Då var man ur startgropen som ”superbloggare” – det känns som om namnet
förpliktigar – och har redan fått en bunt kommentarer, varav glädjande nog
övervägande delen positiva och välkomnande. Även det lilla fåtalet negativa
välkomnar jag, sådana gör att man försöker skärpa sig; det är nog som bäst när
läsekretsen består av en lagom blandning av häcklare och supportrar.

En sak jag ibland efterlyst är svenska orter som fått sina namn via någon form av
gambling. Visst kan man associera till det när man passerar området Spelhagen i
Nyköping, eller Fortuna söder om Helsingborg (där är jag faktiskt lite
nyfiken…) eller på väg 57 genom Sörmland kör förbi skylten som pekar mot
Grinda – den borde onekligen utgöra en passande adress för nätpokerspelare som
kör cashgames dag ut och dag in.

Men vi saknar i mitt tycke något riktigt intressant ställe i det här landet, med en
kul bakgrundshistoria; som Titusville i Florida, eller Show Low i Arizona.

Staden Titusville, med smeknamnet ”Space City USA”, var en utmärkt plats
varifrån man kunde se rymdfärjan stiga till väders från Cape Canaveral. Det som
dock verkligen gör Titusville unikt är att den är den enda stad i USA som fått
namn efter ett parti domino.

När det amerikanska postväsendet 1859 öppnade ett kontor här, hette platsen Sand Point.
År 1867 anlände sydstatsöversten Henry T. Titus med sin fru Mary Hopkins Titus,
som hade ärvt ett stort landområde i trakten, och lät bygga ett hotell förutom
att de donerade mark till flera kyrkor samt ett rådhus. Detta ledde till en
boomperiod, då andra entreprenörer flyttade in; och bland dem fanns
nordsstatskaptenen Clark Rice, som kom att bli en av de dominerande personerna
och likt Titus ville sätta sitt avtryck i den växande staden och få den
uppkallad efter sig själv. År 1873 bestämde sig de två rivalerna för att likt
gentlemen göra upp om saken, och enades om att spela ett parti domino… vilket
vanns av Titus, varför staden samma år officiellt bytte namn från Sand Point
till Titusville!

Och en ännu bättre historia omger den lilla staden Show Low, vilken runt 1870 började
som ett litet nybyggarsamhälle. På den tiden dominerades området av de två
ranchägarna Corydon E. Cooley och Marion Clark, som till att börja med bägge
gjorde anspråk på och sedan motvilligt kom överens om att driva ett markområde
som omfattade 50 000 tunnland vid nordvästra foten av White Mountains. År 1876
hade de kommit fram till att avkastningen från området inte kunde föda två
familjer – men ingen av de två männen var villig att köpa ut den andre. För att
avgöra saken bestämde de sig för att spela ett av de kortspel som då var på
modet, seven up: ett sticktagningsspel för två personer där poäng ges för att
vinna trumfknekten, för att vinna flest ”poängkort”, och för att få
det högsta respektive det lägsta trumfkortet i given.

Partiet spelades hemma hos Cooley, och mot slutet var Cooley bara en enda poäng från
segern. Medan de sex korten var delades ut i nästa giv, fick Clark trean i
klöver som just då var trumf, och kommenterade inför Cooley: ”Show low and
you win the ranch.”

”Show low it is”, svarade Cooley och gav sig själv sitt sjätte och sista kort i
given: klövertvåan!

Clark och hans familj fick som överenskommet lämna området; och Cooley döpte om
ranchen till Show Low, ett namn som hela orten övertog när den 1953 fick
stadsrättigheter. Och för att ytterligare hedra detta speciella kortspelsparti
finns det i staden en gata med namn ”Cooley Clark Road”… medan
huvudgatan i staden passande nog heter ”Deuce of Clubs Drive”!

När ska två av våra mer kända svenska pokerspelare göra upp om något lämpligt stycke
mark? Då kommer invånarna att om ett århundrade med stolthet kunna berätta hur
orten fick namnet Blomköping, eller Björinby eller Rahmnhult…

Bara en tanke, som sagt… men sådant kanske inte går för sig i det präktiga Sverige?

