Tack för hjälpen ännu en gång!

Era analyser resulterade i en rungande syn. Spelet på dessa låga insatser, i alla fall på de bord jag spelade, var så tight att en tre- eller fyrbet före floppen aldrig kunde vara någonting annat än AAxx. Fine, det fanns en liten sannolikhet att någon skulle sitta med KKxx, men den sannolikheten bedömde jag som väldigt liten förhållandevis.

Jag synade och de båda hade essen. Jag torskade handen då en av spelarna lyckades fiska in ett tvåpar med sin sido-Q-7:a.

Då tryckfelsnisse var i farten i föregående inlägg kan understrykas att det var $0,5-1 och inte $1-2. Jag spelade ett $1-2 samtidigt, vilket var orsaken till förvirringen.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Allt, precis allt i vår existens, är statt i ständig förändring. Det är en universell sanning vars upptäckt brukar tillskrivas den grekiske filosofen Herakleitos, som på 400-talet f.Kr. ska ha sagt ”Panta rhei!” (”Allting flyter!”), just som en beskrivning över tillvarons oavbrutna föränderlighet.

Självfallet har han rätt, i en värld där även vi själva med tiden åldras, dör, försvinner in bland skuggorna och ersätts med nya generationer. Det enda oföränderliga och tidlösa är nog just Herakleitos’ skarpa observation.

De får mig alltid att dra på munnen, dessa inbilska politiker som utbrister ”Vår politik ligger fast” eller något annat lika dumt. Är det just något som INTE ligger fast, så är det svensk partipolitik. Och vad får människor att tro att man i längden kan sätta stopp för klimatförändringar, på denna tredjeklassens planet i utkanten av Vintergatan som sett över femtio istider komma och gå, där själva kontinenterna under våra fötter hela tiden flyttar på sig, där Milankovic-cyklerna garanterar att jordaxelns lutning ständigt skiftar och vår bana runt solen ändras oavsett konferenser och resolutioner, och där vi enbart under 1900-talet fick uppleva fyra träffar i kärnvapenklass från världsrymden?

I det betydligt mindre formatet kan vi också uppmärksamma hur vad som är rätt och fel i svensk spelpolitik omdefinierats med årtiondena. Vilka i dagens upphetsade debatt om poker-SM kommer ihåg att det 1898-1923 var straffbelagt att satsa pengar på hästkapplöpningar i Sverige, att fotbollstippandet ansågs vara så omoraliskt att det 1934-43 var förbjudet att läsa upp den rätta tipsraden i svensk radio (!), och att när skraplotten 1986 kom till Sverige hade statsmakterna uppfattningen att den var så farlig för folkhälsan att folkrörelseorganisationerna, som Röda Korset, förbjöds att befatta sig med nymodigheten??

I dag skrattar vi åt sådana befängdheter från statsmakternas sida. Och det kan också vara nyttigt att påminna sig om att backar man bandet 25 år, var det enligt svensk lag då en kriminell handling att starta en friskola, ett bemanningsföretag, ett privat apotek eller en egen radiostation – alltihop företeelser som vi tar för självklara inslag i dagens samhälle.

Så hav förtröstan; politikernas, domstolarnas, polisens och Lotteriinspektionens inställning till poker KOMMER med tiden att förändras, det är ofrånkomligt. Och vad vi måste beväpna oss med är tålamod, envishet, en vision och en vilja att driva utvecklingen i rätt riktning, liksom den faktiskt tidigare har drivits vad gäller vadhållning på hästar, fotbollstippandet och skraplotterna.

Panta rhei; allting flyter.

 Nu kommer ett inlägg som vissa tycker om och som andra fnyser åt: handanalyser. Men, för omväxlingens skull tänker jag presentera en situation där jag inte vet hur man ska spela optimalt och ber därför om er läsares kloka och insiktsfulla råd.

Omaha är ännu obruten mark för mig, även om jag tar mig fram relativt stadigt (så stadigt som det nu kan bli i omaha) på lägre bord. Spelarna är nötgrinders och därmed ganska lättlästa. Spelet är snortight och bluffarna lätträknade.

Följande hand utspelade sig på $1-2 pott-limit.

Vi var tre spelare, samtliga fullstackade. En spelare höjde till pott; $3,50. Spelaren efter synade och jag valde att slå om till $14 med 5-6-7-8 double suited. Den första spelaren, ursprungshöjaren, slog om pott och den andra pottade om. Jag fattade direkt att de båda satt med varsitt A-A-x-x, suited eller inte. Har någon A-A så såsar de så fort de får möjlighet, om så de har A-A-2-7 med samtliga i olika färg. Så gott som helsäker på att de satt på varsin A-A eller A-A kontra K-K valde jag att syna. Jag vet att min syn är lös, men hur marginell är den egentligen, förutsatt att man vet att de båda motspelarna sitter med just ovanstående kombinationer? Kan det till och med vara korrekt att syna, framförallt om de båda sitter med A-A, eftersom de då blockar varandra?

