Mina små benskydd. Jag fick ärva dem 2001 av den då urgamla vänsterbacken Tälth. Han var 34 år och hade spelat fotboll i division 1. Eksjö storsatsade och gav Tälth 40 000 spänn för att hjälpa vårt division 4-lag upp i trean. Det hjälpte inte.

Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid ”Nu ska vi ha kul!” innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.

En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.

Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.

I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.

Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.

Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.

Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .

Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.

I kväll skiter jag i pokern och hejar fram Sverige mot Ukraina. Ibland rår inte ens mitt älsklingsspel på denna briljanta bollsport.

.

Ni känner alla till William Thorson. Men känner ni honom?

Få svenska pokerspelare har stuckit ut mer genom åren. Vissa skulle kalla honom en dryg pojkspoling, andra en född vinnare.

– Vissa kan säkert ha uppfattat mig som dryg. Men den uppfattningen fick de nog från när jag var yngre. Som ung pokerspelare var man helt enkelt tvungen att ha rätt mycket skinn på näsan för att överleva. Det funkade inte om man lät folk sätta sig på en, säger William själv.

Jag hängde en dag med storebror Thorson. Kanske får era förutfattade meningar vatten på sin kvarn, eller så raseras era fördomar. Även om ni fortfarande inte kommer att lära känna honom, så får ni i alla fall en liten inblick i hans liv.

Och jag är inte så vit som det ser ut i poolen. Färgen försvinner liksom någonstans genom kameran. Egentligen är jag så där nygräddat fräsch som vilken strandraggare som helst. Med det fattar ju ni…

I veckan har det pågått en pokerturnering i Stockholm. För dem som följer Aftonbladets pokersida kan det ha varit svårt att veta. Liv Boerees poolparty-skada tycks ha varit av större nyhetsvärde än Poker-SM.

Och jag vet. I de innersta pokerkretsarna får man inte kalla Cosmopols SM för SM. Men nu är saken den att de flesta pokerspelare ger blanka diskbänken i om man vinner en SM-titel eller ej – det är pengar och prestige som räknas. CC:s SM var på många sätt unikt i år med sina 295 deltagare.

Inte för att deltagarantalet faktiskt steg mot förra året eller att förstapriset på dryga 760k var sensationellt stort, utan för att det är det mest högklassiska startfält som någonsin skådats i en turnering på svensk mark.

Jag har vant mig vid att grinda vardagsturrar och cashgame hemma på kasinot för att få ihop pengar till en och annan sötebrödsdag. Motståndarna består i bästa fall av fulla norrmän och lokala hjältar. Jag trodde att det relativt låga inköpet på 10k skulle göra SM till en värdefull guldgruva med få proffs. Jag hade fel.

Väl på plats insåg jag snabbt att jag skulle bli tvungen att göra en avancerad uppgradering av pokertänk. I stort sett var hela Sveriges pokerelit närvarande. Vid varje borde satt 3-4 proffs. Det är ett motstånd långt svårare än en vanlig EPT.

Som en riktig skön lokal medelålders hjälte utbrast på mitt bord.

– Men herregud! Vilket bord alltså. Vilka spelare! Och mitt i allt sitter jag. Världens mest underskattade Matsson!

Mitt äventyr slutade redan första dagen efter att ha sprungit in i Stefan ”Matadoren” Mattssons vackra AA. Hur kommer det sig att vissa alltid lyckas hitta kort i rätt lägen? Och hur man själv alltid träffar toppar i fel? Det händer bara mot nötproffsen också och aldrig mot de flulla norrmännen. Jag förstår inte. Har så mycket att lära…

Ett stort grattis till göteborgaren Daniel Erlandsson som till sist överlistade så väl rutinerade Daniel Möller och superduperrutinerade Peter Eichhardt som stod sist kvar.

