Igår bar det hem efter närmare tre veckor i London. Som vanligt känns det lite konstigt att komma ”hem”, framförallt efter ett år på resande fot då inte mindre än 30 resor avlöst varandra under föregående kalenderår.

På eftermiddagsflighten igår hamnade jag bredvid ett medelålders Malmöpar. Scanorama (SAS egna magasin) var samma som för två månader sedan och jag har bläddrat igenom samma artiklar tills jag nästan kunnat mima ikapp med pränten.

Med halva distansen i ryggen och en timme kvar kunde jag inte undgå att tjuvlyssna på mina grannar (de pratade högt nog för att inte kunna undgå att höra vad de sa, även om jag nog medvetet hade tjuvlyssnat ändå). Jag försökte fiska efter var de hade varit men gavs inte särskilt mycket att bygga mina resonemang på.

Även om ledtrådarna var få, så kan man mjölka ut rätt mycket slutledningar från respektive. Jag kommer att presentera samtliga ariadnetrådar som gavs, sen är det upp till dig att presentera en lista över de tre mest sannolika destinationerna. Förslagen måste backas upp med logik och resonemang. (En hint är att vissa av ledtrådarna är baserade på allmängiltig statistik, det vill säga statistik som alla känner till vare sig de fått det presenterat i siffror eller inte; till exempel att barnfamiljer är mer sannolika att åka till Legoland än en grupp 25-åriga män.)

Slutledningsförmågan som krävs är enligt mitt tycke ungefär densamma som krävs för att korrekt analysera fram situationer vid pokerborden. Så, låt se hur analytiska ni är. Inkludera gärna en procentuell fördelning i listan med (t.ex. Sverige 55%, Norge, 30% och Finland 15%).

Jag kommer vid senare tillfälle att redogöra för mitt eget resonemang och egna procentsatser som jag kom fram till i min flygplansstol. Nyfiken i en strut frågade jag dem efteråt. Gåtan har alltså ett svar och inget antiklimax.

Här följer ledtrådarna:

• De var båda medelålders, cirka tidiga 50-årsåldern.
• Båda var solbrända, hon mer än honom. Hans solbränna var inte särskilt påtaglig, men ändå tillräcklig för att se att han varit iväg – framförallt i dessa blekkalla tider. Hon hade en tydlig, men inte extrem, solbränna.
• Hon pekade på sin klocka och sa till sin man: ”Nu har vi varit vakna i 26 timmar.” Klockan var då 16:00 svensk tid.
• Bara med SAS går sex flygningar dagligen från London till Köpenhamn. Av en händelse råkade jag veta att samtliga flighter den dagen hade gott om lediga platser. Ingen av dem var alltså fullbokad. Vår flight gick 14:05. Två flighter hade redan gått från London-Köpenhamn. Den ena var klockan 06:40 och den andra var klockan 09:55.

Get to work!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Om ni undrar varför det varit tyst från min sida ett tag beror det på att jag varit ute några veckor och rest runt i bland annat Laos och Kambodja; ett litet äventyr som innefattade besök i Angkor Wat, världens största religiösa byggnadsverk, tempelruinen Ta Promh som är som hämtad ur en Indiana Jones-film, en färd på Mekongfloden norrut från Luang Prabang, och inte minst det makabra och omtalade monumentet över kommunismens ondska där dödskallar travats flera våningar högt ute vid dödslägret Choeung Ek — ökänt från inte minst filmen ”The Killing Fields”.

Blev det någon poker då? Laos är tämligen spelfritt, även om jag lyckades spåra upp ett udda och vackert mahjongspel på en marknad i Vientiane, medan Kambodja faktiskt har några kasinon. På Nagaworld i Phnom Penh fanns det till och med ett pokerrum med tre bord där det spelades NLH cashgames med mörkar på 1-2 US-dollar resp 2-4 dollar (den lokala valutan riel skrattas det åt därinne). Kasinoexteriören här:

Inne i kasinot var det mest banditer och helautomatiserad roulette och baccarat, samt en scen med diverse artistuppträdanden ute i den pampiga lobbyn:

Hur det gick för mig vid pokerbordet? Jag köpte in mig för 200 dollar, har tio händelselösa inledande minuter och plockar sedan upp A-A, höjer till sex ggr BB (standardhöjningen preflopp vid borden, visade det sig…) och får fyra (!) syn. Flopp J-9-2 med knekten och tvåan i ruter, check fram till mig, ordentlig bet och syn av en äldre kines medan de tre andra ger upp. Jag sätter honom vid det laget på A-J eller flushdraget, något jag sedan mitt spelande i Macau är medveten att just kineser är överförtjusta i och sällan vill släppa. Turn är klöversexan, han checkar och jag ställer för att sopa undan pottoddsen för ett flushdrag men får ändå en ny syn; nu är det närmare 450 dollar i potten. Riverkortet är — självklart — en tredje ruter, närmare bestämt åttan, och jag lägger upp mina A-A och kinesen visar A-Q i ruter för spikad färg. Upptaget på tvåhundra dollar i sjön, och jag orkar inte köpa in mig igen utan skakar hand och lämnar Nagaworld. Trist, but that’s poker…

