Nu är det sådär mörkt och ruggigt ute och man kan lätt känna sig lite apatisk. Fördelen med årstiden är att det finns gott om poker att hitta, både online och live. Men det var inte det jag skulle ta upp, jag tänkte ge er lite andra tips då det är många som via mail har efterfrågat en fortsättning på magiskolan här i bloggen. Är det kanske så att folk har blivit sugna efter att ha följt programmet ”Helt magiskt”?
Det har blivit mycket trollande för min del i höst då jag dels har kört en hel del på Golden Circle Comedy Club men också gått i egen magiskola under ledning av Daniel Karlsson.

Nu i veckan tittade jag också in på Aqui Tapas Bar, en superb restaurang med pokerkoppling då den ägs av ett gäng pokerspelare. Många i ankdammen som lovordar stället och jag får sälla mig till kören. Det finns ont om bra tapasställen i Stockholm men Aqui håller riktigt hög klass. Fräscht, gott och ordentliga portioner trots att det ju är tapas. Passar också på att rekommendera deras Estrella på 75 cl flaska. Vacker butelj och god öl, mycket mer än så behöver man sällan.
Jag testade ett av mina nyare trick vid borden på Aqui och det verkade gå hem.

Samma trick körde jag senare för Özz Nujen på Golden Circle. Eftersom jag ändå håller på att tipsa om det ena och det tredje så vill jag slänga in en rekommendation till Özz show ”Dålig stämning” som han turnerar med i vår. Jag fick prova nytt trollerimaterial på honom medan han provade material inför showen. Özz varvar humor med allvar och han gör det förbannat bra. Man skrattar så att man gråter men får sig även en och annan tankeställare innan han är klar. Det blir rikstäckande turné så håll utkik!

Trolleri för Özz

Nu över till tricket. Det brukar få väldigt starka reaktioner eftersom du aldrig rör kortleken utan allt händer i åskadarens händer. Kan ju knappast bli mer magiskt än så, eller hur?

Effekten:
Åskadaren får själv kupera leken i fyra högar och när han eller hon vänder på de översta korten så visar det sig vara de fyra essen!

Metod:
Det enda man behöver göra som förberedelse är att se till att de fyra essen ligger överst i leken. Om man är lite flink kan man också göra en enkel riffelblandning och se till att behålla de fyra översta korten (dvs essen) på toppen.

Lägg kortleken på bordet och be åskådaren att dela leken ungefär på mitten. Understryk att det är ett fritt val och att kuperingen inte behöver vara precis mitt i. Det ska nu ligga två högar på bordet varav den ena har essen på toppen.
Be nu åskådaren att dela högarna på samma sätt som tidigare. Var noga med att komma ihåg i vilken hög essen ligger. Delningen bör ske ungefär på mitten men det är också viktigt att det faktiskt är ett fritt val för åskådaren.

På bordet bör det nu ligga fyra ungefär lika stora högar med kort. En av högarna har de fyra essen överst. Be nu åskådaren att plocka upp den första högen (spara högen med essen till sist) och utan att titta på dem ta tre kort och lägga underst. Därefter får åskådaren ta ett kort åt gången och lägga på var och en av de andra högarna. Det går bra att lägga ett kort på respektive hög i vilken ordning som helst. När åskådaren har placerat ett kort på var och en av de tre högarna på bordet så läggs högen som hålls i handen ned på bordet igen.

Upprepa proceduren med de andra högarna men spara som sagt högen med essen till sist. Åskådaren plockar upp en hög, lägger de översta tre korten underst och placerar sedan i vilken ordning han vill ett kort på var och en av de andra högarna.
Till sist lyfter åskådaren upp den hög som innehåller essen. De tre översta korten läggs underst i högen och därefter placeras ett kort på vardera hög på bordet (you know the drill vid det här laget). När åskådaren har lagt ner den sista högen ombeds han att vända på det översta kortet i varje hög. Det är de fyra essen!

Ett enkelt trick som ger starka reaktioner. Prova på familjen redan ikväll!