/Dan Glimne

Pokerambassadör för Unibet

dan.glimne@swipnet.se

Norrmän är roliga. Eller, de pratar åtminstone roligt och det är förmodligen därför vi tycker att de är roliga. Vår närmaste granne är faktiskt ett mycket speciellt land och skrapar man lite på ytan så finner man snabbt att de är väldigt olika oss på många sätt. Deras historia är intimt förknippad med vår men samtidigt så annorlunda; den kortvariga självständigheten, utsattheten under kriget som lämnat ännu oläkta sår och avgrundsdjupa delningar i samhället för att bara nämna ett par saker.

Norge har ett spelmonopol som i mångt och mycket liknar det svenska. Den största skillnaden är förmodligen att norrmännen har avdelat mer beväpnad personal än vi för att upprätthålla monopolet. För några år sedan sprängde polisen ett hål i en vägg för att kunna storma en pokerklubb i Oslo. Bara en sån sak liksom. Att dela ut kort kan vara riktigt farligt. Att dela ut kort med en logotyp på är ännu farligare.

Studentföreningen UKA hade sin årliga freeroll-turnering (inköp vågar man inte ha, man vill ju inte få hål i väggen) och inte mindre än 103 spelare hade dykt upp. Är inte det fantastiskt förresten? 103 spelare vill delta i en gratisturnering med en sponsrad prissumma på 2500 nok. Tror inte det hade kunnat inträffa i Sverige…

NRK fick nys om det här och kände sig manade att upplysa om att turneringen var olaglig på grund av logotyperna på markerna och kortlekarna. (Ja ok, jag kan lika gärna skriva det; det var NordicBets logga det handlade om). Man var alltså tvungna att byta ut markerna och kortlekarna om man inte ville att en norsk insatsstyrka med automatvapen skulle komma på besök. Men var får man tag på 10 000 marker och några hundra kortlekar i Norge?
Lösningen fick bli att man helt enkelt tejpade över firmanamnet som syntes på marker och kortlekar. Man spelade alltså med två tejpbitar på vart och ett av spelkorten och inte mindre än 10 000 marker tejpades. Är det inte hejdundrande magiskt löjligt?

Jodå, norrmännen är roliga.

jens.jadback@nordicbet.com

Bästa läsare,

det är roligt att vara tillbaka på Aftonbladets webbsidor! Och jag är hedrad över att från och med nu få skriva här på Superbloggen i fortsättningen, i sällskap med Jens, Simon och Robert vars texter jag med behållning läst ända sedan starten. Och självklart önskar jag Sofia Lövgren, som jag efterträder, ett stort lycka till vid pokerborden!

Jag tycker det har varit otroligt spännande att få skriva i denna excellenta bloggen tillsammans med High stakes bloggarna Jens, Simon och Dödarn.

Nu har jag nyligen fått ytterligare förlängning på mitt kontrakt med PKR med ett upplägg som jag är väldigt nöjd med. Det ställs också ökade krav på aktiviteter både vad gäller artikelskrivande, resor och olika typer av PR-uppdrag. Jag kommer också att öka pokerspelandet med fler liveturneringar och däremellan hårdgrindande och storfiske online. Det skall bli hur kul som helst men kommer att ta all min tid så jag kände att det var dags för nästa superbloggare att träda in på scenen!

I veckan bär det av till nästa Live-turre £3.300 WPT Malta. För den som vill hålla koll på hur det går för mig där och i övrigt framöver kan läsa www.sofialovgren.se

En sak kan jag lova er: Det är inte vem som helst som tar över stafettpinnen – Vänta bara får ni se…!

Dagen efter var det dags att göra sitt jobb på riktigt, jag skulle intervjua Joe Hachem som för övrigt samma dag även skulle vinna den traditionsenliga $10 000 sit and go’n (som det året innehöll elva man istället för 10).

Jag och fotografen satt nere i en hotellfoajé och väntade. Vi var hungriga eftersom det närmade sig lunchtid och vi övervägde en svindyr macka eller en ännu dyrare espresso. Vi chansade på att man skulle få någon typ av ätbar muta i samband med intervjun. Det fick man inte.