Jag hann bara vara hemma i tio timmar innan det i onsdags morse var dags att ta gryningsflighten till London och gamblingmässan ICE där borta:

Och i skrivande stund packar jag väskan på nytt, nu för att åka till Spielwarenmesse i Nürnberg! Mera kommer, om ICE och Laos och Kambodja och Spielwarenmesse och det som jag upptäcker har hänt medan jag var utomlands: Juholt har tvingats avgå och dessutom fått en pokerhand uppkallad efter sig (7-2 off… what did you expect?), Stefan Löfven har tillträtt som årets partiledare för S (när ska de äntligen göra en ordentlig gameshow på TV4 runt sina partiledarbyten, typ ”Idol”, för att bättra på opinionssiffrorna?), det jäser inför SvePofs kommande årsmöte och jag måste också snarast boka flygbiljetter till årets första Unibet Open i Prag 16-19 februari! Du milde vilken rivstart på 2012… Följ mig på Twitter (@Dan_Glimne) vad gäller uppdateringar från Spielwarenmesse, och på återseende här!

Jag har i dagarna blivit kontaktad av ett antal personer och ”grupperingar” som har olika intressen i pokersveriges framtid. Alla vill naturligtvis det bästa för framtiden men samtidigt verkar det finnas en hel del olika agendor. Vissa ser den nya vägen (om det blir förbundet eller något annat) som en språngbräda in på någon sajt, andra vill driva på av ideologiska skäl. Några vill se monopolet falla, andra bryr sig inte.

Det som verkar förena de flesta av oss är väl att vi vill se klubbpokern leva vidare. Jag pratar om hobbyklubbar som sköts väl där man ägnar sig åt poker utan inslag av maskiner eller andra spel. Det handlar inte bara om att Nisse ska slippa att bli stormad av polisen för att han vill dela ut kort på ett visst sätt utan också om det rättsskydd som idag är icke existerande för de vanliga medborgare som vill spela poker om låga insatser. Klubbarna är ett enklare mål eftersom risken för anmälan är mindre då man i samma veva mer eller mindre själv måste erkänna brott för att kunna anmäla det som har hänt på ett korrekt sätt.
Jag lovade att inte blogga om spelmonopolet som sådant så jag lämnar den biten därhän just nu. Till saken istället.

Svenska Pokerförbundets årsmöte hålls om ca en månad (bifogar kallelsen längst ned) och jag antar att det är därför det börjar röra på sig på flera håll. Och det är bra, mycket bra till och med. Det var längesedan man hörde talas om så många som faktiskt brydde sig.
Personligen lade jag fram jag ett löst sammansatt förslag om en ”Spelarallians” för några veckor sedan eftersom många, däribland jag, anser förbundet vara dött. Jag har tänkt om. Eller, egentligen inte faktiskt, jag står fast vid förslaget men ser hellre att alla falanger samlas för att kunna sträva åt samma håll. Den samlingspunkten bör i brist på annat vara Svepof – eller för att vara ännu mer exakt; Svepofs årsmöte. Där kan man besluta om vi bör lägga ner Svepof och starta upp något annat (eller inget alls) av vilka skäl det vara månde.

Om sedan ett förbund bör skötas som ett företag eller ej, om folk ska vara avlönade eller inte, om sajtanställda ska tillåtas i styrelsen eller överhuvudtaget är saker som får diskuteras om på årsmötet. Kanske lyckas vi demokratiskt komma fram till kompromisser som är tillräckligt dugliga för att vi ska kunna ro åt samma håll – kanske gör vi det inte, men vi får inte veta förrän vi har försökt.

Personligen tror jag att förbundet är för skadat för att kunna återupplivas men jag är villig att lyssna på andra förslag och är övertalningsbar.

Vad jag försöker säga är att jag önskar att så många som möjligt ska komma på årsmötet. Kan man så bör man göra sin röst hörd!
Jag inser också att vi bor i ett avlångt land och alla har inte tid eller möjlighet att ta sig till Stockholm men hur tycker ni att förbundet bör drivas? Bör det drivas alls? Borde det finnas något i dess ställe? Om ni inte kan göra er röst hörd i Stockholm så gör den hörd i kommentarsfältet. Jag lovar att hjälpa till att skapa motioner för de som vill föra fram sina förslag på årsmötet (oavsett om jag håller med eller inte). Skriv i kommentarsfältet eller maila.

Från Svenska Pokerförbundets hemsida:
Vi vill härmed kalla till årsmöte. Årsmötet kommer att hållas den 26 februari 2012 kl. 13:00. Platsen där mötet kommer att hållas kommer att vara konferensrummet Klara på Scandic Sergel Plaza i Stockholm.

jens.jadback@nordicbet.com

Pokerspelare i allmänhet lägger ofta en stor del av sin tid på handanalyser av alla de slag. Men vad är alla handanalyser värda om vi inte kan förvalta vår överlägsna kunskap? Vad gör alla timmars poker-diskussioner för nytta om vi efter en bad beat går bananas vid skrivbordet och i vrede slår sönder inredningen med en golvlampa? För att sedan springa in i sovrummet, sätta tänderna i huvudkudden, bita sönder den likt en rabiessmittad bulldog och skrika könsord så grannarna ringer efter psykakuten. Vad har vi för nytta av allt taktiskt nötande om vi, efter att ha förklarat för psykakuten att allt var ett missförstånd, spelar bort veckans plus på en timma i tiltande raseri?

