Igår var jag och spelade live igen. Det har kommit att bli lite av en daglig vana. Tjejen jobbar hela dagarna, så vad bättre vis finns inte att fördriva en lång eftermiddag på än att sätta sig ner i en liten skål till bredden fylld med guldfisk?

En hand inträffade som jag skulle vilja höra era åsikter om. Jag tycker enligt mitt tycke att jag spelade handen korrekt, men lite perspektiv dör man inte av.

Jag hade suttit ganska tight större delen av sittningen på grund av kalla kort. Att get fancy med tre- och fyrbets vore inte lönt för de viker ogärna före floppen. Då jag dessutom just hade lurat två tomtar all-in preflop med QQ mot deras 1010 och 88 respektive (8:a på floppen) var jag ännu mindre benägen att leka trollkarl med halvslaskiga händer.

Jag började handen med drygt £400. Spelet var £1-2 med djupa stackar. Min aktuella motståndare, en medelålders herre, började handen med £243 och hade redan visat flera prov på fiskeri av den grövre graden. Denne herre var för övrigt samma man som synade sig all-in pre med åttorna i trevägs-all-inen med motiveringen att ”I thought you had two over cards…”.

Två spelare hade limpat och han höjde till £16. Det veks till mig i lilla blinden och jag svarade med att slå om till £48 med AK i spader. Limparna muckade och gubben synade. Fair enough.

Floppen kom Q-7-3 regnbåge och jag ledde ut för £62 i £102-potten. Han stekte en stund och synade sen. Turn kom en blank. Jag valde att checka och han checkade bakom.

River kom också den en blank. Det låg £226 i potten och han hade £133 bakom. Jag valde att checka av flera anledningar. För det första kommer jag bara att få syn av en bättre hand. Risken är stor att han inte kommer att vara benägen att vika någon form av träff (kom ihåg att deras synfingrar kliar mer än majoriteten övriga kunniga spelares). Har han en dam kommer pengarna att åka in oavsett. Har han esshög eller är tom kan han välja att bluffa och jag mjölkar värde från min hand. Om han ställer får jag dessutom goda synodds (£133 för att vinna de £359 som redan ligger i potten).

Om han ställer så räknar jag med att hans range 85-90% av gångerna är en dam eller tom. Att värdeställa med ett underpar existerar inte i deras verklighet. OM han skulle göra detta så vore det i hans ögon en bluff – och inte ett ställ för värde.

När jag hade checkat till honom började han skruva på sig, som om han verkligen var osäker på vad han skulle göra. Han började stapla sina chips och räkna dem om och om igen. Vid ett tillfälle var han en hårsmån från att checka (jag tror inte att det var nåt bullshit-move utan en genuin ”nästan-check”) men han hejdade sig. Plötsligt samlade han mod och skickade in såsen.

Jag tänkte och tänkte och tänkte men övertygades slutligen av pottoddsen att en syn vore korrekt. Jag hade spelat min hand väldigt uppenbart och även en firre skulle veta att jag var tom. Men av liveerfarenhet vet jag också att fiskar, trots vetskapen om att deras unkna par leder, hellre checkar ner sin vinnande hand än att fångas med handen djupt i kakburken. Sannolikheten att han skulle ha en dam eller vara tom ökade just. Av hans rangeperspektiv klingade esshögtom mer sannolikt än en dam. Men även om det vore 50-50 så vore en syn berättigad ur ett pottoddsperspektiv.

Jag synade och han muttrade: ”I guess you have me beat…”. Jag väntade på att han skulle vända upp sina kort eftersom det faktiskt var jag som synat hans all-in. Han drog ut på det, som om han skämdes inför bordet över att ha slaskat bort alla sina pengar på ett så onödigt vis. Slutligen vände han upp JJ och såg mäkta förvånad ut när jag nickade stilla i min stol och skickade handen i mucken. I hans ögon var stället ingenting annat än en bluff. Min read var korrekt, men ändå så fel…

Cash gamen är dagliga och uppdateringarna likaså. Du följer väl min blogg slaviskt?

