Jag har inte spelat fotboll på flera månader vilket gjort att mina stortånaglar inte är blå för första gången på år och dar. På något sätt vill jag uppmuntra dem lite – säga till dem att de är vackra.

Tog flyget upp i landet. De här norrländska skogarna, djupa som ögon, är skrämmande vackra. Snön börjar smälta även här nu. Dripp dropp. Som i vackert.

Landskapet får mig att tänka på Sigur Ros. Ett isländskt band jag lyssnade mycket på under mina studier i Chicago. Brukade med slutna ögon ligga med hörlurar om natten i mitt karga studentrum och nynna med i låten nedan. Ingen bra idé. Musiken fick mig att längta hem och känna mig ensam. Mest för att det var så utommänskligt vackert en natt på andra sidan havet.

Det finns mycket vackert i världen. Och det vackra gör olika saker med oss. Men ingenting slår väl ändå en straight flush i ett live-cashgame? Fick denna handen när jag lirade på CC förra veckan. Till råga på allt klonkade motståndaren in nötfärg på river och skickade i eufori in hela stapeln mot mitten. Lättare pengar är svåra att tjäna.

Finns det någon skönare situation i poker än när man på river har bästa tänkbara hand och motståndaren är på väg att slänga i väg en stor bet? För mig är det en känsla av ren njutning, en pokerns nirvana, när slumpen behagar älska mig som sitt nyfödda barn.

Flopp från vänster. Min hand 54 i klöver, motståndaren hade AJ med A i klöver. Vackert som mina stortånaglar, de norrländska skogarna och Sigur Ros på samma gång, kan jag i min enfaldhet tycka…

På Lapproffes läsvärda och eminent uppkäftiga blogg (http://lapproffe.blogg.se) har han och jag nyligen trejdat anekdoter om mc-åkande genom Europa och till och med så långt bort som till Nordafrika. Må vara att vi har våra meningsskiljaktigheter när det gäller det språkliga i bloggar, men nog finns det mycket som förenar honom och mig förutom intresset för poker: en smak för äventyr; ett lätt anarkistiskt drag; och en fäbless för vanvördnad gentemot makthavare och överhet.

Som ett exempel på det senare kan jag nämna att när riksdagen för några år sedan tog bort de sista av adelns privilegier, föranledde det en greve (?) Mörner att skriva en insändare i Svenska Dagbladet i vilken han beklagade detta och tyckte att adeln gott kunde fått ha kvar dessa rester, som ett erkännande för inte minst de insatser hans förfäder gjort för Sverige. Då tog det fyr i mig: jag skrev och fick publicerad en svarsinsändare där jag påpekade att mina egna förfäder i form av inkallade bonddrängar och torpare minsann också blött och dött på Europas slagfält, utan att ha fått något motsvarande erkännande. Dessutom påminde jag sagde Mörner om att vi på det hela taget haft samma förfäder, han och jag: över 90% har inte ens varit däggdjur.

Men mc-anekdoterna fick mig att minnas en del annat crazy stuff som man gjort under årens lopp. Jag kommer ihåg en januari när jag ställde mig på landsvägen och liftade genom ett snöigt Europa ned till St Moritz i Schweiz, enkom för att åka Cresta Run som i en månadstidning ägnats en artikel med titeln ”Världens farligaste kälkbacke”, med bilder och allt. Det lockropet avgjorde saken: det var bara att packa en liten ryggsäck och sträcka ut tummen.

Cresta Run är en 1200 meter lång kälkbacke med en höjdskillnad på mer än 150 meter mellan start och mål, och man åker i högfart mellan isiga vallar framstupa på en minimal kälke (kallad ”skeleton”, skelett) med ett glidsäte:

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten, men jag gjorde the quick-and-dirty: höll upp mina gamla diabilder mot ljuset och fotograferade av dem med digitalkameran på nära håll. Och här är jag i betydligt yngre dagar, i full mundering på Cresta-klubbhusets trappa, med tjocka armbågs- och knäskydd av läder, knogskydd av metallplattor, och skidglasögon och störthjälm:

Cresta Run är adrenalinaction av första rang. För den som aldrig åkt något liknande är det svårt att återge känslan av att ha hakan en decimeter över isen i bortåt 120 kilometer i timmen när man låtit glidsätet åka hela vägen fram och ligger platt för luftmotståndets skull och det går som fortast. De enda ”bromsarna” man har utgörs av fyra grova metallspikar framtill på vardera kängan, och man styr kälken genom att dels flytta sin vikt, dels välja vilken fot man använder för att köra ner spikarna i isen med.

