EMOP gjorde mig inte rik den här gången heller. Den avgörande handen kändes som en kniv rakt in mellan skulderbladen. Någon kavajsnisse från Finland som aldrig kan ha läst Glimnes pokerhandboken hade mage att syna mitt uppspel med 93o. Jag tar det som en personlig förolämpling. Trodde han på fullaste allvar att han skulle kunna spela ut mig med ärkeskithanden 93o?! 

Det kunde han.

Så nu är jag hemma igen. Valde att inte stanna under SM i Riga. Och nej, det berodde inte på strippklubben vägg i vägg med pokerrummet. Såg för övrigt inte en enda strippa under hela vistelsen. Andra personer använde dock upp min kvot av tittande så jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Ägnade fritiden åt att äta kött med tjejen i stället. Är det något de kan i Riga så är det kött. De som ägnar sig åt GI-metoden kan ta sina smala bakdelar och flytta dit. Finns ett par steakhouse och restauranger med väldigt hög klass. Lettland firade dessutom sin nationldag hela helgen, så det fanns en hel del holabalo i stan att titta på.

Åter till SM. Jag orkade helt enkelt inte stanna och vänta två dagar i Riga på att min vän Mattias skulle dyka upp. Hade dessutom fått rapporter om att deltagarantalet förväntades bli rekordllågt. Sidoeventet i Omaha, där 14 personer bemödade sig att hosta upp 700 euro, visade att uppgifterna stämde.

Det ska tydligen vara ärofullt att vinna SM. Men ingen bryr sig ju om turneringen. Vem bryr sig då om SM-titeln? Det är lika svårt att vinna en vanlig måndagsturre på kasinot i Göteborg som det är att vinna SM. Vad är den stora äran i det? Att man åker till Riga för att ha kul är en sak. Man kommer antagligen att komma hem med ett par upplevelser, skratt, och nya vänner rikare. Kanske till och med en pokal. Men någon ära? Knappast. Sådan vann man med ett svärd i handen på blodiga slagfält under medeltiden. Inte med en Gin&Tonic i samma näve, vid ett trångt pokerbord, bland de närmast sörjande i Riga.

Men skratt förlänger livet. Så de som åker dit och har roligt har ju vunnit något så mycket finare än en SM-titel.

Den tredje dagen gick jag till StarWorld för att prova deras spel. Det var onsdag kväll och endast ett bord var igång: ett 25-50. Fine, tänkte jag och slog mig ner. Jag kunde se på skaran att det fanns värde. Där satt tre ”äldre” herrar, det vill säga mellan 40 och 50 år gamla och en ung asiatisk tjej som uppenbarligen rånat bordet grundligt då hon satt med 30-40,000 framför sig. De asiatiska kvinnorna är bättre än de västerländska jag spelat mot. De har mer kulor och vågar mer och kan faktiskt tåga på rätt bra när de väl lägger sidan till. När jag satte mig lämnade två spelare bordet. De andra ville inte längre spela 25-50 och enades om att spela 10-25. Mitt val stod mellan att gå någon annanstans eller att spela. Less på att fäkta efter nya spelställen valde jag att köra på. Värdet var helt okej och efter en timme dök två arabiska herrar i sena 20-årsåldern upp. De var båda mycket vänliga och tystlåtna. Den ena av dem hade autopiloten inställd på check-syn. Han spelade enkom sina egna kort och jag stal tills jag skämdes från honom. De sa att de var från Dubai och att de brukade åka jorden runt för att spela, poker som hasard. Trots att jag vann stadigt var det en ganska tråkig sittning. 10-25 är inget man blir rik på, framförallt inte live.

Klockan halv tre på natten fick jag nog. Då hade jag spelat i fem timmar. Sittningen slutade 3,500 kronor upp. Inget häpnadsväckande, men åtminstone ett plusresultat.

Den fjärde dagen gick jag åter till Lisboa. Egentligen hade jag tänkt prova både Hardrock och Wynn. Men, alla jag pratat med hävdade bestämt att Wynn bara hade tighta grinders. Jag ödslade inte ens min tid med att motbevisa dem.

