Så kör vi igen med ännu en handanalys. I spelande stund kändes mitt handbeslut ganska gjutet, men jag hör gärna er läsares syn. Kanske är jag helt vilse i min trampebåt. Om inte annat kan jag/du alltid låta vyerna vidgas en gnutta och växa en tum till som pokerspelare.

Bakgrund:

Sexmanna $2-4 NLH. Motståndaren som handen utspelar sig mot har jag redan plockat på ganska på pricken tusen dollar på min hittills timmelånga sittning. Första all-inen var det fembetsställt pre. Jag hade kungar och han hade damer. Nästa hand fick vi in 150 bb var på floppen 7-10-Q regnbåge där han trebetat klent pre. Jag hade 10-7 i ruter och han hade K-Q (vilket säger en del om hur löst han fick in det på floppen). Ingen naturtalang det vill säga.

Han är ganska synslaskig men är ganska sparsam med tre-, fyr- och fembets pre. De få gånger han varit väldigt drivande före floppen med kontrahöjningar har han visat upp hittills solida händer. Men, han är en tillika slaskig och bluffig karaktär.

Han har just laddat om efter att ha tappat ännu ett inköp och sitter med $400. Jag har $1,400 och har honom täckt med råge.

Preflop:

Han inleder med att höja till 11 från mittposition. Med Qr-Qh slår jag om till 38. Ganska fort och utan några större betänkligheter slår han om till 108. Då han varit solid förut i sina preflopkrig ger jag honom kredd, trots att han är ganska många inköp back. Då jag spontant sätter honom på J-J, Q-Q, K-K, A-A eller A-K (suited eller inte) vill jag hålla nere svängningarna genom att ducka för en kung- eller esshög bräda. Kommer brädan låg kommer jag att ställa hans kontsatsning all-in på floppen. Har han essen eller kungarna så får han ha det. Har han A-K får jag in pengarna bra om han skulle göra en gråtsyn. Jag synar istället för att slå tillbaka.

Flopp

Floppen kommer Kk-8k-3k. Med kunghög bräda och samtliga klöver på brädan och utan någon klöverdam i näven ser det inte så lovande ut. Det ligger $222 i potten. Han leder ut för $182 och har $110 bakom. Vad ska jag göra och skulle jag ha kunnat spela handen på något annorlunda vis för att maximera vinsterna/minimera förlusterna? Hur stor är allmänchansen att han börjar fyr- eller fembeta med A-Js, A-Q, K-Qs, 10-10 eller 9-9 pre?

Har han min range slagen eller spelar han Allan för att bli mig kvitt? Diskutera främst de psykologiska aspekterna i handen – hur en diversefisks range och liknande faktorer påverkar och ändras när inköpen rinner mellan fingrarna. Uppenbarligen förstår jag att jag bör ligga efter, förmodligen redan preflop – om inte annat på floppen. Även med mer marginella händer som A-Q (med minst ett klöver), Jx-Jk, et cetera är det ett marginellt beslut för mig att såsa. Frågan kvarstår: Är hans range bred nog på grund av psykologiska aspekter för att jag ska kunna ha ett övertag i att få in pengarna, trots den kalla floppen?

/DÖDARN

Har du frågor på ComeOn! och dess pokerutbud är du välkommen att maila mig på: dodarn@comeon.com

WSOP Main Event 2011. Shaun Deeb vs. Max Heinzelmann. 

En episk hand, som jag tänker på under tunga pokerkvällar. Goda förlorare är något jag imponeras av inom pokern. Shaun Deeb visar inte med en min hur äckelmagad han är. Om jag var hälften så kall, hade jag varit en Piggelin. 

Handen vittnar om fördelen, och nackdelen, med att vara en känd, duktig, aggressiv spelare. Heinzelmann hade troligtvis aldrig gjort detta spela mot en amatör. Han visste dock att Deeb var kapabel att fembeta med andra händer än AA. Men det kanske inte Deeb mår så mycket bättre av nu. Som Dan Viktor och Stefan Sundström så tänkvärt sjunger: ”En stor k*k är en klen tröst i ett fattigt hem.”

Debatten om just detta är mer aktuell nu än någonsin. Både Expressen och Aftonbladet överväger olika metoder för att begränsa kommentarsfunktionerna till sina artiklar på nätet. Ett förslag är att kommentarerna ska modereras på förhand och inte i efterhand som det ser ut nu på många håll.

