Under Estrella Poker Tour på Ibiza i oktober med ComeOn! och Slask-Danne passade jag på att klämma in några timmar cash game. Hjälp mig analysera bästa spel i följande hand.

Bilden på kasinot är hänsynslöst stulen härifrån.

Bakgrund

Bordet är allt annat än tight. Trots att det är niohandat är det inte sällan fyra fem spelare till flopp, trots att det är höjt pre. Det är ett bluffglatt bord (bluffar utan någon större finess, det vills säga överlag lättlästa bluffar, läs: pottbet när de är tomma). Det är ofta limp och tre- och fyrbets är i det närmaste obefintliga – ett enkelt och skönt bord. Folket är enbart spanjorer och italienare, mestadelen i 30-60-årsåldern.

Jag börjar handen med €625. Lilla blinden och knappen har cirka €700 vardera.

Preflop

DÅ bordet är av ovavstående karaktär vill jag se många floppar, framförallt billiga floppar med spekulativa händer. Med Ak7k limpar jag UTG, ett spel jag aldrig annars skulle göra. En spelare limpar efter mig, likaså knappen. Lilla blinden, som är en av de få höjningsaktiva spelarna vid bordet, säger €32,50. Då jag vet att båda spelare efter kommer att syna och knappast slå om igen väljer jag att syna. Mycket riktigt synar de bakom.

Flopp

Floppen kommer A-5-8, två spader och lilla blinden leder ut för €62,50. Jag synar, spelaren efter viker och knappen synar.

Turn

Turn kommer 9h och lilla blinden leder ut för €175 i en pott på €327,50. Vad ska jag göra och varför?

/DÖDARN

Den rubriken fick er att läsa, va? Tänkte väl det. Efter tre dagars inaktivitet i Superbloggen kände jag att jag behövde något starkt för att åter väcka liv i vår samlingsplats. Kan hända att några tycker att rubriken är lite magstark men den kommer att få sin förklaring i sinom tid (notera att det är ett citat).

Dybban hade faktiskt skrivit ett inlägg tidigare idag men han plockade bort det som den lilla fegis han är. Det är också delvis därför jag valde den starka rubriken – för att visa Dybban att man måste våga.

Jag älskar poker för att man får träffa så många olika typer av människor. Åldrar, yrkeskategorier, religioner, klädstilar, kön, sexualiteter, politiska uppfattningar, hårfärger och spelstilar blandas hejvilt. Man kan mötas över alla gränser och det är det som för mig är den stora behållningen med spelet.

Man har träffat på så många olika karaktärer vid borden genom åren. I Las vegas var det en bög som kastade sin rosa mobiltelefon på mig efter att jag hade dragit ut honom. I London spelade jag mot ett gäng killar i 130-kilosklassen som såg ut som ryska torpeder på en klubb i bästa Teddy KGB-anda. I Tallinn spelade jag mot en kille som var clownsminkad och höjde till 1000 eek före floppen i var sjunde hand. Han skröt dessutom om att hans taktik inte gick att exploatera då man aldrig kunde sätta honom på en hand. Han var en clown som var en clown på riktigt.
Undrar egentligen hur många spelare man suttit vid samma bord med de senaste åtta åren. Jag kan inte ens gissa men det är i alla fall de extrema karaktärerna man alltid minns. Jag ska nu berätta om ett av dessa orginal.

Långt skägg men mannen på bilden är inte med i berättelsen

En kall höstkväll satt vi på klubben i Lund och spelade vårt sedvanliga spel med inköp på 200 kr när ett gäng från Malmö tågar in. Det var lite äldre rävar, både män och kvinnor och de ville vara med och lira. Visst fick de vara med så vi öppnade ett bord till. Sällskapet deklarerade snabbt att de ville spela högre, de ville ha 5-10 kr i mörkar. ”Wow!” tänkte vi, det var ju sjukt highstakes! Så högt hade ingen någonsin spelat på klubben (och ingen skulle därefter spela så högt heller).

Sällskapet från Malmö körde igång. De verkade ha kul och en liten rail med åskådare började formas runt bordet. Det var ju trots allt fruktansvärt högt spel, vissa hade köpt in för hela 1000 kr!