Dessutom fick min dag på Cresta Run-banan en oförglömlig start, eftersom den inleddes med en tyst minut i omklädningsrummet för en brittisk åkare (Rory Nielsen – hans namn har etsat sig fast) som dagen innan gått av banan i Shuttlecock-kurvan och avlidit. Jag erkänner utan omsvep att det var med skakiga ben och hårt bromsande som jag gjorde mitt första åk… men sedan när man började vänja sig vid banan gick det förstås fortare och fortare.

På listan med crazy stuff står också bungyjumpet på 216 meter från Bloukrans Bridge i Sydafrika, då världens högsta kommersiella hopp: här får jag hjälp att vagga fram till kanten, eftersom man har samma gångstil som en pingvin på väg hem från en svensexa när man väl fått på sig sele och karbinhakar och personalen bundit ihop smalbenen och fäst linan där:

När man några år senare satte nytt världsrekord och öppnade bungyjumpet på 233 meter från Macau Tower, fick jag förstås inte missa det tillfället:

Annat crazy stuff som man gjort sig skyldig till påminns jag om via mitt paraply- och skohornsställ i hallen – tomhylsan efter en sovjetisk 122-millimetersgranat till en bandhaubits:

Den har jag desarmerat själv, under tiden som FN-sergeant i Mellersta Östern. Som tiominutersthriller är sysselsättningen svårslagen: först vickar man loss själva granaten från hylsan, sedan bryter man lackförseglingen, så pillar man omsorgsfullt och för hand ut de tätt packade påsarna med sammanlagt 5-6 kilo förstklassigt sprängämne, och SEDAN, när hylsan är helt tom, vågar man sig äntligen på att skruva loss tändhatten i botten och det oändligt försiktigt. Don’t try this at home; ett enda felgrepp och resterna av dig får plats i en Konsumkasse.

Vid det här laget frågar sig säkert min handfull av kritiker, medan de förbereder sig på att sprida vitriol över kommentatorsfältet, vart den där j-a präktige Glajmen med sin cylinderhatt och von oben-attityd egentligen är på väg i ett blogginlägg som till synes spretar åt alla möjliga håll. Och svaret är: mot en reflexion som jag gjort tidigare men nu fördjupats av nya insikter.

Den reflexionen är att en villighet att ta och bedöma risker är en ofrånkomlig del av det psyke som krävs för att kunna spela framgångsrik poker. När jag träffar Chris Björin, svensk pokers grå eminens och en man som har min oreserverade, totala respekt inte bara för sitt track record utan också för sin lågmälda vänlighet och sitt alltid lika vårdade språk, ser jag en man som diskret men obändigt plöjer sin egen fåra genom verkligheten. Lugnt accepterar han i sitt yrke risker som är långt större och högre än vad den trygghetsfixerade svensken i gemen någonsin kan vänja sig vid. Detsamma gäller andra framgångsrika vänner och bekanta inom poker- och gamblingvärlden: Johan Storåkers, Anton Wigg, Gunnar Östlind, William Thorson och många till… alla kännetecknas de av att inte bara kunna kyligt analysera och hantera större risker än ”normala” medborgare, utan också av att aktivt söka upp situationer där större risker finns, men där samtidigt också de potentiella belöningarna därmed blir större. De – och jag, i juli kan jag fira 23-årsjubileum av senaste gången jag hade en fast anställning – har helt enkelt valt ett annat liv än revisorns, snabbköpskassörskans och bilmekanikerns. Hade det inte varit för min egen ådra av villigt risktagande, hade jag aldrig dragits till pokerbranschen för tjugo år sedan.

När staten i sin visdom för ett antal år sedan införde PPM-systemet med de orange kuverten och där vi skattebetalare i nåder skulle få välja vilka fonder vi kunde satsa en del av våra pensionspengar på, svämmade tidningarna över av placeringsråd på temat trygghettrygghettrygghet. Själv gjorde jag tvärtom: insåg att de stålarna sannolikt skulle utgöra en så liten del av mina framtida pensionspengar att jag lika gärna kunde se dem som ett alternativ till Solvalla. Därför klev jag in till det lokala SEB-kontorets placeringsrådgivare och bad om tips på några riktiga högriskgamblingfonder.

