Lugn, det här inlägget i Superbloggen handlar faktiskt delvis om spel; plus att man kan lära sig lite av det. Så varsågoda!

Som ni vet har Jens, Dybban, Robert och jag tvingats sätta stopp för att den här bloggen skulle shanghajas till att användas i Syriendebatten. Hur välbehövlig den senare än är, är detta i grunden en blogg om poker, gambling och annat spelanknutet, och är avsedd att så förbli. Den är alltså inte ett forum där det ska postas länkar till Proletärens åsikter i Mellanösternfrågor, eller till annat i samma genre oavsett om man i kommentatorsfältet hojtar om att ”uppgifterna kommer ju från västliga media!” och ”bevisar att jag har rätt!” Man bör i sammanhanget påminna sig att ”västliga media” faktiskt inkluderar allt som publiceras i det som av hävd geografiskt räknas till Västvärlden.

Nå, låt mig då ”bevisa”, med uppgifter ur västliga media, att jag faktiskt är gift med en före detta CIA-agent — och till grund ligger denna tidning:

Min fru Ingrid, med en gedigen bakgrund inom gamblingbranschen, arbetade i början av 1990-talet för ett svenskt spelbolag med att etablera kasinon i det forna Jugoslavien där man precis skakat av sig det kommunistiska oket. Det var ingen lätt uppgift — pengar har alltid tyvärr attraherat även skumma typer — utan inkluderade att hon nästan dagligen tvingades konfrontera diverse jugoslaviska gangsters och flera gånger fick ta emot dödshot från olika ligor, men så kan hon också vara en hårding när så krävs; det kan jag intyga! (Här finns faktiskt material till en hel TV-thriller, med biljakter och allt.) Alltnog lyckades socialistbladet Norrskensflamman få precis allting om bakfoten, och tolka det hela som att hon i verkligheten arbetade för CIA!!!

I två nummer (nr 15 resp 16 året 1991) ”avslöjade” skribenten Karl-Gustav Köhler ”hela affären” utstofferad med oräkneliga förvrängda och påhittade detaljer, påstod utan omsvep att företaget var en CIA-fasad, och kallade Ingrid för ”en järnlady som styr och ställer” förutom att hennes bakgrund och arbetsuppgifter i allmänhet misstänkliggjordes:

Naturligtvis gav det henne — förutom resten av den dåvarande spelbranschen i Sverige — ett gapskratt när Norrskensflamman kom med sitt ”avslöjande”, eftersom hon till skillnad mot Köhler satt med fakta på hand; och hon har kärleksfullt bevarat tidningarna i sina gömmor.

Därmed har jag nu alltså ”bevisat”, i svart på vitt med uppgifter hämtade ur ”västliga media”, att min fru har ett förflutet som CIA-agent. Nå, hand upp nu, alla ni som efter detta journalistiska scoop på fullt allvar tror på det ovanstående!

Någon? Ingen? Inte ens du, HB? Tänkte väl det. Som sagt, en nyttig påminnelse om att ha saltkaret nära till hands när du ska läsa ”västliga media” av typen Proletären, Norrskensflamman och Gnistan med flera. Och visst är jag jädrigt avundsjuk på Ingrid; vilken status det är att från vänsterhåll på fullt allvar ha blivit utpekad som CIA-agent… 🙂

Där satt man och hade äntligen träffat dagens enda set. När härligheterna trillar in så sällan blir man givetvis upp över öronen förälskad när någon ger en action. Men, förälskelsen dör illa kvickt och övergår i förakt när ens floppade set i fyror ser brädan 4-8-8-5-5 regn.

Så, vad ska man då göra när slaskfisken satsar halvpott på river efter att ha synat alla gator? Jag la mig. Jag kunde inte komma på någon logik till att han skulle ha en sämre hand. Någon tyckte att han definitivt skulle höja sin triss på turn. Men jag håller inte med. Varför ”måste” han det?