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Det är utmärkt att debatten om poker-SM, Svenska Pokerförbundet, våra svenska spellagar och mycket annat med är igång — och glöm inte att komma till SvePofs årsmöte den 26 februari i Stockholm och göra din röst hörd! I sammanhanget vill jag också fästa uppmärksamheten på Ola Brandborns intressanta inlägg på sin blogg, om situationen i grannlandet Danmark:

http://kackalorum.se/

Men detta inlägg ska faktiskt ta upp ett tidigare Superblogginlägg av Jens Jadbäck (”Jack eller knekt?”) och med varsam hand korrigera några missuppfattningar där beträffande det påstådda ”Kn” som hörnbeteckning på knektarna i anglosaxiska kortlekar.

Kortlekens historia är rik och mångfacetterad, men låt mig vara kortfattad. När vi européer runt 1370 kom i kontakt med spelkorten via handelskontakterna med den muslimska världen, kom vi att snabbt anpassa denna nymodighet till vår egna kulturreferenser. De muslimska klädda korten (härskaren, vesiren och vesirens närmaste man) anpassades inledningsvis till att bli kung, riddare och väpnare. Och det var tyskarna, inte fransmännen, som året 1429 i Stuttgart introducerade nymodigheten damer i kortleken; här är en av dem.

Damerna kopierades snabbt av franska kortmakare och därefter av anglosaxarna, medan tyskar, italienare, spanjorer och schweizare än i dag i sina traditionella kortlekar uppvisar en helmanlig hierarki. De äldsta spelkorten hade helt enkelt bara svitfärgen som beteckning, några hörnbeteckningar (i modern mening) med valör skulle dröja till 1860-talet då de ”uppfanns” i USA. Här är en av de allra äldsta bevarade knektarna, ur en fransk kortlek från omkring 1515:

När den nuvarande hierarkin av klädda kort i början av 1500-talet etablerats i norra och nordvästra Europa, hade knekten fått namnet valet i Frankrike och knave i engelskan: ordet knave hade i medeltidsengelskan helt enkelt betydelsen av ”tjänare” (samt sidobetydelsen ”kanalje”), medan holländarna och vi skandinaver valde ”knekt/knegt” som betyder simpel soldat. Här är för övrigt en kortlek från Zwickau och året 1595 — och notera svitfärgerna ekollon, löv, hjärtan och bjällror!

Ordet ”jack” — med betydelsen ungefär ”allmän arbetare/mansperson” i medeltidsengelska (än idag återfinns uttrycket bland annat i lumberjack = skogsarbetare) — började på 1670-talet användas som slangbeteckning för knektarna i den anglosaxiska kortleken; det äldsta kända kortspelet där namnet förekommer är sticktagningsspelet All Fours, där ”jack” syftade specifikt på trumfknekten. Efter detta blev jack allt vanligare i engelskan som beteckning på knektarna, och var i början av 1800-talet den vedertagna benämningen..

Men observera att detta var långt innan några hörnbeteckningar i modern mening hade införts! Faktum är att mig veterligen har det aldrig någonsin tryckts någon brittisk eller amerikansk kortlek med hörnbeteckningen ”Kn”, eftersom ordet knave då helt fallit ur bruk och var ålderdomligt. Däremot förekom långt tidigare, på de politiskt satiriska engelska lekarna med udda bilder och beskrivande text, enstaka gånger ordet knave utskrivet — som på denna kortlek från omkring 1680, utgiven i uttalat antikatolskt syfte i en tid när religionskrig rasade runtom i Europa:

När så hörnbeteckningarna uppfanns på 1860-talet och snabbt kopierades i Europa, var bruket av ordet jack så utbrett att man direkt började använda ”J” på såväl amerikanska som brittiska lekar, medan svenska och holländska fick Kn, franska fick V och moderna tyska lekar (där hierarkin med en dam lånats in) fick B (för Bube). Vännen Jens får ursäkta, men hörnbeteckningarna K-Q-Kn har därför aldrig någonsin existerat i anglosaxiska kortlekar. (Fast nog är det kul att han själv av en slump har initialerna JJ…)

Och frågan om varför vi normalt bara har två kulörer (rött och svart) i den moderna kortleken, samt vad svitmärkena spader-hjärter-klöver-ruter egentligen symboliserar, ska jag återkomma till en annan gång!

Då var det min tur att skriva om det numera berömda Mötet. Jag är rädd för att det här blir ett spretigt inlägg som kommer att handla om både Svepof och Ken Lennaárd, men det var precis det mötet också handlade om så det kanske är ok. Jag tänkte redogöra för mina ståndpunkter kring det hela.

