All right, här kommer fortsättningen på given nedan! För att rekapitulera:

Du hittar 10-10 i stora mörken. Alla lägger sig fram till McDonald, som från cutoff höjer till 400. Knappen och lilla mörken lägger sig, och du slår om till 1150. Han tar syn, och floppen är 8-Q-2 med en hjärter och två ruter (inklusive damen). Du talar först och betar ut 1550, i en kontinuitetsbet eftersom du redan demonstrerat styrka före floppen; McDonald funderar några sekunder och synar sedan. Turn är spader A; du betar 3100, och han funderar ännu en gång och synar sedan. Riverkortet är hjärter knekt, och det är din tur att tala igen.

Ni som kommenterat har rätt i att McDonald är mycket svårläst, genom sin på gott och ont svajiga spelstil. Och att checka rivern, eventuellt med tanken att checkhöja om nu McDonald får för sig att beta ut, är ni också inne på som huvudalternativ.

Hur tänkte jag? Min primära fundering efter floppen är att han antingen har damen med halvmedioker kicker (Q-J? Q-10? Q-9? Q-7?) eller någon form av par som inte når upp till full stridsnivå (J-J? 10-10 som jag? 9-9? 7-7? 6-6? Till och med 5-5?) eller möjligen K-J eller J-10 (i synnerhet i ruter) och således ett rimligt skäl till att spela vidare men inte tillräckligt för att slå tillbaka mot mig som han högst sannolikt uppfattar som en solid spelare. Med 8-8 hade han däremot garanterat tryckt, sådan är hans spelstil, och Q-Q eller högre sätter jag honom definitivt inte på efter bara synen på min kontrahöjning före floppen.

Esset på turn samt hans syn krånglar till det. Har han i stället A med halvmedioker kicker, typ A-J eller A-10 eller A-9, och repar plötsligt mod men är fortsatt rädd för t.ex. möjliga A-K (inte minst i ruter) hos mig? K-J framstår fortsatt också som ett alternativ för honom. A-K eller A-Q kan han däremot inte ha, då hade höjningen kommit mot mig. McDonald har tidigare under mer än två timmars spel visat en mycket bred range samt prov på en förmåga att gång efter annan segt hänga fast vid en gamblinghand… men efter att jag nu har skjutit både före floppen, efter floppen och efter turn väljer jag faktiskt att checka efter riverkortet. Ruterdraget är visserligen borta, men det finns en lite väl lång rad händer han kan ha som jag nu ligger under mot.

Där har jag samma åsikt som majoriteten av er (samt av personer jag diskuterade handen med under Unibet Open i London, däribland vännen Robert Lux). Check, eftersom jag vill utöva pottkontroll, och avvakta hans reaktion. Betar han nu, resonerar jag, vill jag först se storleken på beten; och dessutom studerar jag McDonald som en hök, för att försöka se på hans kroppsspråk om jag urskiljer någon form av svaghet/chansbetande/rimlig styrka. Om han nu betar, vilket jag är nästan övertygad om att han kommer att göra, är jag till omkring två tredjedelar inne på att ge upp eftersom jag sannolikt är slagen – men den resterande tredjedelen reserverar jag för att trycka all-in mot honom, om jag tycker mig läsa att situationen är den rätta; han måste ju trots allt efter den action som varit hittills sätta mig på en ingalunda ofarlig hand. Att bara syna en riverbet från honom har jag däremot ingen tanke på.

Så check efter rivern, och huruvida jag ska lägga mig eller trycka när han betar avvaktar jag med, och med slagsida åt att lägga mig – där var mitt beslut i den aktuella situationen.

Så vad hände efter min check? McDonald förvånar mig med att också checka bakom, och visar upp en ännu svagare hand än jag trodde: J-9 i klöver, som dock tar hem potten. Det enda han haft är alltså hålstegedraget 8-9-x-J-Q efter floppen. Jag måste säga att det överraskade mig att han ändå synade mina betar på flopp och turn – och retsamt nog belönades på rivern med en av de futtiga fem outs (två tior, tre knektar) han hade för att kunna slå mig. (Hade en tia kommit på rivern hade han fått hela min stapel…) Med facit i hand hade förmodligen, men inte helt säkert, en rejäl bet även efter rivern på låt oss säga 5-8K fått honom att ge upp handen; som det nu var tappade jag surt nog runt 6K mot honom, av mina 23-24K. But that’s poker, och efterklokhet är som bekant en exakt vetenskap.