Erlandsson är värd respekt, bugningar och applåder. Inte för titeln, den betyder inte så mycket, utan för att han lyckades vinna den tuffaste pokerturnering som någonsin spelats på svensk mark. En turnering som tyvärr råkade flyga under radarn och gömmas bakom Liv Boerees vrist…

Efter Dybbans uppmaning om att man för farao måste leva så har jag försökt att göra precis det. Är mitt inne i en stretch med sex veckors intensivt jobb utan lediga helger. Ok, idag är jag faktiskt någorlunda ledig och därför tar jag mig tid att äntligen ta tag i min försummade del av den här bloggen.

Jag har de senaste veckorna inte haft tid att engagera mig i ankdammen. Det har varit seminarie på Malta, möten till höger och vänster, presentationer från Betsson, roddande inför SuperWeekend i Tallinn nästa vecka, sedan bär det av mot WSOP och Las Vegas veckan efter det och ovanpå alltihop det vanliga grindandet av mailboxen som aldrig vill bli tom.
Jag har betraktat vår lilla värld lite utifrån, åtminstone känns det som det. Eller det kanske är fel ordval, jag kan väl definitionsmässigt inte betrakta vår värld utifrån? ”Med en viss distans” ändrar jag mig till då. Det har varit både nyttigt och intressant. Samtidigt som man skakar på huvudet åt hela ankdammen så inser man att man själv ju är högst delaktig i den. Uppifrån sin utsiktspunkt ser man dock snabbt att världen är full av ankdammar med andra ankor, gäss, svanar och skräniga fiskmåsar.

Jag dyker ofta in i magins värld. Läser forum, bloggar, följer diskussioner. Och vet ni vad? Den ankdammen ser precis likadan ut. Det tjafsas om vilka kortlekar som är bäst, spaltmetrar om vilka näsdukar som är snyggast att trolla bort, öppna krig om hur man bäst dresserar en duva. En debatt på ett av forumen är snart på väg att mynna ut i handgemäng någonstans i Kalifornien. Varför då? För att de inte kan enas om vilken gubbe på 30-talet som först kom på hur man blandar en kortlek på ett visst sätt.

Igår var det dags att besöka världen utanför igen. Jag var inhyrd till Bingo Rimérs studio för att underhålla gästerna med lite close up magi vilket jag gärna kör med gamblingtema. Målet är för övrigt att få underhålla på Lotteriinspektionens julfest 2014.
Hur som helst, jag förväntade mig att få observera livet och skeendet i ytterligare en ankdamm. Jag var där för att jobba såklart men någonstans ville jag ändå se drama. Jag ville se ankmunnarna viska bakom ryggen på varandra och slåss om karriärsmöjligheterna. Jag ville se blod! 

Plötsligt insåg jag att jag förväntade mig ett liknande skådespel jag själv deltar i. Fast på en annan plats, en annan scen.
Mina något makabra fördomar infriades dock inte. Varför? För att de var just fördomar. Jag förväntade mig att den ankdamm jag så hastigt doppade tån i skulle vara på ett visst sätt, att ankorna skulle kvacka och skräna. Men det gjorde de inte.

För visst har väl även branschen för lättklädda damer sina baksidor. Visst läser vi väl om det kaos som råder, droger på Stureplan, unga tjejer som vill lyckas, trafficking och tyska bordeller.
Kan det vara så att det bara är ytterligheterna som rapporteras? Glättiga reportage från glammiga fester på Playboy Mansion eller containrar med flyktingar från finanskrisens östeuropa. Det finns självklart mellanting.

Jajjamensan, det fanns gott om plastfyllda damer på gårdagens tillställning men såvitt jag kunde se var ingen av dem nyanländ i en container eller drogad. Det fanns även en hel del killar på plats, även de måna om sitt utseende. De hade trevligt och jag måste klyschigt nog säga att det faktiskt var den bästa publik jag uppträtt för.
Inga sneda blickar någonstans, bara en riktigt bra fest dit alla hade kommit för att ha roligt.