Ca 45 minuter efter utsatt tid blir vi eskorterade ett par trappor upp i hotellet. Vi kommer in i ett rum som har en otroligt vacker utsikt över medelhavet och på en soffa sitter Joe Hachem placerad med ett panoramafönster i bakgrunden. Allt tillrättalagt för optimal fotografering, till och med Joes leende är som taget ur en reklamfilm för Pepsodent.

Världsmästarens leende försvinner dock när han ser vem som ska intervjua honom. ”Oh, it’s you” klämmer Joe ur sig medan han snörper ihop munnen. Jag är inte riktigt säker på om han är allvarlig eller inte. Jag är själv ganska duktig på att hålla masken när det kommer till att leverera ironiska repliker (vilket väl har varit mig mer till last än nytta om man ska vara ärlig) och jag undrade om Joe hade samma förmåga. Jag bestämmer mig snabbt för att han skojar och skrattar lite förläget då jag förstår att han refererar till gårdagens utdragning.

Joe Hachem

Jag börjar intervjun och det är de gamla vanliga frågorna om pokerlivet. Joe svarar korthugget och gör inga längre utläggningar. Till slut frågar jag om han tycker att han har fått mer respekt vid borden sedan han blev världsmästare. ”Nej, jag har fått mindre respekt” svar Joe snabbt och jag fattar plötsligt att det är precis här skon klämmer. ”Folk vill gärna slå ut en världsmästare och gör idiotiska syner bara för att senare kunna säga att de slagit ut mig.” Jag känner hur hans blick borrar sig in i mitt bröst och skammen kommer krypande. ”Precis som DU gjorde igår kväll” tillägger Joe med ett skarpt tonfall.

Jag känner mig lite ställd. Dels för att jag faktiskt tog synen mycket för att det var han men å andra sidan är det en frirulle vi spelar och vidare är hans range väldigt bred när han ställer först in från knappen med en halv genomsnittsstack. Att syna med ett svagt ess i det läget är inte helgalet.
Jag överväger om jag ska ta debatten men varför skulle jag göra det egentligen? Jag ska intervjua honom, inte bråka. Jag skiter i det och fortsätter intervjun, ser till att vi får våra bilder och avslutar sedan.

Lite senare på kvällen var det dags för en turnering som kallas ”Battleship”. Det är en heads up-turnering med $500 i inköp och man spelar online sittandes mitt emot sin motståndare med varsin laptop. Det är online fast live helt enkelt.

I första matchen möter jag John Duthie, vinnare av den engelska motsvarigheten till Pokermiljonen och grundare av EPT. Vid den här tiden är jag ungefär ett steg från att vara en total nybörjare i jämförelse med övriga spelare på plats och ännu sämre på heads up-spel – jag är med andra ord helt chanslös. Trots det så gör jag processen kort med Duthie då han otroligt nog spelar ännu sämre än jag. Jag går vidare i turneringen. Mirakulöst.

John Duthie

Näste man till rakning är… just precis, ingen mindre än Joe Hachem. När han återigen ser mig, sin svenske nemesis, så flinar han till. Hans chans till hämnd har uppenbarat sig.

Matchen börjar och Hachem, som ju är mig totalt överlägsen i spelets alla aspekter, sitter och i det närmaste läxar upp mig. ”Ser du? Jag gör enkla strukturhöjningar och du lägger dig varje gång” mästrar han. Jag vet inte om han faktiskt försöker lära mig något eller om han trashtalkar mig. Hur som helst så funkar det och jag känner att jag måste sätta hårt mot hårt.

Till slut åker smeten in när jag håller A-J på brädan:

8s – Jh – 5s, Qh

Hachem viker upp 6h-9h. Han säger ingenting. Jag håller andan inför river. Jag hinner inte riktigt läsa brädan, vad fan har han egentligen? Det ser ju ut som ingenting. På rivern landar klöver tio och Joe nästan skriker ”That’ll do! That’ll do!” på sin australiensiska. Jag ser fortfarande inte riktigt vad fan det är han har dragit in innan jag läser hand historyn till höger på skärmen; Seat 2: Joe Hachem (button) (small blind) showed [6h-9h] and won (6960) with a straight, Eight to Queen. ’Doh!

