Något som ofta retat mig och som tycks vara ett frekvent återkommande moment inom pokervärlden är när såväl tillförlitliga medier som turneringskommentatorer pratar om hur stora potterna är.

Jag kollade alla timmar av The Big One som Dybban klistrat in i Superdunderbloggen. Det var tydligt att det var scared money för flera av spelarna som i många fall lutade sig tillbaka till en behagligare lågvarians-ABC-poker.

Vid ett antal tillfällen poängterade kommentatorerna de enorma storlekarna på potterna. Kommentarer i stil med: ”Folks, the pot is not at an amazing twenty million dollars…” Pott på tjugo miljoner dollar? Driver ni med mig? Är det inte den mest amatörmässiga kommentaren?

Potten må vara tjugo miljoner i valfri hittepåvalör, men dollar är det baske mig inte!

För det första började de med tre miljoner i marker, trots att de köpte in för en miljon. För det andra är potten inte värd så mycket, ens om de börjat med lika många marker som motsvarande buy-in; detta just eftersom de inte har möjligheten att kliva och växla in sin vunna pott.

För några år sedan stod jag i en bokhandel och bläddrade i en Gunnars Rekordbok. Det kan ha varit samma år som Guldfisken vann, det vill säga 2006 (eller 2007 eftersom böckerna oftast är fördröjda med ett år). I denna listade de ”Världens största pokerpott!” som utspelade sig just under WSOP Main Event. Då det var flera år sedan minns jag inte summan de presenterade, men summan av kardemumman är att de skrev att potten var i hundra- eller tvåhundramiljonersklassen – i DOLLAR. Dollar my ass!

Jag tycker det är dags att slå världsrekord, så alla som vill är inbjudna till mitt vardagsrum för att spela en enmannaturre med tusen kronor i inköp och med startstackar om en miljard SEK! Vi börjar med mörkar om 5-10 miljoner kronor. Det torde uppenbarligen bli en helsida i Gunnars i enlighet med de kriterier de nyttjar. Först till kvarn.

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I kommentatorsfältet har efterlysts nya inlägg från oss superbloggare, och det får man väl ta som en kollektiv komplimang. Och självklart blir det mera fart på bloggen när semestrarna väl tar slut – men kanske det här inlägget duger tills vidare?

I fredags var jag på ett krönikespel på en av öarna i Göteborgs skärgård, och där lokala förmågor iscensatte ett antal händelser ur historien med anknytning till Västkusten. En av dessa utgjordes av det tärningsspel som haft den högsta kända insatsen i Nordens historia (om man nu ser till rent ekonomiska värden, och undantar ett fåtal dokumenterade fall med livet som insats), och som ses här på bilden från krönikespelet:

Jag skrev om detta tärningsspel i min blogg på Unibet för några år sedan, och det skadar inte att återge berättelsen här! Den rör Olaf Haraldsson, kung av Norge och kallad Olaf Digre (”den tjocke”), samt Olof Skötkonung, kung av Sverige. Berättelsen återges ursprungligen i Heimskringla, författad omkring år 1230 av Snorre Sturlasson.

De två möttes vid Kungahälla (nuvarande Kungälv) på sommaren år 1019, möjligen istället år 1020. Ett trätoämne vid det beramade mötet var äganderätten till ön Hisingen, utanför nuvarande Göteborg. Uppmanade av någon av de närvarande – historien förtäljer inte vem – beslöt de två härskarna att göra upp om saken genom att kasta tärning, och den som slog högst skulle få äga Hisingen.

Olof Skötkonung kastade först med de två tärningarna och fick sexor all [dubbelsexa]. Då sade han till Olaf att det var lönlöst för honom att kasta. Olaf tog dock upp tärningarna, kastade dem och fick även han sexor all.

På nytt grep Olof Skötkonung tärningarna, kastade och fick sexor all ännu en gång. Men då grep Olaf Digre dem i sin tur och kastade dem i brädet med sådan våldsam kraft att den ena föll upp med sexan, och den andra sprack i två stycken med sexan och ettan upp. Därmed hade Olaf Digre slagit högre än den svenske konungen, och vann Hisingen.

