Ni som följer min dagliga blogg (vilket jag förutsätter att ni samtliga gör! Misstänker därmed att det måste vara något fel på min bloggs counter…) känner till att jag är en nyfrälst aktietorsk. Mitt enda mål med mina nutida pokersittningar är att skeppa varenda dinar in på min aktiedepå. Det är exponentiellt roligare att spela med konkreta vinstmål snarare än planlöst famlande och pengabränneri på faen och hans mosters slisk och slask. Detta höjer underhållningsvärdet under pokersittningarna och man spelar för ett högre syfte.

Mina aktieteorier bygger på aktiv handel av stora och stabila bolag med syftet att nyttja de vardagliga intervallsvängningarna om några procent i båda riktningar. Når en given aktie ett förutbestämt procentvärde baserat på just den aktiens historiska svängningar säljer jag av allt (om aktien gått upp) eller köper på mig ett förutbestämt antal ytterligare om kursen sjunker. För utan några större nyheter så svänger börsen upp och ner lite som den känner för det. Det är mer psykologi inblandat än man kan tro. Att köpa på sig en skock bolagsandelar för att sedan sitta på sin fläskiga rumpa och vänta in plusset imponerar föga mycket.

OBS! Denna är en exempelgraf stulen någonstans ifrån intranätet och är inte min egna. Tyckte bara den såg hipp ut med alla de snygga färgerna.

För några dagar sedan sålde jag av så gott som hela min depå, trots att det innebar cirka en och en halv procents förlust. Efter att ha läst och researchat världspolitiska nyheter – ett gebit som jag alltid annars gett blankaste något i – misstänker jag att det stundande Greklandsvalet kommer att påverka börserna runt om i världen negativt. Folk är oroliga för vad som kommer att hända med euron, om Spanien dras med i fallet et cetera.

Vad har då detta högfärdiga dravel om aktier och världspolitik med en pokerblogg att göra?

Det är min övertygelse att framgångsrik aktiehandel och framgångsrik poker går hand i hand. Utan att vara särskilt rutinerad i min aktiesidokarriär märker jag ändå hur grundtänket är detsamma. Man vill maximera vinsterna och minimera förlusterna. Detta gör man genom att läsa av sina motspelare/marknaden i bästa möjliga mån utifrån den information man tilldelats. Såväl i poker som inom aktiv aktiehandel måste man ha en väl uttänkt strategi för att kunna fatta ständiga EV-plusbeslut. Det handlar inte om att ha rätt varje gång. Det handlar om att skaffa sig ett långsiktigt övertag samtidigt som man håller onödiga risker i schack. 

Att ständigt kunna avvika från sin grundstrategi för att omständigheterna ändras är vitalt inom båda områden. Kan du i pokern inte anpassa dig efter bordet och växla till en annan EV-plusspelstil lär du finna problem med att hitta plusset. Kan du inom aktiehandel inte förutspå halvuppenbara dippar så pinkar du i motvind, min vän.

Själv glädjs jag nu åt varje dags röda siffror och ser fram emot en mycket fin sommarrea…

Och förstås så följer du min blogg slaviskt – varje dag!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Jag tycker att saker och ting ska vara enkla. Om man är med i en tävling ska man inte behöva slå knut på sig själv för att ha chans till vinst, till exempel.

Som att man måste spela ett visst antal händer eller rejka en förutbestämd summa för att kvalificera sig. Eller få massa likes på facebook och skriva 300 twitter-inlägg. Nä, tävlingar ska vara enkla. Så när jag nu fått vara med och utforma en egen tävling kan jag självklart inte frångå mina principer. I keep it simple.

Priset är också viktigt. Det finns väl ingen som vill tävla om inte priset känns som en värdig morot? Sponsor-kepsar och åtta år gamla pokerböcker av Sklansky går bort för min del. Det känns bättre att koncentrera sig på ett enda pris – som någon faktiskt vill ha och har nytta av.

Det hade, i vanlig ordning när jag kört tävlingar för er, kunnat handla om en räkmacka. DET är ett pris som faktiskt håller måttet i alla lägen. Men variation förnöjer vardagen så nu blir det något annat. Något lite mer pokerinspirerat.