Men det gör ingenting, jag hade ju ändå inte kunnat vinna turren. Jag ler och sträcker fram handen. Joe ler ännu mer och skakar min hand i ett fast grepp. ”Even?” frågar jag. ”Sure! Would you like an autograph?” svarar han.

jens.jadback@nordicbet.com

Förra veckan spelade jag UKIPT:s main event i Dublin, ett €500+60-event. Det gick väldigt bra och vore det inte för en tråkig hand i en monsterpott dag 2 så hade jag haft nästan dubbla average – en stack nog att spränga berg med. Men, man ska inte gråta över spilld mjölk utan trösta sig med att det går fler tåg. Då jag kommer att nischa mitt deltagande i Superbloggen främst åt interaktiva handanalyser kan jag hänvisa den skara som önskar läsa om hela Dublin-äventyret hit för dagliga uppdateringar.

Hjälp mig i följande hand:

Bakgrund

Det är första blindperioden och ingen har någon egentlig uppfattning om de andras exakta spelstilar. Det är för tidigt för det ännu. Innan jag luskat ut mer info får jag basera mina beslut på matematik och gut feeling.

Preflop

En spelare i mittenposition höjer till 125. Jag synar med Ar-9r i stora blinden.

Flopp

Floppen kommer A-10-4 med tre klöver. Jag checkar och han satsar 200 och jag synar förstås. En höjning skulle kunna vara ett snyggt spel. Dessvärre vet jag inte vilka kort jag ska hurra över, så jag kan lika gärna hålla potten nere, framförallt eftersom jag sitter ur position.

Turn

Turn kommer 2h. Jag checkar igen och han satsar 350. Jag synar.

River

River kommer 6k och det ligger nu fyra klöver ute. Jag checkar till honom. Han sitter och tänker en stund och satsar sedan 650.

Vad ska jag göra och varför? Och, vad har han och varför spelade han handen som han gjorde? Inkludera gärna psykologiska argument, hur en syn kontra fold påverkar min framtida image vid bordet – deras respektive för- och nackdelar. Det är ett väldigt tidigt stadie i turneringen och handen i sig kommer inte att påverka turneringsutgången i någon större mån. Men, som man säger så är det viktigt att göra ett ”bra intryck”. Hur gör jag ett bra intryck?

/DÖDARN

Hans plats brukar stå tom den första timman. Ibland de första två. Det är en ny taktik. Genom att inte spela kan han heller inte åka ut. Nej, det handlar inte om Phil Hellmuth eller William Thorson (med ett s herr Jadbekk). Mannen som, till sist, dyker upp med sin lilla dansande kortskyddar-ko heter Mike.
– My name is Mike. Crazy Mike.

Det är en vanlig kväll på Casino Cosmopol i Göteborg. En vanlig arbetskväll. Jag må stödja monopolets lakejer. Men a man’s gotta do what a man’s gotta do. Om man ska livnära sig på live-poker och vill bo i Sverige finns det inte mycket annat att ta sig till än att spela där spelet finns. Även om jag inser att jag skjuter mig själv i foten, så förstår jag samtidigt inte hur jag ska överleva på annat sätt. Bjuda in polarna på homegames? Jag sitter i en rävsax. En rävsax av guld visserligen, men likväl en fälla.

Ringa taxi i regnet. Svara på frågor, alltid samma frågor, om poker från taxichauffören. Hälsa på vakterna vid kasinot med ett leende (bra att ha med sig om man är rund under fötterna någon gång och vill bli insläppt). Hänga av sig jackan. Förvara nummerlappen i rätt ficka. Möta ljudet av spelautomater. Blunda för idiotin vid roulettehjulen. Hämta ut deponeringen i kassan. Köpa en te med honung. Äntligen redo för pokerborden.