Trots stadens rikedom tycks inte många slantar läggas på att rusta upp staden. Rucklen står täta inne i stan och i flera fall står det fallfärdiga hak blotta metrar från de pampiga, kommersiella skrytbyggena.

Som vanligt var spelet tight, tråkigt och monotont före floppen. Mitt intryck från första dagen bestod. Något värde fanns där knappast. Eller, visst fanns det värde, men inte värde nog för att resa tolv timmar enkel resa, pynta för hotell, mat, transporter och groggar. En vistelse om tio dagar springer fort iväg till två tretusen kronor om dagen, allt inkluderat. Hotellen är inte galet billiga, framförallt inte för att vara en massiv spelstad. Åtminstone mjölkas man grundligt om man bokar med relativt kort varsel.

Under speldagens gång var jag ganska kortkall. Flopparna hade tvärtemot vilja mot mina kort. Den enda dramahand som utspelade sig var när jag trebetade med K-K pre från stora blinden efter att knappen höjt. Han synade och var inne för en femtedel av sin stack. Floppen kom Q-J-7, två klöver. Jag kontsatsade varpå han höjde ganska klent. Jag svarade förstås med att ställa. Handen var självspelande hela vägen från floppen. Han synade med ilfart och jag förstod direkt att jag var i trubbel. Turn kom en kung och jag visste att jag dragit ut på något vis. Att han skulle han 9-10 visste jag att han inte kunde (förutom en suited i klöver). River blankade och han vände upp J-J för floppat set. Han flinade när jag slängde upp mina kungar och det var no hard feelings. För att följa mitt egna exempel behöll jag en ödmjuk ton när potten skickades till mig. Han knackade i bordet och fyllde på med 4,000 till.

De sista timmarna kände jag mig sinad på motivation. Hungern var borta. Jag tror att det berodde på den besvikelse som Macaus cashgames inneburit. Macau må tills nyligen ha varit en Asiatisk sedelpress, men inte längre. Gamblingvilligheten lockar fler baccaratspelare än pokerspelare. Att det dessutom i Asien anses fint att vinna pengar på turspel gör att olika typer av spelare söker sig till skicklighets- kontra turspel. Asiater får väl i stort anses vara seriösa när det kommer till skicklighetsmoment. I en ”hungrig” och gränslöst expansiv världsdel är det ingen tillfällighet att poker vuxit fort. Att bli en hyfsad pokerspelare (även på lägre bord) kan generera tio, om inte hundrafaldigt, högre inkomster än vilket vanliga, hederliga, Asien-kneg någonsin kan.

Resan slutade på ett skamligt klent plus. Ett sviktat engagemang och tråktighta mjölkgrinders satte på min autopilot och dagdrömde mig bort.

Hongkong från utsiktsplatsen Victoria Peak.

De sista dagarna åkte jag till Hongkong, en stad som ganska på minuten en timmes båtresa ifrån. Hongkong kom att visa sig vara en av de häftigaste städer jag någonsin besökt. Dit kommer jag att återvända igen, det är bara en tidsfråga. Men nästa gång återvänder jag gärna som en rik man, för den staden är sannerligen en lekstuga för den förmögne. Vilka hotell! Vilka barer! Och vilka köpcenter. Att smälla några miljoner på rent kvalitetsslask är inga problem här. Här finns ett gott utbud av superlativ. Bland annat var jag på världens högsta skybar på Ritz Carlton – på nästan 500 meters höjd. Det du! På så hög höjd förstår man inte riktigt hur högt upp man är. Men, på en sådan altitud är det lätt att låta drömmarna stiga ännu högre. För vem kan motstå att tappa fotfästet i fantasin med Hongkongs skyline under fötterna. Där sipprade jag på deras signaturdrink: en lychémartini, och letade svar i botten av glaset.