Trevlig helg!

jens.jadback@nordicbet.com

Jag lovade återkomma till mitt besök på spelmässan i Essen nyligen, och medan jag är här i Tallinn inför Pokerfinnkampen kan jag i alla fall visa ett nytt pokerrelaterat spel som visades upp i Essen: nämligen ”Derringer”.

Sedan jag inhandlade det har jag dessvärre inte hunnit testa det, men som framgår av bilden här finns det kort med såväl enskilda kort som olika kortkombinationer – förutom en del annat – och som det gäller att sätta ihop för att försöka vinna de leksakspengar som också ingår i spelet och som står på spel i olika potter. Tydligen kan man dessutom spela ut Derringerkortet som en sista desperat utväg… varvid det blir som den tyska författaren Klaus Grupp en gång ironiskt skrev, att ”poker spelas som alla vet med femtiotvå kort och sex revolvrar”…

På utbildningssajten Poker Strategy, via länken

http://pin.pokerstrategy.com/

hittar du också bilder på ännu ett nytt pokerrelaterat – och svenskuppfunnet! – spel, nämligen ”Texas Nukem”, som bäst kan beskrivas som ett Riskbesläktat spel… men där konflikter om ett territorium avgörs av en giv hold’em varvid ”insatserna” utgörs av de arméer man vill riskera för att vinna territoriet.

Härligt med nya kul spel! Och nog säger det väl något om pokers popularitet när till och med sällskapsspel börjar baseras på det?

Under min vecka i Macau spelade jag cash games tre av dessa dagar. Några av de svåraste händerna jag spelade var just storslicket. Här följer den första av dem och näst följer A-K nummer två.

Bakgrund:

Handen utspelar sig en måndag eftermiddag på The Venetian. Bordet är av blandad kaliber, men knappast så bra som ryktena gjort gällande. En utförlig resedokumentering följer när tiden är inne.

Spelet är 25-50 och jag sitter på knappen. Visst sitter det några tomtar och semitomtar vid bordet, men kvar i potten är de båda blindarna – två unga studenter och tillika grinders. De är tighta och ger inte bort en spänn i onödan men kan samtidigt ses visa upp halvdana händer vid visning, trots hård action. Det är den streetsmarta livelogiken som råder, en logik som jag själv försöker att reda ut i min snurrade skalle.

Både jag och stora blinden har drygt 10,000, det vill säga 200 big blinds var. Tilläggas kan att en Macau-peng (Patacas) vid tillfället motsvarade ganska exakt en svensk krona.

Preflop:

På knappen höjer jag till 175. Stora blinden slår om till 500. Jag svarar med att slå tillbaka till 1,600 och han fembetar till 4,600.

Vad ska jag göra och varför? Skulle jag, ur ett optimalt perspektiv, ha kunnat spela handen annorlunda – antingen genom att bara syna hans trebet alternativt att ha valt en annan betsize vid fyrbeten. Motivera ditt svar och basera det på främst på psykologi, matematik och stackdjup.

/DÖDARN

Till helgen är det dags för Pokerfinnkampen i Tallinn i Estland, och jag kommer att vara på plats för att spela och rapportera! Trots ett flertal delturneringar och finaler har det genom åren bara blivit två svenska segrar, 2007 genom Mikael Bredenberg och 2008 genom Magdalena in de Betou. Låt oss hoppas på att de finska lejonen denna gång får bita i gräset på nytt, efter rader av vinster…

Om du är intresserad av att prova den kul pokervarianten whisky poker, är det bara att klicka dig fram till

http://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424

där jag bjuder på den! Och som en uppföljning till historien om Jonathan Cerf och USA-mästerskapet i Othello för några veckor sedan ska jag bjuda på ännu en intressant spelanekdot, lika sann den; jag känner även här huvudpersonen, skåningen Mårten R.

En kväll på 1980-talet kommer han å yrkets vägnar flygande från New York och anländer till Köpenhamn där han checkar in på SAS-hotellet. Mårten känner för en stillsam sängfösare, så han tar hissen upp till skybaren och beställer en drink.