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Nu väller spelarna in! Har varit en hel del att stå i då vi har folk på sex olika hotell och fyra olika ankomstdagar, Så blir det när man erbjuder valfrihet antar jag. Ikväll ska dock gänget vara samlat och vi beger oss mot Rio för WSOP-spel, rail och steakhousebesök.

Igår var det shoppingdag i väntan på övriga kvalare men vi hann med att se Cirque du Soleil showen Mystére. Helt ok föreställning men det finns långt bättre shower att se om man har chansen; KÁ på MGM eller Le Rêve på Wynn exempelvis.

Man vaknar otroligt tidigt här och det är rätt skönt att glida ner och leta upp ett bord med trötta grinders på morgonkvisten. Många av dem har suttit i över 12 timmar och spelar tämligen håglöst. Visserligen hjälper det ju inte en fisk som mig som jämt får in det dåligt ändå, men i alla fall. Nyvaken och pigg med en stor kopp blaskigt kaffe i näven finns det inte mycket som slår att bara sitta där och njuta av atmosfären och spelet.

Jag brukar rekommendera att man även kommer ut och ser stan medan man är här men just därför är morgontimmarna bäst. Är man uppe runt kl 05 får man ju lätt in ett 4-5 timmarspass och har ändå hela dagen framför sig.

Såhär såg det ut i Las Vegas igår kväll

 
Om man inte vill lira poker på morgonen är poolen ett bra alternativ. Värmen runt lunch och mot eftermiddagen blir ofta alltför outhärdlig!

Nåväl, nu är det dags för fortsatt planerande och roddande. Några golfsugna spelare i stan förresten? Kommer att försöka få ihop ett gäng för spel någon gång runt nästa helg. Jag är själv ingen golfare men ju fler desto roligare antar jag. För de som är med alltså, själv lär jag väl donera mina surt förvärvade till Dybban nånstans.

jens.jadback@nordicbet.com

I torsdags var jag på The Empire för att prova cash game-spelen. Värdet var bra och det slutade med att min nya London-svensk-bekant och jag stannade i tio timmar. Klockan 06:15 cashade vi ut för att leta reda på ett Donken för lite morgonstundande guld efter nästan ett halvt dygns motvillig espressodiet. 

Vi satt på samma bord, ett £1-2 med $400 i maxinköp. Spelet var vekt och passivt och den enda som egentligen utgjorde något hot var min nyfunna polare.

Ganska tidigt in i spelet skedde följande hand. Min fråga till er är om handen går att slinka enligt ert tycke eller om det bara är att betala av och se glad ut.

Bakgrund:

Min polare hade varit aktiv i flera händer redan och visade prov om att vara en stabil spelare med koll. Det är första gången någonsin vi spelar mot varandra, men jag vet å andra sidan att han är en ganska stabil vinnare på dessa nivåer live och han är en flitig live-cash game-grindare. Han började handen med cirka £400 och jag med £350 efter att ha tappat några småpotter. Den tredje spelaren involverad börjar handen med drygt £100. Flera av motspelarna tycks föredra att köpa in för £100-200, vilket får ses som shortstackat med tanke på att en standardhöjning pre är £10-15. Denne spelare var passiv och vek, som resterande skara runt bordet.

(Jag minns inte i detalj hur handen utspelade sig, men ska försöka att återberätta så sanningsenligt som mitt minne tillåter).

Fisken höjer till £12 och min polare synar. Jag synar i blinden (minns inte om det var storan eller lillan) med J10 i ruter. Floppen kommer en smarrig 2-9-K, alla ruter. På nån vänster får firren och min polare in hela fiskens stack; drygt £100 och bollen är plötsligt hos mig. Jag svarar med att ställa. Vad fisken har struntar jag i. Min polares range däremot kan vara såväl tvåpar, par med ruteresset som kicker, set eller en färdig färg. Av alla dessa händer så är det bara några få kombinationer som slår mig. Jag svarar med att ställa varpå han synar omedelbart. Han har A4 i ruter för floppade nötter. Fisken sitter med 99 och kan inget annat än att gilla läget att både han och jag har varsin färg.