McDonalds svajiga spelstil resulterade i att han som mest var uppe i över 65K, men en bit inne på den sjätte nivån hade rasat ned igen till aningen under 10K – och när han så småningom ställde (med J-10) hade jag hittat K-K och insta-synade förstås och bustade honom. Liten hämnd är också hämnd…

I övrigt har jag spenderat tisdagseftermiddagen i London i trevligt sällskap och bland annat promenerat förbi det nyöppnade Hippodrome vid Leicester Square som numera är Europas största kasino och lär ha ett bra pokerrum:

… samt förbi Fox Poker Club på Shaftesbury Avenue:

Dessa som pokerresetips, alltså! Dessutom var vi förbi Saatchi Gallery för att besöka den utställning av schackspel designade av konstnärer som jag tidigare tipsat om nedan, men oturligt nog var det just den eftermiddagen och kvällen reserverat för en privat tillställning och inte öppet för allmänheten:

Hmm, jag kanske hinner i morgon innan mitt plan går?

Det var dags att checka ut. Bakfyllan låg som ett moln över hela kasinot i Tallinn där vi hade spenderat de senaste dagarna för att spela SM i Poker 2009. Jag var trött, men lycklig. Träffat nya vänner och fått spela poker mot några av landets bästa och mest kända pokerspelare. 

Framför mig i kön stod da Boss: Pokerförbundets ordförande Peder Månsson. Han gled runt i en blå sponsorhoodie från NordicBet. Och såg lika trött ut som jag kände mig. Gänget framför skämtade om natten. Hur mycket de hade druckit. Hur de hade tömt minibaren på rummet.

– Men det tar Peder! skrattade de högt.

Och det gjorde han. Men inte med det privata kreditkortet. Just där dog mitt förtroende för Svenska Pokerförbundet.

När den nytillträdda styrelsen nu har gått igenom Peder Månssons karriär som ordförande (2007-2009) kan man konstatera att det bara var ett av många tveksamma val att spendera förbundets pengar på. Styrelsen har gödslat med kaiptalet som om det vore just skit.

Eller vad sägs om det här lilla axplocket: 

Reklampennor 17 000:-

”Borttappade” datorer 20 000:-

Guldringar till SM-vinnare för totalt 177 000:-

Profilkläder (kostymer) till styrelsen 61 000:-

Förseningsavgifter och sköntaxering för totalt 62 000:-

Bara dessa, till synes, helt onödiga kostnader gick samman på 337 000 kronor. Totalt brände Månsson och hans styrelse ännu mer. På vad vet vi inte riktigt, för det finns knappt några kvitton. Något ljushuvud kände att det räckte med kontoutdrag för redovisningen.

Under 2009 hamnade förbundet dessutom hos Kronofogden med en betydande summa. Och lyckades skeppa i väg pengar till styrelseledamöter utan att betala skatt och sociala avgifter. Förbundets kassa dränerades totalt.

Men hallå! Vilka är vi att klaga på en stackars ordförande som ställer upp på sin fritid? Men det här var ingen fritid. Det var i högsta grad ett arbete. Månsson plockade under sina drygt två år (maj 2007-juni 2009) ut 550 000 kronor i lön. 550 000 kronor i lön för att inte bara köra förbundets ekonomi i botten, utan faktiskt missköta driften så pass att det börjar likna bedrägeri och brottslighet.

I dag är han dock måttligt intresserad av att ta något ansvar. Däremot är han duktig på att skylla i från sig: 

”Självklart var jag ytterst ansvarig som Ordförande, men intressant at ingen nämner vem som var ansvarig för bokföringen och dessutom tagit på sig allt ansvar för den undermåliga bokföringen.” skrev han nyligen i kommentarfältet i ett tidigare inlägg på denna blogg.    