Det var alltså Ken som kallade till möte och jag tror ingen av de inbjudna hade glömt KenGate eller ryckte på axlarna och sket i vilket. Det fanns där, självklart. Vissa var mer insatta i historien än andra men vi var alla medvetna om huvuddragen.
Syftet med mötet och varför jag personligen valde att närvara kommer vi till alldeles strax. Det hela började med att Ken redogjorde för turerna kring KenGate. Inget nytt som framkom för min del – det verkar som att alla har försökt blåsa varandra till höger och vänster på den gamla kortoxen-tiden och det är en salig röra av hämnd och svinhugg som man inte har en chans att hänga med i om man inte var där. KenGate verkar bara vara ett enda slag i ett stort krig och detaljerna kring vad som utspelade sig i stridens hetta kan kvitta och finns dessutom redogjorda för i Kens blogg för den nyfikne. Inläggen om specifikt KenGate finns sparade någonstans (google is your friend).

Därefter redogjorde Ken för förbundets historia då det var han som en gång startade upp det, 2005 närmare bestämt. Jag var själv med på det första årsmötet och trodde helhjärtat på förbundet. Året senare kom KenGate som sänkte Ken och hans frånvaro sänkte förbundet. Ingen kunde fylla hans skor. Man kan tycka vad man vill om Ken och/eller KenGate, men så var det. Jag tycker inte att Ken borde eller överhuvudtaget kunde sitta kvar i Svepof efter det som hade hänt. Jag tycker inte att han kan det nu heller. Vidare så klargjorde han på mötet att han inte heller ville ingå i någon styrelse, så den biten tycker jag att vi kan släppa helt och hållet.

Varför hade Ken då kallat till möte? Jo, han ville presentera ett förslag om att förlägga SM till ett grekiskt casino. Han var helt öppen med detta och han var tydlig med att han faktiskt försökte sälja det konceptet. Ett förslag bland andra helt enkelt.
Dessutom ville han få igång debatten inför årsmötet och säga vad man vill men han har lyckats.

Varför gick jag på mötet? Jag hade i förväg och på omvägar fått höra att Ken ville sälja in SM till det grekiska casinot så det var ingen överraskning. Jag var dock nyfiken på debatten som skulle uppstå mellan övriga ”pokerröster”, inte minst var jag nyfiken på vad förbundet själva hade att säga, vad Dan Glimne tyckte, hur Erik Rosenberg ställde sig och så vidare.

Vad tar jag med mig?

Gällande Ken Lennaárd:
Kackel om KenGate skiter jag rätt hårt i, oavsett vem det kommer ifrån. Vi vet alla vad som hände, det finns tillräckligt med information för var och en att ta ställning till den historien. Ken som person kan man ha olika åsikter om och jag försvarar honom inte och jag vill inte se honom i någon styrelse.
Däremot så var det hans idéer som gav förbundet en flygande start (och kraschlandning) och eftersom det är total brist på sådant driv i dagens ankdamm så är åtminstone jag beredd att lyssna på alla ideér, oavsett om de kommer från Ken, Lapproffe eller en anonym kommentator här under. Sedan är det upp till årsmötet att rösta.

Gällande förbundet:
Det verkar som att det finns oklarheter kring tidigare styrelsers redovisningar. Det ryktas om omfattande representation, prispokaler för 36 000 osv. Och hur var det nu med Norinders kostymer egentligen?
När Ken lämnade förbundet så fanns det 4000 medlemmar och 2,5 miljoner i kassan. Det var åtminstone det som presenterades på det följande årsmötet som också beslutade om att stämma staten för varumärkesintrång. Det stod helt klart att det var dit större delen av kassan skulle gå och det beslutades demokratiskt att man skulle gå vidare. Jag har alltid trott att det var dit alla pengarna försvann.

Nu har jag alltså fått indikationer på att det inte är hela sanningen och jag vill att en ny styrelse går till botten med det här. Jag påstår som sagt ingenting utan redogör bara för ett antal rykten och pusselbitar som flutit upp till ytan. Jag har en revisor som ska hjälpa till att titta på de gamla redovisningarna om vi kan hitta dem. Är det någon som kan hjälpa till att finna dem? Någon som har något sparat från något gammalt årsmöte eller så?

Gällande förbundets framtid:
För min del blir det här sista försöket. Funkar det inte nu så kommer det inte att fungera alls. Det finns inget underlag för ett förbund utan eldsjälar och drivna människor. Jag vet att det finns ett antal sådana personer som är beredda att sätta sig i en styrelse och vända skutan.
Jag är gärna med och bidrar men kandiderar inte till ordförandeposten och eventuellt inte heller till en styrelseplats. Det jag däremot vill hjälpa till med är att skapa en remissgrupp bestående av klubbvärdar. Jag kan tänka mig att vara administratör och låta klubbvärdarnas åsikter vara beslutsunderlag i de frågor där det är relevant för en ny styrelse. Klubbvärdarna är kärnan, gräsrötterna. Förbundet skall vara till för dem och deras medlemmar, de som spelar för låga insatser, de som inte har råd att göda monopolet, de som inte är sponsrade och får leva i den glittriga fantasivärlden ute på touren.