Ett pocket såsom 66, 77, 99+ har jag också svårt att se. Vad skulle han vinna på att värdesatsa den för och vad skulle han möjlighen få syn från? Fine, jag medger att den inte är helt omöjlig, men ändå borde det ligga i hans intresse att hålla potten något så när nere på river då han redan fått action på flopp och turn. Standard är väl att få någon gata checkad med en sådan typ av hand, åtminstone på lägre bord där leveltänket inte är en bråkdel så utbrett.

Jag vek, för jag kände att det är få situationer där jag har den bästa handen. Han hävdade efteråt i chatten att han hade 6-7 för turnad stege. Jag vet dock inte om jag tror på hans påstående eller inte. En stege om nåt borde väl ligga i hans intresse att höja på turn när han har position, eller?

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Var går gränsen mellan tyckande och mobbing? Var går gränsen mellan parodi och idioti? Var går gränsen mellan en ”rolig grej” och osmakligt?

Jag såg senaste avsnittet av ”Schulmans Show” i helgen. Tv-ankaret Claes Elfsberg gästade. Schulman hade gjort en parodi på en klassisk filmscen där Hitler blir tokförbannad på sina mannar. I undertexten uppfattas det dock inte som att han är arg över ett förlorat världskrig, utan för att Claes Elsberg har lämnat Rapport för Aktuellt.

Rolig parodi på Hitler tycker jag då jag själv lagt ut samma scen i min blogg för att gestalta hur Hitler hanterar en bad beat i poker.

Elfsberg blev dock allt annat än road och den obekväma känslan i studion var påtaglig. Han tyckte inte att man skulle skämta om en av historiens värsta massmördare. Var går gränsen tycker ni?

Frågan är aktuell även i pokersammanhang då Mattias ”Pokerstar” Andersson i sin senaste blogg deklarerat att han är sugen på att spela sommarens WSOP i en likadan uniform som Nordkoreas diktator Kim Jong Il alltid använde sig av.

Om jag tyckte att det var ok att skämta om Hitler, så är jag inte lika säker på detta fallet. Frågan är ju hur personerna i ens omgivning kommer att reagera. Kommer det här ses som en parodi på diktatorn eller en hyllning? Förhoppningsvis kommer de nog bara tänka att Mattias ser för jävlig ut. Det här skulle aldrig godkännas av Hatten…

………………………………………………

Vidare kan jag inte längre hålla tyst angående Mikael Westerlunds poker-DVD. Det gör på något sätt ont i hjärtat när många människor gaddar ihop sig mot en enskild individ. Jadbäck har redan sågat Westerlunds tips utan att ens ha sett DVD:n. Han säger sig ha rätt att göra detta då Westerlunds pokerkunskaper är ”förlegade” och för att Westerlund genom historien har visat sig vara en ”bedragare”. Samt för att vinnande spelare har ”sågat filmen längs fotknölarna” på olika forum. Westerlund försvarar sig med att de omöjligen kan ha sett filmen och tycker därför det är orättvist att redan såga den.

Sorry Jens, men jag kan inte annat än att hålla med Westerlund i denna diskussion.

Jag har själv spelat poker med Westerlund ett flertal gånger. Håller han samma klass som för 6-7 år sedan? Det tror jag inte. Är han i dag en vinnande pokerspelare? Det vet jag inte. Kan han ha något att lära ut? Självklart.

Behöver en fotbollstränare kunna göra cykelsparkar i krysset för att kunna lära ut fotboll? Jag är av den uppfattningen att man inte ens behöver vara en vinnande spelare för att kunna lära ut vinnande poker. Det är stor skillnad på att veta vad man bör göra i alla situationer och i praktiken sedan kunna utföra dem. Jag vet många som när jag frågar dem har det perfekta svaret på alla möjliga, och omöjliga, pokersituationer. De har alltid en genomtänkt, smart, analys till hur jag borde ha spelat en viss hand. Men när de lirar själva spelar de med huvudet i röven. Det kan bero på dåligt tålamod, att man är en action-junkie, har dåliga nerver eller vad som helst. Vi ska också ha klart för oss att Westerlund säkerligen inte kommer att behandla de senaste trenderna som används i dagens poker utan snarare koncentrera sig på psykoligiska aspekter. Det är åtminstone vad som framgår på hans hemsida…