Det var säkert någon annan som hade ansvaret för alla obskyra fakturor till polarna i styrelsen och ”representationsfyllor” också antar jag? Med ryggrad som en skallerorm är livet smidigt.

Under sin tid som ordförande uttalade sig Månsson, i en intervju med Erik Rosenberg, bland annat om oseriösa aktörer inom nätpokern. 

”Tittar man på onlinepokern så finns det aktörer idag som inte är särskilt bra. Aktörer som går in enbart för att tjäna snabba pengar. Där tycker jag att nätverken borde ta ett större ansvar än vad de har gjort, och välja sina partners med lite större noggrannhet.”

I efterhand kan man tolka det som att Månsson varnade nätverken för sig själv…

Efter sina fantastiska prestationer som ordförande tyckte Månsson att han skapat sig tillräckligt med kunskap för att fortsätta sin briljans inom pokerbranschen. Snart satt han som VD för 50/50 Poker. Ett bolag som kom att sköta sin ekonomi, om möjligt, ännu sämre än förbundet gjorde…

Vad skåningen gör i dag vet jag inte. Men jag vet att om jag någonsin kommer se den mannen med ansvar över något som har med poker att göra – så kommer jag att springa åt andra hållet. 

Men det finns som vanligt inget ont som inte för något gott med sig.  I och med den misskötsel som Peder Månsson var ytterst ansvarig för kommer den nuvarande och kommande styrelser för Pokerförbundet att ha fler ögon riktade mot sig och kommer med större säkerhet spara kvitton och undvika Kronofogden.

Det senaste halvåret har mitt förtroende för förbundet sakta reparerats. De har visat goda intentioner. Så nu kan jag bara önska lycka till med det dagliga arbetet på väg mot något bättre.

Unibet Open i London över helgen, på Aspers Casino, bjöd på några intressanta nyheter (och lugn, snart återkommer jag till handanalysen nedan):

Den viktigaste var att vi fick se finalbordet livestreamat MED visning av spelarnas hålkort! Det tillgick så att vi – åtminstone vi som hade presskort hängande om halsen – fick en sista chans att ta bilder av de nio deltagarna inför starten…

… varefter dessa tillsammans med tävlingsledning, teknisk personal och ett av TV-teamen resolut låstes in i det avspärrade rummet dit ingen hade tillträde:

På flera ställen i kasinot hade man så skärmar via vilka åskådarna kunde följa dramat – förutom att livestreamingen förstås gick ut över nätet, till som mest över tiotusen intresserade! Här är en del av den fullsatta baren på Aspers, och längst till vänster i bild ses kommentatorerna i livestreamingen:

Och så här (bilden nedan) såg vår vy från baren ut, på den centrala 3,5 x 2 meter stora mittdelen av deras gigantiska skärm med diverse sportsändningar – och som sagt med hålkorten synliga, vilket gjorde att vi fick ett helt annat och mycket mer kollektivt drama än när man bara kan gissa sig till vad de inblandade sitter med; kvidande rop som ”Snälla, lägg dig…” och uppretade ”Men syna honom då för h-e!!” från engagerade landsmän till finalbordsdeltagarna fullkomligt haglade…

Realtidsdrama? Nästan; vad vi inne på Aspers, liksom alla andra som följde det hela via livestreamingen på nätet, fick se var skeendet med tjugo minuters tidsfördröjning för att i görligaste mån eliminera risken för tänkbart informationsfusk. Självklart var samtidigt ändå spelarna förbjudna att ha med sig mobiler, musikspelare, surfplattor eller något annat i elektronikväg in till finalbordet! Det innebar också att när väl en spelare slogs ut, fördes han åt sidan inne i det avspärrade rummet och togs om hand tills TV-utsändningen ”kommit ifatt”, varvid han fick lämna rummet (precis som om han hade bustat just då) och återinträda i omvärlden och bli intervjuad och få sina prispengar.

Fungerade det bra? Ja – det blir ojämförligt mycket mera dramatiskt att följa ett finalbord i så gott som realtid när man som åskådare får se hålkorten. Bara vid ett tillfälle höll ett misstag på att ske, när en utslagen spelare medan han väntade sina tjugo minuter för att lämna rummet hann få se näste spelare slås ut – och nästan var på väg att försäga sig om detta faktum inför intervjun, men blev hindrad av tävlingsledningen. Till nästa Unibet Open på St Maarten i Västindien i december kommer därför utslagna spelare att få vänta i ett avskilt rum, där de inte längre har kontakt med det återstående finalbordet.