Poker-VM i Las Vegas är i full gång. Själv kommer jag i år att göra en riktig långkörare och bo där under en hel månad med start 17 juni. Jag ser redan framför mig hur min fräkniga hud kommer att falla av i bitar under ökensolen. Men det positiva överglänser det negativa. Jag är väldigt förtjust i Vegas.

Nu har alla ni kära bloggläsare här på Aftonbladet chansen att få hänga med mig dit. Chansen att vinna ”Dybbans drömresa”.

I paketet ingår:

– Flyg t o r: Arlanda – Chicago – Las Vegas
– Boende för två personer på Venetian Hotel (totalt 9 nätter)
– En middag på restaurangen Mitzumi på hotellet Wynn
– Helikopter från Las Vegas till Grand Canyon (med skywalk)
– En valfri show på Cirque du Soleil
– En David Copperfield-show

Och. Ni får givetvis ta med en vän att dela upplevelserna med. Jag förstår om mitt sällskap inte duger fullt ut. Resan pågår mellan den 3-12 juli.

Förhoppningsvis vill ni även hänga lite med mig och spela en pokerturnering eller två. Jag tror det kan bli rätt kul…

Det enda ni behöver göra för att delta i tävlingen är att skriva ner en motivering till varför just du (och en kompis) ska få åka på min drömresa. Det finns bara en regel – och det är att motiveringen får vara på högst 140 tecken, långt som ett twitterinlägg.

Då jag själv är med och väljer ut vinnaren uppskattas personliga och humoristiska bidrag. Men kör på bara. Krångla inte till det!

Maila din motivering till pokertavling@svenskaspel.se

Döp ditt mail till ”Tävling Superbloggen” och skicka med personuppgifter och telefonnummer. Sen är du klar!

Hoppas någon tycker att det låter intressant och skulle kunna tänka sig att uppleva ”Vegas baby!” med mig.

Vill ni fördjupa er ytterligare i detaljerna kan ni göra det här.

Trevlig kväll på er!

I år fyller – enligt traditionen – sandwichen 250 år; och det är ett höglimitparti kort som vi har att tacka för det!

Det sägs att den brittiske adelsmannen John Montagu (1718-1792), med titeln den fjärde earlen av Sandwich, en kväll 1762 satt och spelade cribbage om rejäla insatser med några vänner i sitt hem (enligt andra källor ska det ha skett på hans klubb i London). Efter några timmar blev Montagu ordentligt hungrig men ville inte lämna eller avbryta spelet eftersom han låg plus, utan beordrade i stället sin betjänt att hämta uppskuren rostbiff mellan två brödskivor; det skulle förhindra att flott hamnade på hans fingrar såväl som på hans kort. Detta ganska praktiska sätt att konsumera snabbmat på utan att behöva sluta spela kort spred sig omgående bland Montagus medgamblers och andra adelsmän, som började beställa in ”the same as Sandwich!” – och så föddes det som skulle bli en tradition världen över.

Intressant nog beskrevs John Montagu redan av sin samtid som ”en av landets mest omoraliska och korrupta personer”, och var en av de ledande medlemmarna i den mycket ökända Hellfire Club. En annan som också var medlem en tid men sedan uteslöts – bland annat för att han klätt ut en apa till Djävulen och släppt lös denna under ett klubbmöte så att Montagu blev attackerad – var John Wilkes, som därmed blev Montagus svurne fiende. Det sägs att en gång när de råkade stöta på varandra, omgivna av andra människor, utbrast Montagu föraktfullt: ”Min herre, jag vet uppriktigt sagt inte om ni kommer att dö i galgen eller av pesten!” på vilket den snabbtänkte Wilkes med len stämma ska ha replikerat: ”Det beror, ers nåd, på huruvida jag omfamnar era principer eller er älskarinna…”

Jag är trött Dybban. Jag är fullkomligt utmattad av monopoldebatten. Att läsa boken ”Spela Lagom!” var lite som ett avslut för mig. Någon annan har sagt det hela bättre än jag helt enkelt. Det finns nu väldokumenterat (och i ärlighetens namn mer nyanserat) av bättre skribenter än jag och även om man säkert kan önska sig lite till i form av allmänhetens förståelse så kan jag inte tillföra något mer. Det finns absolut fler aspekter att ta upp än som gjordes i den boken men dels har jag redan framfört dem och dels är jag inte rätt man att ta upp dem igen.