 Vi pokerspelare glömmer ofta bort hur viktig den mentala biten är i poker. Jämför till exempel skillnaden på hur dessa två välkända pokerprofiler hanterar en bad beat. Lägg också märke till vad Dwan säger i intervjun efteråt.

Såg ni skillnaden? Vem tror ni är den största vinnaren i längden? Dum fråga då det är så uppenbart så klart. Men ni förstår principen.

Poker är ett mentalt spel. Och vi måste lära oss att brottas med oss själva lika mycket som att brottas med motståndarna vid bordet. Visste ni till exempel att det finns många anledningar till varför vi tiltar? Några exempel:

Springa-dåligt tilt: När det gått dåligt under en längre tid.

Orättvisa-tilten: Bad beats, coolers och utdragningar kan få vem som helst att titla och känna att pokerlivet är orättvist.

Hata förlora-tilten: Vissa spelare hatar bara att förlora, även om de gör det enligt variansens alla regler. Det kan räcka med ett förlorad flipp för att tilten ska komma rusande.

Misstags-tilten: Att göra egna misstag får vissa att tilta rakt ut.

Berättigande-tilten: En klassisk Phil Hellmuth-tilt. Vissa anser sig helt enkelt bättre än andra och är därför värda att vinna över dem som är sämre. Precis hela tiden. Det går förstås inte…

Vinst-tilten: Efter en stor vinst eller lång tids vinnande kan vissa ha svårt att  hålla koncentrationen uppe och börja spela som på tilt. Anledningen är att man inte längre bryr sig om pengarna, eller orkar bry sig om man vinner eller förlorar när man ändå vunnit så mycket tidigare.

Desperations-tilten: När du känner att du måste vinna tillbaka dina förlorade pengar. Desperation har dock aldrig varit ett vinnande koncept.

Detta är bara några av de sorters tilt som finns. På vilket sätt tiltar du själv? Det är först när du kan komma underfund med dina egna problem som du också har möjlighet att hjälpa dig själv. Jag lider av flera av dessa tilt-fenomen och jobbar ständigt på att bli en lugnare och mer harmonisk pokerspelare.

Mycket av det jag lärt mig när det gäller det mentala spelet poker kommer från boken ”the Mental Game of Poker”.

Jag fick boken av lillbrorsan då han sett mig tilta loss på både en och annan dator, kanske någon huvudkudde, genom åren. Jag ångrar inte att jag gav mig tid att läsa den och jag rekomenderar den till alla pokerspelare som tar sitt spel seriöst. Tänk att kunna spela sitt A-game hela tiden och inte störas av tilt och andra mentala faktorer. Ni förstår själva vad det kan göra med bankrullen. För att inte tala om din inredning…

Den som vill läsa mer om det jag har att säga om tilt kan göra det här.   

Vi tar en kort paus i handanalyserandet för att glädja några vilsna själar. Istället fortsätter vi med en till blåsning.

Jag vet inte huruvida det ligger i en pokerspelares gen eller om det bara är jag, men jag roar mig furstligt åt att driva med folk. Paradoxalt nog så är den smarta människan minst lika lättlurad som korkade. Hur lättlurad någon är beror enligt min uppfattning snarare på hur cynisk kontra godtrogen någon är.

Optimist by heart föredrar jag att omges av positiva människor (även om även jag behöver en balans av cynism för att inte spåra ut). Positiva människor är tacksamma offer och det utnyttjar jag gång och igen till personerna i fråga slutar tro på mig. Då börjar jag istället att levla med dem och blandar in otroliga, men sanna, saker tills de inte längre vet vad de ska tro. Givetvis görs detta i roandesyfte och inte för att manipulera eller jävlas på riktigt med folk. Det hör till att driva med nära vänner. Så är det bara.

En av mina absolut närmaste vänner, och tillika en av de smartaste personerna jag känner (kanske till och med hälften så smart som jag själv), Kalle Kanin; är en lustig figur.

I maj 2011 skulle jag till Riga för att spela en Russian Poker Tour med ComeOn. Sällskapssjuk utanför Sveriges landsgränser ringde jag upp Kalle Kanin några veckor före avresa. Som vanligt kunde jag inte ringa honom före klockan fyra på eftermiddagen – av den enkla anledningen att han fortfarande sov. Det var åter mörkt ute och han svarade när konungen ringde upp. Sina dygns inledande ”första” två timmar ägnar han åt att pilla sig i naveln och snusa snus. Sedan grindas det utav bara helvete. Där sitter han, Stampe-Damp, i kalsongerna och vevar highstakes i sällskap av rödvin och ännu mer snus. Främmande livsstil för många, men Kanin är paradoxalt nog och sin livsstil till trots en mycket intelligent kaninjävel och en av de vassaste pokerspelare jag känner.

Kanin (bak till höger) under tennisveckan i Båstad?

Tut. Tuuut. Luren lyfts.