Trendsättande? Ja, avgjort. Visserligen har konceptet prövats någon enstaka gång tidigare, men aldrig så genomarbetat som nu här i London. Lita på att livestreamade – så gott som – finalbord med visning av hålkorten blir standard, inom en snar framtid; allt för att göra poker till en ännu mer underhållande publiksport.

Här ovan ses vinnaren av turneringen, highstakesspecialisten Pratik
Ghatge från London, med trofén och sin segercheck på motsvarande nästan en
miljon kronor. En eloge till bäste svensk, Mikael Johansson som kämpade hårt
men till slut fick sträcka vapen på finalbordsbubblan och tionde plats! Och
kvalen till St Maarten är igång – vi ses i december i tropikerna, till stålfatsmusik och
med fruktdrinkarna i händerna…

Både superbloggkollegan Robert ”Dödarn” Lux och jag är just nu i London för att spela Unibet Open där – och jag ska göra som Robert, ge er en intressant hand att analysera. Varsågod och byt plats med mig!

Det är nivå 3, med mörkar på 75-150, och du har cirka 23-24K i stapeln; en bit upp från startstapeln 20K. Mot dig på stol 8 har du den lite smått kände unge britten Sam McDonald (ses precis till vänster om dealern på bilden):

Han sitter på runt 26-27K, och du vet att han är bordets trixigaste spelare: inne och småhöjer jämnt och ständigt, spelar en mycket bred range händer, och kan lika gärna ha K-9 som A-A eller J-10. Vad han sannolikt vet om dig är att du snarare är en tämligen solid spelare. Mellan er är det ungefär jämnt; ni har gett och tagit lika mycket i de strider ni haft mot varandra hittills, när följande giv kommer upp:

Du hittar 10-10 i stora mörken. Alla lägger sig fram till McDonald, som från cutoff höjer till 400 – hans standardmove i den situationen, som du uppfattar det. Knappen och lilla mörken lägger sig, och du slår om till 1150. Han tar syn, och floppen är 8-Q-2 med en hjärter och två ruter. Du talar först och betar ut 1550, i en kontinuitetsbet eftersom du redan demonstrerat styrka före floppen; McDonald funderar några sekunder och synar sedan. (Det är knappast någon tell; han gör så gott som alltid så att han funderar några sekunder först, oavsett sin hand.) Turn är spader A; du betar 3100, och han funderar ännu en gång och synar sedan. Riverkortet är hjärter knekt, och det är din tur att tala.

Vad gör du nu – och vad kan McDonald tänkas ha, för övrigt? Efter att ha tagit del av era analyser ska jag berätta fortsättningen. Och den som vill kan följa mig i gambling- och pokervärlden på Twitter via @Dan_Glimne!

Under sommaren, sedan jag flyttade till London, har cash gamen live varit regelbundna – ja, faktiskt hyfsat dagliga så länge inga fjöntiga slumpplaner rubbat mina snygga cirklar. Spelen på mina standardhak är £1-2 med £400 i maxinköp. Att spela djupstackat är helt annorlunda än att spela med <100bb, det är det inget att diskutera om. Lägg till det de gånger som två spelare eller mer råkar sitta med £800+ och där en all-in-klasch (vilket är väldigt sällsynt med så djupa stackar) resulterar i en 800-bigblindpott eller mer.

Som djuptstackad regular har jag under sommarens alla timmar kommit till vissa insikter.

Gemene fisk sprattlar och skuttar över ytan i glädje varje gång denne tilldelas QQ, KK eller AA – och i många fall även AK, suited eller inte (en hand som i mina ögon är gravt överskattad i enlighet med dagens spelklimat). Att ge upp tanterna, köngarna eller essen kräver i det närmaste pistolhot – om inte annat än väldigt farlig bräda. Detta är ett faktum som gräver de flesta fiskars grav. Jag har till och med sett folk limpa med AK i en flervägslimppott bara för att checksyna ner flopp, turn och river med esshög med den briljanta motiveringen att: ”det ju är just AK”.