När han fått den ser han sig om i den glest besatta lokalen. Vid ett bord med infällt schackbräde i närheten sitter en äldre herre som till synes planlöst puffar pjäserna hit och dit, medan han mumsar på kakor och hans fru vid sidan om stillsamt stickar.

Mårten får en plötslig längtan efter att spela schack; och till saken hör att han en gång tillhört den absoluta ungdomseliten i Sverige, med framskjutna placeringar i SM, så han är definitivt inget blåbär. Han går bort till den äldre herrn och föreslår ett parti; ”Javisst!” frustar denne förtjust på dålig engelska, ställer upp pjäserna – och kommer stormande ut ur ringhörnan och kör över Mårten som en ångvält, fullkomligt ostoppbar.

Mårten känner sin världsbild rasa. Har han förlorat sina talanger helt och hållet? Har han blivit ett så billigt offer? Han utber sig om ännu ett parti, och är lika chanslös som i det förra; den äldre herrn tar resolut ett skoningslöst och obarmhärtigt nacksving på honom, och mindre än 25 drag senare har Mårten lidit ännu ett svidande nederlag.

Nu har Mårten fått nog. Han reser sig upp, tackar som en gentleman för uppvisningen, och räcker över sitt visitkort.

Då fiskar den äldre herrn som svar upp sitt visitkort: Miguel Najdorf!!! Högst densamme som en gång tillhört de tio bästa i världen i schack, och spelat kandidatmatcher i flera VM.

Paradoxalt nog kan Mårten sova bättre på natten efter det. Och Najdorfs visitkort hänger efter alla dessa år fortfarande inramat på väggen hemma hos honom…

Låt oss hoppas att svenskarna slipper en sådan tvålning nu i Tallinn!

Jag har suttit i en del pokerrum i mina dagar. I flera olika länder. Många frågor var värdet varit bäst, motståndet sämst. Jag brukar svara Sharm El Shejk i Egypten. Här, en historia om mitt besök. 

Jag kom in som en präriehund, möjligtvis en hyena. Och kom ut som ett lejon. Visserligen ett hungrigt, skadeskjutet lejon, men ändå. Det är ett ståtligt djur.

Sinai Grand Casino, byggt som ett gammalt egyptiskt tempel, låg för mina fötter. Jag var tidig. Klockan tickade mot 21.00, men pokerrummet öppnade tydligen inte förrän klockan 22.00. Jag skrev i alla fall upp mig på listan. Det spelades 5/5 euro, varken mer eller mindre. Efter att ha slagit ihjäl tiden genom att dricka magmedicinen whiskey (akta er för egyptisk thaimat) möttes jag plötsligt av ett leende bara en mor kan älska.
– Are you dybban?
– Yes.
– U will play poker?
– Yes.
– Very good, very welcome. Come with me.

Det var ingen mindre än chefen för pokerrummet som välkomnade. Han följde sedan varje steg jag tog den kvällen och erbjöd, förutom drinkar, alla möjliga välkomsterbjudanden. Då jag är van vid att vara en anonym tomte kom det som en total överraskning att någon brydde sig om lilla dybban.

Det slog mig snabbt. Här var pokerspelare kungar. Casinots fixstjärnor. Jag har aldrig varit en fixstjärna. Möjligtvis någon säsong i division sex för många år sedan, men det var ingen Zlatanupplevelse direkt. Nu började jag helt plötsligt känna mig lite kaxig och styv i korken. Jag kände hur lejonmanen började växa. Det var dags för jakt. Jag  log tillbaka åt min nya vän, mr floormanagaer.
– Great, let’s play!

Jag behövde inga ögon för att uppfatta värdet inne i Sinai Grand Casinos pokerrum. Det räckte att lyssna. Och jag lyssnade till ljuv musik. Det finns inget bättre än italienska vid ett pokerbord. Italienare är inga vidare pokerspelare. De älskar att bluffa, de älskar att göra hjältesyner, och de verkar älska att förlora pengar på poker.