”Tja fetto!”, svarar han (jag antar att han trodde att det var svärmor som ringde).

”Ska-ru med till Riga i maj?”, frågar jag.

”Ska du dit och spela?”

”Mmm, ComeOn ska skicka mig på en turre. Är du tagg?

Han frågade om vilka datum det gällde och jag svarade i god ton som vänner sig bör.

”Okej, jag ska kolla flyg. Jag ringer tillbaka om en stund.”

En stund senare ringer han upp och frågar:

”Vilken flygplats ska jag välja? Finns där fler än en?”

Hornen flyger ut i pannan som om avlösta av en fjäder.

”Mmm, där är fem flygplatser. Välj RIX, det är den inernationella och mest trafikerade”

Just som jag spontansvarat tänkte jag att: ”fan, det här kommer han aldrig att gå på”.

”Fem? Okej.”

”Mmm, tydligen. Men vissa är för lågprisbolag och sånt skit.”

Han bokade biljetten och vi la på. Jag förundrades över hur lätt han svalde betet och nyfikenheten tvingade mig att ta reda på om jag kunde pusha det längre. En timme senare SMS:ade jag honom och sa att jag Wikipediat om Riga och att de tydligen har sju (7!) flygplatser. Två stora internationella, några för lågprisbolagen och några för inrikesflyg.

”Shit, visste inte att Riga var så stort?”, fick jag som svar.

”Nej, det är större än jag trodde med.”, svarade jag. ”Fast med åtta miljoner invånare är det ju Europas största stad efter London, så antalet flygplatser makes sense.”

En stund senare ringdes vi igen. Han var varken ifrågasättande eller förvånad, men påpekade att han aldrig tänkt på Riga som en så stor stad. Jag kontrade:

”Jag har suttit en bra stund i eftermiddag och läst på om staden. Tydligen har de åtta flygplatser, men den åttonde är visst inte officiell. Den är den i särklass största flygplatsen och tillhör kungen av Saudiarabien. Han lät bygga den enbart för eget bruk och ingen annan än han får använda den. Tydligen så är den alltid fullbemannad med folk som bara väntar på att han ska dyka upp.

”Shit… fan vad sjukt! Det måste ju kosta svinmycket!”, svarade Kanin imponerat.

Jag bet nu nästan hål i läppen för att inte brista ut i gapflabb.

”Mmmm…”, lyckades jag klämma fram. Jag tog mig till sans och fortsatte: ”Men du vet hur det är med överrika excentriker. Det är väl växelpengar för honom antar jag.”

Man ska sluta på topp. Att pusha lyckan till tio flygplatser och en rymdstation hade raserat hela det bräckliga korthuset. Jag har hellre en våning mindre, men ändock ett korthus att titta på och skratta åt.

Så, nu vet ni… Riga har åtta flygplatser och åtta miljoner invånare, och våga inte tro nåt annat!

Det sjuka med Kalle Kanin är att han kan vara ofantligt lättlurad när det kommer till osannolika och omöjliga saker. När det kommer till trovärdiga och marginella saker är han så gott som omöjlig att blåsa. Skulle jag säga att det lokala ICA:t stänger klockan åtta istället för klockan nio så svarar han inom en instasekund: ”Jaja, ta dig i röven!”. Då, men inte annars, larmar hans bluffradar för full krut.

Lättlurad eller inte så förblir han en av mina i särklass bästa vänner, lapptomtelångöra.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

En höstkväll 2009 var jag på Cosmo i Malmö och spelade cash games (jag tyckte för övrigt att jag såg Jens vid bordet bredvid, men jag är inte helt säker…). Mitt i fiskvimlet ringde telefonen. Då jag redan blivit tillsagd för att ha SMS:at vid bordet ville jag inte få regelryttarna efter mig igen, så jag gick ut för att svara. Det var en polare, Pontus – mer känd som Plonkus (eller Plonkus Ballonkus) på grund av hans osannolika tur. Honom har jag kommit att lära känna på senare år via pokern.

Jag gick ut i pokerfoajén och blev fast i ett samtal som kom att vara i säkert två timmar.

Detta var på den gamla tiden när onlinelegenden Martonas gjorde rent hus online. Han var på allas läppar och ”ingen” visste vem han var, kanske inte ens han själv. Jag hade själv följt Martonas online för det goda nöjets skull. Ingen kunde anklaga honom för att spela tråkig, tight-passiv poker. I en gudomlig pott synade han ner en 100,000-dollarbet på river med kunghög – och kunghög stod. Jag hade berättat om handen för Plonkus, som spelade friskt och ofta på låglimitbord, såväl live som online. Starstruck memorerade han handen och tyckte förstås att den var inget annat än övermänsklig.

Så började vi prata. Det tuggades på om både det ena och det andra innan samtalet oundvikligen fördes in på Martonas (som spekulanter för övrigt gissade var Martin de Knijff och Jonas ”Nebuchad” Danielsson som delade konto; Martin+Jonas = Mart(in)-(J)onas = Martonas).