I den här bloggen kontrolleras kommentarerna innan de släpps igenom. Det kan göras av alla som har login till bloggen och det är vi fyra skribenter samt några på redaktionen. Vi släpper faktiskt igenom det mesta och vi har väl aldrig egentligen behövt ha någon intern diskussion om var nivån skall ligga och vi har heller aldrig varit oense om några enskilda kommentarer. Den som ser kommentaren först godkänner eller förkastar helt enkelt.

Att debatten kring kommentarsfälten på kvällstidningarnas websidor kommer nu är förvånansvärt lägligt. Jag har själv precis brottats med vad som borde släppas igenom efter en hetsig diskussion som utbröt efter inlägget ”Var är glöden?” där en läsare testar och tänjer på gränserna hejvilt.

Kan man, eller borde man kunna, göra sig skyldig till vilken typ av personangrepp som helst i yttrandefrihetens namn? Bör man tåla det om man själv, som jag eller mina bloggkollegor, frivilligt väljer att synas och höras?

Jag har tampats med så kallade ”troll” på nätet de senaste 6-7 åren. Gemensamt för allihop är att de inte är ute efter att föra en seriös diskussion om ämnet som presenterats i ett ursprungligt inlägg på ett forum eller i en blogg. Vad trollen vill åstadkomma är förmodligen högst individuellt men i grund och botten verkar det handla om någon form av bekräftelsebehov. Man vill hävda sig, trycka ner den som får mer utrymme än man själv lyckats roffa åt sig. För folk ska banne mig inte tro att de är något.

Om man slutligen får tag på trollen, springer på dem på någon turnering eller kanske ringer upp dem, så är ursäkten alltid densamma; ”Nä du vet, hä hä, jag är inte samma person irl som jag är på nätet, hä hä”. Vad ska man säga då? Ingenting. Man kan bara i sitt stilla sinne konstatera att det är en jävla ynkrygg man har att göra med. En fegis som precis berättat att åsikterna de framfört via nätet, kanske i åratal, inte är värda ett jäkla dugg. En räddhare som inte vågar stå för det de så hett har stridit för tills den dagen de stod öga mot öga med den de smutskastat.

Så borde man i frihetens namn publicera alla kommentarer? Jag tyckte det tills för något år sedan. Då insåg jag plötsligt att det inte finns något som helst hopp när det kommer till troll. Det finns ínte en chans att de kommer ta reson eller helt lämna sin ohederliga argumentation. Varför skulle jag då upplåta utrymme på min blogg åt deras smutskastning? Är jag skyldig dem det? Inte en jäkla chans. Vill de trolla så får de göra det i sina egna bloggar i sina egna hörn av nätet.

Det är nämligen så att det bara är en enda procent av de som läser en blogg som producerar text i form av inlägg eller kommentarer enligt en kanadensisk undersökning av över 1500 kommentarer. Dessutom hade diskussionen i kommentarerna i 94% av alla bloggar avvikit från det ursprungliga ämnet redan efter fyra inlägg. Om man funderar lite på de siffrorna så förstår man snabbt vilket kaos som råder.

En jämförelse är insändarsidorna i vilken tryckt media som helst. Inte går väl folk bananas för att de inte får sin insändare publicerad? Visserligen kan det ju finnas utrymmesskäl men debatten om censuren finns inte där på samma sätt.
Det handlar kanske återigen om politik? Moderatorer på forum brukar hävda att det inte råder någon yttrandefrihet hos dem – att de själva väljer vad som ska publiceras eller ej. Och varför inte? Det är ju inte som att man faktiskt hindrar någon från att framföra sin åsikt, man vill bara inte tillhandahålla en plattform. Åsikten kan skribenten framföra i en egen blogg eller skicka in till något annat fora.

Expressen och Aftonbladet har insett detta. Det trollas helt enkelt för mycket. Diskussionerna kring huvudämnet dränks rätt fort i personliga vendettor och allmänt tramsande och tjafsande. Och självklart har även jag varit delaktig i det när jag gått i polemik med trollen. Men nu känns det som att det är slut med det. Det här är en blogg där det skall vara högt i tak och jag tar gärna en hetsig diskussion framöver men någon slags civiliserad gräns och intellektuell hederlighet måste vi ha. Eller vad tycker ni?