Med vid bordet satt en herre i 50 årsåldern med ett väldigt långt pipskägg. Varje gång han var med i en hand stoppade han in skägget i munnen och började suga på det väldigt ljudligt och högt. Det syntes att övriga spelare irriterade sig på sörplandet och smackandet men alla höll tyst. Möjligen var skäggmannen bordets fisk och man stod kanske ut med hans olater av den anledningen.
Efter drygt två timmar av högljutt sugande på pipskägget fick en av de yngre förmågorna vid bordet nog. Han konfronterade skäggmannen med en irriterad ton: ”Men vad fan, måste du hålla på och smaska på skägget hela tiden?!?!”
Skäggmannen sög lite till på skägget innan han sakta tog ut det ur munnen och svarade lugnt på bred malmöitiska: ”Ah du vet, jag slickade jo fitta igår så jau försöker tau vaura på det på nå sätt!”

Det tog flera minuter innan gapskratten hade klingat ut i lokalen…

jens.jadback@nordicbet.com

De senaste åren har han suttit som klistrad framför instruktionsvideos. Han har plöjt igenom alla forumdebatter om hur man ska spela för att bli en vinnare. Han har följt de bästa i hälarna. Försökt insupa deras tankegångar och spelteknik. Grindat 10-15 cashgamebord på nätterna. Framför en dator hemma i pojkrummet har han lärt sig allt han kan om poker.

Och jag fattar nästan ingenting när lillbrorsan pratar om spelet jag älskar.
– Hans range är cappad, så jag mergar mitt andrapar på river.
– Ok? Det låter klokt. Men vad hände preflopp egentligen.
– Äh, två limp, jag femexade.
– Just precis. Fortsätt så. Låter bra.

Jag sträcker fram näven och presenterar mig. 
– Dybban, 28 år och dinosaurie.
Det är så det känns när ungtupparna diskuterar poker. De låter så smarta, trovärdiga, överlägsna.

För några veckor sedan fyllde lillbrorsan 20 år. En dag han har längtat till i åratal sedan han föddes på nytt, som pokerspelare. Äntligen skulle han få visa alla stofiler på kasinot vad han har lärt sig på pojkrummet.

Jag tog med honom på ett lite större 2-dagars event förra helgen. När jag efter några timmar frågade hur det hade gått log han nöjt och konstaterade att de flesta är fiskar. Till och med Jens Thorson gör fiskiga spel. ”Han är ju först in i potten å limpar knappen!”.

Det lillskiten inte förstår är att nätgrind och livespel är som två olika grenar. Ett väl utvecklat pokerspråk räcker inte här. Live måste man vara lite streetsmart också. På tal om boxning. Nätspel är som att boxas i en välordnad ring med domare. Live är som att slåss på gatan. Där kan man, trots överlägsen teknik, halka på en trottoarkant om man inte känner till området. Spel som anses dåliga på nätet kan funka live. Fråga mig inte varför?

Hur gick det då? Nä, inget vidare. Han förlorade en coin och hade lite ”otur”. Sen var sagan all. Dessutom backade han ett par inköp på cashgame.
– Otur så klart, hävdade han innan han åkte hem tilll Småland och låste in sig på pojkrummet igen.

Är jag elak mot lillen? Kanske. Men jag måste bevaka min plats som bäst i familjen. Dinosaurier var stora och stolta djur. Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att de också dog ut. Då höll naturen själv hand om utrotningen. Denna gång kommer det stå en liten parvel vid giljotinen och skrika:
– Ditt spel är inte GTO din sopa. Döö!

Jag är rädd att lillbrorsan och alla andra småpojkar med krångligt pokerspråk snart snappar upp även streetfightingens knep till fullo. Många har redan lärt sig att slakta dinosaurier…

Få inom pokervärlden kan ha missat att de två proffsen Lex Veldhuis och Bertrand ”ElkY” Grospellier ska mötas heads-up… men inte vid den gröna filten, utan i en boxningsring. Var det till och med i en kickboxningsring? Hur som helst utlovas hårda tag: ”Matchen kommer att innehålla någonting ’ElkY’ aldrig upplevt förut, vetskapen om att någon vill skada honom på riktigt”, säger Veldhuis i ett uttalande.