Plonkus bodde då i Hässleholm (eller Hässlöö-Höllm som det uttalas med lokalt tungomål) där han var born and raised. Där bodde även hans två bästa vänner, Johan och Petrus. Plonkus besitter den fina egenskapen att tro det bästa om folk och är därför ett evigt tacksamt offer att driva med. Han frågade om jag visste vem denna galna fantom var. Uttråkad från kvällens alla sunkiga livehänder och med ett oemotståndligt upplägg för smash kände jag att det var dags att sinka lite trovärdighet. Jag fick en idé och nu var gällde det att plocka fram mina yrkesskills för att se om jag kunde lura honom.

”Han är nån okänd kille från Skåne, ja, faktiskt från dina hemtrakter.”, svarade jag.

”Åh faen!?”, sa Plonkus häpet.

”Mmm, jag lyckades faktiskt hitta hans för- och efternamn på nåt avlägset pokerindieforum nånstans.”

”Var då?”

”Jag minns inte, faktiskt. Har försökt att leta reda på sidan igen, men det verkar som om sidan är stängd. Jag hade en jäkla tur, för tråden stängdes ner efter bara några minuter, så det kan inte ha varit många oavsett som snappat upp hans identitet.”

”Vad hette han då?”

”Minns inte riktigt. Det enda jag kommer ihåg var att han hade nåt ovanligt namn följt av ett vanligt son-efternamn.”

Här relaterade jag till hans vän Petrus. Han har ett är ett ovanligt förnamn och i efternamn heter han ett vanligt son-namn. Jag började rabbla vanliga son-namn, inklusive Petrus riktiga efternamn. Men, ingen klocka ringde hos Plonkus än. Jag började bre vidare, med ett rikligt lager av smör, om hur denne Martonas lyckats dölja även för sin familj och närmsta vänner att han spelade highstakespoker – allt hade stått i forumtråden. Hur han låtsats att han varken hade något som helst intresse eller kunskap om spelet och att han på sin högsta höjd spelat om enkronor för skojs skull, eller klädpoker på nån förfest. Myntet trillade fortfarande inte ner, men han kom likväl att tänka på sin vän, Petrus.

”En av mina bästa polare heter ju Petrus ****son.”

Jag låtsades chockerad och var stum en bra stund innan jag bröt tystnaden.

”Du, jag tror fan att det var så han hette. Är rätt säker faktiskt. Fast… det kan ju ha varit nån annan i Hässleholm vid samma namn. Men åldern stämmer in med. Konstigt ju.”

”Finns ju inga fler i Hässleholm som heter så. När jag tänker efter så har han varit lite konstig av sig på senare. Typ ingen har hört nåt från honom de senaste veckorna. Han bröt benet för en tid sen och har mest suttit för sig själv i sin lägenhet och har inte velat träffa nån direkt. Men tror knappast att det är han för det liksom!”.

För att göra det hela mer trovärdigt var det viktigt att han själv kom till slutsatsen, inte jag.

”Jag ska fan ringa honom imorgon och fråga honom och luska lite i det.”, sa Plonkus och började bli konfunderad.

Jag gick tillbaka till mitt cash game-bord och vevade vidare. Dagen efter poppade en chattruta upp på MSN. Det var Plontus. Han hade ännu inte fått några bekännanden. Han hade ringt sin polare Petrus, men denne hade förstås varit ett frågetecken och inte fattat ett skit vad han pratade om. Jag bad himlen om tajming och gick in på Facebook där jag råkade ha Petrus som vän efter att ha träffat honom vid ett tillfälle. Han var online! Med eld i fingrarna skrev jag en sammanfattning om ärendet och bad honom att spela med. Han nappade direkt men bad mig om instruktioner för vad han skulle säga då han i själva verket inte kunde ett jota om poker. Petrus satt och chattade med Plonkus samtidigt och började mer och mer ”släppa” på hemligheten via några vältajmade klavertramp där han ”råkade försäga sig”.

Tilläggas kan att detta gäng om tre; Plonkus, Petrus och deras andra vän, Johan, sedvanligt och ofta utsätter varandra för ganska tunga och avancerade practical jokes. Ibland kan de dra skämten så långt att de inte avslöjar busen för varandra förrän många månader senare.

Samtidigt som Petrus medvetet drog ut på tiden i sitt chattande Plonkus för att verka velig, började jag ett omfattande klipp- och klistra-arbete. Jag gick in i den aktuella pokerklienten och tog screen shots, för att sedan, med atomprecision, jobba ihop en trovärdig screen shot i den gamla 90-talsnostalgikern Paint. I denna syntes Martonas spela fem bord NL 500-1,000 simultant och på samtliga var hans hållkort synliga. Efter dryga tre timmars pedantiskt pilleri skickade jag över några screen shots till Petrus som direkt därpå mailade över dem till Plonkus, som förstås krävt bevis för att hans gamla barndomskompis var Martonas – en hemlighet som han dolt bättre än Batman. Samtidigt hade han själv klippt ihop ett bankutdrag om dryga 23 miljoner kronor från sin internetbank.

Plonkus frågade Petrus om en specifik, sjuk hand, som hade utspelat sig några dagar tidigare. Petrus skrev till mig i chatten och frågade vad han skulle skriva. Pontus menade förstås den sjuka $100,000-riversynen med kunghög. Jag skrev ihop en snabb analys, späckad med tekniska termer, psykologi och levling, som Petrus klippte in i sin chatt med Plonkus.