Turn kommer klöver ess och river…

Ja, river kommer ett kort som inte borde komma. Ruter dam för en rivrad enout och straight flush. Det är en sån där sjuk trevägs-set-up som annars bara sker på film. Och när väl den sker på film så tycker man att manusförfattarna är töntar eftersom sådana där händer nästan aldrig sker i verkligenheten.

”Om” (jag vet att detta ord är förbjudet inom spelkretsar) turn vore en nia hade vi vunnit bad beat-jackpotten om £49,000.

Som kul kuriosa kan berättas att en dealer vittnade om att Blom varit inne någon gång och vevat med sina vänner. De satt på £1-2 (som för övrigt oftast är den enda nivå som rullar här) och Blom höjde till £77 pre varje hand. Uppenbarligen var han där för att dricka sig full och dra ut rädda fiskar för att sedan försvinna ut i London-natten på high stakes-champagnebord på nån nattklubb.

Glöm inte att läsa min dagliga blogg här.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Ett litet potpurri av saker och ting… Svenska Spels nya vinkling i sin reklam – som jag redan filosoferat över här i Superbloggen, se tidigare inlägg från 12 juni – fortsätter att dra kritik. Ett briljant satiriskt mothugg kommer från Martin Liby Alonso på ledarplats i Dagens Nyheter och kan läsas här:

http://www.dn.se/ledare/signerat/jackpott-i-statens-hyckleri

”Sup för sunda statsfinanser”, önskar att jag kommit på den ironiska frasen själv… 🙂 Men i sanningens namn kunde Alonso haft med truismen att vi ”valt att reglera marknaden” även när det gäller sådant som t.ex. livsmedelshantering och bärandet av mc-hjälmar.

Att 5050 Poker nu enligt ett pressmeddelande ”tills vidare” fryst alla in- och utbetalningar är illavarslande. Ännu är det för tidigt att säga vad det hela kommer att resultera i; men jag är glad att jag aldrig satt in några pengar där utan håller till på en beprövad sajt, och avvaktar ihop med resten av Pokersverige och liksom i fallet Full Tilt utgången, när alla – eller i alla fall tillräckligt många – kort lagts på bordet. Låt oss för spelarnas skull hoppas att det inte går så här:

På sajten där jag skriver mina huvudkrönikor,

http://se.unibet.com/poker/blog

kan du läsa ett nytt inlägg om såväl WiPHoF…

som om World Series of Gin Rummy; det finns som bekant andra goda spel om insatser, förutom poker!

Och från och med den 29 juni kan du på Unibet läsa mina dagliga krönikor från Las Vegas och WSOP. Ser fram emot att träffa gamla vänner och medkämpar på barrikaderna, som Chris Björin, Simon ”Dybban” Lindell, Jens Jadbäck, Mattias ”Pokerstar” Andersson, Sara Shalabi, Sören ”RockSweden” Lundberg och en hel drös andra! Ska det för sjätte gången i WSOP-historien bli en svensk på finalbordet i Main Event? Här är listan på de fem som klarat bedriften tidigare:

1997 – Chris Björin (9:a, 48 760 dollar)

1998 – Jan Lundberg (7:a, 112 500 dollar)

2004 – Mattias Andersson (8:a, 575 000 dollar)

2005 – Daniel Bergsdorf (7:a, 1 300 000 dollar)

2006 – Erik Friberg (8:a, 1 979 189 dollar)

Vi håller tummarna!

EDIT: Du hittar, apropå Alonsos DN-inlägg ovan, en alldeles färsk snapsvisa i kommentatorsfältet! 🙂

Problemet med Vegas är att det finns så förbaskat mycket att göra. Varje dag blir en ständig kamp i att fatta beslut. Turnering eller cashgame? Bellagio, Rio, Venetian eller Caesars? Sola eller besöka något sevärt? Äta kött, fisk, hamburgare, pizza eller nyttigt? Dricka vatten eller öl när servitrisen erbjuder gratis drinkar vid borden?