Efter de senaste dagarnas diskussioner, både på nätet och face to face, så har jag kommit fram till vem jag ska backa som ny ordförande: Lina Olofsson.

Jag tycker att Lina har en bra inställning, hon har en gedigen bakgrund inom poker och en bra erfarenhet av föreningsliv från bridgen. Hon är dessutom lättillgänglig via sin blogg. Och om jag får vara så icke-pk så tycker jag också att det är en enorm fördel att hon är tjej.

Men detta är bara mina tankar, jag har fördelen att kunna framföra dem i den här bloggen. Vad tycker ni? Kom till årsmötet och säg vad ni tycker! Om inte annat så framför de här i kommentarsfältet.

jens.jadback@nordicbet.com

Det inbjöds till exklusivt möte i Stockholm i veckan. Ken satt i högsätet och runt bordet mös landets VIP-gäster. Bland annat mina bloggkollegor Jens och Dan. Det skulle snackas framtid. Pokerns och Pokerförbundets framtid i Sverige.

Lina undrade vad min ursäkt var för att inte komma upp. Hade ungefär 94 stycken. Mil alltså. Tur och retur Göteborg Stockholm. Så här i efterhand kan jag dock inte låta bli att ångra mig lite för att jag stannade hemma. Inte för att jag skulle haft så mycket att säga. Utan mest för att jag antagligen missade ett praktfullt skådespel där några av landets mest karaktäristiska pokerprofiler drabbade samman. Kan inte låta bli att måla upp en satirisk scen i huvudet när alla kockar skulle krydda denna soppa.

Det ska bli intressant att se vem som blir ny ordförande nu. Lina, Mattias, Jens? Eller sitter Turken kvar? Det enda som är viktigt är att en eventuell ny styrelse gör det som är bäst för Sveriges pokerspelare. Inte det som är bäst för några enskilda aktörers ekonomiska intressen. Utan för de vanliga pokerspelarna.

Och vad är då bäst för pokerspelarna? Givetvis är det att SM hålls i Sverige. Nära. Smidigt. Kul.

Jag ryser nästan här. Känns som jag är på väg att svära i kyrkan. Jens kommer vilja sätta mig i stocken och låta folk spotta snorloskor i mitt ansikte. Vissa kommer kalla mig köpt. Men jag ser bara krasst på det, och det här är helt egna tankar. Vad vore genuint bäst för Sveriges pokerspelare?

Jo, om Pokerförundet samarbetade med Svenska Spel och Casino Cosmopol. Det skulle resultera i det största svenska mästerskapet i poker någonsin. På svensk mark.

Jag satt i telefon i nästan två timmar med William Thorson i dag. När vi kom in på ämnet började vi skrika i mun på varann av upphetsning. Vi hade samma inställning, fast William har sjukt myckte bättre koll på vad som måste lösas i prakitken och inte bara i tanken. Skärpt kille det där. Mycket klipsk.

Givetvis kan man inte bara ”ge” bort sitt SM till Svenska Spel hur som helst. Förbundet måste ställa krav. Personer som spelar för andra pokerbolag ska givetvis få ha sin logga på bröstet. Det är också förbundet som ska bestämma de rent speltekniska detaljerna som strukturer, inköp och så vidare. Då får ändå Glimne som han vill. Förbundet bestämmer över sitt eget SM. 

Vidare skulle jag även lobba för att ett sånt SM skulle bli rakefritt.

För att ett sånt här samarbete skulle kunna gå att lösa måste det först och främst gå att spela satelliter i Svenska Spels klient. Och andra pokerbolag måste kunna lösa sina satelliter så att spelarna vinner pengar i handen och i praktiken går och köper in sig själva på plats. Så har större bolag arbetat tidigare i större turnerings-sammanhang så det skulle inte vara något nytt. 

Hur många vanliga pokerspelare tycker att det här vore en risig idé? Jag undrar helt ärligt. Vill vi ha ett SM med 1000 spelare i Stockholm, eller ett SM med 54 deltagare i Riga? Vill vi ha ett proffsigt arrangemang med pokern i centrum eller vill vi ha en ”Sällskapsresa” där strippor serverar oss drinkar under spelets gång?

Jag vet att spelbolagsrepresentanterna vill stena mig på öppen gata för detta förslag. Men om vi försöker gå in i oss själva. Vad är bäst för Sveriges pokerspelare och pokerns allmänna rykte med tanke på de strama lagar och regler som gäller? Tror ni vi skulle synas mer i media med ett sånt upplägg? Tror ni att förbundets sponsorintäkter skulle öka i framtiden med sånt upplägg? Under tiden som man lobbar för en generell förändring, borde man inte göra det bästa av situationen så länge?