Jag drömde om Macau till bredden fyllt med galenskap och pengar från skyn. Men, alla drömmar är inte avsedda att slå in. En dörr har stängts och nu väntar jag på att ett fönster ska öppnas. För vem vet, kanske finns det en fiskoas där ute; kanske redan runt hörnet.

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Är på plats i Riga för SvePofs SM i poker, även om jag tvingades hoppa över det inledande Omaha-eventet på grund av tidsbrist. Den här politiskt inkorrekta skylten välkomnade deltagarna när man väl anlände till Royal Casino:

… och uppe i pokerrummet återsåg vi gamle tävlingsledaren Niclas Gustafsson, som uppflugen på en hög stol övervakade det hela:

Dessvärre drog eventet i PLO (pottlimit Omaha) bara 14 startande vilket resulterade i tre prisplatser. Heads-up såg det ut så här:

Slutlige segraren Christer ”Crippo” Larsson (längst till vänster i bilden) gratuleras till SM-titeln och motsvarande 47 000 kronor, medan tvåa blev Erik Pettersson och trea blev Stefan Mattsson. En fylligare rapport hittar du på

se.unibet.com/poker/blog

och fler inlägg kommer förstås här i Superbloggen!

Sent en söndagskväll i oktober checkade jag in på hotellet. Som vanligt såg hotellet mycket flashigare ut på bilderna, men det funkade, även enligt mitt grättna tycke. Och där satt jag, ensam på ett hotellrum på andra sidan jorden. Att resa, så även kortare sträckor, sinkar obönhörligen en dag. Med seghet som bortförklaring beställde jag upp roomservice och somnade till en taskig snutrulle.

Gondolen står på laddning…

Dagen därpå var det dags. Jag var knappast här för att semestra, och tur var väl det, för där fanns inte variation av aktiviteter nog för att roa en 26-årig, berest och härdad herre. Jag var här för att jobba. Punkt och slut. Fickorna stoppade jag fulla med Macau-pengar och satte mig i en taxi mot The Venetian. Som vanligt i Kina kunde inte chauffören säga ens sju och femtio på engelska. När jag pratade engelska kontrade han i sin tur med att förklara saker på kinesiska. Det var ett jeffla meck att få honom att koppla vart jag skulle. Men, det var början på veckan och tålamodet var ännu obefläckat.

Väl på The Venetian, jättelikt som i brorsan i Vegas, letade jag mig genom myllret av människor fram till pokerborden. Fyra bord var igång; tre 10-25 (4,000 Macau-pengar i maxinköp) och ett 25-50 (10,000 i maxinköp). Med tiden på min sida och för att känna av pulsen började jag lågt och satte mig på 10-25 med maxinköp; motsvarande 4,000 kronor. Min plan var att prova 10-25, 25-50, 50-100 och 100-200 respektive.

Vid mitt bord satt två amerikaner och en asiat i 40-årsåldern. Resterande fält var asiatiska män täckandes hela 20-årsspektrumet. Jag sken upp och slickade mig om munnen och räknade redan in pengarna som jag ämnade roffa.

Lobbyn och passagen till kasinot kan anklagas för allt annat än smaklösa.

Min strategi var att se många billiga floppar och sedan spela goda träffar väldigt hårt. Det är den bästa linjen mot oerfarna spelare, eftersom deras lättlästhet i samspel med deras oförmåga att ge upp träffar fort blir en Midas-dröm.

Men spelarna var inte de finansiella självmordsbombare som jag hade väntat mig. Inte i närheten, alls. Spelet före floppen var tight och tre- och fyrbetarna under min fem timmar långa sittning uppmätte inte fler än en kackerlackas IQ. Postfloppspelet var förstås lite vildare, men inte en uns galnare än det på Cosmopol en valfri helgkväll. Live är annorlunda än online. Faktum är att det är rätt stor skillnad. Som Dybban så träffande uttryckte det kräver livespel en form av gatsmarthet medan onlinepoker är tekniskt och betydligt mer oförlåtande för misstag.