En ny trend? Gus Hansen och Theo Jørgensen drabbade ju samman i boxningsringen häromåret, i ett vad gällande ett antal tusenlappar, och där Hansen fick stryk. Och säkert har vi inte sett det sista spektaklet i den här vägen. I vår allt mer extrema tid, där jakten på nya kickar har blivit en affärsidé, är det en och annan som undrar vad som kommer efter Texas hold’em och Omaha. Och kanske är svaret: pokerboxning!

Varför inte kombinera heads-upspel med boxning, i alternerande ronder? Till exempel tio givar heads-up, följda av tre minuters boxning, kort paus på en minut, och så upprepas det hela tills någon antingen vinner på knockout, eller har tagit den andres marker, eller tills domaren bryter matchen…

Om du tycker ovanstående verkar absolut, totalt vansinnigt, så tänk om: det är redan en realitet inom schack! Just det, sedan några år tillbaka finns World Chess Boxing Organization, som organiserar internationella matcher. Ta en titt på sajten http://wcbo.org på nätet om du inte tror mig. Bland utmärkelserna som finns att vinna finns ”The Bobby Fischer Belt”, och som säkert skulle göra sig på hyllan vid sidan om ett WSOP-armband. Och det är inte bara manliga spelare som gör upp på det sättet, utan även kvinnor!

Varje match i schackboxning går över 11 alternerande ronder: schack-boxning-schack-boxning och så vidare. Varje schackrond tar 4 minuter, varje boxningsrond 3 minuter, och de tävlande har 12 minuter var till godo på schackklockan. Matchen avgörs antingen genom mattsättning (schack) eller knockout (boxning) eller överskridande av tiden (schack) eller domarbeslut (boxning). Slutar schackmatchen remi, vinner den som fått högst poäng sammanlagt under boxningsronderna; och är även detta lika, vinner den som fick de svarta pjäserna i lottningen. Enkelt och logiskt, eller hur?

Då är det kanske bara en tidsfråga innan World Poker Boxing Federation bildas, med motsvarande tillämpliga regler. Man kanske redan nu borde fundera på en utmanarmatch mot Chris Björin? 🙂 Eller vad säger du, Chris, ska vi som gentlemen nöja oss med att bryta arm i stället?

Som sagt, pokerboxning är säkert bara en tidsfråga. Pokerjudo? Pokerkarate? Kom ihåg att du läste det här först!

Efter att ha varit en vecka i Peking med flickvännen tyckte jag att lockelserna i Asiens syndnäste låg alltför nära om knuten för att missas. Tjejen, som har ett riktigt jobb att sköta, fick flyga hem ensam medan jag själv satte mig på en fyratimmarsflygning söderut mot den sanslösa staden Macau. SVT visade i dagarna en halvtimmesdokumentär om staden. Se den här.

Två timmar färsk bild från en av det väldiga Casino Lisboas entréer. Anknytningen till Portugals huvudstad är ingen tillfällighet då staden en gång varit en portugisisk koloni.

Någonstans och någon gång kommer jag att diktera mina dagar, upplevelser och uppfattningar om staden och dess spelvanor – framförallt de spelrelaterade sådana. Men, först får ni hjälpa mig i en hand som kostade mig alldeles för mycket. Hur skulle jag ha spelat den annorlunda? Och, går den under nedanstående omständigheter att spela annorlunda?

Bakgrund och preflop

Spelet är 25-50 i Macau-pengar (patacas), ganska på pricken motsvarande 1:1 mot den svenska kronan och inköpet är 2,000-10,000. Jag sitter själv med drygt 16,000 och har mest vid bordet. De flesta har mellan 3,000 och 8,000. Liksom på Cosmopol är det inte ovanligt att folk höjer fem, sex, sju och ibland åtta bid blinds rakt ut. Så var även fallet i denna hand. En spelare från tidig position säger 300 varpå tre spelare synar. I stora blinden hittar jag A-2 i spader och tänker att jag åtminstone kan se en flopp. Missar jag är den enkel att ge upp, men träffar jag så kan det bli ett färgglatt fyrverkeri i sann markeranda. Sagt och gjort så bestämmer jag mig för att gambla.