Jag är trött på så många saker. Saker som jag ger monopolet skulden för. Det är småsaker som att man måste vänta på utlandsuttag eller betala hutlösa transaktions- och växlingsavgifter hos svenska banker för att nämna ett par. Men det finns ytterligre några saker jag är mer trött på än dessa.

Jag är trött på hyckleriet. Att Svenska Spel ständigt påstår sig agera i folkhälsans namn. Det. Är. Inte. Sant. Det är lögn och förbannad dikt. Och nej, monopolet kom inte till för att svenskarna höll på att spela bort hus och hem. När det höll på att hända infördes ett förbud. Ett förbud kan man hävda är för folkhälsans skull. Detta förbud luckrades undan för undan upp. ”För folkhälsans skull?” skiner du säkert upp och frågar. Nej, för statskassans skull.

Du tar själv upp alkoholen som en jämförelse. Hur man kan ha missat att Svenska Spel och Systembolaget jobbar på så fundamentalt olika sätt med så vitt skiljda resultat övergår mitt förstånd. Visst finns det ett godtycke i Systembolagets verksamhet men vi super mindre än övriga Europa och vi super framförallt mycket mindre än för 100 år sedan. Mission accomplished för Systembolaget. Inte för Svenska Spel.

Jag är trött på att inte kunna spela låglimitpoker på den lokala klubben. Jag har ärligt talat inte rulle för att spela poker för tusentals kronor på Casino Cosmopol. Vad som stör mig än mer än det är att vi på grund av detta måste gå under jord och riskera polistillslag varenda gång vi vill prova på det som du och flera andra duktiga och bättre bemedlade spelare som råkar bo i storstäderna kan göra när som helst.

Mest av allt är jag trött på den förbannade stigmatiseringen allt det här innebär, både som spelare och spelbolagsanställd. Jag är så trött på att se den nyinflyttade grannen nervöst skruva på sig på andra sidan häcken när man berättar att man har poker som intresse. Man riktigt ser hur han förbereder sig på att man snart måste sälja och flytta. Jag är trött på att se den nya bekantskapen på middagen få ögon stora som tefat när man berättar att man jobbar för ett ”utländskt spelbolag”. Jag är trött på att höra darret i deras röst när de försiktigt frågar om det inte är olagligt att åka till Malta och jobba. Som om de föreställde sig att man åker till Corleones tomatodling och kindpussar Marlon Brando.

NordicBet fyller tio år i år Dybban. Tio år. Kan man inte kräva att byråkratins kvarnar borde mala snabbare än så? Kan man misstänka att förändringen låter vänta på sig eftersom såväl socialistiska som borgerliga regeringar förhalar monopolets fall i syfte att låta Svenska Spel stärka statskassan så länge det överhuvudtaget är möjligt? Men du har rätt, bollen är redan i rullning.

Allt det här har vi diskuterat hundratals gånger. Jag vet att du är en kanonbra kille Dybban. Jag vet att du vill andra människor gott. Jag ser dig inte som en dålig människa för att du jobbar på Svenska Spel. Vad fan, hade jag varit i dina skor hade jag nog också tagit jobbet. Du vill jobba med det du älskar och det är absolut inget fel i det. Vi vill alla samma sak. Men jag ska berätta vad som gör mig lite bedrövad.

Jag har funderat länge på om jag skulle skriva det här i någon blogg men nu gör jag det. När det kommer till monopolet har jag slagits med näbbar och klor i ankdammen. Jag har svingat än hit och än dit. Jag har alltid själv vetat att jag inte är ett dugg lik den nidbild som monopolets företrädare försöker måla upp av de privata aktörerna. I mitt arbete har jag alltid försökt vara schysst, försökt att använda mitt sunda förnuft. Jag har alltid försökt skapa win-win situationer för såväl bolag som spelare. Poker är ett speciellt spel på det sättet, för det tillåter sådana upplägg.
Jag har sagt till folk att ta en paus om det gått dåligt, jag har hållt överförfriskade spelare borta från casinoborden på resor, jag har försökt se till att kvalarna i varje stad fått se annat än bara en grön duk och en kortlek. Jag har ringt runt och pratat med spelare i riskzonen, stängt konton både på egen begäran och på riskanalys från Responsible Gaming avdelningen, gått kurser och läst en hel del på egen hand om spelmissbruk och ansvarsfullt spelande och så vidare.