Sanningshalten i historien är inte oväntat omtvistad, även om Snorre Sturlasson generellt anses vara rimligt pålitlig när hans krönikor i förekommande fall stämts av med andra oberoende källor alternativt arkeologiskt bevismaterial. Och tärningar gjorda av ben eller bränd lera kan mycket väl tänkas ha tillverkningsdefekter – inklusive att de kan ha varit så dåligt gjorda att sexorna föll upp oftare än de andra sidorna. Eller hade Olof Skötkonung eller någon av hans stormän preparerade tärningar med sig och hoppades på att Olaf Digre skulle ge upp efter inledningskastet? Preparerade tärningar var definitivt inget obekant fenomen redan på vikingatiden: åtskilliga sådana finns på olika museer. Man kan onekligen spekulera i saken!

Hasard med tärningar var vida utbrett på vikingatiden, det vet vi genom de fornnordiska skriftliga källorna. Så till exempel berättar skalden Torbjørn Hornklove att krigarna i Harald Hårfagres kungsgård kastade tärning för att förlusta sig. Tärningsspelandet förblev den främsta formen av hasardspel i Europa ända till slutet av 1300-talet, då det fick konkurrens av spelkorten som nådde oss från den arabiska kultursfären.

Kan ju vara kul att tänka på nästa gång du spelar yatzy!

Och apropå semestrar samt – möjligen – livet som insats, är jag tillsammans med min dotter bokad den 1 september kl 12.30 för att göra bungyhoppet (”the James Bond jump”) från Verzascadammen i södra Schweiz, och som du förmodligen sett i filmen ”Goldeneye”:

Vill du se en video hittar du en på

http://www.verzasca.net/articles/161_Verzasca.Dam.Bungee.Jump

Ska bli kul! Om inte det är gambling att slänga sig ut från 220 meters höjd med bara en gummisnodd om smalbenen vet jag inte vad som är det… 🙂

Det finns regniga augustidagar då man inte känner för att sitta och grinda. Man känner inte för så mycket annat heller för den delen. Bara känna ledighet.

Och glo på alla fantastiska idrottsmän/kvinnor som ägnar timmar, dagar, veckor och år på att bli bra på en idrott där ingen normal människa ens känner till reglerna. Allt för ett ögonblick i ljuset. Ett ögonblick som förmodligen inte blir mer än just ett blink. Ett öga som knappt hinner öppnas innan det stängs igen. Och där står någon med alla tusentals träningstimmar och tänker: 

– Skit också. Fyra år kvar till nästa chans. 

Ett sånt psyke kan inte köpas för pengar. Jag bugar i vördnad, särskilt åt dem som misslyckas men fortsätter kämpa i det tysta. 

Fann dock ett komplement till grekisk romersk brottning i går. Finalbordet i The Big One For One Drop har kommit ut på Youtube. Här bjuds på över fem timmars pokerunderhållning. 

Trots att det är det dyraste och ett av de mest prestigefulla finalbord som spelats betyder inte det att det innehåller den bästa pokern. Vissa av spelen som görs skulle lika gärna kunna utspelas hemma vid Valteregos köksbord eller på finalbordet i vilken 500-kronors turre på CC som helst. 

Trickett är i mitt tycke i en klass för sig på detta bord, även om Esfandiari gör det bra. Resten känns som statister. Baldwin och Yong visar upp ett register som får mig att må bra och dåligt på samma gång. Det är roligare att kolla på poker när alla inte spelar som ”man ska”. 

Eller vad tycker ni själva om det dyraste finalbord som har spelats i pokerns historia? Kan ni se likheterna och de gigantiska kontrasterna med våra idrottare i OS? 

Även jag har ju tagit en ”lill-Jens” från bloggen. Att ta ett steg tillbaka är bra och nyttigt ibland. Under tiden har jag passat på att skriva om lite annat än bara poker. Som barndom och missbruk. Men nu ser jag fram emot en, förhoppningsvis, spännande höst. Leve den!

Varje ny generation inför nya normaliteter och trender. Normaliteter och trender som ses som oförståliga eller meningslösa av äldre generationer och som av efterkommande generationer kommer att ses som någonting töntigt och således också oförståligt.