För att testa hur den nya censuren kommer att fungera eller inte fungera så slänger jag här upp ett ämne som varit uppe för diskussion tidigare. Magnus Betnér tar visst orden ur munnen på mig. Eller tvärtom? Hade faktiskt inte sett klippet förrän ikväll. Om ni inte vill vara med i diskussionen så kan ni åtminstone få er ett gott skratt, kanske finna ett korn av sanning? Eller en jävla stenbumling?

jens.jadback@nordicbet.com

Och hur började du spela poker?

Frågan kommer alltid. Svaret är nästan alltid det samma. ”Började spela om enkronor med polarna. Sen satte jag in 50 dollar på nätet. Förlorade allt. Fick en uppenbarelse. Satte in 50 dollar till. Sen har jag aldrig behövt stoppa in en krona till.”

Jaha. Ok. Intressant. Jäsp.

Intervjuer med pokerspelare är ofta grå som betongen i Murmansk. Pokerjournalistiken ligger fortfarande i vaggan. Det är inte ofta man får läsa ett pokerreportage som faktiskt berör. För de är nästan alltid uppbygda på samma sätt. Klyschorna, de stora vadslagningarna, festandet, vad säger mamma och pappa om ditt karriärsval? Och hur började du spela poker?

Varför lyckas vi aldrig skrapa djupare? Antingen är vi för lata, eller så har vi helt enkelt inga journalister som är bra nog inom pokerbranschen?

För visst borde vi kunna hitta pokernyheter som kan nå ut även till icke pokerintresserade. Ett utmärkt exempel på en nischad tidningen som faktiskt berör är fotbollstidningen Offside. De bryter ny mark hela tiden. Man kan läsa den med stor behållning även om man inte gillar fotboll. För Offside handlar om så mycket mer än dyra övergångssummor och analyser av Premierleague-matcher.

Anton Hyséns homosexualitet blev en världsnyhet. Och senaste numret beskriver, bokstavligen, hur fotboll kan vara på liv och död.

När det kommer fram ett nytt stjärnskott inom fotbollen som ställer upp på en av sina första intervjuer. Hur ofta ställer en journalist då frågan ”Hur började du spela fotboll?”. Nä. Precis. Aldrig. Utan mer fantasi än så har journalisten nämligen inget jobb.

Vad är det som säger att vi inte kan beröra på samma sätt med texter om poker? Levnadsöden och bra storys finns det gott om, det vet jag. Det gäller bara att plocka fram dem. Eller så är vi nöjda med att leva i ett ljummet Murmansk av klyschor.

Så var det dags för det efterlängtade facit till ännu en storslickhand.

På river kommer en femma för brädan A-2-6-9-5, utan färgmöjlighet. Det ligger 478 dollar i potten. Jag checkar och min motspelare satsar 132 dollar.

Tack återigen för välslipade och intressanta analyser. En sak som majoriteten i mitt tycke gjort fel är att överskatta spelarna på $2-4. Vore de lika djupa i tanken som ni skulle de sannerligen spela högre. De har många brister och är långt ifrån fullfjädrade. Visst finns det vassa exemplar, men överlag är det mycket amerikaner och sydeuropéer vilket gör att potterna ofta tenderar att bli större än vinnarhänderna är värda. I vanliga fall sägs det att man inte bör underskatta sina motståndare. I detta fall säger jag snarare att de inte bör överskattas.

Merparten av trebetshänderna på dessa nivåer består av höga pocketpar, främst 10-10+, suited connectors eller höga kortkombos; A-10s+ (A-10s, A-J, A-Q och A-K, suited eller inte). Det är väldigt sällan mellan- och låga pockets trebetas före floppen.

Stegen är utesluten. Så mycket vet jag. Fine, visst skulle han mycket väl ha kunnat trebeta både en 7-8 suited eller kanske även en klurigt spelad 3-4 suited. Denna skulle förstås följas av en obligatorisk floppsatsning för att ro hem potten. Men, de hade aldrig vevat turn med sitt runnerdrag av rädsla för omslag all-in, vilket hade dödat deras handvärde. Vore de så bra skulle de spela högre. Basta!