Vi måste släppa all död prestige och i stället göra det som gynnar spelarna. Det vill säga släppa stoltheten och lägga SM på svensk mark.

Tyvärr är jag bara en blåögd liten pöjk som har för dålig inblick bakom de stora dyra kulisserna för att veta om det här verkligen skulle kunna funka på riktigt. Eller om det förblir en vacker utopi i mitt huvud.

Jag vet i alla fall att jag hellre spelar ett SM med 1000 deltagare. Ett SM där titeln faktiskt är värd något. På riktigt.

Så. Vassego, stena mig!

I går var jag på ett informellt möte inne i Stockholm med ett dussin inbjudna, inklusive från Svenska Pokerförbundet. Som bekant närmar sig årsmötet i SvePof, varför helt enkelt den framtida inriktningen och arbetet för förbundet var det som stod på agendan bland vi ”namn” som var där:

Ën hel del har det klankats på SvePof, och ibland inte obefogat, men då ska man veta att den nuvarande styrelsen med Murat Sahan som ordförande ärvde ett råttbo från tidigare styrelsers (van)skötsel, och med finanserna körda nära nog i botten. Det har varit en uppförsbacke för den nuvarande styrelsen att försöka hålla verksamheten igång, och i huvudsak med ideellt, oavlönat och många gånger otacksamt arbete. De ska faktiskt ha cred för att ha slitit vidare under de omständigheterna.

Det är beklagligt att det varit en sådan bergochdalbana för det pokerförbund som Sverige och svenska spelare faktiskt är förtjänta av. En gång i världen, 2004/05, fick det en lysande start med Ken Lennaárd i spetsen. Om Ken finns mycket att säga, men ingen kan förneka att när han sätter sina goda sidor till har han visat att han är en skicklig organisatör, med ett påtagligt mått av ”star quality”, och som oförskräckt kunde driva pokerns sak mitt i rampljuset och till medlemmarnas fromma. Men med Kengate och omedelbart därpå följande mindre kapabel ledning av förbundet, står vi i dag där vi står.

Alltnog var mötet förhoppningsvis ett steg på vägen mot ett förbättrat förbund, i en tid när vi behöver en stark motvikt till den statliga pokern i Sverige. Även vad gäller Svenska Spel finns mycket att säga, men inte heller här kan man förneka att de under främst varumärkesansvarige Martin Bengtssons ledning gjort ett formidabelt arbete på senare år, inte minst PR-mässigt, inom de ramar som statsmyndigheterna satt upp – och förvisso också hjälpta av de hinder som samtidigt rests för konkurrenterna.

I den bästa av alla världar hade våra ängsligt pinknödiga politiker för länge sedan infört ett licenssystem på den svenska spelmarknaden, och som gjort att en mångfald välskötta spelbolag med bra renommé kunnat samexistera på olika sätt, ihop med Svenska Spel, ATG och Folkspel. Då hade det varit i sin ordning med ett – säger ETT – öppet SM i poker på svensk mark, och där sponsorfrågan inte varit krångligare än inom t.ex. fotboll, golf eller motorsport. Dessutom hade vi äntligen kunnat se flera stora internationella turneringar arrangeras i Sverige, som EPT, WPT, EMOP, GSOP och Unibet Open, i stället för att vi som nu är en bakvattensnation.

Men dit har vi inte kommit ännu, och får leva med situationen som den är – och vi har inte något alternativ till SvePof, förutom att ge upp och låta oss köras över av statens förlängda arm. Jag har många gånger tidigare deklarerat min ståndpunkt, att jag står på Svenska Pokerförbundets sida. Varje sport och spelform i Sverige ska, anser jag, tillhöra utövarna själva; att staten anordnar SM har för mig en omisskännelig doft av DDR och Nordkorea – en slags socialismosaurus-mentalitet. Därför gäller det nu att rycka upp förbundet; bredda dess styrelse med fler goda krafter som har viljan att utöva ett ideellt arbete, och få in det fortsatta arbetet på ännu mer konstruktiva banor. Kom därför till årsmötet söndagen den 26 februari klockan 13, i Stockholm inne i konferenslokalen Klara på Hotel Scandic Sergel Plaza!!

Och jag vet redan vem jag själv – och ett antal med mig – har som favorit till ny ordförande: allas vår Lina Olofsson.