Under 20-talets jazzera sågs de svängiga tonerna, flitigt diggad av ungdomen, som djävulspåfund av 40-plussare. Idag tycks det huvudsakligen vara de som tar musiken lite mer på allvar som är de flitigaste jazzöverlevarna. Jazz är, åtminstone i mina ögon, musikalisk överkurs.

Varför inte sedan hoppa direkt till 60-talets hippierörelse. Ungdomar rökte gräs i ekologiska kläder – och allt i fredens och kärlekens tecken. De troligen minst förstående (förutom dåtidens politiker) var sannolikt deras föräldrar… Idag är hippie så gott som ett skällsord.

Sen kommer vi till nutid, sena 70- och till mitten av 90-talsgenerationen som är uppvuxen med onlinespel och datorspel. Ja, faktiskt till den grad att många har anammat dessa koncept till rena livsstilar. Men född under denna tjugoårsperiod kan med handen på hjärtat hävda att de inte vet eller känner minst en person som spelar spel på datorn minst fyra fem timmar om dagen? Och för varje 13-30-åring som ägnar dygnets vakna timmar åt att grinda World Of Warcraft, CS eller varför inte nätpoker, står det frustrerade föräldrar som enträget tjatar på sina barn om att göra nånting produktivt med sina liv.

Och inte ens den yttersta skara som klämmer sig igenom flaskhalsen och försörjer sig på sin dröm får samhällsenligt erkännande. ”De tillför inte samhället någonting”, gnäller 40-plussarna.

Historien upprepar sig och frågan är vad vår generation – den enda genuint upplysta, öppna och förstående generationen hittills (för så har väl varje sistageneration resonerat om sig själva i alla tider?) – kommer att ha för åsikter om våra barn eller barnbarns nalkande livsstilar. Vi tycker att vi är öppna och toleranta, men vad säger vi när vårt tonårsbarn skolkar från skolan och sitter uppe nätterna igenom – för att tugga tuggummi?

Tuggummituggandet som blivit 2020-talets jättefluga och där tuggummibolagen står i kö för att sponsra de bästa och mest talangfulla tuggarna i världen. Dör Hubbabubba ses som ”ett jäklar nybörjartuggummi” och där den bra skiten kommer från Sydkorea och Portugal som kommit att bli fruktade och ledande inom genren. Generationen där årets julklapp är ett tuggummiset och där det skrivs hyllmetrar med tuggummituggarstrategiböcker och där proffsen spelar in tuggsessioner som de delar på nätet ackompanjerat av djupare analyser. Hur förstående är vi då?   

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Då var man tillbaka på banan. Någorlunda i alla fall. Min första ”riktiga” semester under de senaste sex åren är över. Visst har man behövt jobba ändå till och från men det har varit ganska skönt att betrakta ankdammen utifrån några veckor.

Har faktiskt en hel del inlägg från Vegas färdigskrivna men kom på att det kanske är bättre att publicera dem till våren istället. Jag menar, de få som kommer ihåg tipsen lär ju inte boka nästa års resa förrän då någon gång ändå.

Hej då hängmattan…

Så vad är på tapeten? Ja, 50/50 bedrägeriet förstås. Jag har som sagt följt uppståndelsen på håll och känner mig inte mycket klokare på någonting. Vad som hänt står fullständigt klart, hur det kunnat hända är fortfarande en öppen fråga. Klantarslen eller rent bedrägeri? Jag undrar om vi någonsin kommer att få veta…

En enda sak är jag säker på dock och det är att det inte var Microgamings sanktioner som satte dem i skiten. Hur vet jag det? Därför att de blev varnade för att sanktioner skulle införas mot de som bröt mot rakebackreglerna. Och hur vet jag då det? Jo, därför att alla operatörer blev informerade om den nya ”straffskalan” flera veckor innan 50/50’s korthus rasade. Och när det väl rasade så visar det sig att klientmedlen, dvs spelarnas pengar, var borta. Kan någon ivrig försvarare förklara hur det är Microgamings fel?

Det är redan väl beskrivet av Glimne men det är ju alltid den som begår brottet som är skyldig, inte den som hade till uppgift att förhindra det. Visst kan kontroller ha brustit (uppenbarligen eftersom det blev en börsintroduktion på lösa boliner visade det sig) men lika lite som Lotteriinspektionen har del i bedrägeriet mot Casino Monopol så har LGA eller MG del i bedrägeriet mot 50/50’s kunder.
Hur som helst sällar jag mig till kören som vill se ansvariga i en rättssal och pengarna tillbaka på spelarnas bankkonton!