Jag har kort sagt varit en människa. Jag vill absolut inte att någon far illa av att spela men det händer så klart ändå. Och då är det vårt ansvar som människor att ta tag i det. Det spelar ingen roll om man är anställd av monopolet eller en privat aktör. Vi gör det för att vi är människor och inte för att det ser bra ut på ett papper som vi sedan kan vifta med i marknadsföringssyfte. Det kan låta hur jävla klyschigt det vill, men så är det.

Men genom hela den här debatten, inte minst i den här bloggen, så står det rätt klart att det ignoreras. Svenska Spels propagandaavdelning har hamrat in sitt budskap i många svenska hjärtan. Att deras spel skulle vara mindre farliga än någon annans. Att man riskerar mer genom att inte spela hos dem. Det är i själva verket tvärtom. Men budskapet är så starkt att det inte spelar någon som helst roll vilka argument man lägger fram. Många har svårt att släppa den bild av verkligheten de matats med sedan barnsben.

Jag har till och med mottagit rena hot från vissa personer som inte gillar min inställning till monopolet. Självklart handlar det om enskilda dårar och ingen annan än de själva kan hållas ansvariga. Men alltihop; stigmatiseringen, det hårdnackade försvaret av det man tror är en av folkhemmets sista stöttepelare, den inbillade välviljan, förmågan att helt blunda för faktum och slutligen hoten…

…det gör att man känner att man snart kan skita i vilket. Man kan ju lika gärna leva upp till den där nidbilden. Varför anstränga sig? Varför ta ansvar? Man känner sig som killen som just kommit ur fängelset ibland. Man vill göra något bra men man är redan stämplad. Brännmärkt. Vad spelar det då för roll?

Jag kommer fortsätta kämpa så klart. Men ibland känns det som att man är på väg att tappa den lusten. Det är DET som skrämmer mig.

jens.jadback@nordicbet.com

De brukade titta på mig, rynka på näsan, och fråga.
– Men är inte din pappa pastor?
Då tog jag en stor klunk öl och svarade.
– Jo…
– Men då får du väl inte dricka.
– Varför inte?
– Ja, men. Det får man väl inte om man är kristen?
– Inte? Varför?
– Det står ju i bibeln!
– Jaså, var då?

Det hade de givetvis ingen aning om – för de hade ju aldrig öppnat boken.

I själva verket kommer den här demonisering av alkohol inte från kristendomen utan Sveriges egna traditioner. Vi höll, bokstavligen, på att supa ihjäl oss under 1800-talet. Och under stora missförhållanden och hungersnöd, Sverige var ett fattigt land, valde svenskarna att offra en stor del av vår potatis och säd på att producera öl och brännvin i stället för att äta oss mätta. Vissa fick till och med ut sin lön i sprit i stället för pengar.

1829 drack en svensk i snitt 49 liter sprit per år, sägs det. Och då kan vi ju räkna bort barn och en del vuxna som inte drack alls.

Det var kanske inte så konstigt att nykterhetsrörelsen fick ett starkt fotfäste. Hand i hand med nykterhetsrörelsen växte också frikyrkor upp. Därför tror många än idag att alla kristna är nykterister.

1922 röstade 49 procent (!) av Sveriges befolkning JA till ett totalförbud av alkohol. Många av dem var kvinnor som tröttnat på att deras män söp bort familj och jobb. Var det konstigt att de röstade ja till ett förbud? Absolut inte. Hade vi tyckt det var konstigt om de hade röstat ja till ett förbud idag? Antagligen.

Tiderna förändras och vad som kan ha sett ut som en nödvändighet då verkar absurt idag.

Även om en del tycker att restriktioner på vissa saker (som spel och alkohol) har spelat ut sin rätt i dag, och tycker att det är upp till den enskilda individen att bestämma själv, så finns det väl ingen som inte förstår varför dessa restriktioner kom till? Eller att de har gjort stor nytta för vårt samhälle?

Hade inte staten gått in och reglerat svenskarnas alkoholkonsumtion så är det mycket som tyder på att det hade gått åt helvete.

Men tiderna förändras. Om man lever som kristen finns det mängder av texter i bibeln som inte stämmer in på verkligheten. Som man måste revidera och tolka annorlunda. Det finns väl ingen som har en get att offra till sin förstfödda, eller vad det nu kan vara? Vi lever i en annan värld i dag. Förr eller senare hinner tiden i kapp oss och vi måste anpassa oss efter det samhälle vi lever i.