Mina fördomar krossades i tusen bitar och lämnades kvar på golvet i Bingos studio. Kanske är det det som krävs för att man ska förstå? Man måste kanske se det med egna ögon?

jens.jadback@nordicbet.com

Idag när jag spelade cash game inträffade följande scenario (OBS! antiklimaxhand). Jag är intresserad av att höra era synpunkter på handen, för jag är med facit i hand inte helt nöjd med hur jag spelade den.

Bordet är niomanna. En duktig reg mittenposition säger 3,5bb. Både han och jag har fulla inköp. Att slå om pre med nior och tior tycker jag inte om, eftersom man oftast sitter djupt i skiten när väl det blir action pre. Just nior och tior är de händer jag statistiskt förlorat allra mest med genom åren, därmed spelar jag dem försiktigare numer.

Jag synar på knappen med 99 och vi är ensamma om att se floppen komma 2-2-4, två klöver. Han leder ut för 5bb varpå jag höjer till 13bb. Men, han nöjer sig inte med det utan höjer tillbaka ganska smått; närmare bestämt till 30bb. Vad ska jag göra och hur skulle jag kunna ha spelat handen annorlunda ur ett långsiktigt perspektiv?

Och förstås så följer du min blogg slaviskt – varje dag!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Jag satt alldeles just och körde en cash game-sittning från ett centralt café i London. Vid bordet bredvid satt mamma, pappa och två barn, alla italienare, och ungarna förde ohejdat ett jäklar AD/HD-liv vilket knappast hämmade den irritation som följde med diverse utdragningar. Mesig svensk som man är knöt jag näven i i fickan, gnisslade tänder och kastade några onda ögon åt deras bord och spelade sen vidare.

Ett läge inträffade som ni alla garanterat känner igen er i. En spelare höjer 2,7bb UTG (en lös, slaskig spelare som jag då trodde var stabil men som senare kom att visa sig vara en riktig jubelåsna) varpå jag slog om till 7bb från lilla blinden med AsQk. Han synar och floppen kommer 8-10-J, alla hjärter.

Nu till frågan: Är det ens lönt att kontsatsa? Jag menar inte enbart mot denna spelare, utan mot randomspelare överhuvudtaget. Tänk på att jag dessutom sitter ur position.

Och förstås så följer du min blogg slaviskt – varje dag!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

På sajten

http://sv.pokerstrategy.com/news/world-of-poker/Dan-Glimnes-kr%C3%B6nika:-Spel-p%C3%A5-film-och-i-andra-medier-(del-1)_60384/

har jag nu skrivit del 1 i en liten exposé över hur spel använts, uppvisats och getts roller i bildmediet, som till exempel i klassikern ”Casablanca”

och i pjäsen ”Dealer’s Choice”

och i TV-serien ”Vänner”

samt i mängder av andra sammanhang, så välkommen dit att läsa. Och ha en trevlig nationaldag, kära läsare!

Då och då när jag är ute och reser stöter jag på oväntade ting som av ena eller andra anledningen är — eller ibland åtminstone med lite fantasi ser ut att vara — poker- och gamblingrelaterade. Och självklart åker digitalkameran eller mobilen upp för att föreviga motivet! Jag har samlat på mig hundratals sådana bilder under årens lopp, och tänkte bjuda på ett minisvep här. Ta det för vad det är: en stunds visuell underhållning och eftertanke.

Vad sägs om det här pianot som jag såg i London? Notera att det har inbyggda skärmar vid vilka besökarna kan slå sig ned och spela till exempel elektronisk blackjack eller videopoker samtidigt som de avnjuter underhållningen…

Och i Paris häromåret gick jag förbi en butik med damskor som av någon outgrundlig anledning djärvt satsade på gamblingtemat när de skyltade:

Kortvakter (card protectors) har jag sett många av i mitt liv, från kramdjur till skelettdel från en människa — ägaren till den senare var kirurg i Los Angeles och hade opererat bort den missbildningen från en av sina patienter — men under en turnering på Golden Nugget i Las Vegas satt jag bredvid en luggsliten och illa klädd äldre man som ovanpå sina hålkort i varje giv omsorgsfullt placerade ut ett litet mässingsföremål från Gamblers Anonymous, alltså en spelmissbrukarnas förening. Något sa mig att han inte borde ha suttit där…

Den här namnskylten utanför ett sommarhus hittade jag på en av öarna i Göteborgs skärgård. Tufft efternamn, om man nu skulle råka hamna i spelbranschen!

