Återkommer till diskussionen om att Phil Ivey var en hjälte som inte spelade WSOP. Jag läste nog 5 olika bloggare som applåderade denna hjälteinsats men som jag skrev tidigare http://blogg.aftonbladet.se/pokerblogg/2011/06/ar-phil-ivey-folkets-hjalte-eller-talar-han-bara-i-egen-sak så var jag inte lika imponerad.

Nu visar det sig att Phil Ivey är skyldig FT $ 6.215.000 enligt SubjectPoker. En snabb amortering av dessa lån skulle ha varit en bra hjälp för Full Tilt såväl vad avser återbetalning av bankrullarna till spelarna som att ge en bra signal till investerare i Full Tilt.

Vi vet inte någonting om vad som skett bakom kulisserna i Full Tilt och det är mycket möjligt att Phil Ivey blivit förd bakom ljuset på något sätt men att han avstod WSOP av sympati med alla spelare vars bankrullar frusit inne i Full Tilt klingar nu ännu mera falskt i mina öron. Istället stämde han ju Tiltware på fantasibelopp. Hans advokat meddelar nu att han dragit tillbaka sin stämning.

Ett inte alltför långsökt antagande är att han nu genom stämningen förhandlat sig till ett bättre läge avseende sin egen skuld. Det vore mer likt världens bästa pokerspelare att checkraisa på floppen med en hand med potential än att folda av sympati med fiskarna speciellt när han ser en hyfsad pott på ca SEK 42.000.000:-.

Spännande att se vilket kort som kommer på turn…..

Turneringspoker. Man får lära sig älska att hata det. Eller hata att man älskar det. Annars är det lika bra att sluta. Jag hänger med väldigt många bra svenska pokerspelare här i Irland. Nästan alla mina vänner åkte ut redan första dagen av EMOP.  Själv fick jag lämna skeppet under dagens sista nivå då jag fick in det som över 80-procentig favorit i en fullsmetad pott. Så här gick det till. (Vill ni läsa mer om turneringen och en berättelse om min bordsgranne Johan så gör ni det här.)

Så nu går vi mest runt här och citerar Ken Lennaárd när han med krossade WSOP-drömmar grät ut i  tv-dokumentären Pokerlandet. 

– Här spelar man professionell perfekt poker, och får in det med bästa handen gång på gång. Och blir utdragen av en norsk supertomte…

– Det är som förgjort att vinna här i Vegas (Dublin)…

När man ser Lennaárd (varför måste jag alltd googla hans namn för att lyckas stava rätt?) i den där scenen så verkar han rätt ynklig. Det är så man tycker det är löjligt att han orkat sitta där och gnälla. MEN. När man har suttit en hel dag, försökt hålla nere potter, värdebeta light, riskera lagom mycket i rätt lägen och tagit sig igenom tio timmars poker med en ok stack. Då är det inte kul att få in smeten som tokfavorit och bli utdragen. Därför kan jag förstå det ynkliga i hans uppträdande. 

Tjejen har fått höra min badbeathistoria 40 gånger nu. Öronen blöder inombords. Hon vet inte om hon ska trösta, sucka eller ge mig en käftsmäll och be mig gå vidare med mitt liv. 

Hur som helst.  Det går ju sidoevents också. Med 80-90 spelare till start kom jag i natt till finalbord med en helt ok stack (tredje störst). Tidigt sätts jag på prov: 

Med blinds 2/4k (plus ante) höjer en ung svensk UTG +1 till 12k med nästan 40k bakom. I mittposition tar en medelålders norrman, som jag inte spelat alls med under kvällen, och reraisar till 30k med ett brak. Han har runt 40k till i stacken. 

Det foldas fram till mig i lilla blind. Viker upp AKo. Min stack är runt 110k.  Vad ska jag göra? 

Oj, jetlaggen sitter fortfarande i… Så här tidigt på morgonen brukar det inte finnas särskilt mycket att göra och det händer inte så mycket i största allmänhet vid den här tiden på året heller. Jag har semester som de flesta andra. Jag får väl berätta en liten historia från begynnelsen av pokerboomen i väntan på att pokerterminen ska ta fart.

