Ikväll är det återigen dags för turneringen ”Beat the Staff” där du har chansen att slå ut den svårfångade Jens_J.

Joe Louis chanslös på Caesars Palace

Turneringen börjar kl 19.15, har ett inköp på €10+1 samt en garanterad prispott på €1 000. Slår du ut mig eller någon annan i pokerpersonalen får du €50 för besväret. Easy peasy? Inte alls, jag kommer kämpa till sista blodsdroppen! 

Ni har väl bokat in SM på Malta 28/11 – 1/12? Om inte hittar ni all info här där ni även finner kallelsen till det extra årsmötet den 9 september. Var med och påverka du också!

jens.jadback@nordicbet.com

Som jag redan nämnt här i Superbloggen, får nog på sätt och vis bungyjumping klassas in som gambling… visserligen med goda odds för att det ska gå vägen, men med höga insatser trots allt. Den som vill ha ett belägg för det hittar ett på

http://www.youtube.com/watch?v=SRbkAT3-ooo

där en ung australiensiska råkar ut för att bungylinan GÅR AV under ett 111-metershopp över Zambezifloden – ökänd för sina mängder av krokodiler – så att hon faller handlöst de sista 25, och till råga på allt är hennes ben hopbundna så att hon inte kan simma ordentligt plus att hon först måste överleva forsarna som väntar nedströms!

Ett annat exempel på när ”rivern” bjuder på överraskningar hittar du här, och jag låter den korta filmsnutten tala för sig själv…

http://www.youtube.com/watch?v=2uJdy43oyRw

Att det dessutom förekommit dödsolyckor i bungyjumpsammanhang ska vi dock barmhärtighetsfullt ignorera just nu. Nå, eftersom bungyhoppande är en högeligen visuell upplevelse ska jag bjuda på ett rejält bildsvep!

I lördags var det dags för min dotter Linn och mig att göra ”The 007 James Bond Jump”, det 220-metershopp från Verzascadammen i södra Schweiz som odödliggjorts i inledningen av filmen ”Goldeneye”. (När brittiske stuntmannen Wayne Michaels gjorde det under inspelningarna satte han för övrigt nytt världsrekord i höjd för bungyjump.) Och redan när vi med hyrbilen svänger runt nästa krök på den vindlande alpvägen och plötsligt ser dammen på håll, drar vi efter andan:

Med bilen parkerad går vi ut på dammen, där hoppandet är i full gång. På ett ställe har någon stått för ett hånfullt (?) stycke graffiti:

Att äntligen vara här och veta att snart är det vår tur, får pulsen att börja gå upp. På nära håll är Verzascadammen ENORM: det är så djupt mellan bergssidorna, och alla betongförstärkningarna skymmer blicken, att vi inte ens kan se hela vägen ned till botten:

Först när vi väl kommit en bra bit ut går det att se hela vägen ned – och det är en avgrund vi står vid:

… medan utsikten rakt fram inte heller är att fnysa åt:

Själva ”anläggningen” ser ut så här, och som synes försummar man inte att marknadsföra sig som det berömda hoppet i Bondfilmen – till och med telefonnumret till trekking.ch har ”007 007” som sina sex sista siffror:

Det första vi gör är att fylla i formuläret där vi i princip friskriver arrangören från allt ansvar på samma gång som vi lägger våra liv i deras händer. Hela tiden är det nya personer som hoppar: cirka var fjärde minut slänger sig någon ut, och skrikfaktorn är överraskande hög, avsevärt högre än vid något annat bungyjump jag gjort. Dessutom är akustiken förstklassig längs den välvda dammväggen och mellan bergssidorna; det ekar över hela dalen. Roligast är den likbleke tysk i trettioårsåldern som när han till sist – enligt de papper man just undertecknat har man max tre minuter på sig att ta klivet ut, sedan avbryter jumpmastern – kastar sig ut vrålar med skräck i rösten: ”Oh my God! NEEEIIIIIIIN!!” medan han försvinner ned i avgrunden. Det förorsakar nervösa småleenden bland oss andra som väntar:

Efter en timmes köande blir det så vår tur. Jag blir pekad på först, och får selen på mig samt remmar och annat runt smalbenen varpå vi instrueras om hur vi ska agera när vi studsat färdigt för att kunna bli upphissade igen via en separat stålvajer:

Här är jag i samspråk med kvinnan som är officiell fotograf:

Så är det dags att bli uppvinkad på plattformen och få de sista instruktionerna. De som väger max 85 kilo får hoppa ut till vänster, medan vi andra som är längre och tyngre får hoppa ut till höger där den linan är inställd på vår viktrange:

Att kliva fram de sista decimetrarna, ställa sig med tårna stickande utanför kanten och blicka ned i den gigantiska avgrunden från världens näst högsta bungyjump är… nej, inga ord kan någonsin göra den enorma adrenalinruschen rättvisa. Tro mig när jag lovar att du kan inte föreställa dig det ögonblicket i förväg. Dammväggen fyller halva ditt synfält, och längst därnere i djupet mörknar det bland de svarta, fuktiga klipporna. Det är absolut, totalt vansinneshögt; det svindlar i huvudet på dig, och hjärtat dunkar; och ändå kastar du dig ut:

Det långa fallet ned är sublimt, enormt, överväldigande; det fyller hela ditt universum just då:

Och när du sedan studsat upp och ned några gånger firar de ned en stålvajer med en vikt och en karbinhake, som du fäster i selen i brösthöjd och så blir du upphissad igen:

När jag väl fått av mig utrustningen var det så Linns tur… och häääär hoppar hon! Tyvärr har det börjat ösregna så att det skvätt på kameralinsen:

Hennes kommentar efteråt: ”Asläskigt!” Och då ska man ändå veta att hon är en hårding, som i sitt yrke flyger Boeing 737:or runtom i Europa och Nordafrika och dessutom kört motorcykel i åratal och hoppat fallskärm – men lättad var hon ändå efteråt, och glad över den unika upplevelsen:

Och efter att nu ha hoppat bland annat de tre högsta bungyjumpen i världen, på tre olika kontinenter, kommer min personliga topplista här!

På tredje plats: Bloukrans Bridge i Sydafrika, 216 meter:

Det hoppet sker från södra halvklotets högsta valvbro och är ett totalt fritt fall, med hög studsa-upp-igen-faktor, ned i en ravin (skymd på bilden) med en flodfåra på botten. Extra plus: den spännande vandringen längs en skranglig stålkonstruktion för att komma ut till hopplatsen på valvets översta del under körbanan.

Så har vi då på andra plats: Macau Tower i Kina, 233 meter.

(Bilden är en avfotograferad turistaffisch, men ger en god överblick.) Detta är världens högsta bungyjump, och för att man inte ska slå ihjäl sig mot byggnaden nedanför om man kommer i pendling hoppar man mellan två styrlinor och faller rakt som ett spjut – lite annorlunda. Uppstudsandet är förvånansvärt litet, eftersom styrlinorna begränsar det och den korta bungylinan kompletteras med förlängning i form av en stålvajer som den datorstyrda winschen matar ut i rasande fart under fallet. Plusfaktor: att du har hela Macau nedanför dig från plattformen. Uddaupplevelse: när du väl står däruppe har du tornet bakom dig, 50-60 kilometer till horisonten och INGET inom ditt synfält, förutom staden långt, långt under dig. Det innebär att du står i det största visuella tomrum du någonsin kommer att få uppleva om du inte råkar vara astronaut till yrket… mycket, mycket säreget. Här är för övrigt mitt hopp därifrån:

http://www.youtube.com/watch?v=EhqO64Dr24A

Och på första plats: Verzascadammen i Schweiz, 220 meter:

Verzasca är alla bungyjumps moder. Inget annat hopp eller åkattraktion på planeten slår detta, det är den samstämmiga åsikten bland andra jag pratat med som hoppat både på Nya Zealand och i Afrika och gjort en del annat. Glöm fjuttigheter som bergochdalbanor, Uppskjutet på Liseberg och Fritt Fall på Gröna Lund; de kan alla slänga sig i väggen. Inte ens det 253 meter höga skyjumpet från Stratosphere Tower i Las Vegas matchar, kan jag säga av erfarenhet. Den extrema höjden på Verzascahoppet – snudd på världsrekordet – och den enorma fartupplevelsen där du rutschar längs dammväggen gör det till number one. Du hoppar inte i ljus och luft och rymd; i stället har du skräckupplevelsen att falla ned i en svart Mordorliknande avgrund. Ingen annan upplevelse kommer någonsin att på samma sätt viska till delar av det allra mest primala inom dig: dina djupast liggande fobier, dina värsta rädslor, dina mörkaste mardrömmar… för att ersättas med känslan av triumf efteråt, när du övervunnit dem. Missa inte ditt livs värsta/bästa adrenalinthriller!

EDIT: Det är synd att världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai, inte har ”rätt” utformning för att tillåta bungyjumping (plus att man i den delen av världen sannolikt ser lite strängare på sådana frivoliteter som att slänga sig ut från hus, broar, dammar och torn):

Vilket hopp hade det inte i den bästa av alla världar kunnat bli, på sådär 750 eller 800 meter… 🙂

Pension. Det verkar tryggt. Och pensionsparande låter ju vettigt. Kan det vara därför folk verkar fullkomligt besatta av begreppen?

En av de första frågor jag brukar få när jag säger att jag spelar poker är:
– Men, då får du ingen pension va?

Nej, det är ju sant. Skattar man inte får man ingen pension.

När jag besöker banken ser bankkvinnan med sina moderliga ögon rakt in i mina och undrar:
– Du har inte funderat på att börja pensionsspara? Jag vet att det kanske känns långt kvar, men det kan ändå vara bra att tänka igenom.

Jag svarar med ett snett leende.
– Tror jag väntar lite med det…

Samtidigt som jag tänker på min fars faster Eva. Hon som, efter ett långt arbetsamt liv, äntligen fick gå i pension vid 65 års ålder. Och samma dag ta emot ett cancerbesked. I onsdags tre år senare, gav hennes kropp upp.

Och jag fortsätter tänka: på 29:åriga tvåbarnspappan Victor Brännström. Vars hjärta i dag slutade slå under en fotbollsmatch i Piteå.

Kalla mig oansvarig. Naiv. Men att sluta som pokerspelare för att jag inte drar in pensionspengar är en av de sista anledningar jag kan komma på till varför jag skulle byta karriär.

Sanningen är väl att jag hellre köper glass för pengarna än startar ett pensionssparande. Den dagen jag blir gammal, om jag blir gammal, så får jag väl vara glad över att jag faktiskt fortfarande lever. Om än med en fattig pension.

Men med desto större mage…

Inledningsvis vill jag säga att artikeln inte hyser något ont om Svenssons. Den är mer till för att förundras över ett fenomen som jag aldrig förmår mig förstå.

Anledningen att den i största grad handlar om Svenssons, eller snarare medel-Svenssons, och inte rika personer är för att kontrasten för medel-Svenssons är större, samt eftersom hela konceptet är mer applicerbart hos dem.

Det är fredag kväll och herr Svensson har varit på Systemet och köpt hem en flarra rödpip till honom och sambon. Det är ju trotsallt fredagkväll – veckans heligaste, mest älskade och efterlängtade stund. Ve den som stör under Let’s Dance popcornsorgie. Vinet som herr Svensson köpt var noggrannt utvalt – men inte ur kvalitetssynpunkt utan ur prissynpunkt. 79 kronor, så långt sträcker han sig. Inte en jeffla spänn till! Skillnaden mellan ett 79-kronors- och ett 84-kronorsvin ter sig exponentiell och blåst ur proportion. Ett 100-kronorsvin kräver en högst passande orsak för firande.

Varken herr eller fru Svensson spelar med undantag för de spontana Trisslottköpen i kassan på ICA. De spelar för nöjes skull, heter det. Men i själva verket skulle de inget hellre vilja än att klonka hem ett dussin millar eller två – allt för att köpa sig lite av den lycka som grannen Olsson tycks ha lite mer av. 