Jag fyrbetade en A-K (läs mer om handen här) och vek mot en kontrande fembet då vi båda var 200 big blinds djupa. Ett stycke senare fyrbetade jag kungar pre. Jag hade limpat UTG och en spelare slog om till 300. Jag svarade med att säga 1,400 varpå han synade utan en uns tvek. Floppen kom åttahög med två ruter och vi blev all-in för en 8,000-pott. Han slängde upp Ar-Jr och satte sin färg på river. När han vunnit potten ställde han sig upp och gastade och skrek. Älska folk som instinktivt måste gnugga in förnedringen när de drar ut. Som en suckerpunch i solarplexus; en för humöret och en för självförtroendet…

Sittningen slutade trots några olustiga händer 4,500 plus. En svala gör ingen sommar och jag hoppades att den dåliga actionen, såväl i antalet bord som i ”galenhet” berodde på att det var en helt vanlig, enkel måndageftermiddag.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Den gamla israelen slog sjövilt i bordet av glädje. Han ville skaka min hand, göra highfives. Själv var jag mest överrumplad. Vad hände?

Med 68s slår jag, hårt som kevlar, om hans bet på river på brädan 266A8. Jag har över halva min stack inne i potten, gubben täcker mig. När han blixtsynar slänger jag upp min fina vinsthand. Förvåningen vet inga gränser när han viker fram A6 för högre kåk.

Jag tar hans hand. Inser att han faktiskt benådade min dödsdom. Varför gick han inte all in på river? Tacka gudarna, jag frirullar.

Jag är i Riga och spelar EMOP-finalen. Följ den live här. Det är kul. Värdet är bra. Som ni förstår.

One time, one time, one time. Aldrig i hela mtt liv har jag sagt något så löjligt vid ett pokerbord. Och kommer inte göra det nu heller. Även om jag i sanning skulle behöva det. Är vidare till dag 2 med 18 800 i marker, blnds 600/1200, och är en av shortstackarna. Men bollen är rund. Och en frirulle är alltid en frirulle.

Dag 2 börjar om 20 minuter. Och jag sitter oduschad i kalsongläge på hotellrummet. Måste bege mig. Att vara född tidsoptimist kan vara kostsamt när man är shortstackad.

Jag har lovat mig själv att använda min ”one time” om jag blir dödligt sjuk någon gång. Möjligtivs får jag omprioritera och utnyttja den för att få tag i en taxi.  Känns så där.

Nu ska jag heja på mig själv. Jag har alltid gillat underdogs…

För stunden är jag i London, och i går var jag på plats när The International Federation of Poker i samarbete med International Mind Sports Association arrangerade sina första turneringar någonsin – och man siktar högt, eftersom huvudturneringen ”The Table”, som startar i morgon lördag, utan att man darrar på manschetten betecknas som VM. Eller något korrektare ”The IFP World Championship”, men ändå. Här följer nu ett bildsvep från gårdagen! Jag börjar i den pampiga entrén till County Hall nere vid Westminster Bridge, som för kvällen togs över av IFP och IMSA för att arrangera ”The First UK Festival of Mindsports”:

Bara några steg bort från County Hall ligger landmärket The London Eye, som också för kvällen helt hyrts av IFP/IMSA:

Det var nämligen inte bara lagtävlingen i duplikatpoker – en intressant form av poker som det finns anledning att återkomma till – som skulle spelas i går kväll, utan även bridge, schack, go, dam och xiang ch’i i de 36 (om jag minns rätt) gondolerna i hjulet. Tala om högt spel, så får jag den uppenbara ordvitsen avklarad… och så snart man kom in i County Hall möttes man av IFP:s loggor på golvet:

I vimlet i den stora salen spelade en stråkkvartett…

 … och det var gott om celebriteter ur framför allt den brittiska pokervärlden! Här Barney Boatman (mitten) från the Hendon Mob…

… och jag såg även Jennifer Tilly från USA bli intervjuad!

