Peter är en stor och stolt man i sina bästa år. Till skillnad från andra finnar har jag aldrig sett honom dricka öl. Bara det gör honom unik. Hans enda handikapp tycks vara en liten hörapparat. Vid pokerbordet räds han inte att stoppa in keramiken. Inga ungtuppar sätter sig på honom.

I turneringspauserna brukar vi fråga varandra hur det går. Sen går Peter i väg och ringer ett samtal. Alltid till samma person. Sin fru.

– Det är det viktigaste av allt. Jag brukar fråga om hon har det bra. Och har något gott att äta, säger Peter på sin charmiga finlandssvenska.

Han lyser upp när han pratar om frugan. Sen bär det åter till bombandet vid borden.

Ära de som äras bör. Det är inte lätt att vara ihop med en pokerspelare. Vissa kan ju tro att det är glassigt, att man ständigt får fina presenter och åka på roliga resor. Det kan stämma till viss del. Men framför allt är det nog påfrestande. Kanske ensamt. 

Att lyckas kombinera en pokerspelares livsstil med ett ”vanligt” liv är svårt. Det krävs tålamod, förstånd, förståelse. Och vi måste, som i alla förhållanden, lära oss att se varandra. Bry oss om. När jag spelar poker är det lättare sagt än gjort. Då försvinner jag in i en annan värld.

Jag måste bli mer som Peter. Han har förstått det där. Även när han spelar poker så glömmer finnen aldrig vad som är viktigast. Och det är inte diskussionen om det hade varit rätt att bluffa river i den där megapotten. Utan ett telefonsamtal. Där han frågar om hon har det bra. 

När någon vill att  jag ska städa, diska eller laga något brukar jag med bestämdhet dra till med ett gammal fint talesätt: ” Det är bättre att inte göra det alls, än att göra det dåligt”. Eller jag vet inte om det är ett talesätt, men jag tycker ändå att det ligger en del i det.

Ska man spendera tid på något så ska man göra det bra. Annars kan det kvitta.

Min kompis Mattias ”Pokerstar” Andersson har mailbombat mig i månader nu. Han hotar med att avslöja mina mörkaste hemligheter och plantera bajs i min brevlåda om jag inte tar upp ett problem som han våndats över en tid. Personligen gillar jag inte att sparka på något som ligger. Men det kanske kan få i gång en debatt, och det är ju bra.

I begynnelsens tid, typ jättelängesen, alltså många, många månader, snart ett år sedan, gav Mattias några polare ett medlemskap i Svenska Pokerförbundet i present. Han mailade in alla uppgifter och betalade 100 spänn per skalle, bland annat min skalle. Ännu, efter många, många månader, väntar han fortfarande på en bekträftelse av medlemskapen. Kanske ett medlemskort. Något slags kvitto. Ett porträtt av Turken. En nagelfil. Tubsockar. Ja, vad farao som helst hade varit nog. Mattias är inte så knusslig.

Men hittills. Ingenting. Inte ett ljud. Vart pengarna tagit vägen vet bara gudarna. Tror inte förbundsledamöterna själva vet var stålarna är faktiskt. Allt känns som ett stort svart hål.

Ett förbund vill ha medlemmar. Det är ju grunden till allt. Ett förbund utan medlemmar kan inte påverka någonting. Det är bara ett tomt skal. Och ett förbund som inte ens kan hantera grunderna i föreningslivet, ta in en medlemsavgift och skicka ut ett medlemskort, har stora problem. (Nu har de i för sig tagit in medlemsavgiften, men inte lyckats med bekräftelsen, vilket är ännu värre.) Och det är ju inte så att förbundet får tusentals medlemsavgifter inbetalda i veckan, så att grabbarna inte hinner med i det fasansfulla, gulag-liknande, arbetstempot. Fast här får ni gärna rätta mig om jag har fel…

Jag vet att förbundsledamöterna arbetar med detta på sin fritid. För vår skull. För oss som älskar poker. Men det är inget försvar. Om man inte kan göra det bra, så ska man inte göra det alls. Snälla förbundsarbetare, tacka nej om ni inte orkar. Det är mer än ok. Mycket mer ok än att göra Svenska Pokerförbundet till en cirkus. Ett dåligt skämt som inte ens klarar av att svara på mail.