Med undantag för de momentana Trisslotterna är Familjen Svensson ytterst ekonomiskt medvetna. De tar med sig tygkassar till Supermarket (inte för miljöns skull, utan för att det sparar dem 168 kronor om året), de handlar mejeriprodukterna på ICA men potatisen på Coop, för den är 4% billigare där. De ser på gamblers (och pokerspelare likaså) som vettvilliga dårar utan respekt för pengar. Men samtidigt tror jag att de fascineras över en spelares livsstil.

Alla ekonomiska beslut är djupt medvetna. Ingenting fel med det. Tvärtom! Man kan spara sig en trevlig och rejäl extraslant om året genom att inte vaska pengar i onödan. Men…

Hela detta resonemang förefaller vara ett dumsnålt (med betoning på dumt) i förhållande till den bubbla som familjen Svensson och deras granne Olsson stiger in i ett fåtal gånger i livet. Jag talar förstås om hus- och lägenhetsköp.

Utgångspriset på det där huset herr och fru Svensson satt siktet på är 3 miljoner kronor. Huset möter deras förväntningar och ligger helt okej till men är på intet vis unikt, varken design-, funktions- eller lägesmässigt. Det funkar, helt enkelt. De har räknat gång och igen på olika budscenarion och kommit fram till att de kan sträcka sig till 3,150,000 miljoner. Då har de fortfarande råd att leva ett drägligt liv under liknande förutsättningar som idag.

Budgivningen startar och familjen Svensson bjuder 3,050,000 som taktiskt tilltag för att verka lite så där extra angelägna i hopp om att skrämma andra aspiranter. Deadline närmar sig. Plötsligt ringer mäklaren. Fru Svensson svarar med skräckblandad förtjusning. Nervositeten och hoppet kör rundor som ett rally-race i magen. Men, mäklaren hade inte de där glada nyheterna. Istället lät denne meddela att det där andra paret låtit bjuda 3,1 miljoner. Familjen Svensson kontrar med 3,150,000 varpå ett nytt samtal snart infinner sig. Nu har de andra bjudit över igen, denna gång till 3,2 miljoner.

Irritationen och hoppknäckaren infinner sig och förblindar paret Svensson. De har ju redan i sin fantasi ställt in sig på huset. Men framförallt hatar de att förlora. De tänker att ”Äsch, vad gör 50-100,000 till i det långa loppet?”. De sexbetshöjer till 3,250,000 och känner sig kyliga och tuffa som riktiga Vegas-highrålers.

Mäklaren ringer igen. De har bjudit över igen, denna gång till 3,3 miljoner. Men mäklaren låter dem ta del av en liten hemlis. Detta är motståndarnas sista bud. Så vad gör då ytterligare en femtiolapp? Femtiotusen mot 4% ränta är ändå bara 167 kronor i månaden, minus ränteavdrag om 30%. Ingenting ju!

Familjen Svensson får huset för 3,350,000 kronor – 200,000 kronor mer än de hade budgeterat. De är nöjda och motiverar det hela med att ”det är värt det långsiktigt och i lånesammanhang är 200 lax inte så mycket.”

Men varför inte ha lite is i magen? Är man bara kall och inte jäktar fram det största och viktigaste köp man gör i livet så kan man faktiskt göra en bra affär. En riktigt bra affär ibland. Att tilta i hus- och lägenhetsköp måste vara någonting av det dummaste man kan göra enligt min åsikt. EV-mässigt borde det löna sig nåt å det grövsta att skynda långsamt. Att buda och att enkelt folda när pottoddsen för syn blir ofördelaktiga.