En väldigt krämig bild, men den gestaltar väl min tes.

Redan under de antika dagboksdagarna i Pokermagazine, på onlinepokerns stenålder, poängterade jag gång och igen att de dyraste händerna man kan utsätta sig för är felspelade kungar och felspelade ess. Är det höjt tre big blinds före floppen och man får action på flopp, turn och ett höjningsställ på river så är ett överpar inte längre särskilt hett.

Live och med djupa stackar försöker jag att spela kungar och ess trixigt men överdrivet hårt före floppen – allt för att slippa svåra beslut postflopp. Ofta kan jag kallsyna en höjning från tidig position med just dessa händer med hopp om att någon skjutglad cowboy ska trebeta. En fyrbet får då sällan kredd för några särskilt kryddiga händer. utan ses uteslutande som desperata och dåligt tajmade squeezar. Blir det inget drama för floppen är jag snabb med att vika både kungar och ess på flopp eller turn om någon skickar signaler till mina inbyggda stålvarnarantenner om att någon råkar ha träffat hårt.

Ess och kungar spelar jag inte längre in i döden – åtminstone aldrig med djupa stackar. Faktum är att den hand jag förlorat tveklöst mest med under sommarens live-eskapader är just KK. Fine, jag har åkt på några sura utdragningar – senast i förrgår när jag fick in såsen pre med kungarna mot optimistens tior. En kung på turn men pipan på river skickade pengarna åt högfärdens sida av bordet. Typen av spelare som sitter stolt som en tupp i sin stol när han suger ut en, fast övertygad om att han spelat handen skitbra!

Med djupa stackar han jag insett att de händer jag vinner i särklass mest med är pocketpar, knektar och under. Jag spelar överlag tvåor till tior likadant, gärna försiktigt före floppen för att bjuda in så många lammoffer som tänkbart möjligt, för att sedan vid träff sätta ockerlika prislappar. Knektar (och tanter) varierar jag i mitt prespel  beroende på antal motspelare och deras stackdjup. Fördelen med att spela i fiskedammar är att även en limpad pott växer långt över rimliga proportioner. Att bygga pott preflop är i de flesta fall överflödigt – förutom om det handlar om att isolera som i fallen AA, KK och AK.

Suited connectors och suited ess är också de händer som jag tenderat att vinna mycket med. Suited ess spelar jag inte såvida priset inte är rätt, det vill säga inte för dyrt (fyra till fem big blinds som mest). Fördelen när man träffar dessa händer är att godtrogna synfiskar, de som aldrig skulle få för sig att vika ett toppar eller överpar heller för den delen, gladligen betalar av till sista pencen när väl skadan är framme.

Imorgon, fredag, ska jag spela Unibet Opens Main Event i ComeOn!:s färger. Det är dags för revansch efter tvåouten i WPT:n i Wien som annars hade skickat mig i topp 10-täten.

Råkar det måhända vara fler kära Superbloggen-läsare som ska prova lyckan i min hemstad i helgen?

Ska möjligtvis du dit, Glimne?

Du följa dagliga uppdateringar från turneringen.i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I enlighet med min föresats att då och då underhålla med mina inlägg här i Superbloggen, presenterar jag fem ting du inte hade en aning om att de i stor utsträckning finansierats tack vare spel!

1: Operahuset i Sydney

Detta landmärke bland världens mest berömda byggnader togs det initiativ till 1955. Det kom att spränga alla budgetramar innan det invigdes 1973… men hade det inte varit för lotterier hade det aldrig blivit vare sig byggt eller inrett och kunnat sätta upp magnifika produktioner. Den mer än halva miljard som projektet kostade – i dåtidens penningvärde! – kom till mer än 90% från de sammanlagt 867 lotterier som organiserades från 1957 och ända fram till 1986.