I veckan drar jag till Riga med 24hPoker för att spela årsfinalen av EMOP. Mucho kul ska det bli. Bara några dagar senare arrangeras Poker SM i samma stad. Poker SM är också mucho kul. Förhoppningsvis kan förbundet få en grande revansch och arrangera en turnering i världsklass. Personligen tror jag att det kommer att bli bra, då jag vet vilka personer som kommer att arbeta runt turneringen på plats. Bra folk.

Vi får hoppas att det dyker upp deltagare så det räcker och blir över. Om inte, kan svaret finnas ovan. För vem kan tro att ett förbund som inte ens kan hantera sex medlemsavgifter ska kunna arrangera något så stort och fint som ett SM?

Snälla Förbundet, Mattias är så ömtålig. Ge honom bara ett litet mailsvar. Ett kvitto. Ett signerat foto av er ledare. Så kommer allt att bli bra.

Tack på förhand.

En litet kvällsinlägg innan det är dags att knyta sig, åkte precis ur årets sista Unibet Online med K-K mot chipleaderns 8-8… givetvis floppar det en tredje åtta och jag är bustad. That’s poker.

Efter ännu en våg av debattartiklar om spel nyligen, inte minst från Svenska Spels VD Anitra Steen, snickrar jag på ännu ett inlägg i denna eviga fråga om det förkättrade monopolets vara eller icke vara. (Jag har skrivit många gånger tidigare om detta ämne i mina 430 krönikor hittills på Unibet.) Man får onekligen intrycket av att statens spelbolag gärna vill agera liksom ordningsmakten på denna bild från runt sekelskiftet 1900, och som återger en räd på en dåtida spelklubb i Paris:

En sak som slår mig när jag läser nästan alla andra debattörers inlägg är historielösheten: hur lite de egentligen vet om de såväl kyrkliga som sekulära ”ingrepp” som vidtagits förr mot oss spelande svenskar. Det vill jag få med i mitt eget kommande inlägg, för att sätta saker och ting i perspektiv! Under tiden kan den spelhistoriskt intresserade gå till

http://www.algaspel.se/sv-SE/Blog.aspx

och ta del av mina två krönikor där om hur allt mänsklighetens spelande egentligen började, för så där hundratusen år sedan på den afrikanska savannen. Intressant läsning utlovas!

Lite speciellt med detta datum, onekligen… det anser nog de flesta, oavsett om de i likhet med mig inte är vidskepliga alls, eller tror på turkalsonger och annat.

(Kort ur en japansk (!) tarotlek, ur en italiensk lek illustrerad av konstnären Manara, och ur en australiensisk s.k. 500-lek.)

Vet ni vilka två parkeringsplatser som ALLTID är lediga i ett garage i Hongkong eller Macau? Nummer 4 och 44, beroende på att kineser ser siffran fyra som extremt otursbringande. (Västerlänningar däremot tackar och tar den lediga platsen.) Med anledningen av 11-11-11 har jag skrivit krönikan ”Spelsymbolik, enögda karlar och kval till live-SM” som du hittar på

http://se.unibet.com/poker/blog/

Trevlig gamblingläsning detta speciella datum tillönskas…

Det här var återigen 2008 i Las Vegas. Vi filmade så mycket vi kunde på Rio runt WSOP medan vakterna ständigt jagade oss. Det är nämligen lite småförbjudet att filma utanför själva spellokalen och även då måste man ha pressleg. Det var nog därför intervjun med Anette Obrestad blev som den blev…

Anette hade skickats till Vegas trots att hon inte var 21 år gammal, syftet var väl att hon skulle hänga runt med sin sponsor och synas så mycket det bara gick. Vi sprang på henne i den stora korridoren på väg från WSOP-området in mot casinot där man absolut inte fick filma. Jag är alltså väldigt stressad när jag skulle intervjua henne. Så fort hon öppnar munnen får jag någon form av hörselkollaps – jag fattar inte ett ord av vad hon säger! Jag försöker dock i min förtvivlan hålla god min. Notera tillgjort skratt och fullkomligt ologiska frågor…

jens.jadback@nordicbet.com

Så, lösaggrokillen synade min kontsatsning på 2-4-9-brädan, två klöver. Turn kom en dam i ett tredje klöver. Följande scenario utspelade sig:

Scenariot:

Jag checkar och han leder ut för 1,400 varpå jag ställer honom all-in och det kostar honom ytterligare 5,000 för syn varpå han viker.