Jag fastnar ofta i besluten. Eller så får jag dåligt samvete för att jag ligger någon timma för mycket på rummet.

Sen är det ju så förbaskat enkelt att bränna pengar också. Inte bara på spel, utan på livet i stort. Jag hade egentligen lovat mig själv att inte spela några turspel alls när jag kom hit. Men det är svårt att hålla sig från helt. Man får helt enkelt offra ett par dollar och sätta upp det på nöjeskontot. Hittlls är jag dock av någon otrolig anlednig plus på galenskapen.

Så nu borde jag göra ett vad med någon där jag lovar mig själv att betala 500 dollar i straffavgift om jag närmar mig ett sånt där bord igen. Någon som är på?

Är i skrivande stund även upp en del på cashgame. Har i år spelat mindre turrar (har bara blivit en hittills) och mer cashgame. Om det är pengar man vill tjäna är det ett givet val,. Tyvärr är det ju alldeles för kul att spela turneringar för att kunna avstå denna extrema tidstjuv helt.

Det är tur för mig att Mattias Andersson kommit hit. Han går ju även under pseudonymen Ove Sundberg och är en jäkel på att hitta billiga alternativ och spara pengar. Att han lyckas med det utan att för den skulle verka snål är för mig en bedrift iav yppersta världsklass.

Att hålla i stålarna, och tänka smart, är en av de viktigaste grundpelarna som pokerspelare. Det gäller inte bara här i Vegas så klart, utan även hemma vid datorn. Det visar inte minst de ständiga problem som uppkommer med våra pokerbolag.

Senast är det 50/50 som stoppat utbetalningarna till sina spelare efter att ha blivit ovänner med Microgaming. Det står bara skrivet i stjärnorna hur mycket pengar det handlar om, men det står helt klart att spelare nu riskerar stora summor.

Jag har aldrig förstått varför man ska ha mycket pengar inne på pokersajterna. I stället är det bättre att förvara ett minimun där för att i stället ha ett ”safe” konto någonstans och bara föra över pengar när det behövs.

I den här branschen kan man sällan lita till hundra procent på någon eller något. Det är bara att inse. Inte ens att spela på de största bolagen har ju varit en garanti för att det inte ska kunna uppstå komplikationer. Jag kan själv vara en extremt blåögd och naiv människa och är av den uppfattingen att det kan vara lite charmigt att tro gott om folk och fä. Men i pokerbranschen är det en egenskap som kan kosta mycket.

De flesta stora bolag i dag är så klart väl skötta. Men det skadar inte att vara försiktig. Det är allt.

Så. Nu har jag bestämt mig för dagen. Rätat ut frågetecknen. Det blir Rio. Det blir rail av Mattias som spelar ett 1500 dollar Event. Det blir en Caesarsallad i spelarrestarurangen. Vatten att dricka.

Det finns inget bättre sätt att få pokerinspiration än att dra ut och kolla lite på WSOP. Jag älskar att gå runt och titta på alla förväntansfulla människor. Känna atmosfären. Se känslorna utanpå kroppen. Höra rasplet av marker. Det är poker för mig.

Edit: Vill ni kika på lite bilder och läsa inlägg av mer privat karaktär från Vegas kan ni göra det här. Och min första pokerkrönika från 45-gradig hetta ligger även den ute för läsning.

Ikväll blir det livegrind. Hittills under min Londontid har jag hunnit med tre pass, varav samtliga varit på The Vic.

Vid första passet som var en söndagkväll var värdet helt okej. Några tight-aggressiva grinders gjorde sin obligatoriska närvaro erkänd, men även på ett £1-3-bordet med £1,000 maxinköp fanns det gott om värde att skörda.

Vid min andra sittning, som var ett sent eftermiddagspass, var melodin en helt annan. Plötsligt lös fisken med en betydligt större frånvaro och samma spel var betydligt tuffare med konstanta tre- och fyrbets före flopp.