På en restaurang i Tallinn hade de bland fiskrätterna även ”The River King” på menyn…

… och när vi ändå är inne på mat och gambling hittade jag restaurangen ”Full House” på ett av kasinona i Singapore:

På en av barerna på Aria i Las Vegas hade de drinken ”Vegas Baby!!!” på listan. Jo, den var mycket insmickrande i smaken och bara miniparasollet fattades…

Och var annanstans än i Vegas stöter man på cigarrer av märket ”No Limit”? 🙂

I en butik på kasinot Gold Coast, även det i Las Vegas, hittade jag en flaska av det vita vinet ”Her Majesty” med klart spelkortsinspirerad formgivning:

På den årliga spel- och leksaksmässan i Nürnberg har Europas största spelkortstillverkare, belgiska företaget Carta Mundi, alltid skålar med sådan här frestande choklad för sina besökare i montern:

Den här vägskylten står bara någon halvmil från där jag bor i det fagra Södermanland; kanske rätt adress för den som försörjer sig på dagliga online cashgames?

Och jag ska avsluta med något udda; på landsbygden utanför Dublin stötte jag på den här frikyrkan, med ett namn som jag än i dag undrar över varför man en gång valde:

Det var det för den här gången — ett nytt ”gamblingrelaterat” bildsvep kommer vid tillfälle!

OK, jag säger det direkt här i inledningen – detta är en totalt oförblommerad, ogenerad och respektfylld hyllning till den störste någonsin inom svensk poker:

Just det, Christer Björin, som inlett strongt i årets WSOP genom att ta sig till heads-up i Event nr 4, Seven Card Stud Hi-Lo. Tyvärr föll han där, men inget ska förminska den superstarka prestationen att vara hårsmånen ifrån att ta sitt tredje WSOP-armband genom tiderna! Bara fyra andra svenskar kan skryta med att ha var sitt sådant armband.

Och ingen annan svensk kommer ens i närheten av att visa upp en sådan meritlista i turneringssammanhang som Björin. Tittar man på de officiella listorna i databasen hos Hendon Mob börjar antalet livecashar för Björin närma sig trehundra… och då ska man veta att det finns åtskilliga mindre nationella och internationella turneringar som hamnar ”under radarn” men där han också har placerat sig.

I skrivande stund ligger Björin på 61:a plats på The All-Time Money List, med över 5,2 miljoner inspelade dollar – han är för övrigt den ende svensken med på topp 100 där! Björin är även ende svensk på topp 100 vad det gäller cashar sammanlagt i WSOP: hela 62 stycken. Det placerar honom som femma totalt på den listan, före storheter som Johnny Chan, Daniel Negreanu, Phil Ivey och Scotty Nguyen! Lägg till det att han varit på finalbordet både i WSOP Main Event (1997 i Las Vegas då han slutade nia) och WSOPE Main Event (2009 i London då han slutade sexa), och att han dessutom cashade i WSOP Main Event både 2008, 2009, 2010 och 2011: cashar Björin i Main Event även i år blir han historisk, som den ende i världen någonsin att göra det fem år i rad.

Och hans lista på turneringscashar inkluderar förutom no-limit hold’em även disciplinerna mörkpoker, Omaha, sjukorts stötpoker, HORSE, razz, deuce-to-seven draw, lowball, eight-or-better, short-handed, pottlimit, fixed-limit, high-low, WSOP, WPT, EPT, SM, UKIPT, GPT, WPF, USPC, British Open, Scandinavian Masters… inget verkar vara honom främmande.