Det var 2005 eller 2006. Februari 2006 om jag måste gissa. Den första EPT’n i Köpenhamn skulle spelas och jag frilansade för tidningen First Poker. Egentligen skrev jag bara små reportage om klubbarna som ploppat upp som svampar ute i landet men nu ringde jag upp chefredaktören och meddelade att ”en stor turnering med högt inköp ska spelas i Köpenhamn. Ska jag åka över?” Det tyckte han att jag skulle. Själv hade jag knappt en aning om vad en EPT var men det hela skulle bli vansinnigt spännande.

Några dagar innan det var dags gav chefredaktören mig en adress till en restaurang på Ströget. Tävlingsledningen ville tydligen berätta lite mer om den stora turneringen dagen innan den skulle starta. Jag packade in min fotograf i bilen, anlitade farsan som chaufför och sedan for vi över bron för att eventuellt scora en gratismiddag men framförallt få bra underlag till det i min värld massiva reportage som skulle skrivas den kommande veckan.

Det var många journalister på plats inne på restaurangen. Det här var en dansk riksangelägenhet, eller så var det bara så att journalisterna såg det som gratis förfest. Vi minglade runt lite och drack skumpa och tuggade snittar. Stämningen var god men jag hade fortfarande inte riktigt förstått vad vi egentligen gjorde där. Jag förväntade mig nog att vi skulle bli invisade i en föreläsningssal där Thomas Kremser eller hans danska motsvarighet mycket sakligt skulle rada upp fakta kring turneringen. Men det hände aldrig.

Luca Pagano gled omkring inne på restaurangen och pratade med alla. Och då menar jag alla. Han tog telefonnummer, delade ut visitkort och gav pokertips till vem han än pratade med. Han förstod helt enkelt värdet av sin sponsring. Det enda proffset på plats som hade den insikten skulle det visa sig.

Då gjorde han plötsligt entré. Trött, hungrig och lite bakfull stod han där – Chris Moneymaker. Världsmästaren, mannen som startat boomen, revisorn som vunnit WSOP. Han såg inte mycket ut för världen. Han såg helt enkelt ut som en sjavig jänkare; överviktig, orakad och med en keps på sniskan. Jag visste inte att han skulle vara där. Jag var nästan chockad. Jag skulle definitivt intervjua honom – vilket reportage det skulle bli!

Chris Moneymaker

Moneymaker gick fram till baren och lyfte sin högra arm för att beställa en öl. Han gjorde det nog inte medvetet men lokalen tystnade och alla vände sig mot den lille amerikanen som stod där med sin arm rakt upp i vädret. Det gnistrade och glimmade i ljuset från spotlightsen och alla visste vad det var – världsmästararmbandet, ett äkta bracelet. Bartendern hade nog inte en aning om vare sig vem eller vad han hade framför sig, han slängde bara fram ölen och serverade sedan nästa kund.

Thomas Kremser visade slutligen in oss i ett angränsande rum. Nu skulle det hållas presskonferens tänkte jag.
Inne i det angränsande rummet stod 7-8 pokerbord. ”Nice touch att låta journalisterna sitta vid pokerbord medan man höll presskonferens” sade jag till fotografen. Plötsligt fick alla dra seating cards och det började gå upp för mig att vi skulle spela poker. Jag var mållös. När jag dessutom hamnade mitt emot Chris Moneymaker var lyckan total. Moneymaker var vid det här laget inne på sin fjärde öl och kändes aningen mer uppsluppen än när han kommit till restaurangen 20 minuter tidigare. Han insisterade på att alla vid bordet skulle prova hans bracelet så att ”vi också skulle få känna på hur det var att vara världsmästare”. Han bad också om ursäkt för att han varit lite grinig vid ankomsten, han hade nämligen bråkat med sin fru eller flickvän som nu satt på hotellrummet och surade. Om det var samma cocktailservitris han dumpade sin fru för när han vann WSOP vet jag inte men det kändes lite märkligt att han var så familjär med oss att han berättade sådana intima detaljer.