Det blir en höst av planerande, det rent praktiska runt vår sammankoppling med Betsson börjar och vi siktar på att komma loss ordentligt med events efter årsskiftet. Självklart blir det skojigheter redan nu. Vad sägs om att jaga en sommartrött Jens_J i kvällens Beat the Staff? Kl 19.15 drar det igång på Nordicbet och det är €50 till den som mot all förmodan slår ut mig.
Turneringen hittas under fliken ”Poker Games” i klienten.

Lycka till!

jens.jadback@nordicbet.com

OS ockuperar de dagliga SVT-tablåerna och lämnar föga utrymme för annan kultur. Inför varje OS kommer den ständiga dopinghjärtefrågan på tapeten. För inte under något annat publikt sportevent tycks väl doping väcka så mycket känslor och åsikter som under de olympiska spelen.

Det sker en konstant kattochråttalek mellan idrotten och dess minoriteta korrupta utövandesjälar som ingenting annat gör än att smutsa ner idrottens renhet och ge hela kåren dåligt rykte. 

Gång och igen ertappas den ena efter den andra med att proppa kropparna sina med otillåtna preparat. Somliga sporter är mer utsatta än andra. Friidrott, simning och övriga väldigt fysiskt påfrestande utövningar kommer oftast i dopingens skottlinje. Senast upplagd för smasch är den 16-åriga simmerskan Ye Shiwen som slog dåvarande världsrekord med en hel sekund och sitt personliga rekord… med fem sekunder!

Något jag aldrig förstår ärhur korkade många är. Kontrollerna, framförallt i OS-sammanhang, är benhårda och chanserna att klara sig mirakulöst igenom är föga små. Om man ertappas kan man vinka hejhej till sina sponsorer och har med rätta grusat sina gångar och dragit igen välkomstmattan efter sig. I extremfall går det som för den amerikanska 90-talslöperskan Marion Jones som utöver böter fick skaka galler. GG WP!

Nu till den relaterade frågan: När börjar dopingtester att göras inom pokertävlingar och när blir den första turneringsvinnaren diskvalificerad för olovliga preparat?

Det är allmänkänt att många pokerspelare, online- som liverävar, knarkar som rockstjärnor. Kokain har kommit att bli en populär festdrog bland många onlinestjärnor. Det har även pratats om kända svenska namn som rullat in på diverse Cosmopol-hak med rödsprängda ögon och höga som Kaknästornet.

Nu är inte poker en särskilt fysisk sport med undantag för fysisk uthållighet som i sin tur spelar roll för den mentala fräschheten. Att fylla blodet till bredden med kokain eller amfetamin ger definitivt ett övertag när timmarna är långa och fokus och fantasin är vitala för ens resultat.

Vad tror ni, kommer det att komma en dag då dopingtester införs i pokerturneringar? Och var bör i sådant fall gränsen för doping gå?

Som vanligt vet du att det är obligatoriskt att följa mitt London-liv i min blogg. Inga ursäkter godtas…

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Glöm tomtar som åker till St Tropez i en vecka och tycker sig vara glidare för att de bor för 3,000 kronor natten och slaskar bort 15,000 kronor på en veckas skumpaorgier. I storstäder som London finns folk i vars ögon 15,000 kronor inte ens kvalificerar sig som växelpengar. För 15,000 kronor färdar deras jakt dem en sjömil – eller två på sin höjd.  

Att bo i en storstad är en upplevelse som alla borde prova på någon gång i livet. Som det sägs i låten ”Solkräm” (på svenska tolkad av Rikard Wolff): ”Bo någon gång i en storstad, men flytta innan du blir för hård. Bo någon gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk.”

Av mina hittills tre månader i London har intrycken varit många, och kanske har jag härdats, om så bara en smula, på vägen med. Storstäder är ytliga i den bemärkselse att alla är anonyma. Interagerar man med någon främling i staden är sannolikheten minimal att man kommer att stöta på denna person någon gång igen. Detta gör att folk är artiga och trevliga, men ofta utan något som helst intresse av att skrapa lite på någon persons yta. Inom yrkeskårer ligger prioriteterna på effektivitet och proffsighet snarare än personlig service. 

