att stjäla pengar.

Faktorer som ålder, geografisk spridning och stackdjup är självfallet viktiga när man ska avgöra vilket bord som är mest lämpat för ens vinstchanser. Men efter gårdagens livecash game-sittning i London kom jag att inse en sak som kan te sig ganska självklar, men som jag å andra sidan tror att gemene livespelare missar.

Stället som jag spelar mest på i London hyser dagtid mestadels regs. Och om man ska sammanfatta regs så kan sägas att de oftast är tysta, tillbakadragna och ointresserade av andra personer vid bordet. Eller också maler de ostoppbara på med det ena lagret nonsens efter det andra och lämnar ens öron blödande och brusande från struntsnacktinnutus när man packar ihop keramiken och går hem.

Oktober månads sittningar har alla varit ganska tråkiga. Folket vid bordet har besvarat andras personers tilltal med minimal och slapp möda, ofta fästande blicken någon helt annanstans i rummet. Ungefär som att de subtilt försöker att säga: ”Vet du inte vem jag är? Jag är £1-2-pröffs och har en gång bjudit Tom Dwan på lemonad i en bar!”.

Igår hade jag innerligt roligt för första gången på länge vid ett live cash game-bord. Amerikaner och kanadensare är i mitt tycke världsbäst på att lätta upp stämningen på bordet med varma, avslappnade och opretentiösa attityder. Vi européer, och skandinaver i synnerhet, har mycket att lära från folket superlativ i väst.

Poker är så mycket roligare när spelarna är genuint trevliga. Och alla vet vi väl att när man har roligt så spelar man också som bäst. Mångtimmars begravningspokersällskap har vi nog alla erfarit minst en gång. Den mortala stämningen smittar av sig och man lämnar slutligen bordet tömd på både energi och glädje och inte helt sällan med ett minusresultat på kontot.

Det bord där det skrattas mest, där flest spelare ler och pratar ohämmat med varandra, det bordet kommer jag personligen att kolla närmare på i fortsättningen.

Som vanligt följer du mig slaviskt och dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Dagarna springer på. Den här veckan har jag bland annat hunnit med att besöka Växjö och Jonatan Hellman. I somras var han det stora svenska utropstecknet under WSOP. Tre event, tre cashar. Och i Main Event höll han sig med i den absoluta chiptoppen sex dagar på rad. En enorm bedrift. 

Det slutade lite snöpligt på en 28:e plats efter en kall hand mot mr Salaburo. Svensk pokermedia tycktes dock älska de unga mannen. Inte minst för en utmärkt imitation av självaste Dan Glimne. Chefredaktören för poker.se, Erik Rosenberg, utnämnde Hellman till årets pokerpersonlighet. 

Här får ni bilda er en egen uppfattning. I dagens avsnitt bjuds det på en call-dans, handanalys, 900-kronors lamm och, så klart, imitationer. 

Det börjar dra ihop sig till det riktiga SM på Casino Portomaso på Malta. Det är dags att boka då det faktiskt ser ut att bli fullt! 250 platser i Main Event totalt.

På söndag kör vi en extra satellit på Nordicbet med ett inköp till ME adderat i potten!. Turneringen börjar kl 20.00 den 11/11 och spelas som freezeout med inköp på €20+2. Den hittas i klienten under Multitable Tournaments, Special.

Så här ser schemat ut för själva SM veckan nere på Malta:

Onsdag 28 november
17:00 SM Pot Limit Omaha.
Inköp: €550+50

Torsdag 29 november
12:00 SM Main Event dag 1. CAP: 250
Inköp: €675+75

Fredag 30 november
12:00 SM Main Event dag 2
21:00 Player Party

Lördag 1 december
12:00 SM Main Event Finalbord

15:00 SM Mörkpoker
Inköp: €500+50

17:00 SM High Roller
Inköp: €1850+150

Mer info, strukturer och annat hittar du på Svenska Pokerförbundets hemsida. Hoppas vi ses nere på Malta!

jens.jadback@nordicbet.com

Då ska vi se om nätet, där jag bor hos goda vänner här i Thonglor-distriktet i östra Bangkok, är tillräckligt bra för att runda av VM i mahjong nyligen i Qianjiang i Kina! Dessemellan har jag varit i Hongkong samt i Macau, men ett reportage om spelandet där får anstå till ett kommande inlägg.