Han bleknade. Det är inte ofta man ser en bankkamrer blekna, men han gjorde det faktiskt och började stamma något om att sådana placeringsråd fick han helt enkelt inte ge. Jag erbjöd mig att skriftligen avlasta honom från allt ansvar bara jag fick de där råden, men han vägrade gå med på det. Där gick helt enkelt gränserna för hans mentalitet. Något säger mig att han inte var någon pokerspelare…

Risktagandet tenderar att ha dåligt rykte bland människor som inte förstått hur Universum fungerar. Dess delvisa okontrollerbarhet går på tvärs mot mångas önskan om att uppnå visshet i livet, men ”tryggheten”, varnar som bekant häxorna i Macbeth, ”är den dödliges huvudfiende”. Det är kanske ingen händelse att det klassiska grekiska ordet för rättvisa, dike, kommer av ett verb som betyder kasta; just i bemärkelsen att kasta tärningar. Eller som Chuck Yeager – den förste pilot som sprängde ljudvallen, i oktober 1947 – har formulerat det: ”Man koncentrerar sig inte på risken, man koncentrerar sig på de resultat som en sådan risktagning kan uppnå.”

Driften att spela, har litteraturprofessorn Felicia Campbell konstaterat, bejakar ”äventyraren inom oss” – samma del av den mänskliga naturen som strävar efter förändring, det okända, faran, allt som är nytt och stimulerande. Det är samma drift som får oss att pröva nya vägar, att bestiga Mount Everest, att starta företag; den driften har fört oss från Afrikas savanner upp till den internationella rymdstationen ISS. Vår villighet att ta risker gör oss till de varelser vi är och går hela vägen ned i DNA-kedjan, genom årmiljarderna ända ned till Livets ursprung… och vi pokerspelare är helt enkelt bättre på att bejaka den driften än genomsnittsmänniskan.

Nej, det handlar varken om monopol, att spela poker mot dagisbarn eller om Wäzzter Lunds DVD.

Det har varit en del kommentatortraggel gällande reklam på senare i Superbloggen. Varken Jens, Glimne, Dybban eller jag är särskilt spammiga av oss. Samtliga av oss representerar pokerbolag, antingen i form av anställning eller sponsring. För att tillhöra varsitt bolag och för att skriva på Superbloggen gratis (!) kan ingen säga att vi varken utnyttjar eller missbrukar mediautrymmet till produktplacering eller bolagsfjäsk.

Tittar du på film på TV får du stå ut med reklam. Inte ens om du köper eller hyr den kommer du undan trailers och spam. Lägg hundra spänn på en valfri bio och du får stå ut med femton till tjugo minuters Cloetta-hjärntvätt innan du kan vältra dig i snutrullens billiga upplösning.

Vi skriver här för att underhålla er, kära läsare, och för att bidra till poker-Sveriges utveckling. Att i bästa mån föra spelets utveckling framåt. Men likaså vill vi kunna hjälpa de som valt att satsa pengar på oss, de som tror på oss och vill arbeta med oss – de respektive bolag som vi har i ryggen. Utan dem hade flera av oss sannolikt inte skrivit i Superbloggen. Vi är inga sell-outs och skulle inte ha valt våra respektive bolag om vi inte stått bakom deras agenda och gillat bolagens policy. Det vi skriver och gör reklam för (den ynka procent av inläggen som det sker) är saker som vi faktiskt själva tycker är bra – saker som vi skulle kunna säga utan att ha varit representerade av det aktuella bolaget. När jag skrev i Pokermagazine hyllade och sågade jag ofta både bolag och produkter. Mitt närmaste hjärtebarn var Dolce & Gabbana. Ingen brydde sig utan lät mig hejdlöst beskriva deras genialiska linjer. Skulle jag å andra sidan vara sponsrad av Dolce skulle det bemötas med bu-rop. Att låta ett och annat enskilt reklaminlägg slinka in med jämna mellanrum får man leva med när man tar del av en gratistjänst. Det är väl inte mer än rättvist, eller?