Spelet drog igång och alla drack öl och hade trevligt. Vi befann oss ju trots allt i den danska huvudstaden och då ska det drickas öl oavsett om man jobbar eller ej. Någon som anammat den principen fullt ut var Chris Moneymaker. Han drack kopiösa mängder Carlsberg och ett mindre berg av tomflaskor började växa fram under hans stol. I takt med att berget av tomflaskor byggdes på började han dessutom spela alltmer vårdslöst. Nog för att det var en freeroll men de som satt vid bordet tog det på blodigt allvar. Det var ändå en världsmästare man spelade mot och honom ville man vinna över genom att använda all sin pokerkunskap. Moneymaker satte dock stopp för alla sådana planer genom att spela med öppna kort, kasta in sitt armband i vissa potter eller helt enkelt gå all in utan att ha tittat på korten.

Isabelle Mercier

Ungefär halvvägs in i turneringen meddelade tävlingsledningen det sensationella priset; ett inköp till EPT’n som skulle börja dagen efter! Det gick ett sus genom lokalen och samtliga spelare skärpte till sig ordentligt. Jag kastade min ölflaska i närmaste papperskorg och beställde in två liter kaffe direkt.
Moneymaker körde dock vidare med sin pajaspoker och nu började folk bli riktigt iriiterade. Nu var det inte bara ära och heder på spel utan också en hel del pengar.
Lyckligtvis fick jag byta bord ganska snabbt och hamnade ur position på både Isabelle Mercier och Luca Pagano. Det var illa men jag hade ett flyt i turneringen som inget proffs kunde rå på, i alla fall så inbillade jag mig det.

Flytet höll i sig och det blev till slut finalbord. Jag var bra med och det var även Chris Moneymaker som vid det här laget var aprak. I förgående paus hade han nog fått instruktioner om att skärpa till sig eftersom han nu åtminstone spelade med dolda hålkort och utan tramserier.
De danska journalisterna åkte ut en efter en. Moneymaker klarade sig otroligt nog till en femteplats och när det var tre kvar var det jag och två dyngfulla danskar som satt vid bordet. Jag var nära. Väldigt lite marker kvar, men jag var nära den där stolen i EPT’n. Jag minns inte om det var 30 000 eller 50 000 danska kronor i inköp men mycket pengar var det i alla fall. Kunde jag bara dubbla en eller helst två gånger så skulle jag kunna plocka båda fyllona ganska enkelt tänkte jag för mig själv. Min dröm krossades dock omedelbart. Precis som jag hade planerat så fick jag i nästa hand KK på knappen. Jag ställde in och fick syn av 7-4 som fick in sitt tvåpar och så var sagan all.

Tredjepriset? En keps.

jens.jadback@nordicbet.com

På plats. På den gröna ön, bland det Guinnessälskande folket. Om bara någon timma går jag in i dag 1A av EMOP Dublin. 

Denna tävlingen känns minst sagt speciell då den arrangeras på ett medeltida slott, Clontarf castle. Det är egentligen inte ett kasino, utan ett hotell, men stället har nu gjort ett specialarrangemang för EMOP. Det är också på slottet, bland rustningar, stenvalv och öppna eldstäder, som vi spelare bor. Jag vill för alltid bo på ett slott där man kan spela poker. Jag kan intet önska mig mer av livet. 

Clontarf castle i Dublin. Här har det stått slottsbyggnader sedan 1100-talet. 

Det är rätt intressant hur vi pokerspelare väljer att förbereda oss inför turneringar. Min svenska Pro Team kollega i 24hPoker, Tommi, stänger timmarna före start in sig på sitt rum och lyssnar på trance. På något sätt går han in i sig själv för full fokusering på uppgiften. Själv är jag raka motsatsen då jag inte alls gillar att tänka för mycket på turren i förväg. Då blir jag alldeles för rastlös och börjar klättra på väggarna.

Det är som innan en fotbollsmatch. Värma upp är det tråkigaste jag vet. Helst sitter jag tio minuter i bastun och går direkt in på plan. Därför försöker jag alltid ha något att göra innan turneringsstart. Det kan vara bloggande, som nu, en lunchdate, eller så sover jag till en halvtimma innan det kör i gång så jag kommer tio perfekta minuter för sent till starten. 

Hur laddar ni själva? 