Jag har hittills spelat väldigt selektivt men aggressivt. Det kan noteras att spelarna är av växlande kvalitet. Här sitter betydligt fler nittiga grinders än man skulle kunna förvänta sig, men överlag har spelarna en tendens att sälja potterna till överpris i förhållande till deras egentliga värden.

Vi är fem spelare inför floppen.

Flopp

Floppen kommer 2h-Qs-Ah. Då jag sitter först att agera på floppen vill jag inte se fyra checkar bakom. Allt utom tvåor och ess är skrämselkort för mig. Hjärterna sätter färger alternativt bromsar action och alla slumpmässiga kort sätter potentiella set (kommentarer om en turnad tant är överflödiga). Jag bestämmer mig för att leda ut, både för att reppa ett färgdrag samt för att inte riskera en rundcheck. 1,200 i 1,500-potten blir budet och min förhoppning är att någon med ett färgdrag alternativt ett högt ess ska gå bananas. Har någon ett set i tvåor (vilket känns relativt osannolikt med tanke på att jag blockar en) så får de ha det. A-Q är också en möjlig kandidat, men rangemässigt tror jag mig leda de flesta gånger som det blir action. Q-Q eller A-A är de enda händer som jag vet är 100% uteslutna från samtliga inblandade förutom ursprungshöjaren, men honom är jag ändå inte rädd för då hans stack inte kan skada mig avsevärt mycket. Det trebetas väldigt sällan och de är måna om att få in så mycket som möjligt före floppen med J-J+.

Preflophöjaren, som sitter med en fyrtusing viker. Spelaren efter, den enda spelaren förutom jag själv med femsiffrigt slår om till 3,800. Han har spelat oortodoxt innan och har tagit en del konstiga risker och visat upp tvivelaktiga händer. Men trots det är han en skaplig spelare och knappast född bakom en stubbe. Det viks fram till mig och jag svarar med ett ställ varpå han fort synar.

Turn och river

Turn kommer ett ess för turnad kåk och river kommer en kung. Han vänder upp A-Q off för högre floppat tvåpar. Även om jag bara hade synat hans flopphöjning så hade jag aldrig kunnat vika den på turn när jag sätter min kåk. Potten blir 22,000, det vill säga 440 big blinds totalt (varav cirka 20 big blinds kom från övriga spelare preflop).

Jag resonerade att jag vill ta kommandot med min hand eftersom jag sitter ur position. Att riskera en check och därmed ge gratiskort för eventuella ess eller färgdrag har jag inget intresse av.

Skulle jag som sagt, ur ett teoretiskt perspektiv ha kunnat spela handen både annorlunda eller bättre, eller är det bara ett av de där självspelande lägena där man får ta sig för pannan över att ha dragit det kortare strået?

Skriv era analyser och tankar. Jag är medveten om att det var en semilös syn preflop, så kommentarerna bör vara fokuserade på flopp, turn och river, eftersom jag faktiskt valde att spela handen.

/DÖDARN

Nej, det kom faktiskt bara ett brev. Det var från ett våra folkhälsovårdande monopol. Nu får ni gissa, vilket är det riktiga brevet och vilket är det falska?

Och innan någon påpekar det så visst, jag är medveten om att jag i och med detta inlägg exponerar monopolets kampanj ännu mer. Dessbättre tror jag inte att våra läsare spelar suckerspel med 60% återbetalning så jag anser att den politiska poängen får vara mer värd en eventuell ekonomisk vinning för förtryckarna.

jens.jadback@nordicbet.com

Det är kul att ha ett så varierande och omväxlande jobb. Den ena dagen är sällan den andra lik även om det ofta känns som att allting går i cykler om ett år; WSOP, EPT, PokerAllsvenskan, SuperWeekend, SM och så vidare och på nytt igen ett år senare.

Hur som helst, nu skulle jag skryta om mångsidigheten – inte gnälla om återkommande evenemang som ju trots allt är kul det också.

För tillfället är det fullt upp eftersom hösten nu gör sitt intåg och kvällarna blir mörkare och kallare. Det innebär att man ägnar sig åt mer inomhusaktiviteter som till exempel… poker! För egen del har det varit lite stiltje på den fronten men som de flesta andra tänker jag nu rivstarta hösten med att vinna allt jag ställer upp i. Än så länge går det som planerat eftersom jag ännu inte ställt upp i någonting.
Många klubbar kör igång sin verksamhet ordentligt efter sommaruppehållet och våra marker är sedan länge slut. Vi håller därför på att ta fram nya för både cashgame och turneringar och jag har fått äran att få ha en liten åsikt kring designen.