2-2 och 6-6 är också de uteslutna (så gott som åtminstone). Eftersom motståndaren hade tagit skott med samtliga höga pocketpar så kan inte 9-9 heller uteslutas. De två händer som jag är rädd för är alltså A-A eller 9-9, resterande händer slår jag på river. Att han skulle skjuta flopp och turn med 5-5 är inte heller det logiskt. Han bör veta att jag har minst ett starkt ess, eftersom jag synade hans trebet pre och ur position och kastar på så vis bra pengar efter dåliga genom att fiska efter sin tvåoutare.

Brädan känns ofarlig med tanke på hur handen utspelade sig. 10-10, J-J, Q-Q och K-K är också uteslutna. Dessa händer skulle han sannolikt kunna skjuta två kulor med, men inte tre. Vad har han att vinna på det? de logiska kvarstående händerna är: A-10s, A-Js, A-Q, A-K och A-A. Har han A-A så får han ha det. Grattis! Alla andra händer slår jag eller spelar oavgjort mot. Eftersom A-10 till A-K täcker en så stor del av hans range i förhållande till A-A så ser jag bara fördelar med att höja tillbaka.

Ju fler händer jag kan vinna utan visning, desto bättre för mig. Mina motspelare får mindre information att basera framtida beslut på, samt att de känner till min benägenhet att slå hårt på river vilket gör att många undviker att värdesatsa light mot mig.

Om jag skulle komma i samma situation tio gånger mot samma spelare (i teorin) och jag höjer dennes varje rivervärdesatsning/stoppsatsning så ökar varje höjning dennes benägenhet att syna ner mig i ren desperation. ”Han kan väl inte ha stål varenda jävla gång?!”, kommer denne att tänka. Denne kommer sannolikt att syna ner lika mycket för att demonstrera att han inte tänker låta sig köras över. För i den sitsen har vi väl alla varit och vi vet alla hur frustrerande det är med folk som checksynar hela vägen för att sedan slaska på en höjning på river och lämna över skitpinnen till ens egna marginella hand.

Att han är tom utesluter jag, för då hade han slaskat på en saftigare prislapp på river. Någonting har han, så enkelt är det. Troligtvis är det en värdesatsning alternativt blocksatsning.

Visst finns det risker med att höja, men alla utanför lådan-fördelar som ovanstående nämnda som en höjning medför ger dynamik i spelet.

• Folk kommer att värdesatsa mindre, vilket gör att man kan spela ännu mer marginella händer.
• Man vinner fler potten utan visning vilket ger motspelarna mindre info om ens spelstil. Ju mer de måste gissa, desto bättre.
• Folk, framförallt på dessa låga bord, kommer i slutändan att syna ner med marginella händer för att behålla sitt momentum alternativt ”sätta dit en”.
• Om motspelaren har A-K också så finns chansen att denna viker. Eftersom jag synar hans trebet, och ur position, är min handrange bredare än hans. Sannolikheten att jag har 2-2, 6-6 eller 9-9 är betydligt större än att han har det. Genom att höja på river kan han tvingas att vika en A-K just på grund av denna vetskap.
• Eftersom jag är ganska säker på att han har A-10s+ är det korrekta spelet att höja. Om jag, i teorin, skulle se hans kort och veta att han hade A-10, A-J, A-Q eller A-K så är en höjning obligatorisk – av samtliga ovanstående anledningar. Jag är säker nog på hans range för att motivera min höjning.

Sen vore GTO troligen väldigt annorlunda om handen utspelade sig på $25-50 där spelarna har betydligt bättre koll på vad de sysslar med, men det är en annan saga.

Slutsatsen då? Jag slog om till 322. Han stekte en bra stund och vek sedan. Det stank A-K, A-Q alternativt en A-Js eller kanske till och med A-10s (den sistnämnda mindre trolig då han nog checkat en gata för pottkontroll, kanske så även A-Js beroende på hans exakta spelstil).

Mina två cent.

/DÖDARN

”Vi går ut och brinner upp i natten, och skyller allting på våra fyllehuvuden.” Nätverket microgaming borde göra som Håkan Hellström. Skylla allting på en riktig fylla. För deras senaste tilltag är ett skott i foten. Ett steg mot nätpokerns död.