Inte långt kvar, så dags för dusch, påklädnad av turkalsongerna, roomservice och taktiksnack med Tommi över en Guinness. Sen är det förhoppningsvis bara att springa direkt ut på plan från bastun. Den här gången har jag lovat mig själv att inte överspela någon Q8s. Hur långt det räcker vet jag dock inte…

Här följer facit för A-K-handen jag berättade om för några dagar sedan. Det har varit intressant att läsa hur ni läsare resonerat kring situationen och hur ni följaktligen skulle ha spelat handen. Några analyser stod ut ur mängden som knivskarpa, koncisa och med djupgående leveltänk. Nedan följer analysen och slutsatsen som jag själv kom fram till. Trots att den är två och en halv A4-sidor lång kan jag ha missat viktiga detaljer och bitar. I sådant fall ber jag er ha överseende med detta då det är en relativt omfattande analys.

Först summerar jag handen kort.

Preflop höjer jag till 600 i tidig/mittenposition med A-K klöver med cirka 43,000 i stacken. Blindarna är 100-200, strax före break och blindshöjning. Knappen, en lös tjej (lös spelmässigt alltså…), synar och likaså stora blinden (med ungefär 28,000 i stacken), en trixig spelare med fantasi och hjärta. Han är bordets svåraste motstånd, definitivt. Han har träffat bra mot mig innan och vunnit samtliga pottdueller hittills. Floppen kommer 3-9-A. Han leder in för 2,100 i 1,900-potten, en översatsning. Jag synar och han frågar förvånat om jag höjt honom. Dealern svarar att det är en syn och han tar sig för pannan och börjar oja sig (bokstavligen). Knappen viker och turn kommer ett ess. Brädan ligger nu A-A-9-3, inget färgdrag. Han leder ut för 7,000. Jag synar igen. River kommer en tia och han ställer för sina resterande 18,000.

Preflop:

Han har tidigare setts syna höjningar pre med händer som 10-6 suit – ur position! Hans range är bred. Extra bred är den eftersom han sitter i stora blinden och därmed får rabatterad flopp och extra smaskigt blir det då en annan spelare redan är med. Hans preflopsyn indikerar absolut ingenting. Det enda jag vet är att han inte har J-J, Q-Q, K-K, A-A, A-K eller A-Q/A-Q suited, för dessa händer vet jag med säkerhet att han hade slagit om med före floppen, framförallt när vi ännu har djupa stackar.

Floppen:

Hans översatsning på floppen var säkerligen inget misstag. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag. Endast genom att översatsa floppen kan han få in pengarna på ett logiskt och för mig pottbindande vis – och allt utan att det ser konstigt ut. Han spelar handen som en tokig bluff. Med en 1,200-satsning på flopp skulle det krävas en checkhöjning på någon gata för att ge mig odds bra nog för att få in såsen. Skulle han checkhöja mig på flopp på en så torr bräda skulle jag ana ugglor på turn och framförallt på river.

En checkhöjning på flopp eller turn hade gett iväg handens styrka och han hade riskerat att inte få tillräckligt betalt med en stark hand (floppat tvåpar eller set). Framförallt hade han ha gett iväg sin hand då brädan inte presenterat några logiska drag varken på flopp eller turn. Skulle floppen leverera ett färg- eller stegdrag vore det betydligt svårare att sätta honom på en solid, färdig hand – framförallt om han checkhöjt stort. I sådant fall hade pengarna åkt in på turn (under förutsättning att ett ess till uppenbarat sig på turn).

Med blott ett ess ser jag inte varför han skulle leda in i mig eftersom chansen är stor att mitt ess är starkare. Med ett svagt ess borde han gå för en check-syn alternativt en checkhöjning för att åtminstone få lite värde samt info. Genom att satsa in i mig riskerar han att skrämma bort halvdöda händer. Glöm inte heller att knappen väntade efter mig på att agera. Att någon av oss skulle ha ett ess är definitivt sannolikt.

Med ett floppat tvåpar (A-3 eller A-9, ej 3-9) vet han att han kommer att få bra betalt om jag sitter på en hand som A-x. För att inte ge bort sin hands värde är det ett klokt spel att leda in i mig. Likaså med händer som 3-3 och 9-9.

Att leda ut floppen är ett första test huruvida jag har ett ess. Min floppsyn betyder ingenting, utan är ganska automatisk. Jag viker aldrig ett ess på floppen. Inte heller hade jag vikt K-K, Q-Q eller J-J för en floppkula. Jag behöver mer info.