Fine, jag är medveten om yttre omständigheter: att många köper boende under tidspress, skiljsmässor, och så vidare. Deras egna hak är sålt och de måste finna någonting nytt. Men slår man ihop all den energi och möda som herr och fru Svensson lägger om året på att spara 1;40 på potatisen och slår ihop det till en årsklump så hade de nog gjort klokare i att leva en lite latare och mindre navelpilleriskådande vardag och istället lägga krutet där det verkligen gör skillnad. En enda all-in kan vara betydligt viktigare än det gross av små limppotter i den hundratusen bigblind djupa grind som kallas för ”livet”. 

Metaforkskt krigar Svensson som Napoleon själv om småpotterna vid pokerborden. Men när väl potterna växer sig stora upphör det logiska tänket och de generösa och högst tvivelaktiga riversynerna avlöser varandra. Vore potten tusen gånger mindre hade herr Svensson aldrig någonsin tagit den där synen. Nej, 13 big blinds är handen minsann inte värd. Kanske 12, men absolut inte 13!

”Jag spelar vanligtvis livets 0,5-1-spel, men ge fan i min pott! Jag höjer dig 50,000 till.”

Ibland tror jag att det bor en spelare även i den mest solida (läs snåla) ekonomen. En spelare som hatar att förlora och som hittar tilten i de mest fatala lägen. En spelare som förtränger sin latenta spelargen och som, om så bara för en stund, också vill vara en riktig highråler.

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Nu ligger även en rapport från dag 2 av årets Spelakademi uppe, på

http://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424/spelakademin-2012-dag-2-1.292133

för den som är nyfiken på framtidens spelmarknad. Här är en garanterad trend:

… och ett tänkvärt citat av ingen mindre än Bill Gates:

Frågan som alla i spelbranschen funderar på är den längst ned på bilden här:

Och blir det så här våra bärbara datorer ser ut i framtiden, som glasögon alla bär på sig vilka vi kan spela på och dessutom samtidigt kommunicera med resten av medmänskligheten över nätet?

Vi lever i intressanta tidevarv, indeed…

Nu har jag skrivit en fyllig rapport från dag 1 av årets Spelakademi, och som du hittar på

http://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424/spelakademin-2012-dag-1-1.291935

Kvintetten som presenterade situationen på spelmarknaden i de nordiska länderna: från vänster Steinar Hatlestad (Norge), Johannes Johansson (Island), Klaus Byrialsen Lohse (Danmark), Tuula Sundström (Finland) och Peter Alling (Sverige)

En snabb överblick över situationen ute i Europa just nu får du här (blått = monopolistisk marknad, grönt = marknad med licenser, vitt = illegalt) vad gäller lotterier respektive vadhållning, kasinon och spelautomater… med en miss, under ”Casinos” ska förstås Norge vara i vitt:

Och här en bild på Lotteriinspektionens Peter Alling, i färd med att presentera de principer som gäller för den svenska marknaden:

En rapport från den avslutande dag 2 av Spelakademin kommer snart!

I dagarna skickade förlaget Modernista ut boken ”All in! Historien om världens bästa pokerspelare Stuey ’The Kid’ Ungar – och vad som hände sen…” till ett antal pokerbloggare. De vill förstås att man ska recensera den och få gratis reklam den vägen. Ok, I’m game. Jag läste den och jag har inget annat att skriva om för tillfället så kör i vind.

”När jag var femton spöade jag folk som
hade lärt sig spela för trettio år sedan. Jag slaktade dem. Man kan väl säga att jag var född sån”

 
– Stuey Ungar

En pokerbok är ofta en snustorr genomgång av teori kring spelet, antingen någorlunda uppdaterad eller hopplöst utdaterad. Handhistorikerna avlöser varandra och innan man vet ordet av har man missat en bit eftersom ögat fortsatte följa texten medan hjärnan var upptagen med något helt annat.
En historienörd som jag saknar böcker som denna. Om pokerhistoria, om personerna bakom händerna vi matas med som exempel. Dessa böcker finns dessutom otroligt sällan på svenska.