Alternativet är att vi börjar ta en årsavgift på 300 kronor (knappt en krona om dagen, det har ni väl råd med?). Då lovar vi att inte pränta reklam. Men hur många av er är intresserade då? Hoppsan, ja!

Så, betald eller inte kommer jag att fortsätta stå bakom såväl Dolces som ComeOn!:s mästerverk. Lobbandes för min sak tänker jag avsluta inlägget med reklam – för första gången på ett år! Det finns säkert ni som har missat att jag har en daglig blogg. Den kan ni läsa här och ni gör bäst i att följa slaviskt från och med idag. Den bör vara det första ni tänker på när ni vaknar och det sista ni läser innan ni somnar.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Ni vet såna där troll. De där som skriver helt sjuka saker på det där internet. Man undrar ju – är de på riktigt? Förra veckan fick jag svaret.

Hamnade som vanligt vid ett 20/20 bord på CC. De flesta ansikten var bekanta. Men en yngre herre hade jag aldrig sett förr. I rutig skjorta och allmänt oskyldigt utseende tog jag ingen notis om honom till en början. Det var först när min comprade Jeltsin talade om att han hade haft uppdrag på tingsrätten som det brast för rutskjortan.

– Vad tycker du om det svenska rättväsendet då? Vad tycker du om att åklagare och domare är brottslingar?

Jeltsin, snäll som en Sankt bernardshund, hann knappt börja svara på frågan innan den unga mannen, som nu tycktes väldigt upprörd, fortsatte:

– Det verkar ju helt klart att du inte har en aning om hur det funkar!
– Nähe, är du advokat eller? undrade Jelstin.
– Nä, men jag är kriminell själv. Och jag har blivit oskyldigt dömd.

So far so good. Det är väl ok att vara bitter om man nu blivit oskyldigt dömd. Varför man då kallar sig för kriminell var något jag inte ville ta upp just då…

Men det stannade inte där.

– Tror du på politik? snäste den arga unga mannen.
Jeltsin skruvade på sig och pillade med ett nervöst skratt på sin markerstapel.
– Tror på politik? Jag förstår inte frågan…
– Ja, men tror du på politik?
– Vad är alternativet…

Den unga mannen började nu likna en eldig profet.
– Fattar ni inte att det inte spelar någon roll vilken parti som har makten. Familjen Wallenberg äger hela Sverige. De styr allt.
– Ok?
– Vi blir knuxxxde i röven av Wallenberg varje dag.

Hade CC-grindern ”Den sista mohikanen” suttit vid bordet hade han vågat svara något i stil med.
– Men inte varje dag? Någon dag, när man bara ligger hemma och äter en pizza i soffan, kan man väl slippa att bli knuxxad i röven?
Själv satt jag svenskt förstenad.

Och hittills var allt ändå rätt normalt. Försökte spela lite poker. Den unga mannen gamblade lika argsint som han diskuterade. Ändå höll han sig någorlunda på mattan. Men snart skulle det balla ur…

Av någon anledning hade han startat någon slags personlig vendetta mot Jelstin. Med snusdränkt överläpp hasplade han ur sig ännu en fråga.
– Skänker du pengar till Rädda barnen eller Röda korset?
– Va?
– Ja, har du lagt pengar i en sån där bössa någon gång?
– Kanske…
– Då stödjer du slakten av negerbarn i Afrika.

Ingen vågade skratta åt det groteska påståendet. Det var liksom inte den stämningen.

– Va?
– Jo, det är det enda de vill. Hitler har suttit som ordförande i alla de där organisationerna.

Nu blev jag ändå nyfiken.
– Har Hitler suttit som ordförande i Rädda barnen? frågade jag.
– Ja, allt står på internet. Det är bara att googla, svarade mister mister.

Scary shit alltså, då det var helt uppenbart att killen menade allvar. Han trodde på sig själv. Vi andra var mest nervösa över att han skulle gå bananas, inte bara innanför pannbenet, utan även fysiskt.

Till råga på allt försökte han bluffa mig på river då jag träffat tvåpar. Syn. Massa k till mig.
– Jaha, då får jag väl hämta mer på rouletten, kommenterade rutskjortan och var efter tio minuter tillbaka på sin plats. Om han hade vunnit eller tagit ut stålarna ur automaten vette tusan – men pengar hade han.