Förvisso finns det många andra goda namn med i diskussionerna: Jens Jadbäck, Mattias Andersson och Ola Brandborn är tre som jag också gärna ser som drivande krafter i en ny och förbättrad styrelse, men dessa gentlemen samt personliga vänner får ursäkta: Lina är min favorit. Inte bara har hon genom sin bridgebakgrund en gedigen erfarenhet av styrelsearbete, utan hennes cred i Sverige är obestridlig och jag har, oaktat hennes engagemang för PokerStars, en fullständig tillit till att hon sätter förbundets och spelarnas intressen före allting annat. För mig har hon helt enkelt star quality, och viljan och kompetensen att driva det förbund med muskler vi alla så väl behöver… och hon kan förhoppningsvis övertalas till att ta på sig posten.

På något sätt känns det som om det är något av en ödesdag, den 26 februari på årsmötet; så kom dit och gör din röst hörd! Du kommer att i förlängningen göra svensk poker en tjänst.

Tack tusen för alla intressanta analyser. Flera av er kom väldigt nära eller träffade rätt. Här följer de tankegångar och resonemang som snurrade i mitt huvud under resan.

Om vi börjar med tidsskillnaden så är det, som de flesta av er redan listat ut, västerut. 26 timmar vaken tid sen klockan 16:00 svensk tid innebär att de, klockan 14:00 svensk tid, hade varit uppe i precis ett dygn. Då vi kan förutsätta att de inte är ett pokerpar som sover till sju på kvällen kan vi med säkerhet spika att de åkt västerut.

Västerut it is. Nå, nästa fråga: var har de då varit eftersom de varit uppe i 26 timmar? De är lite lagom solbrända, vilket gör att så gott som hela mellan- och norra Nordamerika går bort. New York är inte särskilt skitvarmt så här års. Hade de varit i Miami ser jag inte hur det skulle ha tagit dem 26 timmar (folk i den åldern lägger ofta hellre en penning extra för att korta ner hemresan med åtta timmar). Från Florida finns dessutom flera möjligheter att flyga direkt till London. Och, eftersom det gick flera flighter mot Köpenhamn på morgonen så kan de inte ha väntat mer än i drygt fyra timmar (om de skulle ha haft motklonken att precis ha missat tioflighten).

Nord- eller Sydamerikas västkust kan funka med, under förutsättning att de gått upp vid fem sex på morgonen (vilket i högsta grad är troligt om planet gick på morgonen/förmiddagen). Hawaii är uteslutet för då hade de stigit upp vid fyra på morgonen och det köper jag inte. Hawaii känns lite passé för övrigt, det var hippt på 90-talet. Men vem fan pallar flyga runt halva jorden dit, framförallt när man är i 50-årsåldern?

Florida hade varit en kandidat om de inte varit iväg så länge. Där är tillräckligt varmt för att bli solbränd så här års, och tillika 50-plussares paradis. Det är sällan man hör om glada Svenssons som åker till varken Los Angeles, San Fransisco eller Vegas på semester. Medelålders svenskar vill ha sol, golf och inte bara stora städer.

Vad med Sydamerika? Kan de ha åkt till Brasilien, Argentina, Chile eller kanske Peru? Chansen finns, men ingen av dem känns galet sannolika. Fine, de kan ha hälsat på någon vän, släkting eller barn i nåt Sydamerikanskt land. Men (!), när medelålders människor åker på semester är de ofta måna om sitt privatliv och bekvämlighet. Att kinesa på någons soffa i två veckor faller nog få 50-åringar i smaken. Likaså att ständigt behöva vara trevlig mot sin värd. Att de skulle ha åkt på egen hand känns inte heller särskilt troligt. Få skandinaver utforskar Sydamerika. Kanske lever myten om världsdelens farlighet kvar och hindrar bekväma medelålderspar. Nope, sannolikheten minskade just för Sydamerika.

Nu till en del som några av er var inne på: en kryssning i Västindien. Ja, den är definitivt sannolik. Människor i den ålder, framförallt par, åker gärna på kryssningar. Där kan de välja nivån på aktiviteter dagarna i ända och samtidigt blir furstligt uppassade och proppade med god (och inkluderad) mat. Det stämmer väl in på tiderna. De steg upp på morgonen vid 08:00, åt sin frukost i lugn och ro, packade och rundade av. Räkna 3-4 timmar. Sedan begav de sig till flygplatsen och var där drygt 1 timme före avgång. Därifrån flög de till någon amerikansk flygplats, typ Miami eller Newark (1-4 timmar beroende på vilken flygplats de flög till och varifrån de flög ifrån). Där hade de en transit om 2-3 timmar. Resan över Atlanten tog 10 timmar. De landade strax efter att den andra morgonflighten gått, det vill säga vid tiosnåret, hade 4 timmar transit, satt 1 timme på planet och yppade orden: ”Nu har vi varit vakna i 26 timmar.”

Förstås kunde ovanstående scenario ha gällt för de flesta destinationer i Sydamerika, men då kryssningar passar betydligt bättre in på 50-års parklientelet än en resa till Buenos Aires eller Rio (handen på hjärtat, hur ofta hör man om 50-åringar som åker till Sydamerika?).

