Så var det återigen dags att bege sig till ett grått och regnigt Tallinn. Superweekend går av stapeln i helgen och jag åkte över ett par dagar innan för konferens samt lite allmänna förberedelser.
Det finns en ny flyglinje mellan Bromma och Tallinn vilket passar mig alldeles ypperligt. Biljetterna var riktigt billiga också så jag slog till i god tid inför resan. Eftersom mitt pass gått ut kontrollerade jag också i bokningsbekräftelsen att det räckte med fotolegitimation för att kunna resa.
Väckarklockan ringde i human tid igår morse och duktige lille Jens hade redan packat allting så det var bara att kliva ur duschen, ta tag i väskorna och sedan kliva in i taxin. När jag lyfte datorväskan och lade remmen över axeln sade hela härket ”snap!” och gick av. Kul jul men inte mycket att be för – datorn under armen med sladdar och hörlurar dinglande medan jag släpade resväskan med den andra armen.
Väl ute i blåsten och kylan märkte jag att det duggregnade. Ganska obra för en oskyddad laptop om man får gissa utan att vara IT-specialist. Bara för att göra saker och ting värre så är taxin försenad. Den fina marginal jag hade tänkt använda till kaffedrickande på flygplatsen innan avfärd var borta.
När chaffisen äntligen rullade in fick jag kräva att han tryckte gasen i botten för att vi skulle hinna. Turligt nog kunde han lite genvägar så jag kom fram precis i tid till Bromma.
Efter att jag med andan i halsen sprungit in genom centralhallen på flygplatsen med sisådär tre meter sladdar av olika typ släpandes efter mig och slängt fram körkortet på check in-disken säger personen som ska checka in mig ”Nää, du måste ha ett pass för att kunna resa”. Jag höll på att krevera. Nu kunde jag inte det eftersom jag hade famnen full av elektronik, men ändå. Jag gjorde några halvhjärtade försök att upplysa om att det faktiskt stod fotolegitimation och inte pass i bokningsbekräftelsen men visste innerst inne att det var lönlöst. Ingen passpolis som kunde ge mig ett tillfälligt pass fanns det på Bromma heller. Jag lommade iväg och satte mig ner för att lösa situationen.
Jag hittade ganska omgående biljett för tusen spänn från Arlanda. Taget! Men först ville jag göra mig av med den trasiga väskjäveln som jag av någon anledning släpat runt på. Jag kom fram till att det nog inte var så smart att bara kasta en väska i en papperskorg på en flygplats så jag tittade mig omkring för att se vad det fanns för alternativ. Gott om både papperskorgar och säkerhetspersonal. Jag kom på den vid tillfället briljanta planen att säga till en säkerhetsvakt att jag tänkte slänga väskan så att de visste att den var ofarlig (och givetvis visa upp den invändigt också). Jag stegar fram till en vakt och förklarar läget; min väska är trasig, jag orkar inte bära både den och datorn, jag tänker slänga den. Vakten tittade länge på mig och sade efter en stund med barsk röst: ”Du väntar här”.
Det börjar gå upp för mig hur idiotisk min plan var. Jag behövde komma iväg till Arlanda hyggligt kvickt för att kunna checka in till nästa plan. Jag stod där som en fåne med min resväska och laptop med attiraljer och väntade. Jag väntade riktigt länge också, närmare 20 minuter tog det innan vakten kom tillbaka. Med sig hade han två poliskonstaplar. ”Hur var det här då?” sade den äldre polisen. Vad fan liksom? Kan man vara en större parodi på sig själv som polis än att stega fram med båtmössan på svaj, händerna på ryggen, pickadollen sådär nonchalant dinglande på höften och med myndig stämma yttra orden ”Hur var det här då”?
Jag insåg snart att det här skulle ta bra mycket längre tid än jag trodde. Den äldre konstapeln inledde ett förhör med mig mitt i centralhallen. Kollegan antecknade. De ville se mitt pass, så… ironiskt. En trasig väska som jag ville kassera, inget mer. När jag hade visat upp både resväska och datorväska två gånger och svarat på säkert femhundra frågor fick jag sent omsider lämna ifrån mig den trasiga datorväskan och jag släpade ut sladdar, dator, väska och vinterjacka (som jag krängt av mig under det svettiga förhöret) till taxikön. In med allt i första bästa bil och iväg till Arlanda!
Väl på Arlanda började saker och ting äntligen gå min väg. Förutom att ett provisoriskt pass kostar 980 spänn och att jag på min tillfälliga passbild ser ut som en massmördare så kändes det ändå rätt ok att vara på en riktig flygplats.
Nu laddar vi för en SuperWeekend som kommer att gå till historien! Av drygt 150 spelare är ca 80 svenskar och jag hoppas att det inte blir en finländare som vinner så att vi på något sätt kan bibehålla en gnutta respekt från vårt broderfolk. Äh förresten, de har aldrig haft respekt för oss svenska fjollor ändå.
Hörde förresten att det blev 44 spelare i SM. För. Jävla. Bedrövligt. Längre inlägg om den saken kommer i nästa vecka. Noterar att det är nästan dubbelt så många svenskar här som på SM…
jens.jadback@nordicbet.com