Efter ytterligare en halvtimma fick han för sig att bluffa bort en lokal grinder genom att trycka all in på turn med hålpipa. Blixtsyn av toppset som stod. Hade ”Den siste mohikanen” varit där hade han subtilt kommenterat 16k-baljan:
– Och den potten går oavkortat till Rädda barnen…

Men i själva verket såg vi den unga mannen gå i väg under tystnad. Man ska inte reta upp arga troll i onödan.

Att en del människor delar med sig av åsikter och verklighetsuppfattningar som är aningen onyanserade (läs: galna) är vardagsmat ute på det där internet. Men då är det lätt att skratta åt eländet. Låtsas som om det måste vara personer som är allvarligt sjuka eller bara skämtar. ”För ingen normal funtad människa kan väl skriva så där”. Vi viftar bort det hela med att de är anonyma internet-troll som vill röra om i grytan.

Men efter den där kvällen fick jag ett ansikte. En skjorta. En snusläpp. Till synes en grabb som alla andra, vid ett vanligt pokerbord. Efter att den unga mannen hade gått försökte jag skämta bort även denna händelse. Men det gick liksom inte. Skrattet fastnaden i halsen. Jag tror det var den där rädslan som stoppade upp det…

Hoho, där fick jag till det med rubriken va? Det här inlägget ska faktiskt handla om en av världens äldsta scams – The Three Card Monte. Ni har säkert sett det i olika varianter på gator och torg i större städer. I Stockholm har jag dock bara sett det några enstaka gånger men på kontinenten är det desto vanligare och framförallt i New York har jag sprungit på detta bedrägeri ett otal gånger.

Three Card Monte presenteras som ett spel där skojaren blandar tre kort med baksidan uppåt. Den som satsar skall sedan hitta ett specifikt kort, vanligtvis ett ess eller en dam (spelet kallas även ”Find the queen” på vissa håll). Utbetalningen är oftast 2:1 så redan där är potoddsen ganska dåliga.

Det är här scammen kommer in. Det är faktiskt inte särskilt svårt att följa ett kort som kastas om vartannat med två andra kort. Faktum är att det är skitenkelt. Plocka fram tre kort, böj dem lätt på längden och greppa kortsidorna med tumme och pekfinger och börja flytta runt de tre korten så ser ni.
Och mycket riktigt brukar man kunna se någon som står och vinner när man passerar. Denne vinnare är i maskopi med skojarna. När suckern som tittat på och tyckt att det ser otroligt enkelt ut plockar fram sina pengar så ändras förutsättningarna.

Inför nästa omgång brukar skojaren plocka upp korten i ena handen och visa upp esset eller damen underst i högen, kasta ner kortet på bordet och sedan lägga de andra två korten på varsin sida om följekortet. Redan nu följer man fel kort då kortet i mitten faktiskt inte är det kort man skall hålla ögonen på. Man fick se det understa kortet i skojarens hand som det man skall följa medan han faktiskt kastade det översta kortet på bordet i en väl inövad (och ganska svår) manöver. Det är lite svårt att visa i bilder men utgångsgreppet syns på bilden nedan.

Det tar tid att lära sig och det är svårt att få det att se rent ut. Därför brukar jag stanna och titta om jag ser ett spel på en gata – om inte annat så är skojarna oftast väldigt skickliga i sin koreografi och hela sitt upplägg.

Spelet finns i en mängd olika varianter, koppar och bollar, spelkort, plastkorkar och skumgummikulor och till och med som valnötsskal. Nedan en bild på ett set i mässing jag införskaffade till min gamblingrutin i closeup trolleriet.

Chanserna att vinna är alltså mycket mindre än de först verkar så lägg pengarna på en kvidsyn någonstans istället.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag säger som vännen Jens tidigare — nu kommer ett reklaminlägg, så de som är allergiska mot sådant kan sluta läsa här.

Sedan FBI och amerikanska Justitiedepartementet stängde ned Full Tilt, finns det många som saknat den adrenalinladdade varianten Rush Poker — men snart, den 28 mars, lanseras Fast Poker på Unibet!