Vid mitt bord satt det italienare, ryssar, israeler och en australiensare. Vilken förbrödring. Italienaren mitt emot, som hade sin uppsminkade tjej på en stol bakom, startade showen. Efter en raise till 20 euro från tidig position, med efterföljande tre-fyra syn trebetade han brutalt upp till 170 euro. Och fick två syn! Flopp 4 J K. Efter två check gick han all in för 600 euro. Båda lade sig efter lång tvekan. En israel var inne med halva stacken men lyckades vika ändå. Italienaren kastade stolt upp 77 och log stort med en tandrad blekt till bristningsgränsen.

Isralen som offrade halva stacken för att få se en flopp fyllde snabbt på igen. Jag såg honom göra samma spel minst tre gånger, där han lyckades folda på flopp efter att ha synat bort typ halva stacken pre. Jag hade tydligen kommit till pokerhimlen. Molnigt var det i alla fall. Sju av spelarna vid bordet kedjerökte. Mina luftrör är fortfarande på avgiftning. Det enda positiva med röklukten var att jag utan att skämmas kunde lätta bördan för min krassliga mage utan att någon tog notis om detta.

På något sätt var pokerrummet det stora kasinots hjärta. Stundtals var det 20-30 personer som följde mitt bords förehavanden. Som om det vi gjorde var något beundransvärt och svårt. Jag försökte se viktig ut inför publiken och kom hela tiden på nya miner och poser för att understryka hur komplicerat det jag gjorde var. Ett tag trodde jag nästan själv på att jag var raketforskare.

På knappen fick jag lägligt AJs. Efter att fyra spelare limpat höjde jag upp till 25. Alla synade och så även big blind. Flopp K 10 4 regnbåge. Den leende italienaren donkbetade ut 25 i potten på 125. Tre syn till mig som också synade. Potten var då 225. Turn Q. Klonk! Det blev karnevalstämning i skallen på mig när italienaren överbetade potten med en bet på 300. Alla lade sig till mig. Jag hade bara 550 kvar så jag ställde. Blixtsyn av en gedigen J9 och en lägre stege. Jag hann precis se mig själv med en sjujädra parasolldrink i handen innan dealern smällde upp ett ess på turn som innebar splitt pott. Doh!

Då dealern började dela upp potten fick han plötsligt en rejäl utskällning av mr Floormanagar som ville att jag skulle ha hela potten. Han trodde att jag hade en högre stege trots att esset kom på river. Jag höll bokstavligen på att skita ner mig av skratt. Chefen för pokerrummet kunde inte reglerna. Han blev helt röd i fejjan när vi förklarade hur det låg till.

Bordets sötaste var den 50-åriga ryss som hade en liten lapp (inte en same, utan en papperslapp) framför sig på bordet. Där hade han skrivit ner översättningar från ryska till engelska på olika pokertermer och siffror.

Lite senare höjde australiensaren upp till 20. Det tog inte lång stund att inse att han var den enda spelaren vid bordet som kunde spela poker. Därför borde jag kanske aldrig ha spelat denna hand. Men en 2 4 ruter på knappen går ju inte att motstå, så jag synade. Och det var märkligt nog bara vi två i potten. Flopp J 4 6 med två ruter. Han betade 35. Jag synade bara. Turn en vacker ruter. Bet, reraise och han ställde. Jag synade rakt in i en K10 ruter för högre färg. Visst, 24s är värd att smiskas upp, men att lägga färg i ett sällskap där toppar är nöt fanns inte.

Och jag var en platt-tv back mot de sämsta spelarna jag någonsin mött. Om jag var Gustav Vasa var de Tutankhamon, faraonen vars föräldrar var syskon. Enligt undersökningar hade han gomspalt, puckelrygg, klumpfot och led av benskörhet. Det kan inte ha varit någon vacker syn. Precis som de här rökande tomtarnas spel.

Mitt i allt elände kom mitt resesällskap till bordet och ville åka hem. Hem!!? Visst jag hade lovat att jag inte skulle spela så länge, men är inte det något man bara säger? Att resa sig upp och lämna bordet var riktigt tungt. Det var som att jag hade hittat en skattgömma, men inte hade något att bära hem skatten i utan bara fick lämna den åt sitt öde.