Alltnog fanns svenska flaggan på väggen i tävlingslokalen, eftersom Emelie Östman och jag gjorde vårt bästa för att försvara blågult:

Alla deltagare hade fått den officiella t-tröjan från VM i present:

… men de flesta spelade förståeligt nog i outfits som representerade laget eller nationen, som t.ex. deltagarna från Singapore…

… och japanerna, vilka liksom kineserna numera försöker förknippa modern mahjong med begreppet sport för att skaka av sig ett århundrade av associationer till gambling och höga insatser:

Själv spelade jag (längst t.v.) i svart Unibetskjorta…

… om än med hoodien från Svenska Mahjongförbundet och sponsorn Mahjong Logic hängande över stolsryggen bakom mig eftersom det var varmt i lokalen. Man hade för övrigt inför detta VM tagit fram ett antal specialdesignade och vackra brickuppsättningar som vi spelade med, och notera att för ovanlighetens skull var även baksidorna graverade:

Här är en titt in i det mystiska inre av de helautomatiska mahjongborden som användes, och där en uppsättning brickor blandas om och arrangeras inuti medan man spelar ovanpå med den andra brickuppsättningen:

Statliga kinesiska televisionen CCTV var på plats eftersom mahjong är STORT i Kina; här är ett av reportageteamen, strax efter att jag blivit intervjuad via en översättare:

Och här är sekretariatet, som fortlöpande sammanställde allt pappersarbete och alla resultat:

… medan omutliga domare iförda dessa tröjor övervakade alltihop och enstaka gånger fick ta beslut motsvarande pokerns floor managers:

Borta i ett hörn fanns de pokaler, individuella och för lagprestationer, som väntade på de bästa bland de bästa:

Vid ett av mina bord under den avslutande dag 3 inträffade något jag aldrig tidigare själv sett i turneringssammanhang: en motspelerska prickade in den mycket speciella handen ”De tretton underverken” som hon vann given med!!

Den handen är en slags motsvarighet till pokerns royal straight flush, fast matematiskt ännu mera sällsynt. Den som satte handen var kinesiskan Zhong Shu:

Och i pauserna kunde vi ute i hotellobbyn se ett axplock mahjongspel ur en laddning tillhörande en bekant kinesisk samlare:

Här ett gammalt spel ur hans samling, med några speciella brickor (av ben, för övrigt) som inte finns i dagens ”standardspel”:

Efter tre dagars intensivt spel var det så dags för prisutdelning och den avslutande banketten. Först bars alla mahjongborden ut ur lokalen:

Mest hyllad uppe på scenen blev självfallet nye världsmästaren Duan Yanbin från Kina, och det var ingen diskussion om att hade inte hemmanationen vunnit både den individuella titeln och lagtiteln som nu var fallet, hade det varit en enorm prestigeförlust:

Här är han för övrigt i närbild, med sin segertrofé:

Bäste icke-kines blev japanen Kimito Kugimiya som kom femma; här i glasögon och rödorange tröja till höger om mitten på bilden, där japanska laget + lagledarna låter sig gruppfotograferas uppe på scenen:

… medan bäste icke-asiat blev André Jaïshon Balagourou som spelade för Frankrike och lyckades med att komma god nia i den stenhårda asiatiska konkurrensen:

Avslutningsbanketten blev för övrigt en glad och trivsam tillställning, med många förbrödrande och försystrande skålar:

… innan ett antal av oss nästa morgon satte oss på en inhyrd buss för att åka tillbaka till Chongqing. På vägen hamnade vi i en poliskontroll, men när polisen som äntrade bussen såg våra västerländska ansikten slapp vi ID-kontrollen och han vinkade och klev av i stället:

Som avrundning kan jag säga att det inte bara är streetgames i mahjong (se föregående rapport) som man titt som tätt springer på utomhus i Kina, utan även kortspelande och shiang ch’i (deras variant av schack, ej att förväxla med den tyska uppfinningen ”kinaschack” från 1880-talet) är i hög grad publika tillställningar med många åskådare:

Dessutom hittade jag och lagkamraten Emelie Östman, när vi i Qianjiang frågade oss fram efter mahjongbutiker, en mahjongklubb på tredje våningen i ett närliggande hotell! Hur legal eller officiell den var vågar jag inte uttala mig om, men man tvekade ett tag innan vi släpptes in dit… här är ett av borden i ett privat rum. Intressant nog spelar man i denna region med bara 108 brickor, inga drakar/blommor/vindar/årstider!