Just den här boken, skriven av Nolan Dalla och Peter Alson efter flera timmars bandade intervjuer med Stu Ungar själv och hans närmaste, har jag också läst på engleska. Översättningen är med pokerboksmått mätt ganska bra. Historien som sådan är fängslande och högintressant för oss som spelare. Det är helt enkelt en biografi över Stueys liv där vi följer honom från barndomsåren på hans pappas bar i New York dit maffiosos kom för att lägga sina vad till hotellsviter och spel om miljoner dollar i kontanter i Las Vegas ”Glitter Gulch”.

Historien om geniet Stu Ungar är tragisk. En missbrukarpersonlighet ut i fingerspetsarna som spelade på allt som rörde sig. Samtidigt ett geni, närmast oslagbar i Gin Rummy, trefaldig världsmästare i poker och extremt vass i både sportsbetting och Black Jack.
Jag var rädd för att boken skulle innehålla alltför detaljerade och segdragna handhistoriker mer eller mindre tagna ur sitt sammanhang, men det slipper man faktiskt. Självklart finns avgörande händer, sportvad och andra detlajerade spelbeskrivningar med men det går aldrig till överdrift och för en pokerspelare är det inga problem att hänga med.

Det som däremot störde mig är att översättningen är lite halvtafflig när det kommer till spelsekvenserna. Tyvärr brukar de vara det även i andra böcker och jämförelsevis så blev jag faktiskt positivt överraskad men man inser samtidigt att det ju faktiskt är trist att man vant sig vid så pass låg standard. Exempelvis presenteras en hand där Stuey är all in mot två andra spelare som båda har två tior på hand. På floppen kommer ytterligare en tia och spelarna drar slutligen ut Stuey när de får stege på rivern vilket inte heller överensstämmer med övriga kort på brädan. Man får helt enkelt själv räkna ut hur och vilka kort som landade. Det är som sagt oftast inte så klurigt men det förstör läsupplevelsen när man inte får flyt i berättelsen.

Ett annat exempel är när en motspelare till Stuey beskrivs som ”hög”. I kontexten av Stueys drogmissbruk så känns det ju inte alltför otroligt att han spelade mot andra missbrukare men när man inser att motspelaren hade högt kort och inte var hög på droger så blir det ju helt plötsligt något helt annat.

Hur som helst, det är bara parenteser i berättelsen. Hur händerna spelades är nog bara viktigt för oss som själva spelar poker. Dessvärre är det nog lite för mycket av den varan i boken för att den skall tilltala även lekmän på pokerområdet.
Återigen måste jag poängtera att det mesta handlar om Stueys liv, hans romanser, hans barn, vänner och övriga familj. En stor del av Stueys liv, om inte den största, var ändå spelandet. Det är en gripande berättelse och många av de som stod honom nära har också bidragit till boken, bland andra Mike Sexton och Doyle Brunson.

Man kan lära sig en hel del av berättelsen om Stu Ungar. Oavsett hur skicklig man är, hur mycket man än kan om spelet, så kommer man ingenstans utan disciplin. Ibland hade han miljoner i värdeskåp på olika casino, ibland var han luspank. Han kunde köpa bilar till sina flickvänner och vänner för att nästa dag ringa och be om lån.
Berättelsen är spännande och lite av en bergochdalbana där Stuey reser sig gång på gång, inte minst hans extrema comeback när han vinner WSOP för tredje gången.

Har man det minsta intresse av poker så är den här boken ett måste. Mycket läsvärd!

”All in! Historien om världens bästa pokerspelare Stuey ’The Kid’ Ungar – och vad som hände sen…” släpps den 7 september.

jens.jadback@nordicbet.com

Är det bara jag, eller har det fiskarnas osinande ”humor” också slagit er? Gång och igen sitter man vid livebordet, vare sig i ett cash game eller i en turnering. Det höjs, trebetas eller minihöjs på river. Direkt kommer kvicktänkta kommentarer: ”Då ju häff 2-7 åff-suit?!”, varpå munöppnaren ser sig bekräftande runt för att samla in applåder och skratt för sin originella humor. 

Eller när någon trebetar pre och fisken säger: ”Ajm fålding äjses!”, varpå munöppnaren ser sig bekräftande runt för att samla in applåder och skratt för sin originella humor.