Nu kan du få spela poker i turbofart; i Fast Poker kan du kasta varje oinspirerande hand varvid du blixtsnabbt förflyttas till ett annat bord, mot andra motspelare, och bara någon sekund senare har nya startkort framför dig – med nya möjligheter att överlista motståndarna. Unibet har dessutom kryddat starten med att de 4000 första spelarna som registrerar sig i Fast Poker-klienten får en bonus på 10 euro – och alla de som registrerar sig efter det får ett erbjudande om en insättningsbonus. Så se till att säkra din plats när Fast Poker går live, den 28 mars!

Och i kväll spelas årets första Unibet Open Online-turnering. See you there…

En pokervän till mig berättade igår om ett nytt pokerprogram som lanserats/är på ingång. Han mindes inte vad programmet hette, men kände väl till dess princip.

Programmet är en vidareutveckling av trackingprogram – som om framtagen av Apple. Poängen är att slippa tolka sitt hav av siffror i Hold’em Manager själv. Istället för att presentera siffror så visar den en inforuta för varje gata om vad motspelarens respektive drag mest sannolikt betyder. Till exempel vad deras halvpottsatsningar på turn brukar betyda, hur ofta motspelaren viker mot en halvpottad kontsatsning, eller vad den där checkhöjningen på floppen oftast innebär beroende på dess storlek. All info finns och ny och aktuell text uppenbarar sig i rutan för respektive gata. Genialiskt? Javisst.

Men hur genialiska dessa program än må vara så är jag en stark motståndare till dem. De förstör pokerns utveckling grundligt. Inte längre vinner den bästa pokerspelaren, utan den som är bäst på att läsa av sina tabeller. Det är fasen inte poker! Poker borde döpas om till statistikpoker, eller statpoker, och liksom min kära bloggkollega Jens Jadbäck så hatar jag statens inblandning i spelet.

Det är lika roligt varje gång man slår sig ner vid ett livebord, när alla statistiktorskar plötsligt är blottade nakna och varje situation och hand ter sig som en ny upplevelse för dem. De famlar i mörkret och börjar gissa istället för att basera sin checkhöjning med andraparet på någonting konkret.

Nej, det är inte en tillfällighet att fler och fler söker sig till anonyma bord som på senare poppar upp som svampar på alla möjliga nätverk. Eller att fler och fler ser över live cash game-möjligheten, åtminstone som ett komplement.

Fem grinders och en semiokej spelare. Så kan ett normalt cash game online se ut idag. Vad är poängen med pengar som bara går runt, runt och runt? Det är som att titta in en tvättmaskin och den enda jag känner som roas av det är min katt…

Kalla mig gammalmodig, men jag tror att pokern skulle må bättre av att ta död på alla statistikprogram. Det är dags att börja spela poker igen!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I går kväll stod jag, gratis och franco eftersom man ju får göra sina bidrag till kulturen, i all blygsamhet för ett litet ”arrangemang” på biblioteket i Nykvarns kommun. I två glasmontrar ställde jag ut ett litet urval ur min samling av udda schackspel, och här är den ena montern:

Fascinerande nog är de flesta svenskar ovetande om att det finns andra former av schackspelet än den vanliga! När jag för några år sedan för första gången skulle ordna en liknande utställning samt föreläsning om olika former av schack, på Stadsbiblioteket i Linköping, hade jag fått fyra stora glasmontrar till mitt förfogande. När jag hunnit fylla två av dessa med exemplar ur samlingen kom det in en herre i sjuttiofemårsåldern, fullkomligt studsade till när han såg vad jag höll på med, och följde mig sedan häpet under den närmaste timmen medan han hela tiden skakade på huvudet och mumlade: ”Det hade jag ingen aning om… absolut ingen aaaning om!” Jag samtalade lite med honom, och det visade sig att han hela sitt liv trott att schack bara var ett enda spel. Att nu få se en skara varianter var en riktig ögonöppnare för honom.