Jag satte oddset 60% att något av mina alternativ stämde.

50% på någon form av Västindienkryssning, 5% på Brasilien, 3% på Argentina och 2% totalt på Chile och Peru.

Nyfiken i en ballong kunde jag inte hålla mig utan frågade dem.

De svarade att de mycket riktigt hade varit på en lång kryssning i Västindien och besökt allt från Bahamas till Jamaica. Men, före kryssningen hade de varit i Miamis art deco-kvarter och bilat runt i omnejden. Men, det var före kryssningen, där av alla extratimmar för att komma hem.

Förstås är det för stor felmarginal, därför var kanske även 50% i högsta laget. Många lågoddsare på rad utgör slutligen en ganska stor procentsats. Denna gång slog coinflippen in, men de kunde lika väl ha varit någon helt annanstans.

Men, det fick en timme att gå och flygresan från London till Köpenhamn blev lite mer uthärdlig.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Man sitter på samma stol i tio timmar och spelar poker. Man tar det lugnt, har tålamod. För det har de sagt att man ska ha för att vinna liveturrar. ”Man vinner ingen turnering första dagen”, hävdar de gamla rävarna. Och det ligger väl en del i det.

Men det är svårt. Det rycker i kroppen. Man vill inte ta det lugnt. Man vill trycka på raiseknappen. Man vill bluffa. Jag hinner ibland ändra mig sju gånger under lika många sekunder om jag ska folda eller raisa. Och det skär i hjärtat varje gång jag vet att jag gett upp ett bra läge. Liveturneringar kan verkligen vara ett sömnpiller. Men jag hade ju bestämt mig. Den här gången ska det tråkiga tålamodet segra. Fold.

Det gick helt ok under dag 1 i GSOP Salzburg. I sakta mak byggde jag min 20k stora stack under nio-tio timmar. Några riktigt bra starthänder fick jag inte. Men träffade ok med de mediokra. Inte så många showdowns dock.

Var uppe på cirka 50k med en timma kvar att spela av dagen. Då förlorade jag en hyfsat stor pott när jag trebetade med 1010 , fick syn av AJo, och torskade 15k mot en knektjäkel. Tiltade väl inte direkt, men det är alltid tråkigt att inte vara på all-day-high.

Några händer senare viker jag upp A5s på lilla. Blindsen är 300/600, 75 ante. En ung aggressiv svensk, den bästa spelare på bordet, höjer i mittposition till 1225. En totalkass engelsman synar på knappen. Och jag tar den något fiskiga linjen att syna jag med. Flopp 3 9 9. Jag checkar. Svensken betar 1850 och engelsmannen lägger sig.

Mitt pokerego klarar inte mer. Det går inte. Den unge svensken, med megastor keps, är oftare tom än inte här. Jag måste höja. 4300 totalt. Ja, nu vet jag ju att denna energiska krabat älskar att floata och spela ut mig på senare gator om han anar svaghet. De gillar att förnedra oss gamla dinosaurier på just detta vis. Grabben synar . Och turn visar en blank 4. Inga färgdrag ute. Men en liten hålpipa till mig. Ok, jag får skjuta en gata till. Kanske tar han sitt förnuft till fånga och lägger sig? 6600 slänger jag ut. Snabb syn!

Näääeeej! Jag bannar mig själv. Varje gång ska jag balla ur. Minst en gång varje dag ska jag ge mig på en stor bluff som går käpprätt åt skogen. Det var ju nya tider. ”Tight is right”. Så vad gör jag i den här potten med A-hög mot bordets bästa spelare?

River 3, för brädan 9 9 3 4 3 regnbåge. Ok, sansa dig nu ärthjärna. Hur mycket har jag kvar? 23k. Jag ger upp. Vad ska han ha liksom? Ett par av något slag. Frågan är hur högt det är? Och frågan är om han verkligen kan ge mig cred för en hand här? Vad ska JAG ha? Å andra sidan, jag har spelat förbaskat solid poker. Inte visat några konstiga händer. Jag borde väl få lite cred? Dessutom är han ju rätt duktig och duktiga spelare kan göra ”bra” vik. Men kan kepsen lägga ett överpar? Han har ju dessutom ytterligare 50-60k bakom i stacken, så han har råd att syna.

Fast kepsen vet att jag vet vad det ser ut att han sitter på. Och han vet att jag vet att han i och med synen på turn sannolikt även synar river. Därför ser en bet från min sida sjukt stark ut. Megalomaniacstark. Men jag pallar inte. Åka ut på en sån här skithand när man varit stabil som en sumobrottare under nio timmar. Å andra sidan, 23k. Det är under min värdighet att ge upp. Jag blundar och kör. Mitt yttre är lugnt och sansat, ingen 200-puls längs med halsen där inte. Men inne i hjärnan springer det runt 300 kaniner på tivoli.