Men det betyder inte att något som är fel i dag var fel då. Det går helt enkelt inte att förenkla det så.

Jag tror det samma gäller vårt spelmonopol. Vi svenskar har aldrig haft något större problem med det – för vi har vant oss vid vårt Stryktips och tyckt att det fungerat. Vi har liksom varit nöjda med det som varit och inte brytt oss om mer. Först nu ser marknaden annorlunda ut.

Andra aktörer har stora ekonomiska intressen i vårt spelande. Spelarna själva tror jag faktiskt är rätt nöjda med dagens utbud. Visst skulle väl en del pokerklubbar vilja kunna verka mer i det fria. Men som individuell spelare har vi det rätt bra i Sverige. Vi har rätten att spela på alla nätsidor som finns och är helt fria att spela på vilka pokerklubbar vi vill.

Ändå förstår jag varför många gärna ser att spelmonopolet förvinner. I dag är det i flera avseenden gammaldags. I dagens samhälle ses Monopol nästan som något odemokratiskt och individkränkande. Även om folk är hyfsat nöjda med utbudet (de kan som sagt spela var de vill) så har det blivit en principfråga att de inte vill känna sig reglerade av staten. De vill bestämma själva. Det ligger helt naturligt i det mänskliga att vilja det.

Men varför inte bara ta ett djupt andetag? Det finns ingen anledning att hata spelmonopolet eller kalla dem som jobbar för det för ”hantlangare” eller ”lakejer” som om dessa människor strider mot de mänskliga rättigheterna.

Bollen är redan i rullning. Det är väl uppenbart för alla att något är på väg att hända? Tiden har hunnit i fatt oss. Men tiden måste också få rulla för att vi ska få en förändring. Rom bygdes inte på en dag. Byråkrati tar tid. Och i ibland måste verkligheten få sjunka in lite innan vi kan ta till oss den och anpassa oss efter den.

För att citera lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt:

För övrigt är det alltid lika kul att höra spelare som anser att vare sig Svenska Spels företrädare eller tillsynsmyndigheten kan något om ”verkligheten”. Som Harry Truman sa: ”The only new thing in the world is the history you don´t know”.

Något kommer att hända. Men om det inträffar om två, sju eller femton år vet ingen. Tills dess kan vi väl bara agree to disagree, eller bara agree, huruvida dagens system fungerar och gör nytta? Kanske kan vi till och med använda en vänlig ton? Jag vet bara att vi ibland vet saker som vi inte vet. Och att Jesus i själva verket var en hängiven vindrickare. Han till och med brände eget – med hjälp av vatten.

Det var en jädra tur att han inte härjade i Sverige i början på 1900-talet. Då hade de flesta kyrkor vägrat släppa in honom…

Boken ”Spela Lagom!” – se ett tidigare inlägg nedan – är nu recenserad av mig på

http://se.unibet.com/poker/blog

där jag ger den en definitiv köprekommendation för dess spännande insikter och värdefulla hårdfakta! Som författarna själva summerar dagens spelmarknad: ”Svenska staten, vars spelbolag kom till som ett verktyg för att motverka spelandet, har tagit täten i en utveckling mot fler och snabbare spel, med allt högre insatser.” Faktum är att författarduon inte drar sig för att använda uttrycket ”kapprustning” när det gäller att beskriva hur både de inhemska och de utländska spelbolagen slåss om kundernas pengar.

Vad blir nästa spel att erbjudas oss spelare?

Som sagt, köp boken! Och framförallt ni som redan hunnit läsa den, välkomna med egna och kompletterande synpunkter i kommentatorsfältet!

De flesta dagar flyter det på som det ska. Man vinner några, förlorar några, men slutar dagen med blåa siffror. Sen kommer dagar då det inte går att förlora. Timingen är spöklik. Alla bluffar duckar undan syn. Allt stål får betalt och alla värdesatsningar synas ner av någonting marginellt sämre.

Men…

Sen kommer dagar som man i efterhand önskar att man hade spenderat under täcket i horisontellt läge precis hela dagen. I fredags var en sådan dag. De kommer inte ofta, men gud ska veta att de svider och bränner svedda hål i såväl rullen som i pokeregot.