Jag valde här att checka av flera anledningar. Har han en hand så kommer jag ändå inte att bli av med honom. Genom att kontsatsa turn gör jag om min hand till en bluff och tvingas vika mot en höjning eller ställ. Men, om jag checkar tror jag mig kunna mjölka ut betydligt mer värde.

Lösaggressiv som han är kommer han att floatsyna många floppar tom för att sedan stjäla om jag checkar turn. Med tanke på hans range, och framförallt hans spelstil, är detta mer än sannolikt. Och, att slå tillbaka med en checkhöjning ger flera fördelar. Jag spelar handen som om jag både sitter med någonting starkt samtidigt som jag demonstrerar för honom hur lättläst han är och får två kulor krossade med en spark.

En av riskerna med att kontsatsa turn, i de fall han floatar, är om han planerar in en nådastöt på turn och ställer tom eller med en marginell hand. Eller, om han synar turn och träffar någonting okej kommer han att ges bättre synodds för en eventuell tredje riverkula. Fördelen med en checkhöjning här är att jag har outs oavsett vad han har (om han inte turnat en esshög färg), och det blir svårare för honom att syna med klöverlösa händer som A-Q, K-Q, J-J, 10-10, etc. – samt så tvingas han bort från samtliga A-K-händer (förutom de innehållandes ett klöveress).

Det är enligt min mening optimalt att få sista ordet i den här potten på grund av fold equity kombinerat med ”nödouts” vid syn. Det går att ställa med en betydligt bredare range än det går att syna med. Min enda chans att vända oddsen till min fördel är genom en checkhöjning. Håller ni med?

/DÖDARN

Har du frågor eller kommentarer kan du maila mig på dodarn@comeon.com. At your service!

Så var då 2011 års Main Event i WSOP över, och vi har en vinnare: Pius Heinz från Köln i Tyskland, som genom det kammar hem odödlig ära, enorma 8 715 638 dollar och förstås det åtråvärda armbandet:

Han blev därmed den sjunde icke-amerikanen att vinna titeln. Listan över dessa segrare ser för övrigt ut så här:

1991: Mansour Matloubi, Storbritannien

1999: J.J. ”Noel” Furlong, Irland

2001: Carlos Mortensen, Spanien

2005: Joseph Hachem, Australien

2008: Peter Eastgate, Danmark

2010: Jonathan Duhamel, Kanada

2011: Pius Heinz, Tyskland

Naturligtvis är Heinz’ seger mumma i hemlandet, där de stora dagstidningarna på nätet redan hunnit lägga upp rubriker som WELTMEISTER! PIUS HEINZ HOLT DEN JACKPOT samt UNSER POKER-KÖNIG, och betecknar det hårda slaget på finalbordet som ”mörderischen Spiels”.

Och nog får man lyfta på basebollkepsen för hans insats: inte nog med att han hade den tuffa uppgiften att överleva fler än 6800 konkurrenter för att ta sig till finalbordet, utan dit kom han som sjua i markerställningen – men lyckades alltså ro hem segern.

Grattis – och respekt! Må han dessutom under det kommande året bli en värdig talesman för poker, i en tid då olyckskorpar kraxar, politiska krafter bromsar upp och striden står om att få poker erkänt som det skicklighetsspel det är.

Och det pågår just nu någon slags final. VM-final för att vara korrekt. I poker.

Det har varit ganska tyst i de svenska medierna om finalbordet i WSOP Main Event 2011. Men jag har följt det. Tills jag somnade i alla fall. Köpte i förrgårkväll ett dagspass på ESPNplayer så att jag kunde följa finalbordet live. 19 kronor var det värt.

Det började rätt tight. Försiktigt spel. Nästan inga 3-bets. Och tro farao det. Kolla in skillnaden i prisstruktur. Det handlar om miljontals kronor för varje placering.

Hur skulle ni spela? Skita i några miljoner extra och gå för vinst med vetskapen att ni har stålar så ni klarar er ändå. Eller göra allt för att långsamt klättra steg för steg på utbetalningstrappan?

Själv hade jag foldat mig fram till en sjätteplats. Spelat poker som en solid Håkan Mild. Kämpat, sprungit. Inte försökt mig på några luriga finter som riskerar att jag snubblar på bollen. Jag skulle nog inte vinna finalbordet, utan mängder av tur. Men skulle komma tillräckligt långt för att vara nöjd, typ Real Sociedad.