2: Basebollaget New York Yankees

De två första ägarna till detta lag var Frank J. Farrell och William Devery, som 1903 köpte ett medelmåttigt lag i Baltimore och omlokaliserade detta till New York, där laget inledningsvis fick namnet New York Highlanders. Farrell hade gjort sig en förmögenhet som delägare i det halvillegala gamblingpalatset House of the Bronze Door i New York, medan Devery var den före detta polischefen i New York som fått sparken för att ha tagit emot stora mutor… i huvudsak från just diverse spellokaler, för att inte dessa skulle råka ut för polisräder. År 1915 sålde de laget, och de nya ägarna döpte om det till New York Yankees.

3: Kinesiska muren

Några av de äldsta delarna av detta storslagna byggnadsverk tillkom på 200-talet f.Kr., och ska enligt trovärdig kinesisk historieskrivning till stor del ha finansierats genom föregångaren till keno: pák kòp piú eller bái ge piào, beroende på vilken kinesisk dialekt du föredrar, bägge med betydelsen ”den vita duvans sedel” eftersom den dåtida motsvarigheten till dragningslistorna distribuerades via brevduvor. Inkomsterna från detta spel, traditionellt tillskrivet generalen Cheung Leung som sägs ha uppfunnit det, gick alltså till att skydda kejsardömets gränser.

4: Mjukvaruföretaget Microsoft

Faktum är att Bill Gates under sin tid som student på Harvard (1973-75) spelade ihop ett antal tusen dollar – siffrorna varierar – på poker, och vilka fick utgöra startkapitalet när Gates och Paul Allen 1975 grundade Microsoft. Och det var inte bara pokervinsterna som kom tillgodo; hela idén att poker handlar om informationshantering som ska omsättas i en plan för varje giv, har Gates i senare intervjuer framhållit fick ligga till grund för företagets affärsfilosofi.

5: Carl Michael Bellmans visskatt

Vår nationalskald nr 1, Bellman (1740-95), hade en brokig karriär och led alltsomoftast av ekonomiska bekymmer. När han 1776 av Gustav III fick en formell anställning som sekreterare i Kungliga Nummerlotteriet, och med den slutliga årslönen 333 riksdaler, blev det bättre ställt och han kunde bilda familj med sin Lovisa Grönlund och koncentrera sig på att dikta ihop sina sångsamlingar och epistlar. Mordet 1792 på Gustav III gjorde dock att Bellmans anställning upphörde, varpå han hamnade på obestånd och fick dålig hälsa vilken så småningom förde honom till graven. Vilka fler odödliga musikaliska alster hade vi fått uppleva, om han även fortsatt haft sitt leverne delvis finansierat tack vare spelandet?

I vanlig ordning inleder jag med att buga och tacka för alla skarpa analyser. Mina kontrakommentarer har lyst med sin frånvaro på grund av utlandsvistelse (eller kanske snarare utlandsutlandsvistelse).

Så vad hände då, den där handen mot WSOP dag 5-spelaren?

Min omedelbara tanke när shortstacken ställde in sina £33 var att ”nu kommer det garanterat en kontrahöjning”. Och självklart började han rada upp markerna och slaskade på en kontrahöjning till £88. När jag blott synade hans ursprungliga £13-höjning har han tilldelat mig en väldigt bred range, främst innehållandes spekulativa händer som låga och medelhöga suited connectors, låga par och kul löv som 68, 69, 57, 58, T8, 79 (samtliga sistnämnda suited förstås).

Mot min förmodade range så gott som måste herren slå om med fyrbet för att 1) bli av med mig och 2) ge sig själv väldigt mycket bättre odds mot den stackars shortstackfisken.

Av denna anledning vet jag också att hans, nästan automatiska, fyrbet med inkluderande range också den är bred.

Med 200bb djupa stackar har jag inget intresse av att trebeta hans ursprungshöjning med min AQ suit. Skulle han få för sig att fyrbetsbeta tillbaka den vore jag på djupt vatten. Likaså om han skulle syna och brädan skulle komma skräp vore det en jobbig sits. Han skulle mycket väl kunna ha floatat, med eller utan position. Nej, jag spelar hellre lowball preflop för att sedan dunra på vid träff.