Nä, du Mikael Westerlund. Jag tror faktiskt i mitt högmod att jag är en bättre pokerspelare än du. Ändå är jag övertygad om att du skulle kunna få mig att se en del saker ur ett annat perspektiv som kanske kan göra mig bättre. Det är inte säkert – men det är möjligt! Jag tänker därför inte uttala mig om DVD:n förrän jag faktiskt vet vad den innehåller. Vill du ha en recension är du välkommen att höra av dig.

När jag vaknar så har solens strålar vandrat runt i rummet ett par timmar. De har försökt bleka den svarta 60-tals fåtöljen. Värmt upp parketten. Smekt soffbordet. Fått någon droppe vatten i blomvasen att dunsta. Men när jag stiger upp är solen precis på väg bort. Kanske till nästa hus. Kanske för att vila inför en ny arbetsdags på måndag.

Jag har inte skrivit så mycket de senaste veckorna. Inte publicerat så många texter. Velat sätta hänglås på käften och smälta ner nyckeln. Och bara spela poker. Om man är tyst kan man inte göra bort sig. Inte få någon kritik. Och på köpet verkar man lite spännande och mystisk. Ett framgångsrecept för en del. Som för Stefan Löfven. Jag har knappt hört honom yttra ett ord som partiordförande för sossarna. Ändå mosar den röda rosen Reinfeldts nyskilda hundvalpsögon i alla de senaste mätningarna. Tystnadens påverkan tycks vara underskattad.

Pokerveckan har annars dominerats av Westerlunds poker-dvd. Huruvida den är ett skämt eller inte. Det har varit skönt att inte uttala sig om den saken. Aftonbladet Poker har producerat ännu ett par miljon-och-galenskap-rubriker. Det har varit skönt att inte kommentera dem. Pokerförbundets nya styrelse har kämpat sig igenom sina första styrelsemöten och fattat beslut. Det har varit skönt att inte reta någon.

Jag har vid pokerbordet lyssnat på Crazy-Mikes förklaringar till varför han blev kuggad på sin uppkörning för lastbilskörkortet.
– Jag höll på att köra över en tant. Men det var inte mitt fel. Hon kunde liksom inte bestämma sig för om hon skulle gå eller inte. Så är det ju så himla många växlar på en lastbil med så jag bestämde mig för att hon inte ville gå, så slapp jag växla ner…

Det var skönt att skratta ihop. Det har varit mycket skönt, men frågan är om livet går ut på att ”ha det skönt”?

Det tysta pokerlivet har inte bara fördelar. Med min dåliga karaktär tappar jag grepp om tid och rum. Sover mig igenom dagarna. Lever på nätterna. Det är så lätt att livet växer och tar över. Hur jag glömmer vad jag brukade drömma om. Leva för.

Och jag har stundtals önskat att jag var Oskar Silow. Mannen som aldrig spelar poker på helgerna. Som går och lägger sig om tid på vardagarna. Som lagar mat med egenplockad kantarell.

Nu inleds en grindkväll hemma i soffan. Men i morgon ska jag bevisa för mig själv att det går att bryta trender. Då ska jag hänga med solen. Inte stiga upp när han går hem för dagen.

Sen får vi se hur länge mystisk tystnad övervinner ledsna hundögon? 

När man för en gångs skull vill att en särskild ”telefånförsäljare” ska ringa en så är de snobbiga nog att inte ringa upp igen. Jag vill ju telefonterras! Nog om det, slaget är inte över förrän skeppet har sjunkit.

I förrgår spelade jag cash game. Tre bord rullade samtidigt som jag lät allmänbildningen flöda likt Dionysos vinkälla i det ständigt återkommande ”Vem Vet Mest”.