En 500-rebuy turnering står på schemat. 40-50 pers sluter upp. Som vanligt är det högt till tak under rebuyperioden. Min persiska vän till vänster har en egen filosofi.
– Jag lägger inga ess under rebuy.
Jag synar en all in med ett par vackra damer. Min vän till vänster väljer att göra det samma som tredje man och viker stolt upp A2. Ace on river smiskar upp både QQ och 99 i brygga.
– Dubbel rebuy tack!

Det är fint sällskap vid borden ikväll. Så väl pappa Olof och sonen Jens Thorson är på plats. Även gamla ETP-vinnare som Mats Iremark och diverse duktiga grinders. Crazy Mikes markerstapel står dock fortfarande utan härförare.

Vad som förhöjer de här kvällarna är att man aldrig vet vilka man får träffa, vad som kommer att diskuteras vid borden, om man får några nya vänner? Denna kväll blir osedvanligt trevlig. Jag får diskutera Jan Guillou med Ralf. Vi kommer fram till att vi båda gillar gubben.
– Han sparkar aldrig nedåt, säger Ralf.
– En fin egenskap, svarar jag.
– Sen kan han ju så mycket också. Guillou har svar på allt. Han är lite som Iremark, men Guillou har rätt oftare, konstaterar Ralf. Vi skrattar.

Får QQ igen. Nu ska det väl ändå dubblas!? Lyckas få in markerna. Min persiska vän synar inte med A2 denna gång, utan KK. Dem lägger han inte heller under rebuy.
– Dubbel rebuy tack!

Återköpsperioden är äntligen slut. 1,5 timma katastrof. Trots ett par rebuys ligger jag riktigt pyrt till. Som tur är har flera gått lite sämre. Totalt gjordes nästan 150 rebuys. Sehr gut.

Så kliver han in i handlingen. Mike. Med nya stora brillor från Wasa Optik. Feta ringar. En liten guldtacka över korten. Och sin karismatiska dansade ko. Den färgstarka damen på stolen bredvid vill leka med kossan. Det får hon så klart.
– Hade du inga leksaker som barn?

Rebuyperioden blev billig för Mike. Han gör istället en dubbel rebuy och addon. Det gör att vi har ungefär lika mycket marker. Suckarnas suck. Men det är nu det börjar.

Med blinds 150/300+ante höjer jag till 800 på cut off med Q9 i spader. Min persiska vän synar på knappen och Mike tar synen i big blind. Flopp K 5 8 med två ruter. En bra flopp att contbeta på. Men dessa två herrar är båda synglada, och det skulle kosta en för stor del av min stack att beta, få syn, och behöva ge upp, så jag checkar efter Mike och så gör även knappen. Turn 10 i spader. Mike checkar igen. Ok, jag avskriver honom från handen. Och jag är hundra på att knappen hade betat kungen på flopp. Så nu är potten min. Skjuter 1700 med hålpipan. Knappen viker snabbt. Men Mike synar! River blank 6. Mike leder ut med 2k, en tredjedel av potten. Förra gången han gjorde något liknande hade han tredjepar. Nu kan han möjligtvis ha en 10:a. Med endast 8k kvar i stacken höjer jag till 6k, vilket i princip sätter Mike all in. Han kvider. Börjar diskutera högt. Till sist viker han. Och visar en kung! Det kan bli rätt även om man läser handen fel…

Många spelare har dock en förmåga att syna nästan vad som helst fram till river. När de sedan blir varse om att hålpipan inte satt, tvåparet aldrig blev något tvåpar, eller A-hög kanske inte är så starkt ändå, är det betydligt lättare att få bort dem med en stor riverbet.

Resan fortsätter. Får lära mig receptet på en nyttig proteinchock av Lilja bestående av keso och mosat ägg. Den ska jag testa någon gång när jag nu behöver en proteinchock. Förresten, när behöver man en proteinchock? Om man nu inte bygger muskler. Något jag avstår så länge tjejen säger sig vilja ha mig ändå.