Bland invigningstalarna var självklart IFP:s president Anthony Holden, känd inte minst för sin legendariska pokerdokumentär ”Big Deal”:

Skälet till att jag var på plats var att jag av Holden fått en inbjudan till ”the media/celebrity tournament”. Den turren utgjordes av fyra sit-and-go med tämligen brant struktur och små startstaplar (1500), varifrån de två överlevande från varje bord gick vidare till kvällens final. Pangpangpoker från start, med andra ord! Det lyckades jag med vid mitt bord, så jag gick till finalbordet med åtta deltagare:

Dekoren på borden vi spelade vid var intressant: de är beställda till ”VM”-turneringen, alltså ”The Table” med betoning på den bestämda artikeln, och i mitten såg de ut så här:

… och runtom, utgörande den där smala linjen som brukar ange att kort är kastade respektive marker satsade, kunde man läsa följande inspirerande text:

”The Table” is not just to gather or to play. It is the summit platform of humankind. Outplay is not enough. You must ”outskill” the rest of the world. Your opponent is everybody behind ”The Table”. Bring skill. Battle the world. The world is awaiting. But the sun will only rise for one. Your weapon is your mind. The battlefield is the world.The ultimate mind sport is here for you to challenge. Calculation. Endurance. And most of all skill.

Jo, mycket poetiskt! 🙂

Och under tiden pågick alltså de olika spelen ute och uppe i The London Eye – vilket, fick jag höra, var tämligen utkylt denna novemberkväll så att de som inte tagit med ytterplagg muttrade smått över detta trots att man drog på lite extra med värmen i gondolerna. Jag hade tänkt följa med ett varv i någon av dessa men när väl finalen i media/celeb-turneringen var över hade man avslutat det inledande slaget för kvällen och stoppat hjulet. (Och jag bustade som sexa på finalbordet, när jag synade en annans all-in med 9-8 i hjärter. Fienden hade 7-7, och den slantsinglingen förlorade jag när brädan blankade. Synd, första pris i media/celeb var en plats i The Table/IFP:s VM…) Men under tiden kunde vi via skärmar följa ställningen i lagtävlingen i duplikatpokern ute i The London Eye:

Laget högst upp till höger på skärmen är intressant nog inte ett nationslag, utan ett ”digitalt” lag: Zyngapoker, som ju driver poker på Facebook. Zyngapoker har faktiskt blivit den första digitala federationen inom IFP, jämställd med brittiska, amerikanska, tyska, danska osv pokerfederationerna. Någon mer än jag som känner sig som om ytterligare en milstolpe i utvecklingen passerats?? Men något svenskt lag fanns inte; det var för övrigt lite trist att vara enda svensk på plats här i London, men SvePof har tackat nej till upprepade inbjudningar att gå med…

I dag fredag spelas lagtävlingen i duplikatpoker slut, och i morgon lördag startar ”The Table”. Jag återkommer med rapporter… Dessutom kommer jag (om några dagar, när jag är hemma igen) att skriva en betydligt fylligare redogörelse för tillställningen men på se.unibet.com/poker/blog – så gå dit och läs då!

Okej, det är tydligen väldigt mycket att göra. SM är ingen liten turnering och inköpet är högt vilket i sin tur ställer vissa krav på kvaliteten på eventet. Det är alltså bråda dagar på Svepof med knappt en vecka kvar till ”shuffle up and deal” i Main Event.

Själv har jag aldrig riktigt varit engagerad i förbundet. Debatten? Javisst. Skicka spelare till SM? Absolut! Det finns ett värde i att stötta spelarkollektivet som tyngd i vågskålen mot monopolet. Anledningen till att jag inte engagerat mig i förbundet som sådant är för att jag är sajtanställd. Norinder får vara exempel på att sådant inte funkar.

Men, jag tror att jag har ett litet förslag som skulle kunna skapa lite samhörighet samt olja maskineriet en smula. Jag menar, är det så fullt upp att man inte hinner skicka ut medlemskort så behöver vi nog strukturera om lite i den här soppan med för få kockar.