Bakgrund:

Jag har spelat i en och en halv timme och har inte settat en endaste gång (att få set är en ovanlighet sen några år tillbaka. De bara vill inte sitta). Spelaren som jag är uppe emot har, liksom jag, drygt 100 bb. Hans spel har inte utmärkt sig på något märkvärdigt vis. Den enda skillnaden mellan honom och de andra fyra vid bordet är att han inte är en tråktight nötgrinder, utan kan ge action med lite diversehänder (dock ej riktiga ”slaskhänder”)

Preflop:

En spelare höjer till 2,5bb. Ovanstående spelare synar och likaså gör jag från lilla blinden med 44.

Floppen:

Floppen kommer den trevliga 4-8-8, regnbåge. Äntligen ett set! Jag kan faktiskt inte minnas senast jag träffade ett pocketpar. Men, det finns inga händer som är så sköna att spika som ett set. Ovanstående spelare leder ut för 3,5bb in i aggressorn. Preflopaggressorn viker och jag väljer att minihöja till 7bb av fler anledningar. Först och främst vill jag bygga pott. För det andra är han slaskig nog för att floata eller slaska med med marginella händer för att ta en stab och spasta på senare gata. Har han dessutom en åtta vill jag bygga pott så att vi kan få in såsen. Han synar.

Turn:

Turn kommer en femma i den fjärde färgen. Jag leder ut för 13,5bb varpå han fort synar. Gott, nu lär jag få betalt på river, eftersom han antingen har en åtta eller också inte köper de facto att jag har en stark hand. Kanske är han en av de paranoida spelare som hellre synar ner nio nötter men bustar ens bluff den tionde gången.

River:

Det är väl då själva fan när river lämnar en äcklig jeffla femma för brädan 4-5-5-8-8. Hur kul är det att sitta med 4-4 nu? Jag vet inte vad jag ska slå och väljer därför att checka. Det ligger 49,5bb i potten. Han säger halvpott för 25bb. Vad ska jag göra och vad har han? 

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Wow, det var drygt en vecka sedan jag skrev något insåg jag. Debatten inför förbundets årsmöte var förmodligen fullkomligt utmattande för de flesta inblandade och lugnet efter stormen infann sig som en tvåoutare för chipleaden i WSOP. I alla fall när det gäller ankdammen och pokerbloggosfären.

Så vad ska man skriva om då? Man hinner inte filosofera så mycket och pokerns ”metaforer för livet” som ständigt pekas ut slår en inte i skallen riktigt så ofta som de brukar när man har fullt upp med allting annat än spelet i sig självt.
Noterar att Micke Westerlund utkommit med en DVD han försöker kränga för 400 spänn. De flesta fnissar lite och skakar på huvudet. Jag också. Jag har visserligen inte sett skapelsen så jag ska kanske inte döma produktionen innan jag har sett den men empirin talar för att en hälsosamt misstänksam hållning är att föredra. Att DVD’n dessutom kallas ”bästsäljare” på hemsidan när den är det enda de säljer känns ju lagom seriöst det också. Om Micke vill skicka ett exemplar för recension så kan han få ytterligare utrymme här i bloggen. Fyrahundra spänn är lite för saftigt för mig. Inte i absoluta tal, men för Mickes pokerkunskaper menar jag.

Micke Westerlund

Och så över till den svalnande potatisen som är Svenska Pokerförbundet. Imorgon är det dags för vårt första styrelsemöte och en hel del saker har kommit upp på dagordningen som skall avhandlas men mycket är formaliteter.
Hemsidan är uppdaterad och under fortsatt uppbyggnad. Synpunkter, förslag, tips och tricks mottages tacksamt på info@svenskapokerforbundet.se

I övrigt har det varit fullt upp med förberedelser av allt ifrån Pokerallsvenskan, El Clásico och SuperWeekend till årets Vegasresa. Platser till Vegas kan man vinna genom PokerAllsvenskan men det går såklart också bra att sluta upp på plats om man känner för det. Det finns flera vägar att gå, kontakta mig om du är sugen på Vegas i sommar helt enkelt.