Turn:

När någon leder in i en på en esshög bräda bör man dra öronen åt sig. Majoriteten spelade hade slickat sig om munnen när motspelaren leder in för 7,000 när ett andra ess uppenbarar sig. Turn ger mig lite mer information och är en bra språngbräda inför river. Även om han har mig slagen har jag ännu tio outs som kommer att få mig all-in på river (även om något eller några av dessa outs är döda, problemet är att jag inte vet vilka). Turnsynen är alltså 80-90% informativ för att se hur han agerar på river. Bluffar han så ”måste” han ge upp nu, för när jag synar turn bör han förstå att jag högst sannolikt har ett ess. Eftersom min preflophöjning kom från en relativt tidig position är det mest logiskt att det är ett högt ess. Jag vet att han är bra nog för att förstå att jag troligast har minst ett starkt ess. Att han själv har blott ett ess utesluter jag därmed. Han bör veta att han med A-J och A-Q överlag ligger under rejält om pengarna väl åker in. Han borde i sådant fall vara angelägen om mer info och pottkontroll innan han väljer att såsa.

Har jag J-J, Q-Q eller K-K får han inget värde från dessa händer eftersom jag kommer tvingas att vika tidigt. Har han en svag triss bör han förstå att han är ute på djupt vatten och högst troligen kommer att förlora en stor pott alternativt vinna en liten. Visst kan han ännu vara på bluffstigen, men det får river avslöja.

River:

När river kommer 10 för brädan A-A-10-9-3 stoppar han tveklöst in sina sista 18,000. Eftersom jag indikerat på såväl flopp och turn att jag har ett ess bör han vänta sig en snabb syn, åtminstone av alla starka ess. Starka ess är större delen av min sannolika range. Att jag skulle ha höjt med A-8 eller sämre pre från semitidig position vet jag att han utesluter. Att bluffa i hans skor på river är enligt min åsikt ett uselt spel, eftersom få starka ess någonsin kommer ha kurage att vika. När han ställer på river blir jag övertygad om att han definitivt vet om att jag har ett starkt ess. Hans orädsla inför de två essen måste alltså betyda att han har en väldigt stark hand redan från början, det vill säga A-9, A-3, 9-9 eller 3-3.

Dåliga spelare satsar sällan in i aggressorn med kvalitet utan hivar nästan uteslutande i tafatta försök att stjäla. Bra spelare kan leda in i preflopaggressorn med ett brett spektrum av händer för att sedan anpassa spelet på följande gator.

Översatsningen på flopp, följt av 7,000-satsningen på turn (i en pott på 6,100, det vill säga översatsning igen) mer eller mindre tvingar mig att syna hans 18,000-ställ på river. Det var planerat i minsta detalj, alltihop. Jag vet att jag är slagen. Eftersom han vet att jag har ett ess och att gemene spelare aldrig viker i min sits är en bluff utesluten. Han känner mig för lite för att veta min spelstil och måste anta att jag inte viker mitt ess på turn eller river. Ju mer jag analyserar situationen, desto mer övertygad blir jag om att det är en korrekt läggning. Bordet får tycka vad fan de vill.

(Under matpausen dag 2, när vi alla tilldelats nya bord sprang jag in i honom då han satt och grindade $25-blackjack. Vi pratade och frågade varandra om hur spelet gick. Han var faktiskt riktigt trevlig och vi snattrade en bra stund. Slutligen frågade jag honom vad han hade. ”9-9”, svarade han (för floppat set och turnad kåk). ”And I couldn’t believe my eyes when you mucked your big slick. I was so tilted.” Han berömde min läggning flerfaldigt och underströk att nio av tio spelade hade blixtsynat hans riverställ. Poker handlar lika mycket om att komma undan billigast möjligt med nästbästa handen som det gör att mjölka ut den sista kronan med vinnande händer.)

/DÖDARN

Visst, det här är en pokerblogg. Men ibland händer det saker som skakar samhället. Och människorna. Just nu skakar det så mycket att det skulle kännas löjligt att skriva om floppar eller ett avlägset ”november nine”. 

Jag befinner mig på semester i Smögen. Här borde jag endast ägna mig åt räkfrossa, kylda drycker och vackra vyer. Men alla tillresta norrmän påminner om och om igen. Om det ofattbara. Jag köper både Aftonbladet och Expressen för att hålla mig uppdaterad. Knogarna vitnar ibland. Tårarna ligger och kletar under ögonlocken. 