Plonkus var chockad men svalde betet med hull och hår. I ett stadie av extas (för vem fan skulle inte vara det?) ringde han upp mig och var mållös. Han tuggade på i evigheter om hur fantastiskt detta var och hur han nu i efterhand la ihop två och två och att det ju var självklart att det var Petrus som var Martonas. Hur alla pusselbitar föll på plats när han väl hade hela bilden.

Den tredje vännen, Johan, involverades i blåsningen. Hans enda roll var att bekräfta för Plontus (om han skulle fråga) att han redan kände till det hela, men att han lovat dyrt och heligt att ta hemligheten med sig i graven.

Knegandes från tidiga morgnar till tidiga kvällar ringde Plonkus upp från sitt jobb. Jag hade då redan hunnit få mig både ett och tio sköna garv åt plojen. Pontus sa att han var övertrött, en vandrande zombie. Han hade inte sovit en blund de senaste nätterna, för detta var det största och sjukaste som hänt i hans liv. Nätterna långa hade han legat vaken och låtit tankarna sväva iväg med honom.

Dessa ringar på vattnet gjorde det bara ännu roligare. Vi hade tänkt vänta ett bra tag med att avslöja blåsningen och kanske även spinna vidare på den, men en vecka senare råkade Johan försäga sig och Plonkus synade fort bluffen. Game over, men detta är något som Plonkus får leva med att höra för resten av sitt liv. GG WP.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Tillfället gör hjälten. Vissa är födda hjältar. De vet bara inte om det. Man vet nämligen inte om man är hjälte eller fegis förrän man har chansen att visa det. Som 65-åriga Lisbeth som ensam ingrepp och stoppade ett blodigt knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Ingen annan vågade göra något. Men hon räddade säkerligen minst ett liv.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle ingripa i en riktig krissituation. Man vill ju gärna intala sig att man är hjälten. Inte fegisen. Dessa tankar snurrar dock runt som en ren förvarsmekanism. Jag vet redan vad jag är.

Det var en natt i Jönköping för 8-9 år sedan. Jag och mina bästa vänner gjorde Jönköpings klubbliv osäkert. Trots att både jag, Koggen, och Optikern kunde vara riktiga retstickor hamnade vi nästan aldrig i bråk. Men den här kvällen retade Optikern fel truckerkeps. Bokstavligen alltså.
– Alltså är inte truckerkeps så 2001, vräkte glasögonormen ur sig i garderobskön mycket medveten om att killen framför bar just denna huvudbonad.
Killen framför tog förolämplingen rätt dåligt. När vi lite senare kom ut från klubben väntade han där med sina fyra polare.
– Där är han! skrek truckerkepsen.

(En situation som säkerligen påminde om den mellan Finger (killen med pokervärldens sämsta ölsinne) och Duhamel.)

De fem stadiga killarna omringade snabbt Optikern. Som modig kamrat ställde jag mig självklart framför det smått paralyserade popsnöret och sa med stadig röst ”Rör inte min kompis, då får ni med mig att göra!”. Sen tog jag dem med min fruktade höger. En efter en…

Ok. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag spöade ingen. Ok, jag ställde mig inte i vägen heller. Nä, inte ens ”Rör inte min polare”, lyckades jag hosta upp. Ok, allt var en lögn. Jag lade benen på ryggen och lät mina fotbollslår pinna iväg som de snabbaste trumpinnar ni kan tänka er. Det där är inget jag är stolt över i dag. Men det var så jag reagerade. Som en riktig jävla fegis.

I dag kan vi skratta åt det. Optikern hann bara få ett par tjuvsmällar innan en riktigt stor vakt kom och räddade honom från att bli nitad på riktigt.

Just nu skrattar hela världen åt en italiensk sjökapten. En kapten som lyckades med det omöjliga och sänka en lyxkryssare. Och dessutom gick i land (lägg märke till min fantastiska ordvits, och detta efter bara ett par månader i Göteborg) med bedriften att, enligt egen utsago, trilla ner i en livbåt, utan möjlighet att ta sig tillbaka till evakueringsarbetet på båten. I stället för att följa sina pliktar som kapten, så förvandlades han till en fegis. En feg (gr)is.

Världen inte bara skrattar åt kaptenen. Den hatar honom också. Folk dog på grund av hans misstag. Och han smet i land bland de första av alla. Personligen satt jag och spottade på hans porträtt framför datorn. Jag hatar fegisar.

Eller. Eh. Jaja. Jag är i för sig en fegis jag också. Men jag skulle ju aldrig gjort som kaptenen. Inte ni heller. Visst?

Eller så är det så illa att vi inte har en aning. Vi vet ingenting förrän tillfället visar det.

Det måste vara som när man går långt i sin första riktigt stora turnering. Vågar man vinna, eller är man rädd för att åka ut. När man plötsligt spelar om summor man aldrig varit i närheten av vet man helt enkelt inte hur man kommer att reagera, Det är inte mycket som talar för det, men jag hoppas innerligt att jag för en gång skull förvandlas till hjälten då. Till Viktor Blom går också bra,

…………………………………………………………………………………………………

En gubbe som definitivt inte är någon fegis är pokerprofilen Fakiren. Det är i alla fall vad han själv hävdar varje gång jag höjer honom och han blixtsnabbt synar.
– Jag är ingen fegis, jag ska visa dig!

