Då är två arbetsfyllda dagar i Las Vegas över. Vi startade med vår Cabana Day dit ca 30 svenska spelare sökte sig. Två danskar och en estländare dök också upp faktiskt. Det spelades nittionian  i ena cabanan och backgammon i den andra. Kidsen försökte hustla Dan Glimne som kom förbi och sade hej men jag tror de fick spö. Nittionian är inget svårt spel att lära sig (tror det finns beskrivningar av reglerna både lite längre bak i den här bloggen och i Olas blogg). Kycklingvingar, asiatiskt, light öl, sushi och enorma strawberry daiquiries stod på menyn och det var helt klart en lyckad dag.

Själv kunde jag inte hänga där hela dagen då jag fick spendera några timmar köandes på Rio för att kunna köpa in ett par spelare i event 56. Jag och några till hjälpte dessutom till att delvis stejka in Andreas Lundin – den lokale crazy pineapplemästaren från Lund. Dessvärre blev det tidig bust för honom.
Delar av Team Fagbet med Mattias PokerStar Andersson i spetsen dök också upp. Vi tog inga risker så de fick cabanan längst bort.

Efter att ha spenderat nio timmar i en halvmulen öken, städat upp hjälpligt vid vår poolkant samt motat bort Nalle Hedlund så blev det välförtjänt vila och inomhusjobb på rummet. Vi ville dock hålla oss vakna för att bota jetlaggen så efter en kvällspromenad på strippen blev det cashgame på überfisksunkiga Imperial Palace tvärs över gatan. Hade inte spelat där tidigare men värdet var enormt och jag klev med +$300 efter någon timme.

99-grind i Cabanan

Lite mulet men lagom temperatur

Dagen efter var man uppe tidigt. Mailen hade hopat sig i inkorgen så det blev till att jobba inomhus under dagens första timmar. Jag var dessutom på jakt efter biljetter till Cirque du Soleil showen KÁ på MGM, ett företag som skulle visa sig ta flera timmar. Jag har haft god lycka vid biljettluckorna på strippen tidigare så jag började där men de kunde dels bara sälja biljetter till samma kväll och inte heller så många som femton stycken.
Efter att ha besökt flertalet biljettkontor försökte jag ringa min egen svenska concierge service. De öppnade kl åtta svensk tid och för att parafrasera herr Thorsson så: ”lol”.
Jag ringde direkt till MGM grand istället men om man skulle ha exakt 15 biljetter så skulle man ringa gruppbbokningen som stängde en timme tidigare. Jag ville då boka 14 biljetter och därmed slippa gruppboka men det fick jag inte heller av någon märklig anledning. Jag lollade igen och begav mig tillbaka till Caesar’s Palace där det trots allt brukar vara någon sorts ordning på torpet.

Medan jag svettig och trött banade väg genom Forum Shops såg jag att en vit disk hägrande långt där framme i folkvimlet, någonstans i närheten av Fontana di Trevi. ”Concierge Service” stod det på skylten. Någon nytta ska man väl ha av sitt Total Rewards kort tänkte jag och slängde fram det och bad om 15 biljetter till fredagens föreställning av KÁ. En timme stod jag och väntade men de fixade biffen! Jag drog en lättnadens suck och skuttade tillbaka till rummet.

På kvällen blev det cashgame på Venetian. Har varit där flera gånger men aldrig spelat på stället men lovorden över detta fantastiska pokerrum bara regnar ju ner i bloggar och på stan. Fan vilket skit det var. Hög ljudnivå och tighta muppar i drivor. Jag satte mig med $300 och pendlade i tre timmar mellan $302 och $347.
När vi gick träffade vi på Oskar Silow som såg närmast oförstående ut efter att jag gnällt lite om tingens jävlighet inne på Venetian.
Jag och övriga sällskapet som satt vid andra bord med liknande erfarenheter drog oss mot Bally’s efter att vi fått tips om att en del äldre herrar i lustiga hattar satt och delade ut pengar där. Dock var borden fulla och väntelistan lång så vi rullade lite craps och fick med oss ett lillplus innan vi gick och lade oss.

Idag tar vi en helikoptertur till Grand Canyon och jetlaggen ligger fortfarande som en dimma över oss… Nya rapporter på ingång!

jens.jadback@nordicbet.com

Det är ungefär som att gå in i nirvana. Ett själsligt slutmål. Allt är fulländning. Perfektion. Hålpiporna sitter, bluffarna är timade, fisken drar aldrig ut och 44 förvandlas till set för femte gången på en timma. Pengarna rullar in i tsunamivågor. Under dessa euforiska stunder av en riktigt ”good run” är poker ett magnifikt skådespel. Ett aldrig sinande levebröd.