Några av våra vettigaste pokerbloggare har redan noterat microgamings senaste ”förbättring” till sin pokerklient. Man kan förbestämma så klienten slänger dåliga kort automatiskt. Man kan till och med ställa in vilka kort som ska slängas i vilken position.

Så, vem/vilka gynnar detta tilltag?

Spelarna sparar så klart tid när de slipper folda själva. Det gör att de kan ha fler bord i gång samtidigt, och öka på speeden i spelet. I praktiken är det dock bara duktiga spelare som tjänar på detta. De som multitablar. Rekreationsspelarna som har i gång två, tre bord har ingen större vinning. Snarare tvärtom.

Det som ska vara en förbättring är inget annat än ett försök av nätverket att öka antalet händer, och i slutändan få in mer rake. Jag hoppas hela skiten misslyckas. Sjunker som Titanic ner i ett ishav.

För, enligt mig, är detta ett kliv mot nätpokerns död. Vad blir nästa steg? Kan vi snart också förbestämma vilka händer vi ska trebeta med, och i vilka positioner? Varför inte bara programera klienten helt och hållet så vi kan gå och hänga med polarna i stället?

Tänk om man kunde gå ut och käka indiskt, och när man väl kommer hem från en trevlig kväll står det tre, fyra finalbord och väntar. Finemang! Indiskt är gott, och vänner är livet. Men något skulle uppenbart vara fel.

Jens är ju en major aktieägare i microgaming. Han kanske kan förklara tänket bättre. Varför vill nätverket göra sina spelare till robotar? Var finns glädjen i det? Och var går gränsen för hur långt denna förprogramerade utveckling kan gå innan det är fusk?

Jag tror bestämt det är dags att göra en pudel. Snälla, skyll på någonting! Vad som helst! Om det så är ett rikitgt illa åtgånget fyllehuvud…

För att blåsa eld i mitt redan svullna pokerego följer framöver mer frekventa handanalyser. De utvecklar mig i mitt spel (och förhoppningsvis även dig i ditt) och skapar beaktansvärda diskussioner och analyser. Era åsikter och tankegångar är rent tankeguld och väcker aha-upplevelse efter aha-upplevelse i mitt ambivalenta poker-jag.

Big Slick (A-K) har fascinerat mig på senare tid och har försatt mig i tänkvärda förhållanden såväl i turneringar som cash games och är, som dissekerat i senaste numret av Pokermagazine; en hand som i takt med pokerns utveckling blir en mer och mer svårspelad hand.

Följande scenario utspelade sig i förrgår under en $2-4-sittning på mina sponsorers hemmaplan.

Bakgrund:

En inledande notis är att spelet är slaskigt – paradoxalt nog betydligt lösare och skjutgladare än $1-2 trots att många av spelarna är desamma på de två nivåerna. Det är sexmannabord och jag sitter UTG+1. Jag börjar handen med $650 och motståndaren (som sitter i cut-off) börjar med $900. Blindarna är som bekant $2-4.

Preflop:

UTG viker och jag säger 12 med A-K. Det viks fram till cut-off som säger 36. Det viks fram till mig och jag synar. Med djupa stackar vill jag inte slå om igen, för så jeffla spännande är inte storslicket. Skulle jag fyrbetta och bli fembettad tillbaka sitter jag bra i skiten – och ur position till råga på allt. Det är en hand som jag hellre spelar än att kasta bra pengar efter dåliga med.

Floppen

Floppen kommer A-6-2 regnbåge. Jag checkar sedvanligt för att mjölka den obligatoriska kontsatsningen. Mycket riktigt satsar han och säger 42. Jag synar.

Turn

Turn kommer 9 i den fjärde färgen. Jag checkar igen och han säger 91. Jag synar.

River

River kommer 5. Jag checkar och han satsar 132. Det ligger 478 dollar i potten. Jag har cirka 415 dollar kvar och han har 665 dollar bakom. Vad ska jag göra och varför? Motivera ditt svar.

/DÖDARN

Under förra årets WSOP i Las Vegas hade jag äran att få äta middag med Doyle Brunson, världspokerns ålderman. Eller generalfuskare. Åsikterna om Doyles förträfflighet går nämligen isär och själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det var andra tider ”när det begav sig” för honom, men vad ursäktar det… egentligen? Men det är kanske en annan diskussion, jag tänkte berätta en historia om någonting helt annat. Om hur den här middagen kom till och varför Doyle överhuvudtaget låtsades bry sig om en tjock skånepåg i sina bästa år under ett par timmar.