Och som avslutning en affisch i ett hörn av matsalen på Rose Plaza Hotel i Qianjiang där vi bodde, och som man surnade till över att jag fotograferade av. Undras vad man vill uppmana hotellets personal att göra, alternativt förbjuda att göra?

Kina är fullt av mysterier… i kommande inlägg blir det bildsvep från Macau, Hongkong och Bangkok!

Mina regelbundna live-cash game-sittningar i London har på senare tid lyst med sin vinstfrånvaro. Några set-ups här och lite kortkallhet där har gjort mina senaste fyra sessioner lika gladmuntert magkittlande som bröderna Coens bottennapp ”A Serious Man”. 

Under mitt halvår långa nötande inledde jag med djupa spel där den ena stacken efter den andra tävlade om att bli det nya Babylon. Svängningarna blev förstås större men vinsterna förblev stabila och rejäla nog att nära min böjelse för slaskarrödtjut. Under de senaste två tre månaderna har jag aktivt letat efter småstackade spel, allt för att via volym smula sönder okunniga småstackars spellogik till gulat pulver. Men frågan är om det finns någonting tråkigare än kortkallhet mot just småstackar. När man väl fiskar in en spelbar hand är den knappt väntemödan värd.

Trött på dagsresultat som ständigt håller sig inom intervallet plus/minus hundra stora mörkar ämnar jag slänga mig in med huvudet före i högvariansens pokervärld. Vad är stabila vinster värda när de är så ringa i storlek att en aktiv burksamlare slår ens timlön? Eller råkar jag vara för otålig för livepokerns varians?

Vad skulle du säga är de ytterligare fördelarna kontra nackdelarna med krig mot djupstackade skaror kontra lågvarianssmåstackar? Borde jag fortsätta slåss mot mikrostater eller ska jag gå på hela världsdelar med fullt artilleri?

Som vanligt följer du mig slaviskt och dagligen i min blogg (inga ursäkter godtas).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Pokerstar efterlyser en renare monpoldebatt och jag ska försöka ge honom det. Det är förstås en otroligt invecklad fråga med en massa parametrar men jag ska göra mitt bästa för att bortse från skattetekniska frågor, klubbar, SM, tillslag, onlinesituationen och annat som ju är effekter av monopolet. Det blir ett långt inlägg så jag hoppas att ni orkar hänga med. (Ni som är trötta på monopoldebatten kan exempelvis bege er till instagram och virtuellt gilla bilder på maträtter istället.)

Dybban hävdade att det handlar om politik. Jag säger både ja och nej, allt kan ju vara politik men situationen vi har idag handlar inte så mycket om politik som det gör om inkonsekvens. Hur vi än stämplar dagens spelpolitik så är den inkonsekvent. För eller emot spel, folkhälsofantast eller ej – ett ställningstagande för dagens situation är inkonsekvent.

Vi tar det från början. Vari ligger den faktiska politiska frågan? Vi vet att andelen (inte antalet) spelmissbrukare är någorlunda konstant, precis som med de flesta missbruk. Av de som dricker alkohol kommer i runda slängar 10% utveckla ett missbruk och av de som spelar är siffran något lägre. Har inte sett någon undersökning det senaste året men det spelar inte så stor roll, det är ungefär detsamma, vi kan för argumentets skull säga 8% bara för att differentiera den från alkoholens dito.