Här kan ni läsa min senaste krönika till hans ära.

Okej, så det var höjt pre från knappen till 1,800 – en ganska stor höjning om tre big blinds. Floppen kom 3-4-8 regn. Han checkade och jag ledde ut för 2,250 varpå han slog om till 6,000.

Enligt era analyser och åsikter så var det ett rungande fold. Era resonemang köper jag fullt ut. Själv valde jag en annan linje, en linje som säkerligen med facit i hand var ett EV-minusspel.

När jag ledde ut för halvpott på floppen kände jag på mig att han skulle slaska på med en checkhöjning. Med tanke på min breda handrange då jag höjt från knappen är det få händer jag träffat. Den ofarliga brädan bjuder dessutom in till bluffar.

Han har fortfarande 11,000 bakom och är inte direkt pottbunden, såvida han inte sitter med en hyfsat stark hand. Med ett set skulle han aldrig höja tillbaka direkt. Det skulle han inte ha nåt att vinna på. Har jag en hand kommer jag att veva vidare på turn. Har jag inte en hand så vet han att jag gärna skjuter en kula till på den till synes ofarliga och bluffvänliga brädan. Om inte annat borde det ligga i hans intresse i sådant fall att låta mig träffa ett överkort. Nej, inget set. Tvåpar känns också det uteslutet. I de flesta fall tror jag att han skulle välja att bara syna floppen. För övrigt kan han omöjligen ha synat med 3-8 eller 4-8, suited eller inte. Även om han varit fiskig nog och synat med 3-4 suit så ligger det troligtvis i hans intresse att inte höja direkt med ovanstående resonemang. Händer som 5-5, 6-6 och 7-7 skulle han lika väl kunna syna med pre som återhöja. Men, med tanke på scenariot så är han mer sannolik att trebeta eftersom jag mer än ofta är på blindstjälarstigen.

Om han mot förmodan endast skulle ha synat pre med 5-5, 6-6 eller 7-7 så finns det två scenarion. Det första är att han infohöjer till 6,000 och viker mot ett omslag. Men, med pottoddsen känns detta föga sannolikt. Alternativ två är att han skickar in stacken, men då har jag fortfarande drygt 20 % chans att ro hem potten. Dessa 20 % sammanslaget med den klena sannolikhet att han skulle sitta med just någon av dessa tre händer gör att en återhöjning känns motiverad.

De flesta åttor går bort. Att han synat med 8-J+ känns uteslutet. I sådant fall borde han trebeta pre. En suited connector med en åtta eller händer som 6-8 eller 8-10 är sannolika. Men frågan är däremot om han hade höjt direkt på floppen och pottbundit sig med ett par. De gånger det blir all-in-action bör han ligga risigt till.

Jag kom fram till att han mestadelen vill testa mig, antingen med svaga händer eller också tom. Jag knapphöjde och kan därmed ha mer eller mindre vad som helst och brädan kom ofarlig. Det är en perfekt orsakskombination för honom att ta ett skott.

De gånger pengarna väl åker in är jag troligtvis inte på jättedjupt vatten. A-K, A-Q och A-J är också händer som han nästan uteslutande av gångerna hade trebetat pre, så även de flesta ess. Istället för att ställa honom all-in slår jag istället om till 14,000, för att få det att se ut som om jag vill ha syn. Givetvis är jag pottbunden och ska ingenstans om han väljer att dega. Han tänker en stund och viker slutligen. Ibland känns vissa spel självklara. Detta var ett sådant. Magkänslan var stark nog för att lydas. Och av erfarenhet så brukar den ha mer vett än förståndet. Jag är mycket nöjd med mitt spel, vare sig det var EV plus eller EV minus.

Kanske var det ett rent av dåligt spel som denna gång drog det längre strået.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Då var det dags för nästa ämne, ett ämne jag inte är särskilt insatt i själv och därför skulle jag gärna vilja läsa om andras syn på saken. Jag har för mig att vi har nuddat vid ämnet som hastigast tidigare men en diskussion på ett forum fick mig att vilja söka mer information. Jag pratar om HUD’s.

Många grinders använder idag program som PokerTracker eller Hold’em Manager, dvs program som samlar och sparar information om de spelare man möter vid borden (och ibland till och med vid bord där man inte ens sitter själv) och sedan presenterar olika sannolikheter i realtid. Det är alltså ett hjälpmedel som gör att man får ett bättre beslutsunderlag vid varje given situation.

Nu är frågan – är detta ok eller inte? Jag har själv aldrig använt dylika program då jag endast ser mig själv som ”en dedikerad hobbyspelare”, om ens det.