Mr Floormanager påminde mig dock om min nyblivna stjärnstatus när han snabbt frågade om han fick bjuda på en taxi till hotellet. Jag tackade och tog emot samtidigt som jag försökte kamma till manen och skadeskjuten halta ut.

Jag får fortfarande mail från min vän Mr Floormanager om nya turneringar och erbjudanden. En vacker dag får jag väl fiska upp min skattkarta och återvända. Då ska jag ha en stor väska att bära guldet i.

Vad har ni för favoritställe, där guldet glimmar?

Poker är så mycket mer. Vilken aspekt du än tar upp av pokern så är den så mycket mer. Poker är mer än spelmissbruk. Poker är mer än hjältesyner och soulreads. Poker är mer än odds och matematik. Poker är mer än money management och inköpsregler. Poker är allt det, men också så mycket mer.
Man kan älska pokern för sin helhet, för spelets komplexitet som sådant, för det sociala, för utmaningen, spänningen, kicken, känslan av korten, markerna eller filten. Men vilken eller vilka anledningar du än har att älska spelet så är pokern så mycket mer än det. På gott och ont givetvis. Det finns positiva aspekter och det finns negativa aspekter och alla förtjänar att diskuteras.

En bra spelare är någon som har koll på alla aspekter. Grundläggande kunskaper är viktigare förstås. Money management, spelval, inköpsregler. En komplett spelare är någon som har full kontroll på alltihop, varians och bad runs till trots. Någon komplett spelare vet jag inte om jag har träffat. Nä, det kan jag inte ha gjort. De som är extremt bra i många aspekter av spelet poker brukar ha minst en akilleshäl; Ivey har sitt tärningskastande, flera andra har Black Jack som last. Många svenska spelare kastar bort sina pengar på hästar.

Jag vet dock vilken spelare som jag uppfattat som mest komplett. Någon som är den typ av spelare som jag allra helst vill vara om jag skulle spela på heltid. Han är ingen stjärna men ni har sett honom i rapporteringarna, så mycket kan jag säga. Vi kan kalla honom Mr X.

Jag träffade Mr X för första gången på en restaurang i London. Han var en kompis till en kompis. Vi spelade poker allihop och jag visste väl vem Mr X var men trodde inte att han var mer än en hobbyspelare. Vi pratade om deals, rakeback var fruktansvärt inne vid den här tiden. Alla jagade deals. Mr X bad mig om en bra deal och jag svarade tveksamt att jag skulle se vad jag kan göra. Mitt jobb på Betway på den tiden var mer redaktionellt, åtminstone var det meningen att det skulle vara det.
Vi hade precis lanserat sajten och kunderna började droppa in så smått.

Månaden efter small det. Pokeravdelningen skulle redovisa sina siffror för högsta ledningen och i topp när det gällde rake på de olika marknaderna låg Sverige tätt följt av Norge. Trea låg Mr X och bakom honom kom Frankrike. Mr X rejkade mer än hela Frankrike! Det låter lite märkligt men man måste komma ihåg att bolaget endast varit lanserat i en månad och dessutom körde Mr X stenhårt. Han hade rejkat ca 15 000 euro på fyra veckor och vi fruktade att det skulle sluta i en riktig stjärnsmäll. En stjärnsmäll av det negativa slaget det vill säga.
Jag fick order av chefen att ringa upp Mr X och kolla så att han inte blivit helt galen. Att han var ok helt enkelt. När Mr X svarade så lät han glad. Det hade tydligen gått bra, han hade vunnit och tagit ut ca 100 000 svenska kronor och med 60% rakeback ovanpå det så kunde han kamma hem nästan lika mycket till.