Efterhand åkte spelarna ut i alla fall. Så här mycket vanns det i dollar.

Jag somnade i soffan när det återstod fyra spelare, så jag har ingen aning om hur Giannetti åkte ut. Jag såg dock den stackars irländaren O´Deas A9 bli utdragen av Ben Lambs Q8 på river efter en bra syn all in pre flopp. En åtta räddade Lamb från att åka ut på sjätte plats och han får nu i stället slåss om titeln. Marginalerna är viktiga att ha med sig vid rätt tillfällen. Och rivern ska vara ens bästa vän.

I natt, svensk tid, spelar de tre kvarvarande spelarna klart finalbordet. Så här ser ställningen ut.

Pius Heinz och Ben Lamb.

Aggressivitet lönar sig i poker. Det bevisar tysken Pius Heinz som leder. Han har vågat och gjort det bra. Ben Lambs framgångssaga fortsätter dock. Och det skulle inte förvåna mig om ”årets spelare” i WSOP även tar hem Main Event. Mitt hjärta klappar dock för den lite äldre och timidare tjecken Martin Staszko. Den gamla chackspelaren har en del rävar bakom öronen, men har visat att man kan ta sig långt även genom gammal hederlig solid poker.

Martin Staszko.

Så var det det där med pengarna igen ja. Utbetalningarna ser ut så här i dollar:

Men pengar förgås. Ära består för evigt. Och jag, som gammal förespråkare av Håkan Mild-modellen, hävdar förstås att alla inte kan vara Messi och att jag i detta läge skulle kunna tänka mig att vara hyfsat nöjd även med fyra miljoner dollar.

Jag satt och dagdrömde om en norrman nyss. En kille som jag spelade poker mot för något år sedan. Han var en såndär människa som sprider positiv energi, som lyser upp ett rum. Vi satt och spelade i säkert åtta timmar och jag tror aldrig han slutade att le. Och det var inget arrogant, trögt  leende, utan ett genuint. Jag tror att han hade roligt, älskade spelet, kanske till och med sällskapet. Jag minns inte hur det gick för oss. Men jag minns det där leendet, det smittade av sig.

Som i en seriestrip ser jag min dagdröm som i en bubbla ovanför huvudet. 
– Åh, nu längtar jag tills det är jul! Hoppas dagarna går fort! säger tjejen.
Hon är från Norrland, så vi ska åka dit och fira jul och nyår. Det ska bli för jädra kul att göra något annorlunda. Och försäkra sig om en vit jul, för en gångs skull. Ovanför huvudet har bubblan spruckit och jag kastas in i verkligheten igen. Vi måste hyra en stuga till nyår. Planera lekar. Maten.
– Ska vi ha raketer?
– Nä, då blir Optikern galen och vill tända av dem uppe på taket…
Känner jag mig själv rätt så kommer planeringen av detta nyårsfirande att uppbringa stora utrymmen i våra hjärnor den närmsta tiden. Och det är verkligen fantastiskt att ha något att se fram emot så mycket.

Men ibland spenderar vi så mycket tid på att planera vår framtid så att vi glömmer att leva i nutid. Det är konstigt för det är ju nuet som borde betyda något. Det är bara nutiden vi egentligen kan förändra och påverka. Man kan bara vara lycklig just nu.

Jag slungas in i mitt dagdrömmande igen. En svaghet som jag har. Försvinner bort från planerandet. In i min bubbla ovanför huvudet. Tänker på förra veckans pokerspel. Spelade en del cashgame live då. Och hamnade på ett bord med en rullstolsburen. Han var förlamad från bröstet och nedåt. Hade ingen rörelseförmåga i fingrarna och kunde därför inte stapla sina marker. De låg huller om buller i en hög framför honom på bordet.

Jag är en nyfiken skit. Det är nog därför som jag utbildade mig till journalist. När jag var yngre frågade jag alltid ”varför?” när de stora berättade något. Jag tjatade om ”varför?” tills det slog slint i huvudet på de vuxna och de inte längre kunde svara. Jag ville så gärna veta vad som hade hänt killen i rullstol. Varför satt han i den? Men just denna kväll lade jag band på mig. Han kanske ville slippa tänka på sitt handikapp och bara spela poker ikväll. Tänkte jag.