Till nästa års SM skulle man kanske kunna sänka sponsringsavgiften (som ändå verkar skrämma bort en del mindre sajter) och istället låta deltagande sajter bidra med lite mantimmar. En sajt får sköta hotellet åt samtliga spelare, en får sköta resebokningar, en står för förplägnad och så vidare. Självklart får man ha ett övergripande ansvar på förbundet och någon som koordinerar, kanske till och med mot en symbolisk ekonomisk ersättning.
Vill man vidareutveckla kan man också engagera förbundsanslutna klubbar mot rabatterade satellitplatser eller någon annan sorts förmån. Det viktiga är att man får dit så många spelare som möjligt för att man överhuvudtaget ska kunna hävda sig alls gentemot konkurrensen. Den tratten måste förbundet i större mån erbjuda än att helt förlita sig på att sajterna skapar satelliter. Dessvärre blir ju både sajterna och satelliterna i SM färre.

Visst, poker är en nischad hobby. Eller är det det? Vi kanske inte kan mäta oss som någon folksport men nog finns det andra fritidssysselsättningar som är bra mycket smalare men som ändå lyckas styra upp någon sorts förbund som kan föra intresset framåt. Vad sägs om Svenska Western Skytte Förbundet? Medlemstidningen heter ”Gunslinger Gazette”. Det måste man älska. Länk för referens finns om man klickar på deras emblem här nedan.

Det här förbundet har också ett SM. Kan de så kan väl vi? Eller?

jens.jadback@nordicbet.com

I en vecka hade jag hunnit bekanta mig med den kinesiska mentaliteten i Peking. I sällskap av regeringen bockade vi av såväl tvångsmässiga turistfällor som mindre produktiva dagar i lättjans förlovade tecken.

En vecka gick i sedvanlig ordning fort; såsom veckor i godan ros sällskap gör. Flickan satte sig på flyget hem till London. Själv checkade jag in med Air Macau för en fyra timmar lång flygning söderut. Asien är större än man tror. Vad som ser ut som en tumslängd på kartan, inte längre än Stockholm Göteborg, visar sig kräva betydligt fylligare sjumilastövlar.

Så landade jag äntligen i Macau – en asiatisk region som ännu ingjuter tvivel i mitt sinne gällande sin självständighet som stad. En av världens rikaste städer är det, åtminstone enligt SVT-programmet Kobra. Ironiskt nog så visades en halvtimmesdokumentär i ovannämnda program just när jag var som mest närvarande i Macaus puls. Och visst kändes det bisarrt att, på hotellrummet, se scener som utspelade sig ett bokstavligt stenkast utanför – en krök och ett gathörn som jag tio minuter tidigare gått förbi då jag bunkrat upp på 7Eleven för ett rofyllt avslut på en lång arbetsdag.

Lusten att ta mig till Macau hade väckts för flera månader sedan. Allt prat om livedonatorer och galna kineser kittlade dödsskönt i kistan och min giriga sida hade redan på förhand kasserat in all flis som i kinesisk disciplinanda fridsamt väntade på mig. Gång och igen hade jag hört den om det stora havet i öst, till bredden fyllt med sinnesrubbade gammelgäddor, eller kanske snarare degenererade speltorskar. Fisk som fisk; jag gjorde en mental planering om att åka dit någon gång inom snarast.

När donnan och jag började prata om att fly våra respektive länder för ett stycke var Kina en omedelbar kandidat. Jag såg min chans att slå två feta flugor i en smäll och bokade in nio dagar i Macau och Hongkong – när jag ändå var i krokarna.

Mitt ursprungliga syfte var att åka till Macau på prov. Skulle spelen visa sig vara ens hälften så smaskiga som rykten gjort gällande vore planen att åka dit med jämna mellanrum. Detta skulle underlättas markant då jag inom de kommande månaderna kommer att flytta till London, varifrån direktflyg till grannstaden Hongkong går med dagliga intervall.