Jag fortsatte att hålla tät kontakt med Mr X via msn, telefon och ute på Europatouren. Många kvällar satt jag och följde hans framfart vid cashgameborden. Han spelade bra. Säkert. Han var överlägsen. Han åkte på utdragningar som alla andra men han hade volym. Han spelade 12 bord samtidigt så det var enkelt att flytta blicken från ett par knäckta ess till en hålpipa som rann in i precis samma ögonblick. Mr X kunde tåla variansen tack vare sin disciplin. Sin disciplin att få in volym och sin money management.
Han nötte cashgame i veckorna och spelade turneringar på helgerna. På bara cashgamet snittade han 100 000kr i månaden i ett helt år, knappt utan svängningar. Som sämst vann han 70 000kr en månad och som bäst 130 000 kr. Ovanpå det kom turneringsresultaten som givetvis svängde väldigt kraftigt men överlag gjorde han riktigt bra ifrån sig även där. Flera cashar i söndagsturneringarna, i EPT och även i Las Vegas.

Jag lärde mig otroligt mycket om poker av Mr X. Det gick inte att undvika. Han pratade nästan bara poker. Han visade upp handhistorik och klagade på fisken – precis som vi alla säkert har gjort för kompisarna i chatfönstren. Jag försökte lära mig att spela som honom. Att vara orädd, att vara beredd på att tåla variansen i marginella lägen. Jag nådde aldrig så långt som Mr X. Det matematiska tänkandet kom inte lika naturligt för mig, jag hade inte det tålamod eller den disciplin som han hade.

Vi följdes åt i många år jag och Mr X. Han spelade samma volymer och tjänade otroliga summor pengar allteftersom hans resultat började svänga allt mer. Men han var redo. Han förstod principerna, att spelen skulle bli hårdare, att det inte skulle vara lika lätt att vinna som det varit det där första året. Han började räkna sina vinster på årsbasis istället och kunde konstatera att han fortfarande tjänade femsiffriga belopp. I euro. Minst €6000 i rakeback varje månad gjorde väl sitt till också. Han vårdade sin rulle medan han levde på rakebacken.
Jag var fascinerad av honom, av hans disciplin när det gällde allt. Varför tog han inte bara pengarna och drog iväg ut i världen i en limousine med 45 liter skumpa och sina närmsta vänner?

Men det gick nästan för bra, Mr X blev bekväm med sitt spel. Han orkade inte utveckla sig, göra de justeringar som krävdes för att fortsätta vinna. Han kände det själv. Han började fundera på att lägga ner.
Han ville plugga juridik sade han och medan han spelade sina sista skälvande månader av numera variansrik poker pluggade han upp sina betyg och bäddade sängen han skulle ligga i de kommande åren. Mr X var smart och det han nu företog sig gör att jag ser honom som en av de mest kompletta pokerspelarna jag träffat. Han köpte en lägenhet till sig själv i staden han skulle plugga. På hemmaplan köpte han även en lägenhet till sin bror och en till sin syster.

Mr X började på juristlinjen med en rejäl buffert sparad. Inga studielån, en bostadsrätt som han betalat kontant och med en motivation och ett snille som man sällan träffar på.

Men pokern var så mycket mer. Den krävde utveckling och det var Mr X akilleshäl. Å andra sidan visste han om det och gjorde sitt val i tid. Jag är stolt över att ha varit med på den resan. Glad över vetskapen att pokern är så mycket mer. Att det faktiskt finns solskenshistorier och inte bara mörker och elände.

Var sak har sin tid. Ibland måste man skriva om det dåliga och ibland om det som är bra. Pokern innehåller båda delar. Och så mycket mer.

jens.jadback@nordicbet.com

Om ni undrar vart jag tagit vägen under de senaste dagarna, så är svaret: sällskapsspelsmässan i Essen i Tyskland. Ni som följer mig på Twitter (@Dan_Glimne) har kunnat se mängder av bilder från mässan och kommentarer som jag lagt ut, och jag återkommer här senare med reflexioner från Essen! För stunden kan jag säga att Internationale Spieltage är världens största spelarrangemang alla kategorier, med 150 000 besökare som kommer för att spela spel med varandra och inte minst för att inhandla spel! En mäktig upplevelse.