Jag har fått några förslag men fastnat för den här typen när det gäller cashgame-marker. Vad säger klubbarna? Är de dugliga?

jens.jadback@nordicbet.com

Jag hittade ett snart 3,5 år gammalt klipp i mina gömmor. Med pokermått mätt, förutsatt att boomen var vår big bang, är det rena medeltiden. Jag tittade på klippet igen och Mäster Dan får in en icke försumbar mängd tips för Vegasresenären på under två minuter. Imponerande!

Klippet är filmat på Rio 2008, precis utanför det enorma ”The Amazon Room” där WSOP spelas.

I helgen har jag varit bortrest och därför inte hunnit uppdatera mig gällande pokervärlden. Blev dock positivt överraskad av att se min gamle trätobroder Rosjon så sakteliga röra sig bort ifrån de mörka krafterna i sin blogg. Läs och njut!

jens.jadback@nordicbet.com

De senaste dagarna har bjudit på fascinerande politisk cirkus, medan Håkan Juholt står som ett rådjur på landsvägen nattetid i mediadrevets bländande strålkastarsken. När Mona Sahlin var i en liknande situation 1995 gjorde jag ett litet satiriskt kortspel på det, och som blev publicerat i tre dagstidningar – varav en hade det på ledarsidan!

Och nu har jag funderat på något lika satiriskt Juholtspel. Kanske någon variant på papper-och-penna-spelet ”hänga gubbe”, där det gäller att lista ut fraser som ”göra rätt för sig” och liknande, och den gubbe som ritas efter hand som misslyckandena växer avslutas med en mustasch som det sista strecket? Nä, en snapsvisa får det bli i stället, ihopdiktad nu på eftermiddagen: jag har skrivit många snapsvisor förr, så varför inte en till… och med en elak udd? Melodin är ”En sockerbagare här bor i staden”:

”Om våra snapsar

blir alltför dyra,

vi får väl spara

in på vår hyra.

Vi gör som Juholt

med vår avi;

ett riksdagsbidrag

då får det bli!

Skål!”

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

/ Karl-Bertil Jonsson.

De senaste dagarna har jag burit tunga kartonger. Skruvat ihop möbler. Torkat ur köksskåp. Jag och tjejen håller på att flytta in i en ny lägenhet. Svetten har runnit. Inte i överdrivet stora floder, men ändå mer än vanligt. Det som för några dagar sedan var ett lager av flyttkartonger börjar nu likna ett hem.

Och jag känner för första gången på länge en inre tillfredställelse.

Det är en tillfredställelse jag aldrig känner efter en kväll vid pokerborden. Det är en tillfredställelse som berättar att ”nu har du varit duktig, du har faktiskt gjort nytta, gjort något som syns”. Svett som skapas av aktiv rörelse luktar inte lika illa som den där krypande grindsvetten.

Jag börjar fundera på vad de här känslorna betyder? Hur länge kan jag leva ett liv utan att gå hem från jobbet och känna tillfredställelsen som ett gott, svettigt, dagsverke ger? Börjar jag se slutet på mina dagar som pokerspelare? Behöver jag ett arbete som känns i kroppen när jag sätter mig i soffan på kvällen?

Knappast. Om jag ställer den inre tillfredställelsen av den sköna smärtan från valkar i händerna mot glädjen av att få arbeta med något som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att göra gratis, så vinner glädjen. Det är få förunnat att få jobba med sin hobby.

Jag älskar att citera Karl-Bertil Jonsson. Han är en verklig animerad hjälte. Men den här gången träffar hans visdomsord hårt, rakt i magen. Jag tappar luften och inser att samhället knappast vilar på mina axlar. Jag vilar, för det mesta, på samhällets.

Så vid behov av flytthjälp är det bara att höra av sig. På något sätt måste jag ju betala tillbaka till alla som jag ständigt vilar på. Och på köpet få svettas lite tillfredställelse.

PS: Jag gillar kall öl och pizza…