Mitt senaste pass var också det ett eftermiddagspass, men än tidigare på dagen. Då var endast ett fåtal bord i rullning och jag bestämde mig för att prova deras £1-2 (med £400 i maxinköp). Om än här fanns bättre värde så var spelet fortfarande kantrat av semikassa grinders. Med en hög rake och hög maxrake för dessa nivåer fann jag mig inmålad i ett hörn. Att slaska många potter skulle äta av min stack, men att sitta och nötgrinda skulle inte heller det kännas som framgångens guldiga gång. Slutligen bustade jag med KK mot AA efter att pengarna skickats in pre. Även om spelet var tight så är den svår, ja, direkt omöjlig, att komma ifrån.

Mitt mål är att så småningom testa samtliga kasinon med poker under olika tidpunkter (helger kontra vardagar, etc.) samt pokerklubbar för att ta reda på vilka ställen som erbjuder bäst spel och när.

Ikväll väntar turistgrind på det übercentrala ”The Empire”, beläget mitt på turistplågan Leicester Square.

Känner du till några pokermässiga smultronställen i London? Tips mottages varmt.

Glöm inte att läsa min dagliga blogg här.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Länge har jag i debatten hävdat (samt kritiserat existensen av det) att det enda svenska mästerskapet som arrangeras av staten och dess förlängda arm är Cosmopols/Svenska Spels ”SM” i poker, live respektive online. På den punkten, har jag nu omsider insett, har jag haft fel: det finns faktiskt ett SM till som arrangeras på samma premisser – det årliga SM i snapsvisor.

Den som vill läsa lite mer om detta SM kan gå in på

http://www.vinosprithistoriska.se/?id=155

där du också ser att sista anmälningsdatum är 1 september. Bakom SM i snapsvisor ligger för övrigt Spritmuseum (f.d. Vin & Sprithistoriska Museet), som drivs av en stiftelse vars styrelse ytterst tillsätts av staten – därav kopplingen.

Vi pokerspelare har som bekant sällan något emot etanol, vid lämpliga tillfällen. Har man varit med så länge som jag i branschen har man upplevt såväl segerskålarna i champagne, som gravölet efter en försmädlig utslagning. Att vi dessutom gärna, när vi spelar en turnering på främmande ort och har anledning att gå på lokal i flock, väljer ett dyrbarare och mera välsmakande vin än genomsnittet är knappast heller någon hemlighet. Livet är för kort för att dricka dåligt vin, som man brukar säga.

Kombinationen spel och alkohol utgör i själva verket en lång och ädel tradition, något som jag snuddat vid när jag vid flera tillfällen föreläst om spelandets kulturhistoria på bland annat Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, Göteborgs Universitet och Loughborough University i Storbritannien. I min specialsamling av föremål med anknytning till tärningar har jag dessutom ett flertal just dryckesspel där det ska kastas och klunkas efter olika regler.

Moderna kinesiska dryckesspelstärningar, där varje deltagares kast avgör om och hur mycket det ska inmundigas – samt om det ska vara deltagaren själv, bordsgrannen eller möjligen samtliga i laget.

Hur är det då med historiken bakom sådana spel? Den går tillbaka långt mer än tvåtusen år, i såväl väst som öst. I antikens Grekland spelade man redan på 400-talet f.Kr. kottabus, där det gällde att kasta jästklumpar (dåtidens viner var inte de bästa, i synnerhet inte när man tömde amforor eller trätunnor i botten) mot allehanda mål på andra sidan rummet. En variant på det är känd från det gamla Persien, där man i stället satt i ring och kastade föremål på små uppställda dockor i mitten: träffade man så att dockan trillade omkull i någon riktning, var deltagaren som dockans huvud pekade mot skyldig att dricka sin bägare i botten (och sedan få påfyllning), varpå han eller hon i sin tur fick kasta ett nytt föremål mot de kvarvarande dockorna – och så vidare, tills alla dockorna fällts.