Kanske kommer någon av nutidens unga stjärnor – Viktor Blom, måhända, eller William Thorson eller Martin Jacobson eller någon annan – en dag att överträffa Björins summa i inspelade turneringscashar. Men då ska man ha klart för sig att dessa young guns klivit fram i en helt annan era, med helt andra förutsättningar: när poker redan varit medialt högprofilerat och väletablerat internationellt, och såväl deltagarantal som prissummor regelbundet slagit nya rekord årligen.

Jag har tidigare när jag skrivit om Chris betecknat honom som både svensk pokers grå eminens och vår främste slitvarg. Första gången jag träffade honom var 1994 i Las Vegas, och redan från första stund var han vänlig och hjälpsam mot mig som då var en helt obekant landsman. Han har under åren medvetet valt att föra en diskret tillvaro, undan rampljuset; men inom pokervärlden har han alla sina medspelares djupa respekt, både som formidabel motståndare och för sitt oklanderliga uppträdande där han aldrig någonsin talar illa om någon. Att Chris Björin i Poker Magazine år 2008 av över tvåhundra kollegor här i landet röstades fram till Sveriges gentlemannamässigaste spelare är välförtjänt bortom all diskussion.

Om det någonsin inrättas en svensk motsvarighet till Poker Hall of Fame, är Chris Björin – denne primus inter pares, ”främst bland jämlikar” – det självskrivna valet till att vara den förste som röstas in. Dessutom kan jag av personlig erfarenhet säga att han är ett högeligen underhållande bordssällskap, full med anekdoter om gamblingvärldens många udda karaktärer. Den om den stackars rumsbetjäningen – det här är kortversionen – som kliver in på hotellrummet i Kanada och frågar om det ska vara någon frukost och får svaret ”Nä, men kolla med min kompis i andra sängen” och gör det, och upptäcker en livs levande björn som ligger där under täcket, är magnifik. Chris, du bara MÅSTE få ur dig dina memoarer någon gång! Behöver du till äventyrs en spökskrivare vet du var jag finns… och hela Pokersverige kommer att hålla tummarna för dig när du startar i Main Event i årets WSOP. You’re The Man!

Jag hade planerat att dra till Stockholm i morgon för att spela SM på CC. Men. Blev under veckan smittad av ett ”virus”.

Det känns som om det skulle kunna vara dödligt. Just nu äter det mig innifrån. Det täpper till mina luftvägar. Stoppar upp mina tankar genom att fylla huvudet med en molande värk. Skär som rakblad i halsen. Tvingar fram pärlor av svett från min hud. Och översköljer mig med hostattacker.

Kort sagt, jag är förkyld. Viilket innebär att det är synd om mig. Mycket synd. Mycket synd.

Ligger och kollar på nyheterna. De handlar bland annat om terrormördade barn i Syrien och att en 17-årig flicka hittades hängd i ett träd i går bakom en skolan i Stockholm. I den lilla del av världen som kallas Sverige, i min oas som kallas soffan, lyckas jag ändå få det till att det är synd om mig. En blekfet, snart medelålders man, med en dunkudde bakom huvudet och fötterna vilande på soffbordet bredvid en färsk paradisask och nyköpta blomster i en kristallvas. 

Mina problem är så mycket större än en täppt näsa och ond hals…

Om jag blir bättre åker jag nu och spelar dag 1b på måndag i stället. Några fler som ska dit? Jag hoppas på att det blir en något bättre struktur på turneringen än vad det var förra året, då man började med 10k i marker. 1-timmes blindsperioder förvisso. Men 20k är vi väl ändå värda? Ni kommer att kunna hitta info och liveuppdateringar här, då den gode Valterego är och rapporterar för poker.se

Förutom denna oerhört ädla önskan om mer marker så hoppas jag att världen kan få tillfriskna vid min sida. Att fredsplaner och polisutredningar går i rätt riktning. Att vi tänker på dem som verkligen behöver styrka. Och nej, jag ingår inte där…