Sajterna vacklar lite i frågan då det oftast enligt regelverket är fullt tillåtet att använda hjälpprogram, eller åtminstone inte förbjudet. Samtidigt vidtas åtgärder i syfte att minska möjligheterna för spelare att utnyttja hjälpprogrammen; på Microgaming har man s.k ”anonyma bord” där man inte spelar under sitt nick utan bara stol 1, stol 2 osv. De vanliga borden finns dock kvar men ändå är det nästan hälften av spelarna på nätverket som väljer att spela anonymt.

Det här är inte alltigenom bra då collusion kan bli svårare att upptäcka, man kanske missar att en spelare lämnar bordet och byts ut vilket gör att man kanske missar att anpassa sig mot en ny spelstil.
Samtidigt kan jag köpa att man inte vill spela mot folk som har tillgång till fördelar man själv inte har och därför hellre väljer de anonyma borden.

Det är en svår nöt att knäcka. Om man rent tekniskt skulle kunna blockera eller begränsa en HUD så skulle det snabbt finnas en ny lösning för användarna att tillgå. Å andra sidan, var går gränsen mellan en mänsklig spelare och en bot? Är det mer ok att en människa rent praktiskt utför botens beslut med muspekaren än att boten utför kommandot i klienten själv?
Eftersom jag inte är jätteinsatt i vare sig PT eller HM så kanske jag överskattar den information man får men gränsdragningen är ändå intressant.

Så vad säger ni? Är det fusk eller inte? Var drar man gränsen? Får en polare hjälpa till med enskilda beslut över skype/msn? Får en coach göra det? Är det skillnad på ett hjälpprogram och en duktig kompis?

jens.jadback@nordicbet.com

Jag såg henne på över hundra meters avstånd. Hon gick med en i sidled vaggande stil. Det gick långsamt. Mycket långsamt. Men framåt gick det, sidleds gungande framåt. En grå kappa, stickad mössa och nedgångna kängor. Hon såg tung och sliten ut. Jag kunde känna hur varje steg ökade på hennes molande smärta i de sargade knäna. Klockan var halvsex en söndagsmorgon och jag promenerade hem från nattens jakt efter pokerbordens rikedomar. Hon gick med två tomma tygkassar.

I tanken hyllade jag mig själv för nattens största pott. Efter att ha pushat med A6s preflopp var ”Borås-miljonären” inne med för mycket deg för att kunna lägga A5o i en pott på 550 big blinds. Soulread. Turn levererade dessutom en sexa. Som vanligt hade det varit överaggressiva och galna spel på casinot under helgen. Och denna kväll kände jag för lite högvariansspel. Spel som kan kosta och smaka. Denna gång smakade det gott och jag njöt av hur januarinattens minusgrader nöp mig i kinderna där jag traskade hem över det nu folktomma Järntorget.

Det var där någonstans jag såg den där vaggande gångstilen. Som en siluett i mörkret kom hon allt närmare, för att till sist korsa min väg med ett par stånkande stön till andetag. Det enda jag kom att tänka på var ”vad gör gamla tanter uppe mitt i natten?”.

Hon måste varit en bra bit över 70 år. Någon hund hade gamlingen inte. Därför kändes det konstigt att hon var ute under denna ogudaktiga kalla tid på dygnet. Hon kändes inte som typen som motionerade. Långa friska promenader skulle säkerligen göra mer skada än nytta på den tunga kroppen.

När jag, i ren nyfikenhet, vände mig om för att se vad gråkappan höll på med såg jag hur den otympliga kroppen böjde sig ned i en soptunna. Hon letade efter resterna av nattens festande. En krona burken. Jag förstod med ens vad tygkassarna skulle användas till.

Sedan dess har den där i sidleds vaggande gången förföljt mig som en hemsökande vålnad. I den värld jag lever i, där tusenlappar en lördagsnatt byter ägare som om de vore luftaktier, kan det ibland vara jobbigt att se en bit av verkligheten utanför. En verklighet där pengar krävs för att överleva, inte spela poker.

70-åriga gamla tanter ska inte behöva utsätta sina sargade kroppar med att leta burkar en minusgradig söndagsmorgon. Men en del måste. Verklighet.

Jag skulle tro att min turliga pott mot ”Borås-miljonären” innehöll mer pengar än vad den gamla damen letar ihop på ett år genom att panta burkar. För en sekund funderade jag på att vända och skänka henne en peng. Men nej. Jag är för svensk. Vill inte lägga mig i, låter alla sköta sig själva. Och hon skulle ju kunna ta det som en förolämpling. Hon kanske tycker det är kul att panta. Hon kanske VILL klara sig själv. Jag rabblade undanflykter tills jag nästan trodde på dem själv…

I en värld där fjuniga pojkar blir mångmiljonärer utan att någonsin ha behövt jobba nio till fem, fem dagar i veckan, kan de flesta pokerspelare behöva en vålnad att hemsökas av när högmodet blir för stort. När pengarna används för att spela högrisk-poker. En vålnad som påminner om världen utanför. Den värld när en gammal mormor tvingas leva på resterna av en festnatt.

Jag njöt inte längre av kylan. Den letade sig i stället in under huden. Jag frös. I tanken hyllade jag inte mig själv längre. Tvärtom.

Och ikväll väntar ytterligare en 500 kronors rebuy för mig på casinot. 500 burkar och tio stelfrusna tår för varje återköp. Men the show must go on…