Jens Jadbäck vs Lennart Käll
Caesar’s Palace Las Vegas 2010

Jag avslutar med den gamla hederliga klyschan ”Skam den som ger sig”. Det gäller nog både Westerlund och mig. Mindre krystade blogginlägg är att vänta!

jens.jadback@nordicbet.com

Telefånanalys? Yeah, you heard me!

För två veckor sedan kom jag hem och hade ett missat samtal väntandes. Jag är av den gamla, traditionella skolan som fortfarande har en hemtelefon hemma. Med facit i hand är det en jäkla bra fråga varför jag ens bemödade mig att anskaffa denna, redan då utdöende företeelse. De enda som ringer är samma jeffla telefonförsäljarnummer, som trots månader av diss enträget och enerverande fortsätter att ringa. Far åt hel****. Och så mina farföräldrar förstås som ser mobiler som en fascinerande och skrämmande uppfinning. En telefon utan sladd liksom!

Numret som hade ringt var ett utlandsnummer. Med google som närmaste guru fick jag reda på att det var ett Sydafrikanummer. Inte känner jag någon där. Det kan vara någon som ringt fel. Och om jag skulle ha någon vän på semester där så hade de väl knappast ringt min hemtelefon! Jag tror knappt ens att mina vänner vet om att jag har en hemtelefon. Vore det någonting viktigt så hade de antingen ringt tillbaka igen eller försökt att nå mig via andra medier såsom det världsomspännande intranätet eller den mer sedvanliga mobben. Jag nöjde mig åt min slutsats och bestämde mig för att det inte var någonting viktigt.

Några dagar senare, kanske tre eller så, ringde samma nummer igen, eller vad jag förmodade var samma nummer eftersom det hade samma landskod. Jag var redan på G att sticka ut och hade således en tid att passa, en tid som jag redan var sen till. Jag stod med telefonen i handen. Likt en romersk kejsare valde jag mellan att fria eller fälla min nyfikenhet med en tumme upp eller en tumme ner. Jag svarade…

Ett tele-fån ringde min tele-fon.

”Yes, hi?”, sa jag, förmodligen med några uns misstänksamhet i tonen.

En röst i 25-årsåldern svarade med stereotypiskt indisk röst (likvärdig med den som Apu i The Simpsons). Det var larvigt tydligt att karln läste innantill nåt förpräntat blad.

”Hello sir. My name is mister James Williams. I am calling from Microsoft’s Service Center. We have detected that you have a special virus that has destroyed 45% of your computer. This virus cannot be removed by the regular anti-virus programs, and has to be removed by us.”

“Okay…?”

“Sir, are you at your computer right now?”

“No.”

“Can you go to your computer, sir, please?”

Jag fattade misstankar redan när han sa sitt namn och att han ringde från Microsoft. Sen när ringer de och stör folk? Men, för att inte riskera att vara ohövlig och dryg om jag nu skulle råka ha fel valde jag att köra kallsyna honom på floppen – verklighetens svar på en telefonfloat.

”No”, svarade jag. ”It is at my parents’ house.

“When will you get a hold of your computer, sir?”

“Tomorrow”, sa jag kort. Givetvis hade jag datorn på kissavstånd och dagen efter skulle kosan bära av mot London.

”Okay, sir, please contact me tomorrow whenever you get your computer from your parents’ home.”

Han gav mig ett englandsnummer, som om det var där han ringt ifrån. Som om jag var korkat naiv och inte sett eller skulle kolla upp numret han faktiskt ringde från, det vill säga Sydafrikanumret.

När jag kom hem senare den dagen googlade jag för att se vad fasen som hände. Ett hav av scam-träffar fick jag upp av folk som hävdat sig ha blivit uppringda av bluffmakare av identisk karaktär. På Microsofts hemsida står det också tydligt att de aldrig, under några omständigheter ringer upp privata svensson-PC-folk. Floaten gick visst hem och visade sig vara en fin bluff catcher.

Nu återstår den stora frågan: Hur ska jag spela telefonturn?