Det är här den politiska frågan kommer in. Ska vi tillåta en företeelse som ställer till med problem för 10% av oss? Man kan tycka att den andelen är för lite för att resterande 90% skall behöva drabbas av ett förbud. Jag tycker det och det är min politiska åsikt. Jag anser inte att jag per automatik har vare sig rätt eller fel, det är en avvägning jag gör utifrån mina politiska preferenser.
Kalle däremot, han tycker att 10% är en alldeles för hög siffra. Kostnaden, ekonomiskt och/eller socialt, är alldeles för hög för alldeles för många tycker han. Det är Kalles politiska åsikt och den är inte mer rätt eller fel än min. Jag kanske tycker att gränsen är nådd när 20% av brukarna hamnar i missbruk. Maja kanske tycker att gränsen går vid 35%. Det är en mer eller mindre godtycklig gränsdragning vi gör var och en. Vi kan absolut ha både bra och dåliga argument för var vi drar gränsen men det är fortfarande en politisk fråga.
Med andra ord; tycker någon att vi helt ska förbjuda spel eftersom denne anser att alldeles för många far illa så är jag helt ok med det. Jag hade inte hållt med men det är i alla fall ett konsekvent politiskt ställningstagande som bör respekteras.

Nu är det ju som bekant dock så att man vill låta folk spela men i måttlig mängd. Man vill att så få som möjligt spelar eftersom antalet spelmissbrukare då blir mindre (alltså inte andelen utan antalet). Åtminstone påstår man det.
Man för samma resonemang kring alkoholen och man har också lyckats få ner alkoholbruket och därmed också missbruket på lägre nivåer än jämförbara länder. Receptet är enkelt; man har helt enkelt begränsat folks möjlighet att skaffa alkohol.
Återigen, av politiska skäl är jag även motståndare till spritmonopolet men det har i alla fall uppnått sitt syfte. Min åsikt är att vinsterna på det stora hela är för små för att motivera en sådan inskränkning men jag respekterar också den som anser att det är väl värt det. Igen – det handlar bara om politisk uppfattning.

Nu kommer vi då till spelmonopolet. Svenska Spel som innehar monopolet försöker inte begränsa spelandet på något sätt. Tvärtom, man försöker maximera spelandet. Och man har lyckats väldigt bra, vi är fortfarande ett av Europas mest spelande länder och lite beroende på hur man räknar så är Svenska Spel ett av de företag som spenderar mest på reklam i Sverige.
Lotteriinspektionen håller inte med mig, de menar på att det faktiskt finns begränsningar. Exempelvis får man inte locka med bonusar eller övervärden osv. Det är givetvis bara för syns skull för att man skall kunna motivera monopolet inför EU.
Man behöver inte traggla sig igenom några rapporter från vare sig LI eller SvS, det är bara att kolla in förbutiken nästa gång du är på stormarknaden och handlar. Fundera på hur den ser ut och på hur man marknadsför spelen. Att bara vrida blicken ditåt är som att få en reklambomb i nyllet. Har du tur så hittar du ett smutsigt klistermärke på 5 x 5 cm någonstans där det står att man jobbar med spelansvar. Sekunden senare frågar biträdet dig om du inte vill köpa en trisslott också. När du knappar in din kod i terminalen sitter det en lapp på dosan som frågar dig om du inte vill köpa en trisslott också. När du vänder dig till biträdet för att ta emot kvittot så har hon en pin på tröjan som frågar dig om du inte vill köpa en trisslott också. När du vänder dig och går därifrån så finns det pilar i golvet som pekar mot kassan och frågar dig om du inte vill köpa en trisslott också.

Att påstå att monopolet som det ser ut idag påverkar folkhälsan positivt är trams. Det är helt enkelt inte sant. Det inte en politisk åsikt att tycka att det är dubbelmoral att hävda något sådant. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att Svenska Spel gör mycket, mycket lite för att begränsa spelandet. Faktum är att jag dristar mig till att påstå att de inte gör någonting alls. Jag går till och med så långt att jag påstår att de försöker öka spelandet!