Skulle det bli pengaslakt i Djingis Kahn-mått hade jag inte en ambition om att yppa ett knyst till någon, för inte vill jag få mina fiskevatten utvattnade heller…

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Jag kan känna deras handsvett bara jag tänker på det. Tänka mig in i deras hypade känslor på väg hem från jobbet, efter att ha lyckats. Med det perfekta brottet. Och jag kan ta på deras rysningar längs ryggraden nu. Skammen. Efter att ha åkt fast.

Det känns lite nesligt när personer i ens närhet anhålls för brott. Särskilt när de är rätt goa personligheter. Eller i alla fall tycktes vara. Men stora pengar kommer alltid leda till brott. När rätt tillfälle dyker upp finns det många som saknar psyket, moralen, att stå emot.

Åtta personer (enligt envisa rykten två Dealers, fyra Inspector Dealers, en Floor manager och en storspelare) har blivit anhållna för grovt bedrägeri på Casino Cosmopol i Göteborg. Vi snackar hundratusentals kronor. Minst.

Den anhållna storspelaren har jag spelat en del poker med. Och han har visat mig sedelbuntar tjocka som pansarvagnar när han växlat in efter sina roulettekvällar. Det tycks också vara vid något av alla lottobord bedrägerierna har skett. Jag har ingen aning om hur det gått till, men jag ska inte sticka under stol med att jag är rätt nyfiken.

Bara tanken att försöka sig på en scam mot CC med sina två miljoner kameror i taket är fräck. Det krävs lite skinn på näsan. Eller dumdristighet. Kamerorna och säkerhetspersonalen tycks dock ha gjort sitt jobb och CC verkar rätt säkra på sin sak. Men inget är så klart klart, förrän det är klart. Ingen är dömd.

Jag har lite dåligt samvete för att jag ändå tycker att hela affären, i sin bedrövelse, samtidigt är lite kittlande. Tänk om det pågått något slags Ocean 11, eller Ocean 8 i detta fall, framför mina egna ögon? Det har varit en scam som inkluderat allt från golvpersonal upp till en hyfsat hög chef, och en utomstående storspelare. Många av dessa personer har jag ibland träffat flera gånger i veckan. Det känns jäkla konstigt.

Inga spelare ska dock ha drabbats. Endast CC själva har förlorat pengar. Och vid pokerborden har allt gått rätt till. Vad vi vet.

Anhållningarna visar dock att man aldrig kan vara säker på någonting egentligen. Inte ens på vårt heliga kasino. Så länge människor av kött och blod lever och arbetar kan vad som helst hända. Alltid. Och för evigt.

Oceans är mycket coolare på film.

Just i dag har det gått 717 år, 4 månader och 29 dagar sedan första gången kortspel bevisligen kopplades ihop med gambling. Det var nämligen den 17 juli år 1294 (i vår tideräkning) som spelarna Zheng Zhugou (”Zheng Grishunden”) och Yan Sengzhu togs på bar gärning i Enzhou i den nuvarande kinesiska provinsen Shangdong. Fallet hamnade så småningom inför kejsaren Kublai Khan (just det, densamme som fick besök av Marco Polo) och de två spelarna befanns skyldiga och straffades. Vid räden beslagtog myndigheterna 36 tael i sedlar samt nio spelkort av papper (zhi pai, sannolikt från en mer omfattande lek – kanske hann duon inte med att förstöra alla bevisen). Intressant nog beslagtogs även utskurna träblock avsedda att trycka spelkort med! Hela incidenten återges i Da Yuan Shengdong Guochao Dian Zhang (”Dynastiska kodexet över den heliga administrationen under Yuan-riket”), ett historiskt verk från 1320.

(Gamla kinesiska spelkort av traditionellt slag)

Därmed är ”Grishunden” samtidigt ett av spelhistoriens äldsta kända nicks, om än knappast av det mer smickrande slaget… Den som dessutom vill fördjupa sig närmare i turneringspokerns tidiga historia kan med fördel gå till sajten

http://pin.pokerstrategy.com/

där jag berättar om ämnet – glöm inte att scrolla ned så att du kan läsa bägge delarna i serien!