Kineserna var dock de som introducerade kombinationen av ”spelkort” och alkohol, och det långt innan konsten att tillverka papper uppfanns. Man spelade då jiu p’ai, med små trästycken eller pergamentbitar med allehanda inskriptioner på. Spelet är för övrigt känt redan från 200-talet f.Kr. Principen var i grunden enkel: varje gång det var din tur tog du ett ”spelkort” (trästycke/pergament) på måfå ur skålen eller lerkärlet där de låg omblandade, och följde instruktionen – som specificerade till exempel hur många klunkar du skulle dricka, eller om yngste/äldste/mest pratsamme osv deltagaren eller till och med samtliga i stället skulle dricka eller något annat, förutom att man kunde tvingas till att deklamera eller sjunga impromptuverser till alkoholens lov etc… varje deltagare på en sentida kräftskiva eller midsommarfest känner kort och gott igen sig.

När väl konsten att framställa och trycka papper uppfunnits i det gamla Kina, kom spelkort att ersätta dessa trästycken och pergamentbitar. Framemot 1500- och 1600-talen nådde kinesiska dryckeskortspel sin höjdpunkt: kända konstnärer skapade uppsättningar med vackra illustrationer och kalligrafiska sentenser, och till och med några av kejsarna samlade på sådana kort.

Jiu p’ai-kort från omkring 1650, av den kände dåtida konstnären Chen Hongshou. Bilderna föreställer personer och händelser ur den kinesiska historien. Skriften på korten består dels av satiriska texter om dessa, dels av instruktioner i dryckesspelet.

Sådana ”vinkort” spred sig i alla samhällsklasser, och dryckesspelen med dem kunde utvecklas till rena kombinationen av teater och sångföreställningar och hyllades även av kända författare och filosofer, förutom att de spelen omvittnat också kunde fungera som dåtida gruppterapi i det hårt styrda och hierarkiska kejsardömet.

Ett annat klassiskt kinesiskt dryckesspel är touhu, som är ännu äldre än jiu p’ai; det har en nästan 2500-årig historia och än idag förekommer att det spelas, även om det blivit sällsynt.

Steninskription från Henanprovinsen under östra Handynastin (25-220 e.Kr.) och som föreställer ett parti touhu

I detta dryckesspel använde man sig av ett speciellt kärl med utbuktande nedre del (vilken man fyllde med bönor för att få en låg tyngdpunkt så att kärlet inte skulle trilla omkull) och kastade från lämpligt avstånd – oftast flera meter – små specialgjorda pilar och försökte få dem att träffa ned i kärlet. Förloraren i touhu, alltså den som fick i minst antal av sina pilar, fick traditionsenligt tömma en vinbägare i botten… vilket sannolikt inte förbättrade hans eller hennes träffsäkerhet i nästa omgång. Oftast användes 24 pilar: 12 var om man var två spelare, 8 var om man var tre, och 6 var om man var fyra.

Ett toko-kärl från Japan och 700-talet; spelet spred sig från Kina till Japan, fick namnet toko och blev även där mycket populärt.

Några av touhu-spelarna har gått till historien. Yanyang, som var konkubin till en distriktsguvernör på 200-talet e.Kr., kunde kasta pilarna så träffsäkert att hon fick dem att de landa i kärlet trots att detta placerats bakom en skärm som dolde det. Och eunucken Guo, som tjänstgjorde under kejsar Wudi omkring år 100 f.Kr., ansågs vara den bäste spelaren i hela Kina och var så skicklig att han som sitt ”partytrick” kunde kasta en pil så att den föll nästan lodrätt ned i ett tomt metallkärl och studsade tillbaka i handen på honom, över hundra gånger i sträck som bäst!

I dag finns många andra moderna former av dryckesspel, inte minst sådana som anknyter till filmer. En klassiker på varje amerikanskt collegecampus är ”The Big Lebowski Game”, där man ser filmen med samma namn på DVD i grupp och alla måste höja sitt glas och ta en klunk varje gång någon av rollfigurerna yttrar ordet ”f*ck”. Motsvarande regler – eller vad man nu ska säga – finns också för andra filmer, som till exempel Top Gun där man tar en klunk varje gång någons ”call sign” nämns – Goose, Maverick, Iceman osv – i replikerna.