Under mitt första varv fick jag två KK och en AK – och förlorade samtliga. Två KK till… bust, bust. AA? You do the maths. När väl man träffade en okej flopp åkte man på den ena utdragningen surare än den andra. Och varje gång man vek marginella händer pre, händer som A4 suit (när det försås trebetats pre) eller K10 off i position så hade man floppat det ena monstret efter det andra och både dubblat och tripplat i samtliga lägen.

Och vad gör man då? Jo, man fortsätter att veva med tron och förhoppningen om att det måste vända snart. Vänder det? You do the maths…

Men, som man säger: Tur i spel, otur i kärlek. Jag har verkligen tur i kärlek, så den dag jag börjar slakta obönhörligt får jag kanske ta mig ett rejält snack med frugan och reda ut vad fasen som försigår…

Och som vanligt så glömmer du inte bort att läsa om mina dagliga upptåg och observationer i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Ni får ibland läsa här att vi skriver i Sveriges största pokerblogg. Det är visserligen sant. Men om man ska vara ärlig så är det inte något att svinga sig i liarna och banka sig på bröstet som Tarzan för. Konkurrensen är inte mördande. Sanningen är att antalet pokerbloggar ute i cyberrymden antagligen är färre än på många, många år.

De flesta pokerspelare som finner inspiration till att börja skriva om poker tappar nämligen suget efter ett tag. Oftast brukar förluster gå hand i hand med den där omotivationen. Det är inte så uppfriskande att skriva om att man gulat. Inget bra för självförtroendet heller. Eller så har det helt enkelt att göra med att de tappar intresset för skrivandet och är för lata.

I dag finns det bara ett fåtal som faktiskt bloggade när jag började själv 2008 och fortfarande skriver. Mattias Pokerstar är en. Rosjon en annan. Valterego en tredje. Och Lapproffe. Dessa har en gemensam nämnare. De bloggar även om att annat än poker. Jag tror det har varit en avgörande faktor till varför de fortfarande finns med oss. (Påminn mig gärna om jag glömt några gamla klassiker? Ja, vår egen Glimne förstås. Men han ser jag mer som en krönikör än bloggare. Tills nu då. Rätt eller fel?)

Jag vet i alla fall en pokerbloggare som jag inte nämnde. Koivulainen. Men det var med flit. För honom kommer ni att få stifta bekantskap med här – i senaste avsnittet av Dybban flyttar in.

Det är kul att träffa människor som man har följt i många år genom en blogg. Man målar upp en bild av personen som kanske inte alltid stämmer. Jag fick i alla fall lära känna sidor av Robert ”Koivulainen” Sihvonens som man inte har fått genom hans skrivande. Och det var enbart till hans fördel.

De som redan har tröttnat på min nuna kanske hellre vill läsa något. De hittar pokerkrönikor här. Den senaste handlar om missförstådda pokerspelare.

Någonstans i ett lummigt Göteborg sitter jag och får sprutorgasmer av vädret. Vissa dagar är så enkla att leva. Som sommarens första kortbyx-dagar.

Ibland blickar man framåt så mycket att man glömmer att leva nu. Men såna här dagar är det omöjligt att inte ta vara på nuet – vilket är bra. Mycket bra.

Och sällan är man så glad åt att vara pokerspelare som under dessa dagar. Då är det lätt att glömma press, bad beats och sinande bankrulle. Hur mycket man än förlorar så äger man i alla fall sin egen tid. Det finaste av allt.

Så. Ta vara på tiden. Och varandra.

Inte nog med det. I dag är det den 25:e. Dagen bankkonton fylls med nya löneutbetalningar. Dagen som vi alla älskar.

Efter mörkrets inbrott lär jag därför smyga mig ner mot kasinot för att försöka fylla på spargrisen. Om jag har tur finner jag ett par trevliga norrmän på plats. Norrmän gör sig aldrig bättre än vid pokerborden. Jag älskar dem som denna kortbyx-dag.

Och jag tänker ta tillvara på dem. Deras tid. Deras härliga dialekter. Deras skratt. Deras historier. Deras pengar.

Lev nu allihop. Lev – för farao!

Vid andra besöker var vi småsvultna efter vår första fiskelycka. Eller rättare sagt: efter min fiskelycka. KalleKanin hade spelat 5-10 ($1-2 motsvarande), trots att han spelar både tio och tjugofem gånger så högt online. Han sa att han på grund av sina magra liveerfarenheter inte hade lejonhjärta nog för att hålla discopulsen i schack varje gång han försökte sig på något move. Detta resulterade i att han spelade tråktight lågvarianspoker.