Med ett sådant utbud som London erbjuder finns det bara en smärre handfull liknande städer i världen (New York, Paris och möjligvis, om än gränsfall, Tokyo är gissingsvis de enda som kan konkurrera i samma liga om utbud, karriärsmöjligheter, mångfald och konstant ombytlighet).

Denna typ av städer tenderar att locka förmögna människor från hela världen att njuta av det obegränsade buffébordet av delikata frukter. London må vara löjligt dyrt, men så finns här också människor med löjligt mycket pengar. Och inte är det som i Borlänge där alla människor med en förmögenhet om 10 miljoner eller mer är lokalkändisar på grund av sin lokalt ringa skara. I London är 10 miljoner ingenting. För tio miljoner får du en lagomstor etta i de dyra, centrala kvarteren. En etta med heltäckningsmatta, halvkaklat badrum och på entréplan. 

Ledtråd: Det är inte en vanlig lounge. Den är tiotusen meter upp i luften och det är inte ”BryanBlair”…

London torde vara en av de tre fyra städer i världen där flest pund-/dollarmiljonärer bor (you choose). I få andra städer kan man se fem Rolls Roys Phantoms, 37 Bentleys och 15 Lamborghinis/Ferraris rulla nosen förbi under en och samma eftermiddag. De kommer i ett sådant överflöd att man fort slutar bry sig. Denna inflation medför att en Porsche knappt är mer unik och häftig än en Renault. 

I få andra städer kan en lägenhet kosta motsvarande en miljard kronor (som penthouset på den ökända adressen Hyde Park 1). Under OS har hyrespriserna bokstavligen gått i taket och redan ockerdyra lyor är nu ocker på ocker. Vad sägs till exempel om detta objekt? Notera att priset är HYRA och inte köpepris. Fine att det är ett coolt ställe om överflödiga 1,152 kvadratmeter och i de centralaste delarna av London, men är det verkligen värt 5,6 miljoner kronor i månaden i ren hyra (det vill säga pengar rakt i sjön!)? 

Men, detta typ av hyresprisläge finns det gott om vilet betyder att det finns tillräckligt många människor villiga att punga ut med dessa växelpengar för en lite extra kryddad OS-semester.

Var hamnar sedan dessa människor när det kliar i spelfingret? Jo, i ett privat rum på ett Mayfair-kasino (Mayfair är Londons dyraste stadsdel) där väggarna är täckta från golv till tak med mahogny och kristallkronorna väger mer än tre pizzaprenumererande södernamerikaner. Hit kommer den rikaste världseliten och spelar blackjack om £50-100,000 per runda.

En nära bekant och hennes före detta kollega har båda vittnat om förluster i mångmiljonerklassen. Att folk kommer in och spelar bort £1-2 miljoner pund får ingen att höja på ögonbrynen. De båda vittnar om separata toppförluster i £5-miljonersklassen och den ena om en rekorddricksare som under en hel kväll dricksade personalen Cirkus Scott £500,000!

Det sätter perspektiv på den divaförknippade pokerhighstakesvärlden där en internationellt sett normalstor dagssvängning om £50-100,000 är vad en oljemagnat, eller varför inte sultanen av Brunei som är en flitig besökare, swingar inom loppet av en minut.

Ännu mer sätts perspektiv på ens egna uppfattningar där ett £1,000-plusresultat får en att somna till bredden full av högmod.

Följ mig dagligen i poker- och London-livet i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

På sajten

http://sv.pokerstrategy.com/news/content/Kvinnor,-m%C3%A4n,-sex-och-poker_61948/

kan du läsa en krönika som jag nyligen skrev medan jag var i Las Vegas, och där jag ännu en gång reflekterar över skillnader mellan kvinnors och mäns olika sätt att spela poker, samt över genuspedagoger och över vad som egentligen försiggår inne på damtoaletten under turneringarna…

Den 27 juli, det vill säga om bara några dagar, är min nuvarande hemstad stolt arrangör av sommar-OS. Man räknar i runda slingor med en miljon besökare i samband med spelen och staden kommer att vara än mer späckad med förväntansfulla turister som fyller Leicester Square, Piccadilly Circus och Oxford Circus till bredden full med förväntan och entusiasm. Räkna med sardinburksvarning på tunnelbanan och en del smygockrande. Men vad gör det när det trotsallt är OS?