Jag har tidigare beskrivit Anders Behring Breivik som högerextremist. När jag nyligen såg hans leende feja kika ut från en polisbil kapitulerade jag. Galen jävla paranoid rasistjävel är ett mer korrekt ordval. 

Några minuter efter bomben i Oslo skrev sverigedemokraten och riksdagsmannen Kent Ekeroth: ”Någon som vågar sig på en gissning om vem som ligger bakom bomberna i Norge?” Frågan var egentligen inte tänkt som en fråga, utan mer ett löjeväckande konstaterande. Han var säker på att extrema islamister låg bakom. 

Enligt honom är islam det största hotet mot det västerländska samhället. De terroristattacker som muslimer legat bakom är islams fel. Med samma resonemang är illdåden i Oslo sverigedemokaternas fel. Men självklart är det resonemanget helt uppåt väggarna. Eller hur Ekeroth?  

Så vad har den här texten i en pokerblogg att göra? Allt. Vi har alla ett ansvar att stå emot rasismen. Vid ett pokerbord är vi alla lika. Ofta är det så, andra gånger inte. Precis som i övriga samhället finns det rötägg ibland oss som vräker ur sig dumma kommentarer om andra människors hudfärg och påbrå. Vi blåögda skrattar mer än en gång bort kränkningarna som oskyldiga skämt. Oskyldiga eller ej. De är inte roliga längre…

Jag har så många gånger bara lagt till ett leende när de här människorna vill ha sitt tysta samtycke. Jag har lagt till ett leende för att slippa diskussionen, få koncentrera mig på pokern, bara få tyst. I efterhand skäms jag så hjärtat svartnar. 

De säger att allt ont för något gott med sig. Jag vill att detta även gäller pokern. Från och med nu hoppas jag att alla vi pokerspelare vågar säga i från så fort vi hör något rasistiskt nedlåtande, både live, på nätet, eller var vi nu befinner oss i livet. 

På så vis kan vi hedra de dödas minne även vid pokerborden. Om någon av de drabbade spelade poker tror jag att de hade uppskattat det. Det är svårt att gå vidare från en sådan här katastrof. Men det är alltid en början.

Ord känns överflödiga…

Nu är det dags för lite interaktivitet. Följand hand utspelade sig under WSOP Main. Hur skulle du ha spelat handen? Skriv, berätta och analysera.

Bordets enda skapliga motstånd började handen med 27,000. Han är klurig, svårspelad och spelar med både hjärna och hjärta. Jag började med 42,000. Blindarna är 100-200.

Det är i slutet av 100-200-perioden och jag höjer till 600 med A-K klöver. Chuckita på knappen synar och så gör även stora blinden. Floppen kommer 3-9-A regnbåge. Han leder in i mig för 2,100. Jag synar och han frågar förvånat om jag höjt honom. Dealern svarar att det är en syn och han tar sig för pannan och menar på att han satsade 2,100 istället för 1,200. Chuckita viker och turn kommer A. Han satsar 7,000. Jag synar. River kommer 10. Han ställer rakt ut för 18,000. Vad ska jag göra och varför?

/DÖDARN

” Men kan du försöka tänka en tanke innan det är din tur att agera?”

” Hur svårt kan det vara att hålla reda på vems tur det är?”

 ” Time! Kan någon säga time!!!” 

” Hela bordet sitter inte och glor på dig för att du är vacker. Det är DIN tur.”

” Herregud, han kan ju inte ens kolla på korten utan att visa halva bordet vad han har. Kan någon lära ut den ädla konsten att kolla på sina kort till den arma människan?”

” Nej, du får inte höja till 700 med blinds 400/800…”

” Och återigen nej. Det går inte att lägga in ett chips i taget. Det kallas stringbet. Striiiingbeettt!” 

Ibland fladdrar tankarna i väg under mina sessioner av livepoker. Då och då måste jag bita mig i tungan för att inte säga vad jag faktiskt tänker när nybörjarna härjar som värst. För yrkesspelare är det viktigt att ha flow vid bordet. Jag säger som Joakim von Anka. Tid är pengar. 

När jag blir som mest irriterad har jag dock ett par minnen som gör att jag aldrig kommer att säga något dumt till någon som inte riktigt är med i matchen. Jag brukar tänka tillbaka på min första entré på livescenen. 