Jag har nästan en pottbet kvar i stacken. Pushen vore ett givet alternativ. Men ser det inte starkare ut om jag betar säg 15200? Det tigger ju om en syn. Han måste ju fatta att jag vill ha syn. Eller? Näej, det kan bli blixtsyn av en JJ med. Eller varför inte ett fyrtal i nior? Jäkla Amalia och henne sju snedvridna döttrar. Give me a break! Ibland gör man spel  som man redan innan man gör dem vet kommer misslyckas. Någon liten djävul tvingar en ändå att göra dem. Varför?

Bet 15200. Jag bara gjorde det. Och nu går det väl som det brukar. En kvidsyn. Och så sitter man där med en handanalys som inte ens är värd att torka sig med på toan. Åka en vecka till klippiga bergen för att bluffa bort sig. Vart tog självdisciplinen jag intalat mig att jag hade vägen?

Ingen blixtsyn i alla fall. Men nu, två minuter senare, tar han upp 15200. Han leker med markerna i handen. Är nära på att kasta in dem. Jädrar i havet. Se avslappnad ut nu dybban-tönt. Men inte för avslappnad. Se bara normal ut. Ja, sug in kinderna och spotta ut tuggummit. Eller nej, sug ut kinderna igen. Du vet ju att du ser ut som en transa när du gör så där. Se normal ut! Titta bort. Ta en slurk vatten. Och håll för allt i världen käften.

Nu slänger han in markerna. Nej! Dra ballen i lösgruset! Han lägger sig. Och visar 88! Vilken heroisk fold. Det spritter i kroppen. Det bubblar som den finaste champagne. Jag vann. Jag slapp skämmas. Jag är kvar i turneringen med bra stack.

Ibland är turneringspoker det bästa som finns. Tyvärr kan den där känslan försvinna snabbare än en tokdopad Ben Johnson.

Nu börjar dag 2 i GSOP Salzburg. Jag har 53k. Medel är 33k. Det är cirka 130 spelare kvar. Och jag ska vara en tightröv igen. För man vinner inte den här live-turneringen dag 2 heller. Åka ut är dock fullt möjligt…

Det är möjligt att jag trampar in på mäster Dans område med den här posten men jag har genom min andra hobby trolleri kommit i kontakt med en hel del spelhistoria. Eftersom jag är en historienörd även annars så är sådant mumma för mig. Jag inser att läsekretsen som finner det här intressant är väldigt smal men även om poker ”är en fluga” så har spelet en lång och intressant historia som börjar med kortleken i sig själv.

Jag har allt oftare börjat höra folk använda det engelska ordet för valören knekt, dvs ”jack”. Det ska väl sägas att det främst är den yngre generationen pokerspelare som gör detta. Är det förresten någon mer än Hatten och Dan som säger ”mörkar” istället för ”blinds”? Kanske Dödarn i något infall av litterär ambition… (nej, jag vägrar att tro att det är kroniskt).

Men varför heter kortet Knekt på svenska och Jack på engelska? Naturligtvis har jag hittat en intressant förklaring och tro det eller ej så hänger faktiskt svenskans Knekt ihop med hur den tidiga engelska kortleken såg ut.
I de första europeiska kortlekarna var de tre klädda korten alla män; en sittande kung, en riddare med sin häst och en tjänare eller page. Redan på 1400-talet bytte franska korttillverkare ut riddaren mot en drottning eller en dam. De franska korten blev populära i England och dess symboler blev snart grunden i även engelska kortlekar.

I England hette till slut de tre klädda korten King, Queen och Knave (page). I mitten av 1800-talet såg man ett behov av att sätta index på korten, dvs markörer av valör och färg i hörnen på varje kort. Beteckningarna för de klädda korten blev då K, Q och Kn för ”Knave”. Kan det vara denna beteckning som skapade svenskans ”knekt”?

Knave of spades, ca 1827

Detta var förvirrande för engelsmännen då beteckningarna K och Kn blev förvillande lika. Prova att spela Texas Hold’Em med en Öbergs-kortlek och man upptäcker snabbt att den K-K man tittar ned på mycket oftare egentligen är K-J. Tiltande helt enkelt.
Redan på 1700-talet kom ordet Jack i bruk för kortet som då hette Knave. I spelet som fritt översatt till svenska kallades ”Fyrtal” (som gick ut på att samla fyrtal, ta-daa) benämndes poängen man fick för fyrtal i knektar (eller knaves då) som ”Jack”. Eftersom poängen kallades så blev det snart även namnet för själva fyrtalet i knektar.

”Jack” betyder även ”vanlig man” vilket passade väl in i hierarkin bland de andra klädda korten och indexen blev slutligen K, Q och J.

jens.jadback@nordicbet.com