Alltihop var egentligen ett missförstånd från början till slut. En av mina högre chefer ringde upp mig och frågade om jag ville käka middag med Doyle Brunson och vem tackar nej till det? Var, när, hur varför var några av mina frågor. Det visar sig att någon på pokernätverket Cake (dit Doyle’s Room hörde) hade hört talas om att jag var i Las Vegas. Och varför var det så intressant? Jo, för att denna någon, jag vet fortfarande inte vem, hade fått för sig att jag var en ”major shareholder” i NordicBet. En stor aktieägare alltså. Och nätverken precis som sajterna jagar ju kunder och nu såg Cake sin chans att fjäska för en större sajt genom att bjuda en av ”ägarna” på middag. Problemet var ju bara att jag inte alls är någon ”major shareholder”, troligen hade termen varit ”major stakeholder” då VIP-avdelnignarna alltid brukar stå för en hyggligt stor del av omsättningen.

Chefen var medveten om missförståndet (så klart) men tyckte det skulle vara kul för mig att äta middag med en av pokerns största så han hade glatt tackat ja å mina vägnar. Inte mig emot i och för sig.

Hur det än var med den saken så gick jag och min tjej Lisa på den där middagen. Vi mötte upp lite Cake-folk samt även Phil Laak och Jennifer Tilly som tydligen tyckte att det var viktigt att skaka hand med en ”sajtägare”. Alla var otroligt älskvärda och trevliga och även om det så klart var 99% business så var både Laak och Tilly otroligt underhållande middagssällskap.
Doyle var en perfekt gentleman och komplimerade Lisa gång på gång samtidigt som han bjöd henne och Jennifer Tilly på drink efter drink. Ett proffs ut i fingerspetsarna alltså.

Det blev slutligen dags att snacka allvar. Man ställer ju lite frågor, som man bör, och lyssnar på svaren. ”Ja, du har kanske hört att Doyle’s Room har varit på väg att lämna nätverket”, sade Cake-chefen. Doyle knackade mig på axeln innan jag hann svara och tittade mig rakt in i ögonen och sade på sin typiska Texasdialekt: ”Son, we are never goin’ to leave Cake!” Det fick man ju tro på. Inte för att det spelade någon som helst roll, men när Doyle himself spänner ögonen i en så känns det trovärdigt.  

Så här ser Doyle’s Room ut idag…

Bara ett fåtal månader senare kommer det fram att Doyle egentligen inte velat ha med Doyle’s Room att göra på väldigt, väldigt länge. Han har varit bunden av kontrakt och inte kunnat ta sig ur det hela. Han ville egentligen inte vara någon frontfigur, han ville inte sitta på middagar med svenska aktieägare. Men han gjorde det ändå. Det var dessutom hans frus födelsedag. Men där satt han ändå med oss och redan innan Department of Justice slog ner på de amerikanska sajterna hade Doyle’s Room försvunnit från Cake. ”Looong gawn” som man hade sagt i Texas.

Vad var det för slavkontrakt Doyle hade skrivit på för att tvingas till sådana här dumheter? Hur kort koppel kan han ha haft för att låta sig utsättas för den förnedring det faktiskt innebär att behöva ljuga på det sättet?
Alternativet att han sket i vilket eftersom att man kan tycka att han är en skurk kan ju också finnas, men jag har svårt att tänka mig det. En man på 80+ som går hjälpligt med krycka och knappt det, tar sig inte in till WSOP-cirkusen på sin frus födelsedag om han inte verkligen måste. Eller?

jens.jadback@nordicbet.com

Det verkar som att de flesta i pokerbloggosfären har tappat sugen. Vad är det som händer? Varför blir det varken hackat eller malet? Har allt som går att skriva om poker redan skrivits? Det betvivlar jag faktiskt.

Men vad vill folk läsa? Vad vill NI läsa? Handhistorik, tävlingsreportage, listor, anekdoter, sexnoveller? Som signaturen ”gnuf” skrev i kommentarerna häromveckan så är det svårt att skriva när det är så nischat som det ändå är med en pokerblogg, så kom gärna med förslag på ämnen ni vill diskutera.