Jag hade längtat i månader. Planerat. Nu skulle det äntligen bli av. Självklart tog jag för givet att de som spelade poker på Cosmopol var proffs hela bunten. Så nu gällde det att inte vika ner sig, inte se ut som en fjant. Jag skulle ta tåget från Jönköping till Göteborg, spela en turnering på CC och sedan slagga hos en kompis. 

Förberedelserna blev inte de bästa. Väl på tåget  fick jag genom sms reda på att polarens pappa plötsligt, utan förvarning, hade gått bort. Världen rämnar under ens fötter. Och jag ska spela en 600 kronors-turre. Som i ett töcken tog jag mig ändå dit. Jag hade ju betalat 600 spänn i förskott, och jag var ingen grundare av IKEA. 

Stapplande tog jag mig in till pokerborden, köpte en stor stark och svepte den. Väl vid bordet kunde jag inte hålla reda på hur mycket markerna var värda, trots att det klart och tydligt stod på dem. Händerna darrade som asplöv av nervositet. Det verkade som om de andra såg rätt in i min själ. Jag betade out of turn. Stringbettade. Lade mig när jag var big blind och ingen höjt. Det handlade inte om att jag inte kunde reglerna. Huvudet funkade bara inte. 

Alla ”proffs” vid bordet såg lite nedvärderande på mig. Några skrattade. Till sist ville jag bara få slut på lidandet och skyfflade in 50bb rakt av med vad jag vet inte vad. Åkte ut efter mindre än en timma. Väl ute i luften köpte jag ett paket cigaretter, trots att jag då aldrig rökte. Hostande, tog jag till och med halsbloss. Funderade på om jag någonsin skulle återvända. I dag blir jag alltid sur om jag bustar turneringar. Då var det en lättnad. Efter några fler bloss åkte jag hem till kompisens ihåliga familj. Till livet. 

Men jag återvände ändå en dag. Inte heller då hade jag alla knivar i lådan vad gäller etikett vid pokerbordet. Men efter hand lärde jag mig. Den viktigaste kunskapen jag fått är dock att alla är vi nybörjare någon gång. Och även om vi sitter vid ett pokerbord kan det ha hänt saker som gör att huvudet är någon annanstans. Kanske hos livet. 

Därför är det bättre att bita sig i tungan i bland. Våra feta klockor kostar visserligen en slant. Men tiden är faktiskt gratis.   

Nu är jag hemma från mitt första Vegas-besök. Jag kan avslöja så här i efterhand att jag hade hemliga planer på att göra succé i WSOP… det kändes som ett helt otroligt bra läge med flera chanser att spela turneringar för ett armband.

När Oskar Silow innan resan skrev: -”Spela poker 😀 skämt åsido men första gången i Vegas finns det så mkt roligare saker att göra än att spela poker. Det kan du göra nästa gång du åker dit ;)” hade jag ingen tanke på att det var precis så det skulle bli.

Pokern

Jovisst, jag gick ut rätt hårt och spelade flera turneringar med inköp på mellan $1.000 och $2.500. Jag lade mig tidigt kvällen innan och laddade stenhårt inför varje event. Jag tyckte också att jag tidvis spelade riktigt bra poker och hade flera bra chanser att gå djupt men det kändes som varje gång jag fick ett avgörande läge förlorade jag istället för att kliva långt upp i resultatlistorna.I 5 turneringar förlorade jag helt avgörande potter med bästa handen QQ mot JJ, AK mot AJ, QQ mot AK, triss i 7:or mot stege på river och AQ mot Q8 när en 8 kom. Jag spelade självklart en del cash game live och slutade väl even eller möjligtvis med ett litet plus men sammanfattningsvis gick ingenting av pokerspelandet som jag hade tänkt mig under min första Las Vegasturné. Erfarenheten är självklart ovärderlig och nästa år kan ingenting stoppa mig!

Samtidigt tar jag med mig minnen hem från en fantastisk månad på det privata planet med Vegas’ alla andra äventyr och magiska nöjesliv. Den som vill läsa om poker ska därför sluta läsa nu för det blir istället en resebeskrivning från en magisk stad.