26 sporter med 38 discipliner kommer utövas enligt 2012 års OS-agenda. Två dagar efter det att London valts till värd valde IOK att ta bort softboll och baseboll från programmet. Istället beslutades att ersätta dessa två mot två nya och valen stod mellan karate, rugby, golf, squash och rullsport.

Men, då följer den naturliga följdfrågan. När och om spelas det första olympiska mästerskapen i poker? Det är väl vida känt att poker är klassat som en sport, däremot inte som en idrott (märk väl skillnaden). Men är OS egentligen ett sport- eller ett idrottsevenemang? Det spelas redan ett separat OS i schack sedan 1927 – en enligt mitt tycke ”halvvägs där”-variant som åtminstone ger en strimma hopp om ett OS i poker 2052. Kanske kan en då 62-årig Viktor Blom ro hem en medalj i blågul träningsoverall…

Följ mig dagligen i poker- och London-livet i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Knappt har man kommit på ett avslappnat besök här vid Västerhavet, bland måsarnas skrin över granitklipporna, förrän jag hör att vännen och superbloggkollegan Simon Lindell önskar få veta mina synpunkter på vad en licens från LGA (”Lotteries & Gaming Authority”) på Malta betyder och vad den står för. Det är tydligen bara att dra upp fötterna ur saltvattnet igen, sätta ifrån sig kvällsgroggen och varva upp laptopen.

Att 5050-skandalen fortsätter att kasta sina slagskuggor över svensk poker är kanske lika ofrånkomligt som välbehövligt. För säkerhets skull, föranlett av enstaka anonyma forumråttor som envist försöker få det till att jag på något odefinierat sätt tiger stilla/är inblandad/har en dold agenda/vill hålla de inblandade bakom ryggen, upprepar jag här och nu vad jag redan sagt tidigare i Superbloggen: att jag vill se hela denna affär polisutredas ned i grunden, se alla kort hamna på bordet, och se de som är skyldiga dömas hårt och de som blivit förda bakom ljuset träda fram och förklara sin syn på saken. Dessutom: var förvissad om att jag ska återkomma om 5050 Poker, när väl de förhoppningsvis rejält nagelfarande utredningarna sagt sitt! Naturligtvis kommer vissa av dessa anonyma forumråttor att ändå framhärda i att försöka misstänkliggöra mig, trots att jag aldrig haft det minsta med vare sig med driften av eller ägarskapet i 5050 Poker att göra; men nu har du åtminstone hört MIN åsikt, raka vägen från mig. Vad dessa forumråttors egen agenda däremot i förlängningen är, bör du som läsare rätteligen spekulera i.

Med det sagt ska jag här självfallet efterkomma Simons begäran – men tillåt mig att inledningsvis dels be om ursäkt för att det med nödvändighet och motiverat av ämnet måste bli några politiska inslag här, dels motvilligt ikläda mig rollen som djävulens advokat för att förmedla vad som tydligen är en välbehövlig reality check bland Sveriges pokerspelare. Letar du efter total, hundraprocentig och garanterad rättvisa, plus garantier och trygghet? Då har du dessvärre kommit till fel universum, och bör som intellektuell motvikt lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=JQX4NPUAonI

Ja, hur mycket värt är det med en spellicens från LGA på Malta – eller för den delen från Kahnawake Gaming Commission i Kanada respektive Alderney Gambling Control Commission (AGCC), som bägge två hade utfärdat licenser för Full Tilt?

Mitt förslag är att du skriver ut nedanstående truism via din printer, och nålar upp den på väggen ovanför din dator:

INGET FÖRETAG, ORGANISATION ELLER MYNDIGHET ÄR BÄTTRE ÄN INTENTIONERNA, KOMPETENSEN OCH MORALEN HOS DE PERSONER SOM SITTER I DESS LEDNING OCH EXEKUTIVA ORGAN.