Eller ännu bättre: när brädan ligger A-Q-9-6-2 regnbåge och det blir bet, raise, reraise, all-in och syn, varpå Nemo huttrande och nästan med handen för munnen för att dölja sitt upptåg utbrister: ”Ajh fålded påcket äjses…”, varpå munöppnaren ser sig bekräftande runt för att samla in applåder och skratt för sin originella humor.

Summa summarium: Jag flocking hatar ”pokerhumor”. Hjärndött, upprepat och rätt och slätt uttjatat. Gimme a break och kom med nåt nytt, pokerhumorsväng.

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Ibland fastnar jag bara. De är som en drog de där pokerklippen på Youtube. Jag glor inte för att jag tror att jag ska lära mig något. ”It’s only pleeeaasssuuurre” som Dregen skulle ha sagt med japansk accent.

Mina favoritklipp är de med riktigt sunkiga idiotiska spel, personer som blir arga eller säger roliga saker. En min, gest eller mening kan räcka för att få mig på bra humör. 

Som John Juanda i detta klipp där Tony G floppar royal straight flush. Visst, det är en spektakulär hand, men det är Juandas kommentar 2.12 in i klippet som är den verkliga underhållningen. Saknar bara ett tillgjort sitcom-skratt. 

Tony G har alltså precis visat upp den bästa hand man kan ha i poker när Juanda säger: 

– I had trips, och nickar allvarligt på huvudet som om han förväntar sig en klapp på axeln och några tröstande ord. Som.

– Nä, du skojar!? Triss? Verkligen? Ja, triss är ju också en bra hand…

Det påminner mig om gubbarna på CC. När någon vinner en pott med en fin hand som kåk eller fyrtal är det alltid någon tjomme som bara måste få säga att: 

– Jag hade fått stege om jag varit med!

Ok? Ja, det är ju också en fin hand…

Det där självcentrerade är nog ett typiskt karaktärsdrag hos pokerspelare. Visst du hade en fin hand, kanske den bästa som går att ha. Men. Glöm för farao inte detta!

– I HAD TRIPS! 

Edit: Veckans pokerkönika handlar om oförklarligt storhetsvansinne. 

Jens Jadbäck skriver här nedan – under rubriken ”Crazy Games! Eller…?” – om ovanligare varianter av poker, och det är ett intressant ämne. Nog har man i olika homegames under åren suttit med i tokiga spel som Anaconda, Bitch, Wheel of Death och Night of the Living Dead; totalt finns cirka 200 kända varianter som brukar klassas in i kategorin poker. Men vill man verkligen hitta crazy stuff, kan man gå till vad som under ett och ett halvt årtusende gjorts av schack:

Och det är inte bara utformningen av spelplan och pjäser i schack som det gäller, utan även omständigheterna under vilka man kan utöva spelet. Jag har här tidigare skrivit om schackboxning, som kombinerar spelföring med självförsvarets ädla konst; och förra året uppfanns ”dykschack” av den amerikanske schackmästaren Etan Ilfield:

I denna variant använder man inte schackklockor, utan så snart motståndaren gjort sitt drag och det blir din tur, måste du genast dyka ned under vattnet och hålla andan där medan du funderar ut vad du vill göra härnäst. När du gjort det får du komma upp till ytan igen och göra ditt drag – men senast inom fem sekunder, annars får du en varning… och efter tre varningar, eller efter att ha satts matt förstås, har du förlorat. Bilden ovan är från världens första match i dykschack någonsin, i augusti 2011 i London mellan Ilfield och den förre brittiske titelhållaren William Hartston. Hartston vann matchen efter två timmars spel – vilket innebär att vardera spelaren var i undervattensläge sammanlagt cirka en timme.

Då väntar vi på nya innovationer även inom poker. Det har ju redan spelats vid bord upphissade i en lyftkran:

… så varför inte spela det även under vatten, som man redan gjort med schack i akvarier och i sällskap med hajar och stingrockor för lite extra nerv?

Hmm, var hade jag nu mobilnumret till Jonas Wahlström på Skansenakvariet…