Faktum är att man totalt räknar med ett häpnadsväckande antal varianter av schack: över 1500 stycken! Här är för övrigt den andra montern i Nykvarn i går:

Varför då ett inlägg om schack här i en primärt poker- och gamblingorienterad blogg? Faktum är att för den som kan sin spelhistoria, är schack en fullgod match när det gäller dramatik och höga insatser. I dagens VM-uppgörelser i schack ligger regelbundet miljontals dollar i potten, det mesta via sponsorer och mecenater (poker har som synes en del att lära sig på denna punkt), och till den hajp som världen över piskades upp runt VM-matchen i schack 1972 i Reykjavik mellan den regerande sovjetiske mästaren Boris Spasskij och hans unge utmanare amerikanen Robert Fischer har ingen heads-up i poker, eller någon annan turnering, ännu nått upp.

Överhuvudtaget utgör listan över ”the good, the bad and the ugly” inom schack en fascinerande läsning; och de insatser som det kan handla om ställer ibland till och med poker i skuggan. Enligt en historia av mycket osäkert värde ska den ryske tsaren Ivan den förskräcklige på sin dödsbädd 1584 ha spelat ett parti schack med sin rådgivare Boris Godunov, om hela innehållet i Ivans skattkammare; Ivan sägs ha förlorat, mycket symboliskt eftersom Godunov några år efter Ivans död faktiskt själv blev tsar.

Men frågan är om inte den listan toppas av sultanen Mulay Abdul el-Aziz bin Hassan som under åren 1894-1908 härskade över vad som i dag är Marocko. Han gick under öknamnet ”Den galne” och var känd för sitt morbida intresse för schack. Hassan brukade spela det mot sina närmaste rådgivare, på ett stort stenbräde på borggården i sitt palats… och med ”pjäser” som utgjordes av fångar från de kungliga fängelsehålorna, vilka för dagen kläddes ut till till hästar och bönder och annat. Det som verkligen gjorde hans schackpartier till primetime viewing var dock att en ”pjäs” som blev slagen genast fördes åt sidan och uppe på ett podium inför publiken halshöggs med yxa, av Hassans personlige skarprättare! Man får förmoda att såväl åskådarna som de ofrivilliga deltagarna högeligen bör ha intresserat sig för sultanens öppningsrepertoar och schackkunskaper.

I jämförelse med sultan Hassan av Marocko och insatserna som de partierna gällde framstår onekligen såväl Viktor Blom som vi andra som beskedliga småskoleelever…

Det är inte bara pokerpotter som ibland når upp i jonosfären. Förra året såldes Paul Cézannes tavla ”Kortspelarna” i en hemlig deal för motsvarande 1,7 miljarder kronor! Först i februari i år läckte uppgifterna ut om affären:

Bilden sägs föreställa två bönder som spelar kort på en krog i Aix-en-Provence; vilket spel de spelar är inte känt, men en rimlig gissning från min sida med tanke på tiden och platsen samt antalet kort de har i händerna är bézique eller möjligen dess föregångare marjolet, en regional specialitet för just Provence. Köpare var oljestaten Qatar, och priset etablerade därmed ett nytt världsrekord: ingen tavla i konsthistorien har någonsin sålts för ett högre belopp.

Det finns för övrigt fyra liknande tavlor till i samma serie av postimpressionistiska mästerverk av Paul Cézanne, föreställande just kortspelare i olika situationer. De ägs av respektive Metropolitan Museum of Art, Musée d’Orsay, Courtauld och The Barnes Foundation.

Då är frågan när en tavla föreställande en grupp pokerspelare ska byta ägare för liknande skyhöga belopp. Inte ens samtliga inköp i samtliga events i förra årets WSOP hade för övrigt räckt till för att betala vad Qatar lade ut för tavlan, det kan vara kul att veta…

Den riktigt pokerintresserade ska få ett tips av mig här: på spelkortsmuseet (Nationaal Museum van de Speelkaart) i Turnhout i Belgien pågår till och med den 28 oktober i år en utställning om poker!

Såväl det moderna pokerspelet som dess europeiska föregångare, som primero och brag, får sin rättmätiga plats — och ”the sense and nonsense of gambling are discussed” (citat ur pressreleasen), bland mycket annat:

Adressen är Druivenstraat 18 i Turnhout. Hela spelkortsmuseet med sina fascinerande samlingar är definitivt värt en smärre omväg nu till sommarsemestern, kan jag intyga efter tidigare besök där. Dessutom har belgiska pokerförbundet aviserat gratisturneringar i museets lokaler för den intresserade allmänheten under maj månad. Veckans resetips, alltså!