En förklaring till den vikande inspirationen hos pokerbloggarna är förmodligen att intresset för poker i sig är vikande i Sverige. Boomen är över och någon liknande rusning till borden lär vi inte få se de närmaste tio åren igen. Trots det så har boomen ändå lämnat efter sig en folkrörelse. Många klubbar ute i landet är i mycket gott skick och det är otroligt få som har fått stänga ner på grund av vikande intresse.

Även liveturneringarna ute i europa drar mycket folk, saknar vi svenska framgångar? Nej, inte direkt, men det blir ju aldrig som glansdagarna igen. Motståndet är bättre, och andelen svenskar blir allt mindre i de ökande startfälten även fast svenskarna till antalet är ungefär lika många som alltid. NordicBets egen SuperWeekend som går i Tallinn den 25-27 november är i princip redan full, några satellit- och direktinköpsplatser finns kvar. Och ja, svenskarna är överlägset flest av de 150 spelare som gör upp om priserna. Svenskarna är faktiskt så många att vi nu har fått sätta stopp för fler kampanjpaket till den svenska marknaden då vi ju gärna vill ha lite finländare, danskar och norrmän på plats också.

Så även om intresset totalt sett är vikande så är det fortfarande enormt. Bra mycket större än jag själv hade trott för några år sedan. Men svenskarna är ju ett spelgalet folk och jag tror att pokern har kommit till vårt land för att stanna. Visserligen i mindre utsträckning än 2003-2006, men för tusan, det är ju faktiskt 2011 nu och som sagt; turneringarna blir snabbt fulla.

Nu svävade jag iväg här lite kände jag, men om Dybban numera får reklama så passade jag också på lite grann. Dra igång en debatt kanske? Jag har aldrig försökt lägga upp något youtube-klipp så jag gör det nu. Jag låter Matt Dillahunty från programmet ”The atheist experience” provocera prästsonen och hans kyrksyster lite grann. Enjoy!

jens.jadback@nordicbet.com

Jag vaknade upp en morgon på golvet innanför en ytterdörr. Kläderna var på, men jag använde ändå hallmattan som täcke. Andedräkten viskade att jag hade ”glömt” borsta tänderna innan sovdags. Huvudvärken påminde om den långa natten, som jag, trots längden, inte mindes mycket av. Men jag hade säkert kul.

Med ett ryck drog jag handen ner i höger jeansficka, där jag brukade förvara cashen. 22 kronor kvar. Shit! Jag måste ha bjudit laget runt. ”Att jag aldrig lär mig?”. Det var livet innan pokern. Mina 6700 kronor i studiebidrag/lån, var i princip slut. Och det var två veckor kvar till nästa utbetalning.

Vissa helgkvällar får jag för mig att stanna hemma och spela poker. Slakta fyllefisken. Ibland går det bra. Ibland går det käpprätt åt skogen. Som i kväll. Då kan jag inte låta bli att tänka på blöta utekvällar. Hade jag gått ut och roat mig kungligt på krogen i stället. Imundigat för dyra paraplydrinkar med polarna ett par timmar. Bjudit på hela skiten, plus en välbehövlig fyllekäk-kebab. Tagit taxi fram och tillbaka genom hela stan. Och vaknat under en hallmatta. Då hade jag ändå SPARAT pengar.

Det är stunder som dessa jag undrar vad jag håller på med? Det är stunder som dessa det gäller att ha ett bra försvarstal till varför man spelar poker. Och det har jag så klart…

Jag är ännu i valet och kvalet om jag ska ge mig på en sista session för att vinna tillbaka några kebabrundor. Men förmodligen sparar jag pengar på att gå och sova. Vila psyket för morgondagens söndags-turrar.

För er som är sugna på något roligt och billigt turre-alternativ imorgon, så testa denna. Bounty på en såndär överdryg dokusåpakändis. Om jag hinner hem från lägenhetsvisningarna (på väg att flytta till Sveriges framstjärt, Göteborg) så ska jag spela den själv. Hittar ni dybban så slänger jag givetvis in en räkmacka på CC till den som slår ut mig.

Det påminner mig om att jag hade kunnat gå till Casinot i kväll och bjudit hela släkten på räkmacka. Och ändå sparat pengar. Nästa helg väljer jag att sova i hallen i stället…