Med 66 höjer jag till 1800 UTG, blinds 400/800+100. Alla foldar fram till Lilja i big blind. Flopp 10 9 4 med två spader. Hon donkbetar 2k. Den medelduktiga CC-spelaren har nästan aldrig något nötigt när de leder ut ur position. Här kan hon sitta med två överkort och inte vill bli utspelad på flopp. Kanske en A9:a. Troligast ett drag. Jag borde nog höja i detta läge, men jag har aldrig spelat mot den här tjejen förut, så jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Syn. River ruter 8. Lilja fortsätter att beta ut, denna gång drygt 4k. Jag har 25k kvar i stacken. Allt i mig skriker ”höj!”. Men något gör att jag i stället ger upp kampen. Lilja visar 75 spader för färgdrag och turnat stegdrag. WP dybbansopa!

Mike är fortfarande kvar i matchen. På sedvanligt manér pratar han nästan konstant.
– Jag har jobbat som skogshuggare i Sahara.
– Men där finns väl ingen skog, replikerar någon.
– Nä, inte nu längre…
Göteborgshumorn kan man dö för. Och kanske av.

En gång vann han en megapott på 20k euro under ett cashgame i Österrike. Vinsthanden 75 tatuerade Mike in på armen. Den får vi se ibland. Varför han kallas crazy vet jag dock inte. Förutom när han får 75, som han givetvis måste spela, är han rätt tight. Kanske fick han smeknamnet på samma sätt som storväxta ”Lille John” i Robin Hood? Typ.

Det börjar dra i hop sig till finalbord och jag har bytt bord. Hankar mig fram så gott det går. Iremark på knappen vill att jag (på bb) och han endast får kolla på ett kort nästa hand om det är foldat fram till honom. Jag är för dumsnäll för att tacka nej. Vi har båda runt 25-30 bb. Jag vet att Iremark kommer att höja med vilken hand som helst och bestämmer mig därför för att gå all in med ett A eller en K. Fisk-Mats höjer som väntat och jag viker upp en 8:a. Måste vika. Iremark visar en dam. Jag tittar på mitt andra kort som är en kung. Iremarks andra kort är ännu en dam och han slänger med ett stön sin monsterhand i mucken.
– Tur att jag inte vek upp kungen först…

Höjer för andra rundan på raken på en ung herres big blind. Och för andra rundan på raken lägger han sig.
– Varför ska alla ta mina blinds för?
– Men det är väl klart att alla handlar i den billigaste affären, säger Iremark.
Vi skrattar. Igen.

Finalbord. Det tuffar på. Kommer inte i håg hur jag fick marker. Men folk åker ut på löpande band. Pappa Thorson lämnar oss som fyra efter en missad resteal med K8. Chippie på knappen synar blixt med AK. Vad göra liksom? Med tre kvar känner jag mig rätt trygg. Bestämmer mig för dominera. Leka hem. Men det blir inte alltid som man bestämmer. Viker upp AK, monster på tre pers, och får in markerna. Chipleadern, med mest röta i fiskekörka, synar med AA. Och jag får snällt knalla hem. Visserligen en halv månadslön rikare, men ändå lätt besviken.

Mike har dock fått gå hem för längesen. Trots sin nya taktik. Kanske borde han sitta ut någon timma till nästa gång. Då kan han ju klara sig ännu längre. Eller också väljer han att inte spela alls, då kan han definitivt inte åka ut. Fast då skulle jag sakna den där dansande kon.

Vid pokerborden får man vara annorlunda. Det är mer än ok. Om 20 år, när jag gör något helt annat än spelar poker, kommer jag minnas den här tiden med värme. Minnas människorna, orginalen, som lyste upp mina kvällar. Man kan tydligen ha en hel del glädje av att skjuta sig själv i foten. Jag vet bara inte om jag ska ha dåligt samvete för det…

Deponera pengarna. Köpa med sig en räkmacka till frukost. Kämpa emot frestelsen att sätta en lök på rött. Ännu en gång blunda för alla förtappade själar som med avdomnad puls fastnat vid hjulet. Hitta nummerlappen som aldrig ligger kvar i samma ficka som man stoppade ned den i. Säga god natt till vakterna. Vinka in en taxi. Svara på samma frågor. ”Vann du nåt?” ”- Nej, det gick åt pipan. Crazy-Mike ägde mig med en klassisk 75:a. Så, har bara 120 spänn kvar nu. Räcker det hem eller?”