Har du skrivit ut den och satt upp den nu, samt läst igenom devisen en extra gång? Bra, då ska jag fortsätta.

Det är helt enkelt beklagligtvis så att livet inte åtföljs av några garantier för någonting – mer än ständig förändring samt i slutändan död och utplåning för oss alla. ”Kan man lita på att LGA har någon koll överhuvudtaget?” frågar Simon. Tja, exakt samma fråga skulle vi kunna ställa beträffande Finansinspektionen, Riksrevisionen, Lotteriinspektionen, Svensk Insamlingskontroll, Bilprovningen, FAR (branschorganisationen för revisorer och rådgivare) och ett antal andra kontrollinstanser, och det bistra men realistiska svaret är: Ja, en viss koll har de – men någon hundraprocentig koll existerar inte. Så fungerar varken livet eller universum.

Reality check 1: Om ett svenskt företag står under överinseende av statliga svenska Finansinspektionen, eller dess föregångare Bankinspektionen, kan det väl inte gå snett?

OM det kan gå snett; under bankkrisen i början av 1990-talet var på grund av gravt inkompetent agerande från ett antal ledande personer både Nordbanken och Gota Bank och flera andra banker på väg att försättas i konkurs, vilket skulle ha ruinerat mängder av småsparare. Staten tvingades gripa in, vilket ”fördelade” kostnaderna över skattebetalarkollektivet så att större delen av svenska folket drabbades i stället för enbart de med konton i banken. Samma sak när Carnegie år 2008 visade sig vara grovt misskött och på väg ned i putten med investerarnas pengar; då tvingades Riksgälden gripa in och överta banken. Vad hjälpte det att Bankinspektionen och sedermera Finansinspektionen formellt hade utfärdat motsvarigheten till dessa företags licenser, när det brast i kompetensen och moralen hos ett antal ansvariga personer?

Reality check 2: Men om en organisation övervakas av LO, TCO, SACO, Svenskt Näringsliv och revisorernas branschorganisation FAR tillsammans, då kan väl ändå saker och ting inte misslyckas?

You bet your ass they can. Föreningen Svensk Insamlingskontroll – som grundats just av den svenska arbetsmarknadens centralorganisationer LO, TCO, SACO och Svenskt Näringsliv tillsammans med FAR – övervakar bland andra Röda Korsets och Cancerfondens verksamheter, vilket inte hindrade Johan af Donner som innehaft ledande poster inom bägge att hinna svindla undan ett antal miljoner innan han till sist greps och dömdes till fängelse för grovt bedrägeri, grov trolöshet mot huvudman, grovt mutbrott samt på ett antal andra åtalspunkter.

Reality check 3: OK, det var ju trist – men våra folkvalda kommunpolitiker, vars agerande kontinuerligt övervakas av bland annat Riksrevisionen, måste väl ändå sköta sig klanderfritt?

Ha ha. Listan över exempel på egenmäktigt förfarande, maktmissbruk, förskingring och annat enbart från de senaste två årtiondena är längre än en påskpsalm. Det kanske räcker med att nämna den stora korruptionsskandalen i Motala – senare ironiskt omdöpt till ”Mutala” – här, om du som läsare inte insisterar på att jag skriver 5000 ord till i ämnet och med rader av exempel på inkompetens och girighet, trots Riksrevisionens övervakning.

Reality check 4: Låt vara att företag, organisationer och kommunpolitiker ibland fallerar… men staten högst upp måste väl ändå sköta sig, ständigt övervakad av media och väljare och allehanda kontrollorgan som den är??