Då jag visste att hans range var minst lika bred som min tyckte jag att det vore väl på sin plats att begära sista ordet. Jag räknade upp de £88, prislappen han just dikterat, och började sedan stapla upp nya högar med chips vid sidan. £278 fick det bli och £278 åkte in. Jag hade lika väl kunnat ställa all-in då jag nu var pottbunden med blott £140 bakom, men att inte ställa ger i mångas ögon sken av en starkare range – en range som faktiskt skulle uppskatta lite action.

Han började skruva på sig och se besvärad ut. Efter två tre minuter med huvudet vilande i handen muckade han sina kort. Enligt mina erfarenheter är folk mer benägna att vika i hans situation eftersom han oavsett kommer att få se min hand efteråt. Vore inte shortstacken med skulle han sannolikt ha närmre till skjutfingret.

Shortis och jag var heads-up. £102 stod på spel för honom och jag fick själv £55 tillbaka som mellanskillnad från östeuropéens vik.

Brädan kom låg, turn låg och river låg. Men tydligen räckte det för vinst (jag gissar att han hade AJ eller A10, suited eller inte; karln var ju på tilt).

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I dag hölls Svenska Pokerförbundets extra medlemsmöte, med cirka 20 personer närvarande, och till största delen ägnat åt den aviserade granskningen av tidigare styrelsers ekonomiska förehavanden. Ekonomigruppen – bestående av revisor Ronnie Nestor, revisorssuppleant Stellan Andersson, kassören Fredrik Götesson och Jens Jadbäck samt Rickard Pettersson – kunde lägga fram resultatet av många arbetstimmar då räkenskaper, fakturaunderlag, avtal, kvitton och specifikationer granskats… och omdömena var inte nådiga.

Den ursprungliga SvePofstyrelsen under ledning av Ken Lennaárd och som drog igång verksamheten var enligt vad jag förstått välskött och lyckades förhandla fram flera miljoner i sponsorpengar till förbundets fromma; men när så Lennaárd avgick (som en följd av det s.k. Kengate, men det är en annan historia) gick det raskt utför med både skötseln, finanserna och ryktet.

Huvuddelen av ekonomigruppens kritik riktades mot styrelserna som leddes av Peder Månsson och sedan Aron Axelsson. Valda citat ur revisions-PM för åren 2007-09:

”Förvaltningen har varit bristfällig och skatter och sociala avgifter har vid många tillfällen betalats för sent (skönsmässig taxering har förekommit) vilket lett till att förbundet drabbats av restavgifter och ränta på skattekontot […]”

”Medelsförvaltningen uppvisar tecken på bristande kontroll. Förbundet har under dessa granskade år uppvisat stora underskott […]”

”Ovannämnda förhållanden är inte förenliga med Bokföringslagens bestämmelser.”

I sin kompletterande muntliga redovisning kommenterade också Nestor att det var uppenbart att det i bokföringen finns många korrigeringar som försökt göras i efterhand, att mycket förblir ospecificerat och att det i högsta grad är osäkert vad man fått för pengarna. Nestors torra kommentar, mot bakgrund av hans mångåriga revisorserfarenhet, att ”jag har aldrig varit med om något liknande” är också ytterst talande. Tilläggas kan att för 2009 saknas helt och fortfarande såväl verksamhetsberättelse som revisionsberättelse, trots att nuvarande styrelse med skärpa jagat tidigare styrelsers ledamöter på denna punkt; och vad gäller styrelsen 2010 och 2011 beviljade dagens möte INTE någon ansvarsfrihet. Även vad gäller delar av några föregående styrelsers verksamhetsperioder finns ingen ansvarsfrihet beviljad.

Som ett resultat av detta uppdrog de närvarande medlemmarna med kollektivt bister min åt den nuvarande styrelsen – som redan var inne på samma linje – att fortsätta arbetet med att kräva fram tidigare bokföringsunderlag, och att om sådan inte läggs fram (alternativt befinns undermålig) helt sonika kräva dessa tidigare styrelser på ekonomisk ersättning för motsvarande oredovisade belopp. Dessutom gavs revisor Ronnie Nestor uppdraget att undersöka huruvida tidigare styrelser möjligen för vissa tidsperioder beviljats ansvarsfrihet på felaktiga grunder, och att se om denna ansvarsfrihet i så fall i efterhand kan upphävas.