Grand Canyon

Den största enskilda upplevelsen för mig var nog helikopterturen till Grand Canyon. En obeskrivligt häftig känsla att, under en 45 minuters färd, flyga över the Strip och ut i öknen över Hover Dam till mäktiga Grand Canyon. Vi landade djupt nere i Grand Canyon för en champagnepicnic och sedan på tillbakavägen en oförglömligt mäktig vy över den berömda, neonbelysa strippen.

Hotellen

Hotellen var inte oväntat enorma. Jag bodde på 4 olika hotell under 4 veckor där för att få lite variation och uppleva flera miljöer. Första veckan var jag inställd på att spela poker varje dag så jag checkade in på ett enklare hotel 100 meter från Rio Casino, Gold Coast Hotel. Helt OK, prisvärt och bekvämt läge nära WSOP-arean. Veckan därefter flyttade jag till The Cosmopolitan Hotel, nybyggt och extremt modernt. Därefter Aria som kanske är den mäktigaste byggnaden från utsidan men inte min favorit i övrigt. Sista 10 dagarna flyttade jag till Venetian som var en riktig pärla. Lugnt och harmoniskt och hotell som är en helt crazy men fantastisk skildring av Venedig med italienska restauranger, affärer och gondola under en bar himmel (fast inomhus). Hittade en supertrevlig restaurang Canaletto i ”Piazza San Marco”, som fick hela 4 besök med delikata pastarätter till utsökt vin.

Showerna

Jag fick många tips om att kolla in Cirque du Soleil-showerna, tack Hatten, Anna m fl. Jag bestämde mig därför för att se några av dem och säger bara WOW! Man blir helt fängslad. Overkliga scener med övernaturlig akrobatik… O på Bellagio var showen som tilltalade mig mest, enorm vattenakrobatik och man ville bara se mer. KA på MGM Grand var också riktigt cool, japansk show med stridande Ninjas och mäktig och sagolikt vacker musik. Kollade också in Mystère i Treasure Island och var även och såg Chris Angels show ”Believe” på MGM Grand. En magiker utan gränser…… Tappade hakan ett antal gånger under showen och har ännu inte hittat den…det är helt omöjligt att förstå hur det går till, teleporteringen t ex…… säger bara SJUKT ! och jag säger bara; om du kommer till Vegas – Kolla in dessa showerna!!

Top of the World

Besökte många fantastiska restauranger med spännande menyer. Restaurangen; Top of the World Restaurant, i Vegas högsta byggnad, The Stratosphere Hotel, var en oförglömlig upplevelse. En av de mest romantiska restaurangerna i stan. Relaxande lounge musik och en häpnadsväckande, fantastisk utsikt över Las Vegas, i den 360 granders roterande toppvåningen. Maten var utsökt… 4 rätters med tillhörande delikata viner. Restaurangen har flera år i rad fått diplom från publikationer som Wine Spectator för sin prisbelönta vinlista. Om du är i Vegas och vill fira något stort, t ex en bracelet, – Top of the World Restaurant är platsen att befinna sig på!!

Poolerna och festerna

Poolmrådena är en annan historia med mängder att välja mellan på varje hotell. Trots den outhärdliga hettan fick det bli några dagar med relaxing vid poolerna med strawberry daiquiri’s, poolclub burgers, och skön musik. En dag gick vi till PKR pool party at the MGM’s Wet Republic. PKR staff, Pros och community samlade för ett stort festande. Det fanns 3 stora tält med beddar reserverade, med kalla drinkar som serverades oavbrutet och dessutom riktigt bra DJ’s som lyfte stället med alla partyglada lirare. PKR hade ytterligare 2 stora lyckade fester. En @ Revolution, på Mirage Hotel och Casino, riktigt nice upplägg! Den i särklass mest lyckade utekvällen var PKR middagen på Table 10, Palazzo Venetian och därefter ett bord vid dansgolvet på nattklubben MARQUEE på Cosmopolitan. Stort tryck med drinkar serverade och skumpa som kom in till borden senare. MARQUEE – kommer du in där vill du aldrig lämna, minuset är att det är dyrt!! Trots det rekommenderas ett besök här.

Ja, detta var bara en liten del av vad jag sysselsatte mig med i Vegas.

Nu är jag hemma i Göteborg och försöker smälta intrycken samtidigt som jag måste tillbaka till vardagsgrindadet online. Oj nu har jag pocketdamer…..måste reraisa……