Förlamning eller ej. Han verkade trots allt vara en glad prick. När killen skulle agera var han tvungen att säga hur han ville göra till dealern så att denne kunde placera ut rätt antal marker på bordet. Språket och spelet vittnade om att den rullstolsburne var norsk. Han trebetade mig två, tre gånger. Jag blir fullkomligt tokig när folk gör så mot mig. Speciellt norrmän. Fast det var svårt att bli upprörd nu. Idioti egentligen. Man borde behandla alla lika och bli lika förbannad på rullstolsburna. Men det var något med hans skratt. Det smittade av sig.

Och det var då det slog mig att norrmannen var samma person som jag hade träffat för något år sedan. Skillnaden var att han hade gått ner 20 kilo, var förlamad och satt i rullstol.

Han hade hade trillat ner från en båt och brutit nacken. Livet blev inte som han hade tänkt. Men det hindrade honom inte från att ta sig från Norge till Sverige för att få ha roligt vid pokerbordet en kväll. Jag kände inte igen honom. Men jag kände igen leendet. Och det smittade fortfarande av sig.

– Hörru, jag tror jag har hittat en bra stuga på nätet nu.
– Öh, va? Ja, men jädrar va bra. Boka den!

Bubblan spräcks igen och jag är åter med i matchen. Tillbaka till planeringen. Jädrar vad kul det ska bli ändå. Vi ska banne mig spränga hela Hemavan i luften. Låta Optikern få gå upp på taket om han nu vill.
– Vad ska vi äta för något då? frågar den vackra varelsen bredvid.

Jag tittar på henne. Tänker högt:
– Vi skiter i det där nu. Det viktigaste är att vi har något gott att äta i dag. Du och jag.

För det är bara nuet vi faktiskt kan påverka. Det är bara då man kan leva fullt ut. Så idag blir det världens bästa maträtt. Spaghetti och köttfärssås!

Jag är imponerad över människor som kan sätta upp en plan, fullfölja den och lyckas i livet. Men jag är mer imponerad över dem som fortfarande gör det bästa av varje dag, trots att det inte blev som de hade tänkt sig. De som bär med sig sitt leende även på hjul.

I helgen kommer jag att vara internetlös och på söndag den 6-17 november befinner jag mig i Florida. Huruvida huset vi hyr har internet eller inte återstår att se. Så skulle jag inte svara på kommentarer så vet ni anledningen.

Som jag tidigare skrev så lovade jag två storslick från Macau. Den föregående gav mig en tankeställare och mitt fyrbetsvik ifrågasattes. Jag har analyserat läget och suger åt mig er info som en svamp. Att syna hans trebet i position vore med facit i hand en lämpligare linje.

Här följer den andra A-K-handen.

Bakgrund:

Bordet är samma som i föregående hand. Det sitter några 30+:are som bidrar med värdet, men alltför många unga grinders. En ny spelare kom till bordet och satte sig två platser till höger om mig. Han är i 22-23-årsåldern och är antingen amerikan eller europé. Knappt har han hunnit värma stolen förrän han är igång och vevar vilt, som om solen inte kommer att lysa imorgon. Troligen är han precis lika vild och galen som han ger sken av, samtidigt som det säkerligen ligger i hans intresse att pissa revir.

Han är uppenbarligen en rutinerad och tekniskt duktig spelare som har koll på läget. Han spelar de flesta händer och redan den andra handen han spelar fyrbettar jag honom med semiskräp i position för att markera för honom att han minsann inte ska tro sig kunna köra över bordet. Det vore farligt att ge honom självförtroende och momentum. Han viker. Några få händer senare sitter han på knappen och jag har stora blinden.

Blindarna är 25-50. Han sitter med 8,000 och jag har cirka 10,000.

Preflop:

Han höjer från knappen till 200. Lilla blinden synar och jag slår om till 750 med Ah-Kk. Han synar och lilla blinden viker.

Flopp:

Floppen kommer 2-4-9, två klöver. Jag leder ut för 850 i ett försök att stjäla potten. Han synar omgående.

Turn:

Turn kommer klöver dam, ett tredje klöver. Vad ska jag göra och varför?

/DÖDARN

Har du frågor eller kommentarer kan du maila mig på dodarn@comeon.com. At your service!