Vid incheckningsdisken signade vi båda upp för 10-20 ($2-4 motsvarande, liksom senast, och med djupa stackar). De pekade på det enda 10-20-bordet och sa att det var fullt och att det redan var två före i kön. Och så frågade tanten i luckan om vi ville sätta oss på 5-10. Fine, tänkte vi, för matta för att vänta ut en klonkstol. Innan jag gick till mitt designerade bord sa jag åt henne att låta mig stå kvar i 10-20-kön.

Spelet kickade igång och jag gjorde några mysiga spel där jag checkade mina mediokra eller missade händer på floppen (efter att ha höjt pre) och istället slaskade på med tomma turnhöjningar. Detta gjorde jag tre gånger och de la sig varje gång.

Bordet var gemytligt och trevligt och folk pratade och hade roligt. Jag tycker om när firrarna sitter och myser ihop samtidigt som de låter markerna sippra som sand mellan sina fingrar. Men, någon gulade och någon tyckte visst inte att spelet var så kul ändå. Plötsligt var vi bara fyra och bordet bröts med motiveringen att minst fem spelare måste sitta ner för att bordet ska rulla.

Vi skickades alla till nya bord, varpå jag upptäckte att tantaskrället hade tagit bort mig från 10-20-listan. Tilt på den! Skulle jag tvingas sitta hela kvällen och spela låglimitspel mot donatorer? Jag orkade inte bemöda mig förklara att jag ville ha tillbaka min köplats, av den enkla anledningen att de inte skulle fatta.

Nytt bord, ny fisk. Här la de sig inte heller särskilt enkelt pre och några av de som satt där satt stolta som Phil Ivey och Stu Ungar tillsammans i sina fluffiga stolar. Efter att ha fått mest lankor under de initiella tio minuterna fick jag äntligen KK. UTG limpade varpå jag slog om till 60 från knappen (fortfarande på 5-10). Lilla blinden kallsynade och UTG synade likaså. UTG och jag hade båda drygt 2,000, medan lilla blinden hade cirka 1,000.

Floppen kom 5-7-J regnbåge. En ganska farlig bräda mot två spelare med tanke på alla stegdragsmöjligheter. Det checkades till mig och jag ledde ut för 160, innerligt hoppandes att någon satt med KJ, eller något liknande. De båda synade och turn kom 5. Det checkades åter till mig. Denna gång sa jag 400. Lilla blinden synade och UTG la sig.

River kom 3 och lilla blinden ledde ut för 400 (och hade efter det 250 bakom). Jag antog att han varken kallsynat pre med 46, eller för den delen heller inte hade fiskat på turn med ett stegdrag efter att brädan hade parat – framförallt inte med så lite bakom. Nej, stegen var utesluten. Set i sjuor skulle han kunna ha och med tanke på hur värdelösa de är här skulle han också kunna ha någon kombo av en femma, även om den inte kändes särskilt trolig ändå. Mest kändes hans hand som AJ, KJ eller QJ – händer som han ville värdesatsa på river för att inte riskera att checkas ner. Jag tänkte att knekten bör täcka större delen av hans range varpå jag ställe honom för hans sista 250:ing. Han synade och såg förvånad ut. Sedan fläkte han över 45 suited.

Efter att ha vunnit potten skulle det häcklas. Håhåjaja, han började pocka på min uppmärksamhet och ställa frågor på spanska – ständigt flinandes/hånflinandes, som en subtil gestikulerad ”lilla-ponken-plutti-nutte-klapp på huvet”. Jag kokade inombords och ignorerade honom för hans dåliga beteende. Efter en stund sa någon annan vid bordet till honom och han höll äntligen sin glappande hånfulla flabb. Det lös i hans ögon att han tyckte han spelat ut mig totalt. Att han gjort ett synnerligen vackert värdespel, alla gator.

Efter den handen repade jag mig aldrig. Flopparna kom torra och korten serverades kalla. Jag slutade sittningen på 1,600 pesos back (2,450 SEK).

Oavsett så lämnar jag Argentina med bra minnen, såväl pokermässiga som turistiga.

Och som vanligt så glömmer du inte bort att läsa om mina dagliga upptåg och observationer i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com