Vem gör något då? Lotteriinspektionen gör något. De kontrollerar så att reglerna efterföljs och det verkar det ju som i stora drag. LI’s jobb är bland annat att se till att inga andra än de som har tillstånd att bedriva spel i Sverige gör det. Det är alltså Svenska Spel, Casino Cosmopol, A-lotterierna, Postkodlotteriet och några till. I praktiken är deras jobb alltså att skydda monopolet även om man också kontrollerar de som faktiskt har licens. Grunderna för monopolet vilar alltså på en dubbel moral och LI’s jobb är att upprätthålla den dubbla moralen.

Varför vevar jag mot budbäraren undrar Dybban? Varför får han och LI en släng av sleven? De skriver ju inte lagarna? Jag tycker inte att vare sig LI eller Dybban är dumma i huvudet. Snarare tvärtom. Och just eftersom jag vet att de är tänkande och intelligenta människor så anser jag att de har ett ansvar att sätta ner foten mot den här dubbelmoralen. Det är deras uppdragsgivare som står för den men de upprätthåller och försvarar den. De får betalt för att göra det.
Tyck att spel är för farligt, men ta ställning för det då. Eller tyck att spel är ok, ta ställning för det då?

Borde man förbjuda spel helt och hållet? Visst, det är en ståndpunkt.
Borde man tillåta spel med kraftig begränsning för att så få som möjligt skall råka illa ut? Visst, det är en ståndpunkt.
Borde man tillåta ett statligt bolag att härja helt fritt utan begränsning med monopol på spelmarknaden? Det är inte en ståndpunkt som går att motivera med mindre än att man också inför Nordkoreansk modell med monopol på ALL typ av näringsidkande. Och det tror jag inte att våra kära monopolistlakejer vill. Egentligen alltså.

Så om man inte vet vilken fot man ska stå på så kan man börja med att fråga sig om man tycker att spel borde tillåtas överhuvudtaget eller inte. Därefter kan man fråga sig vilka konsekvenser ett sådant beslut skulle få.

Kan man vara bödel i Texas och samtidigt vara motståndare till dödsstraffet? Kan man trycka på knappen och i efterhand hävda att man bara gjorde sitt jobb?
Är man för döddstraff så visst. Då gör man bara sitt jobb och man följer lagen. Finns väl inte så mycket man kan säga i sakfrågan då. Man kan diskutera lagen i sig men personen i fråga är ju åtminstone moraliskt konsekvent.
Genom historien är det många som har sagt ”Jag visste inte” eller ”Jag gjorde bara mitt jobb”. Om man inte är insatt kanske det är dags att sätta sig in i det nu? Kan man hävda att man bara följer reglerna utan att själv ta något som helst moraliskt ansvar för det man gör? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är fegt. Och jag vet inte om man kan kalla det för en politisk åsikt.

jens.jadback@nordicbet.com

Känner mig bara nödd och tvungen att kommentera bladets senaste huvudnyhet här på pokersidan.

Rubriken lyder: ”Studentens gåva – till sina vänner” och syftar på att VM-trean Balsinger endast behåller 5 av de 25 miljoner kronor han vann. Resten går till hans vänner.

En härlig gest kan ju tyckas. Ett tecken på sann vännkap.

NEJ! NEJ!

När man skriver journalistiska texter om poker i Sveriges största tidningen är det viktigt att det blir rätt så att folk i allmänhet ska få en bättre insyn i pokervärlden.

När det gäller stora pokerturneringar med höga inköp är det extremt vanligt att folk ”stejkar” varandra, det vill säga köper procent i eventuell vinst. Det gör man för att minska variansen och fördela riskerna.

När någon vinner en stor pokerturnering är det därför vanligt att man inte behåller hela vinsten själv. En del går också till investerarna som får avkastning på sina pengar. Ibland har man bara sålt några procent, ibland betydligt mer.

När Esfandiari vann the Big One For One Drop med inköp på hisnande 1 miljon dollar ryktas det om att han knappt hade tio procent i sig själv. Det låter fullt rimligt, tycker jag.

Så att beskrva detta som en gåva är direkt felaktigt. Det är en professionell affärsuppgörelse där investerarna får avkastning på sin ivestering, inget annat. Jag kan garantera att Balsinger inte hade gett bort 20 millar frivilligt.

Gör om gör rätt. Det sista pokern behöver är fler överdrifter och missförstånd.