Ska jag checka i form av att inte svara?

Ska jag checka i form av att svara, spela dum och ”nästan låtsas gå på det” för att sedan BAM slaska på med en overbetshöjning, där de fattar att jag spelat tillbaka; att jag hela tiden vetat att de bluffat?

Ska jag svara och säga att jag vet att de är bluffmakare och att de bör sluta ringa mig?

Ska jag tänka ut nåt riktigt fyndigt och vitsigt som diss?

Eller ska jag välja en helt annan linje, typ floata vidare på turn och gå för the big kill på river?

Vad säger ni, min analytiska och hedersvärda skara?

OBS! Tillägg: Om fallet är att de ringer igen så kommer det bästa/kyligaste/klockrenaste alternativet att införlivas som en hyllning för vinnarens gränslösa fantasi.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

När han gick ensam fram till kassan och fixade käk till hela familjen stod han på toppen av sin faderliga karriär. Vi åkte bil på Autobahn genom Tyskland. Det var första gången hela familjen lämnade Sveriges gränser. Och jag var omåttligt imponerad över hur han lyckades beställa mat på tyska. Min pappa kunde allt.

Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden. Hur man ständigt flyter med och förändras. Och framför allt hur synen på omgivningen blir en annan. Hur synen på sin far blir en annan.

Jag kan inte ange något exakt datum. Eller peka på någon specifik situation. Farsan har fortfarande koll på mycket, men har genom åren tappat sin absoluta trovärdighet. Även om han fortfarande är en relativt pålitlig person så är allt han gör och säger inte facit eller orubblig fakta längre.

Kanske var det när han för 10-12 år sedan brusade upp under ett parti Risk och kastade en tärning i huvudet på min bästa kompis, Optikern, som jag förstod att han var en människa med fel och brister precis som oss andra? Kanske beror det på hans grundläggande brister i pokerstrategi? Att han tar sönder saker? Glömmer saker? Att han smyger in på sitt kontor med orden ”måste jobba lite” när han i själva verket spelar dataspel på Facebook?

Eller var det när jag fick reda på att han inte alls hade beställt maten åt familjen på tyska, utan pekat som en 3-åring på de rätter vi ville ha?

Det är skitsamma egentligen. För jag trivs bra med farsan som han är i dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har på senare år lärt mig att man inte behöver vara en övermänniska. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte kunna allt. Med gott samvete får man ha fel och brister utan att skämmas för dem.

Vad mer kan en farsa lära ut?

Edit: Gamgubben får en stor roll även i dagens pokerkrönika. Den behandlar mitt arv och hur det ligger till grund för ett kluvet pokerspelande psyke.

Som utlovat kommer här ännu ett bildsvep från Macau! Hotellet jag bor på heter Grand Hyatt och ingår i det byggnadskomplex, ihop med Hard Rock och Crown, som ses här på bilden:

Hela komplexet på Cotai Strip i Taipa-området går under namnet – för att inte säga varumärket – City of Dreams, som har denna logotyp:

Som jag nämnde i mitt förra inlägg är jag här för att bevista iGaming Asia-mässan, och här är seminariesalen:

… och intill ligger mässområdet som du här ser en del av:

Jag har dessutom hunnit med att besöka Macaus bästa gambling- och mahjongbutik, Seng Kei på adressen Travessa dos Anjos:

Notera det lilla buddistiska mikroaltaret nere till vänster om ingången! Efter att ha besökt stället 7-8 gånger under årens lopp är jag faktiskt numera igenkänd – förmodligen är jag en av de mycket få västerlänningar som tittar in där – vilket resulterar i rejäla rabatter och trevliga pratstunder med ägaren! Något jag INTE köpte, men väl såg i en av lyxbutikerna inne på City of Dreams, var den här markerväskan signerad Cartier:

Nej, du vill inte veta vad den kostar… 🙂 och på de många, högklassiga och trevliga restaurangerna här i Macau hittar man mycket udda på menyn:

Uppfräst groda? Nej tack för den här gången, det fick bli något mera igenkännligt! Bästa klubben längs Cotai Strip just nu är Bellini Lounge inne på The Venetian, med ett superbt barsortiment och ett band vars ledsångerska har kommit trea i American Idol:

Och, gläder det mig storligen att säga, för första gången här i Macau hade jag en vinnande session i mahjong! (På poker har jag ännu inte backat netto under något av mina besök i Macau; enstaka förlustsessioner på cashgamen har vägts upp av mycket större vinster.) Min vinnande mj-session inträffade nu i kväll inne i mahjongrummet på Grand Hyatt, mot två japaner och en kinesiska samt på nivån 100-200 HKD:

Köpte in mig för 3000, cashade ut 3470, vilket resulterade i att chefen för mahjongrummet efteråt ville hälsa på mig och få mitt visitkort. Någon gång ska vara den första! 😀 Och att döma av personalens häpnad och nyfikenhet verkar jag vara den hittills ende västerlänningen som satt min fot där; bara det faktum att de var villiga att bryta mot normala kasinoregler och gå med på att ta några bilder med min kamera säger en del! Även om jag många gånger vunnit oerhört mycket större belopp än så i poker är det inte många gånger jag känt samma tillfredsställelse när jag efteråt stoppade på mig krischen… På fredag bär det av till Hongkong!

För stunden är jag i Macau igen, för att bevista iGaming Asia-mässan samt spela lite poker och mahjong, och tänkte bjuda på ett litet bildsvep! Det är dimmiga kvällar här i denna stad som till skillnad mot Las Vegas har havsutsikt, och så här dramatiskt kan kasinot Wynn se ut:

… medan det i downtown är som vanligt:

Att det är drakens år i den kinesiska kalendern – det lyckosammaste tecknet – går inte att missta sig på. Den här många meter långa draken hänger i taket på Grand Hyatt:

Om du undrar hur man skriver ”kasino” på kinesiska, så har du svaret här:

De tre tecknen betyder, enligt den vänliga receptionisten som översatte det åt mig, i tur och ordning från vänster ”entertainment”, ”happy” och ”area”. Kul att få en inblick i språkets mysterier… 🙂 Och när vi ändå är igång med språklektionen tar vi den här bilden med:

Det vänstra tecknet betyder spelare, medan det högra kan betyda både ”vinnare” och ”vinst”. Största spelet i Macau är och förblir baccarat, och på Starworld gjorde man reklam för sin kommande storturnering med ett jättepris i hongkongdollar:

Jo, siffran 8 betraktas som extra lyckosam i den kinesiska kulturen! Det motsvarar i runda slängar 8 miljoner svenska kronor… På samma kasino, Starworld, är man mycket stolta att Team China vann nationsturneringen i WPT och har ordnat denna ”utställning”:

Medan jag var på Starworld såg jag för övrigt välbekante John Juanda sitta vid ett riktigt höglimitbord, att döma av staplarna med de stora rektangulära markerna, och hann smygta den här bilden medan alla hade uppmärksamheten riktad mot en dramatisk giv där topptrissen fick stryk av en flush på turn; Juanda i grå tröja och han står upp…

Annars är det mahjong som är på frammarsch här i Macau. På Grand Hyatt där jag bor har man nyligen öppnat ett mahjongrum med ett tjugotal bord:

Spelet är från 100-200 HKD upp till 20.000-40.000 HKD! Höglimitspelen i mahjong försiggår i avskilda bås som dessa:

I praktiken innebär 20K-40K HKD att du – om en av dina motspelare har lite flyt – kan förlora uppemot motsvarande 100.000 svenska kronor på en enda giv, under fem minuter… Jag spelade själv i går i ”mitt” gamla mahjongrum på Diamond Casino i downtown men förlorade 2200 HKD på två timmar. Min förbannelse är att jag är bra nog att sitta ned mot kinesiska proffs, men inte bra nog att rå på dem i längden… 🙁

Mera om Macau i kommande inlägg!