Det känns bra med en styrelse som så resolut vill gå till botten med all den misskötsel som beklagligtvis förekommit tidigare under åren, och så långt lagens befogenheter sträcker sig försöka få tillbaka sådana pengar som ”försvunnit” på vägen. Det behövs för att återställa Svenska Pokerförbundet till en förtroendegivande organisation som kan föra spelarnas talan gentemot myndigheter och organisationer.

EDIT: Ytterligare en informativ rapport från mötet finns att läsa på

http://www.poker.se/proffsbloggar/77962289/papper-eller-pengar.html

För den som under den närmaste tiden råkar befinna sig i London – till exempel för att ställa upp i Unibet Open – och dessutom är intresserad av vackra och annorlunda spel, rekommenderas ett besök på Saatchi Gallery. Där visas 8 september – 3 oktober utställningen ”The Art of Chess”, med sammanlagt sexton schackspel specialdesignade av kända konstnärer:

Konstnärerna är bland andra Yayoi Kusama (vars bidrag ses på bilden ovan), Damien Hirst, Barbara Kruger, Maurizio Cattelan, Rachel Whiteread, Paul McCarthy, Tom Friedman, Tracey Emin, Gavin Turk och Oliver Clegg.

Grunden till utställningen på Saatchi var en liknande som kom till 2003 på Somerset House, också i London, och som jag hade förmånen att få besöka då. Sedan dess har utställningen turnerat i Ryssland, USA, Island och Australien med flera länder, och nya verk har tillkommit – bland andra det handgjorda schackspelet ”Woodland” som paret Tim Noble och Sue Webster gjort (bilden nedan) av en trädrot och med bronspjäser baserade på deras samling av uppstoppade djur:

Som konstnären Marcel Duchamp en gång sa: ”Jag har kommit till den personliga slutsatsen att om än inte alla konstnärer är schackspelare, så är alla schackspelare konstnärer.” Undras om något i den vägen möjligen kan sägas om goda pokerspelare??

Duchamp var för övrigt så skicklig i schack att han ingick i det franska laget i fyra schackolympiader (1928-33), men var samtidigt så besatt av spelet att när han väl gifte sig i juni 1927 med Lydie Sarazin-Lavassor, varade äktenskapet i praktiken bara en vecka. Enligt konstnärskollegan Man Ray tillbringade Duchamp ”smekmånaden” med att hela tiden studera schackproblem både dagar och nätter ända tills en morgon då Duchamp hade somnat varvid den då förb-e Lydie klev upp och limmade fast alla pjäserna på brädet, varpå hon lämnade huset. Ett par månader senare var den formella skilsmässan ett faktum. Kanske en och annan (manlig) onlinegrinder har något att lära sig här?

Men det räcker med en vanlig nyfikenhet på vackra och unika schackspel för att besöka utställningen på Saatchi Gallery! Adressen är Duke of York’s HQ på King’s Road, och närmaste tunnelbanestation är Sloane Square.

Spelet är i vanlig ordning £1-2 live med £400 i maxinköp. Som alltid sitter jag med maximalt tillåtet.

Som undantag sitter det en helt okej spelare vid bordet, också han med £400. Han ser östeuropeisk ut, vilket inhyser en form av respekt direkt då just unga ryssar och balter tenderar att vara svårspelade. Han har småpratat en del med dealern och lät just meddela att han gick vidare till dag 5 i årets WSOP Main Event men bustade strax före cash. 

Vi har spelat i en halvtimme eller så och jag vet att han vet att jag är bordets enda riktiga hot – hans enda hinder från att själv dammsuga bordet.

Från tidig position höjer han till £13. Med AQ i spader vill jag inte trebeta och riskera en jobbig fyrbet. Jag tar just i detta läge hellre en syn och spelar handen hårt vid träff. Jag synar från min mittposition varpå en spelare från sen position, en spelare som handen innan förlorat allt utom £33, ställer in sin klena stack. Det kommer knappast som en överraskning när östeuropéen slår om till £88.

Det är åter till mig. Vad har han, vad ska jag göra och varför?

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com