Jag har nyss också skrivit en ny blogg på

http://www.algaspel.se/sv-SE/Blog.aspx

och börjat berätta om VARFÖR vi människor spelar spel, och hur det kommer sig att den professionelle pokerspelaren med stenhård min samt kolsvarta Ray-Bans och den milt leende församlingsprästen i stärkkrage faktiskt och lite oväntat har yrken som är besläktade med varandra – klicka dig dit för lite underhållande läsning. Men jag återkommer snart här, och då inte minst med lite rapporterande från Pokerfinnkampen som jag denna vecka ska till Tallinn och ställa upp i!

Jag har väl inga direkta kommentarer. En kul löpsedel som efter delning på Facebook givetvis måste upp här också. Dubbel humor på en och samma löpsedel helt enkelt. Vad säger Lotteriinspektionen?

jens.jadback@nordicbet.com

– Det vore ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom…

Det tog 45 minuter bara att ställa in ljuset. Assistenten fixade med bakgrunden. Fotografen ställde in smådetaljer som en medelmåtta som jag själv aldrig skulle lägga märke till i slutresultatet. I förrgår blev jag fotograferad för ett Magazine. Nej, ingen pokertidning. Det var det som var det roliga.

Jag fick en fråga för några veckor sedan om att bli intervjuad av ett karriärsmagazin. De skulle i en artikelserie gestalta tre olika karriärer som hade med livsnjutning, på gränsen till dekadens, att göra. Förutom en sommelier och en kvinna som tillverkade pipor ville de också prata med mig, pokerspelaren. Jag såg det som ett bra tillfälle att bryta ner förutfattade meningar och klyschor om poker. Och visa folk, som inte är insatta i branchen, att pokerlivet inte är så farligt. Dekadent. Macho. Pengakåt.

Journalisten ville gärna veta hur mycket jag vunnit. Jag svarade att jag har så jag klarar mig, och kan leva gott. Men knappast kan klassas som rik. Bara för att man spelar poker som yrke betyder inte det att man automatiskt är mångmiljonär. I stället har det just varit det måttfulla, att aldrig riskera mer än nödvändigt för största möjliga profit som varit min nyckel till framgång. Många bäckar små…

– Ok, svarade journalisten, med en uppenbar besvikelse i rösten. Hon ville nog höra om de klassiska miljonvinsterna och om hur jag blåste en årslön på fyllan i Vegas. Fel kille, tänkte jag.

Hon var väldigt trevlig och nyfiken på pokern. Det var kul. Och förhoppningsvis lyckades jag förklara något som gick stick i stäv med de förutfattade meningarna. Som antalet timmar en professionell pokerspelare måste lägga ned på spelet och hur mycket träning som ligger bakom. Att pokerspelare finns i alla samhällsklasser och åldar. Att de snarare ser ut som datanördar än råbarkade busar.

Någon vecka senare var det dags för fotograferingen. Fotografen ringde upp. Vi bestämde tid och plats. Det sista han sa innan vi la på var:
– Sen vore det ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom. Jag kan ju ingenting om poker, men jag tänker mig lite Casino Royal, du vet…
– Öh…
Klick!

Det är svårt att vara en fräck snubbe när man aldrig har varit det tidigare.

Några dagar senare satt jag där. Vid ett pokerbord. Med högar av marker framför mig. Staplade så där som en normal pokerspelare aldrig skulle stapla marker. Med fast blick, under kommando, kastande två kort mot linsen. Av någon anledning försökte jag se ut som en cool snubbe. Jag såg för mitt inre hur mina väl valda ord till journalisten avdunstade, bildade små moln och regnade bort. De föll i kalla skurar över min stolthet och själ.

Ändå satt jag där och kastade, för femtioelfte gången, två kort mot linsen. Två kort som, i bästa Casino Royal-anda bildade en straight flush med brädan på bordet.

Varför jag inte hade ryggrad att säga ”tack, men nej tack” till att gestalta den där fräcka snubben vet jag inte. Men jag vet att vi pokerspelare aldrig kommer att lyckas tvätta bort alla förutfattade meningar om vi fortsätter odla myterna om oss själva.