Dream on, baby. Om du visste hur mycket av dina och mina skattebetalarpengar som pissats bort på idiotiska projekt, av politiker som styrs mera av klåfingrig partiideologi än av klarsynt pragmatism, skulle du brista i gråt. Det misslyckade, storvulna och politiskt betingade projektet ”Stålverk 80” till exempel kostade 100-tals miljoner som gick rakt ned i avloppet till ingen nytta. Tunneln genom Hallandsåsen står fortfarande och slukar pengar utan att ha blivit klar – trots att man påbörjade bygget för tjugo år sedan. Tro mig, du vill INTE veta hur många miljarder som statliga politikers ineffektivitet, bristande underlag och dåliga beslut har kostat genom åren, och som kunde ha använts bättre inom åldringsvården och skolan. Dessutom kan en regering i samarbete med riksdagen ändra spelreglerna från ena dagen till den andra. Fråga bara alla de pensionssparare från vilka den dåvarande regeringen åren 1999-2001 konfiskerade över en kvarts BILJON kronor ur AP-fonderna (fortfarande omtalat som ”den stora pensionsstölden”) och överförde pengarna till statskassan, vad de tycker om det tilltaget som än i dag förminskar pensionernas storlek! Här hjälper ingen övervakning i världen… mer än att vi väljare i efterhand kan visa vår vrede. Men fängelse för idiotiska politiska beslut? Tämligen sällsynt…

Reality check 5: Usch, vad hemskt. Men trygga statliga Svenska Spel, som har tillstånd från trygga statliga Lotteriinspektionen, kan väl ändå tack vare denna övervakning inte lura sina spelare på pengar?

Visst f-n kan de det. I januari 2007 lanserade Svenska Spel sin produkt Limbo, efter godkännande av LI – trots att det fanns allvarliga varningar från konsulthåll om att spelsyndikat skulle kunna arrangera ett så omfattande bolagsspel att vanliga spelare inte skulle kunna ha en chans att vinna. Mycket riktigt inträffade exakt det; och redan i mars, efter att spelet funnits i mindre än två månader, tvingades Svenska Spel med rodnande kinder att lägga ned produkten. Spelsyndikaten hade helt enkelt stulit för mycket pengar från chanslösa svenska vardagsspelare för att låta ruljangsen fortsätta. Vad fick statliga Svenska Spel att ignorera expertvarningar och ändå introducera ett spel som var så bristfälligt konstruerat? Och vad hjälpte Lotteriinspektionens tillståndsgivning och övervakning i det här fallet? Det är berättigade frågor… som vännen Simon gärna får svara på här.

Vad blir då slutsatsen av allt det här ovanstående? Den är att LGA, liksom Kahnawake Gaming Commission, AGCC, Finansinspektionen, Riksrevisionen, Lotteriinspektionen, Svensk Insamlingskontroll, Konsumentombudsmannen, FAR och en mängd andra kontroll- och överinseendeinstanser, om de styrs av tillräckligt energiska, kompetenta och moraliskt rättrådiga individer, aldrig någonsin kan ge några hundraprocentiga garantier men väl kan förbättra oddsen för oss spelare, skattebetalare och konsumenter. Och därutöver måste vi, var och en av oss, lära oss att ”värdera risker kontra vinster” som Simon så träffande formulerar det. Hur hittar vi spelsajter att känna oss trygga med? Vilka faktorer ska vi titta på, innan vi stoppar in pengarna?

En faktor är hur länge onlineföretaget har funnits; ett som redan funnits i tio år ger självfallet bättre trygghetsodds än ett som bara funnits i ett år. En annan faktor är om det har en riktig börsnotering (att särskilja från 5050 Pokers listning på en alternativ och något obskyr handelsplats för aktier, nota bene); att ett företag finns på de riktiga börslistorna innebär att det finns ytterligare förbättrande odds i form av krav på fristående revisorer som förmodas övervaka verksamheten. En tredje faktor är hur väl supportservicen fungerar; ring och testa! Och vad är erfarenheterna från de spelare bland dina vänner som redan haft spelkonton där ett tag; har insättningar och uttag och annat fungerat smidigt och klanderfritt, liksom själva sajten?

Se självfallet till att du inte har för stora belopp innestående åt gången; en onlinesajt är en spelplats, inte en bank!

Och, eftersom Simon implicit ställer den frågan till mig, vad anser jag då om Unibet? Det enkla svaret är att hade jag inte litat fullt ut på det företaget, hade jag inte ställt upp på att bli deras pokerambassadör. Mitt intryck av företaget efter åtta års samarbete, i form av relationer till anställda och chefer där samt hur verksamheten tett sig vid mina besök på Unibetkontoren och under arrangemang i olika länder, är ett av genomgående seriositet, långsiktighet och vilja att ge kunderna en bra spelupplevelse för pengarna. Oddsen på rätt sida, alltså.