Nå, det om dryckesspel för denna gång! Och jo, trots att det är statens förlängda arm som arrangerar SM i snapsvisor har jag för en gångs skull bitit huvudet av skam och redan nu skickat in tre nyskrivna bidrag till årets tävling… ”It’s the only game in town”, för att låna den klassiska repliken av Canada Bill Jones ur pokerhistorien. Och alla läsare tillönskas en trevlig midsommar!

Så. Äntligen. På plats.

Jag hade faktiskt lyckats glömma hur varmt det kan vara. Hur det är att stå mitt i en öken och samtidigt vandra i världens centrum. I Vegas. Där ytterligheterna är en norm snarare än ett undantag. 

Den 30 juni spelas en liten nätt satellit på Rio. Den kostar 25 300 dollar. Vinner du den får du vara med i  WSOP-turren ”The Big one for one drop” som kostar historiska 1 000 000 dollar i inköp. Några hundra meter bort, på samma kasino, sitter pensionärer och drar i 1-cents slots som om det inte fanns någon morgondag.

Natten spenderade jag på Bellagio och spelade 2/5 Texas. Jag älskar känslan av att spela mot medelålders mustaschprydda amerikaner med spelstilar så uppenbara att de lika gärna kunde ha vänt upp korten och smällt upp dem i den lite för svettiga pannan. Jag lyckades med min sedvanliga tur rivra ett fyrtal i damer mot en floppad slowspelad nötfärg. Potten blev fin så klart. Med mina mått mätt.

Tio meter i från mig, i Bobbys Rum, satt Viktor Blom och spelade något slags hitte-på-sökö. Eller Dealers Choice. Då var min ståtliga pott plötsligt inte mer värd än några big blinds…

Ett nytt avsnitt av Pokertudion släpps varannan dag. Nu – byta likblek mot brännskada.

Så har vi då fått den första kvinnliga WSOP-vinnaren på fyra år i ett öppet event! (Det årliga Ladies Championship anses inte som ett öppet event även om en och annan karl ogentlemannamässigt nog och med stöd av amerikanska icke-diskrimineringslagar ibland ställt upp där.) Den milstolpen inträffade i Event nr 29, $1000 Seniors NLH Championship, och med ett nytt deltagarrekord för en WSOP-turnering där alla har samma startdag – denna gång 4128 spelare. Segrarinna blev amerikanskan Allyn Jaffrey-Shulman, som därmed kunde stoppa imponerande 603 713 dollar i handväskan:

Den hon besegrade heads-up blev en tidigare ”November Niner”: Dennis Phillips, som tog sig till finalbordet och tredjeplatsen i 2008 års Main Event. Efter 249 föregående raka manliga segrar – förra gången en kvinna vann ett öppet WSOP-event var 2008, då Vanessa Selbst plockade hem ett armband – blev det alltså nu revansch. Jaffrey-Shulman är för övrigt brottsmålsadvokat till yrket, med över 25 år i den branschen, men arbetar numera som ”legal counsel” för pokertidskriften Card Player och skriver dessutom flitigt med artiklar i olika media i vilka hon argumenterar för ett legaliserande av onlinepoker i USA.

Det var inte heller vare sig hennes första WSOP-cash, utan den sjätte hittills, eller ens första finalbord, efter en sjätteplats i Omaha Hi-Low Split år 2005. Av intresse är också att det var andra gången i WSOP:s historia som Senioreventet vanns av en kvinna: den förra segern inträffade 2006 och togs av Claire Miller.

Därmed är årets WSOP ganska exakt halvvägs: i skrivande stund har trettio armband delats ut, och trettioen återstår. De tre event som kommer att tilldra sig mest intresse är Event nr 45 med start 24 juni, The Poker Players Championship med ett inköp på 50 000 dollar och där åtta olika discipliner varvas; Event nr 55 med start 1 juli, The Big One for One Drop med världsrekordinköpet 1 000 000 dollar; och förstås Event nr 61, The No-Limit Hold’em Main Event med det sedvanliga inköpet på 10 000 dollar. Vågar man gissa på bortåt 150 svenskar i det sistnämnda startfältet?