När ljuset äntligen slocknade. När det perfekta macho-fotot var sparat i datorn. Då andades jag ut. Åkte hem. Bytte den svarta kavajen mot ett par håliga mysbyxor. Kröp upp i soffan. Åt en banan framför avslutningsavsnittet av Oprah Winfrey. Och försökte förtränga vetskapen om att en bild säger mer än tusen ord.

Det kan inte understrykas många gånger nog hur bra era analyser och tankegångar är. Ni bevisar varför Skandinavien är en av de ledande regionerna i världen gällande poker.

Några av er ansåg att vik vore det bästa spelet medan en skara ansåg att det verkliga valet stod mellan vik och ställ. Det var det sistnämnda som jag själv resonerade kring när jag satt vid bordet.

På floppen registrerar jag följande faktum:

1) Vad preflophöjaren har är omöjligt att veta, eftersom denne kommer att ta ett skott på de flesta floppar.

2) Knappen har inte ett set eller tvåpar, för denna hand skulle en dålig spelare aldrig syna bakom med. En höjning vore automatisk eftersom han dessutom är uppe mot två andra spelare. Det ligger två drag ute, både ett färg- och ett stegdrag. Att se honom syna bakom med en stark hand finns inte med i registret ens i hans vildaste drömmar. Han har alltså antingen ett färgdrag, ett stegdrag, ett svagt ess eller hela registret händer såsom 5-6, 5-7, 7-8, 8-9, 8-10, 8-Js och så vidare. Av majoriteten turns så leder jag fortfarande stort mot hans förmodade range.

Turn kommer 9 som sätter stegen. Fortfarande är denna bara en liten del av hela knappens handspektrum och jag bör leda mot uppskattningsvis 80% av knappens range.

När blinden leder ut turn med tänker jag att han antingen är väldigt stark, semitom eller info-/stoppsatsar ett starkt ess. Men, av alla logiska starka händer så har han varken A-9, A-8 eller A-5. Att han har essen känns inte jättetroligt, eftersom jag själv sitter med ett. Har han stegen så får han ha det, men varför skulle han slaska upp en 6-7:a ur position när han vet att han kommer få minst två av tre syn? Nej, att han har stål det köper jag inte. Inte heller känns det troligt att han skulle äventyra pre genom att höja varken femmor eller åttor. Skulle han höja dessa skulle han inte slå om så hårt.

Vad återstår då? Mest sannolikt sitter han på A-K eller A-Q. Det makes sense med tanke på hur han spelade preflop. Hans kontsatsning säger ingenting, men hans satsning på turn gör. Han vill satsa för att förstöra eventuella dragodds, men kommer samtidigt relativt billigt undan om han skull ett ställ mot sig.

När han satsar €175 på turn har han cirka €450 bakom. Med mina tankar om att jag leder över knappens range och med tanke på min analys om blindens handrange och att dennes turnsatsning mest sannolikt är en stoppkombinerad värdesatsning väljer jag att ställa in. Han är en av de mer solida vid bordet (eller mindre vettvilliga snarare) och de gånger han faktiskt väljer att syna med A-K eller A-Q så har jag fortfarande sju outs för vinst.

Detta spel tror jag fungerar betydligt bättre när en spelare till är involverad i potten. Vore vi heads-up tror jag att risken för syn av A-K eller A-Q är fem gånger så stor. Nu ger jag tydliga signaler till dem båda att jag har bad ass-shit och att det inte spelar någon roll att de faktiskt är två. Med min limp UTG och syn pre och syn på floppen kan jag mycket väl ha ett set eller en stege. Och jag vet att de vet, framförallt blinden.

Knappen viker och blinden sitter och tänker och tänker och tänker. Slutligen viker han. Det är min sista hand på hela resan och jag gör något som jag aldrig annars gör: visar min hand. Han ser besviken ut när jag ser min hand. Jag cashar ut och lämnar en femhundring i Europapengar plus.

/DÖDARN