Tyvärr vet vi ju att en good run snart kan följas av motsatsen. Helvetet. Ett set har inte skymtat sen Karl XII importerade hem koldolmarna. Nötfärgen parar sig på river, och vi tvingas syna in i en kåk. Fiskarna grisar in sina donktvåpar med 95 off. Allt känns nära den slutliga lösningen. Nytt yrkesval.

En normal pokerdag är ju dock ett mellanting av dessa två ytterligheter. Och det är i mellanmjölk det verkligen gäller att kunna simma. Det är där det visar sig om du är en vinnande eller förlorande spelare. De dagarna när man har lika mycket tur som otur. Värdebetar du tillräckligt bra, och ofta? Klarar du av att lägga en bra hand när ”du vet” att du är slagen? Utnyttjar du motståndarnas svagheter? Använder du din position? Är du tillräckligt aggressiv?

Visst är det i himmel och helvete som pokern känns mest. På gott och ont. Men det är i mellanmjölk allting avgörs.

Robban sneglar på kontoutdraget. Röda siffror, och det är nästan en vecka kvar till a-kassan. I kakburken ligger det sex skrynkliga tjugor. Det ska räcka till mat för två barn. I ångestens ångor sätter han sig vid datorn och slösurfar lite. Plötsligt ser han reklamen om hur man kan lösa alla bekymmer. De skrynkliga sedlarna går inte till pasta och bröd, utan till spel.

Tror ni Robban vann?

Spelbolagen i dag blir allt mer innovativa i sina reklamkampanjer. I ärlighetens namn är många bra och roliga. Men det finns också en del spyor att torka upp. Att aktivt inrikta sig på en målgrupp på botten (de som har det risigt ekonomiskt och drömmer om att få det bra) är inget annat än skamligt. Just detta reklaminlägg är bara ett i mängden av liknande.

Eller är jag för PK nu igen? Är det upp till den enskilda individen att ta sitt ansvar och inte lägga de sista pengarna i kakburken på lotter? Självklart är det så. Men det betyder inte att spelbolagen kan lägga all god smak åt sidan.

Nähe, om man skulle gå till arbetsförmedlingen och sätta upp några reklamlappar för min nya bilbingosatsning? Och varför inte försäkringskassan när jag ändå är på gång? De stackarna kan behöva ett ljus i mörkret. En mångmiljonvinst att drömma om när det känns tufft. Det är mycket bättre än pasta…

Det råder väl ingen större diskussion om att spelen idag är ljusår hårdare än de för fyra fem år sedan. På den tiden vann man inte pengarna främst för att man var outstanding bra, utan för att motståndet inte var bildat nog för att ha en suck chans. Fiskar var fiskar. Punkt.

Idag är klimatet tvärt annorlunda och vi erfar det alla i växlande grad. Inte ens fiskarna är särskilt fiskiga längre och de gamla gratisbubblorna stiger mot ytan i glesare stim. Att börja en resa från strunt till att bli herre på täppan var en baggis då jämfört med idag. Att ens klättra upp till 5-10 får ses som en långresa 2011.

Vad är det som skett de senaste åren?

Söndagsspelare och drömmare insåg i tionde ronden att de skulle bli än mer blåslagna om de inte kastade in handduken. På den tiden strömmade det in pengar i hiskelig takt på de låga och mellanhöga borden – pengar som fort påbörjade sin vandring uppåt. Idag tillkommer inte i närheten så mycket nya pengar och man gör vist i att finna sin nivå illa kvickt (baserat på rulle och skills). Att ta sig vatten över huvudet straffar sig mer i dessa dagar. Skomakare, bliv vid din läst!

Pokerfiskar förr…

Förut kunde vi (yrkesspelare) i stor mån styra svängningarna. Idag krävs att vi hoppar huvudstupa in i kulregnet för att jaga tiondels procent. Vi måste älska med variansen, för annars blir vi rövkn**lade av den.”

Spelarnivån är onekligen klasser bättre idag och en duktig 1-2-grinder med dagens kunskap hade massakrerat vilket 25-50-spel som helst 2005. Då var en standardhöjning pre fyra gånger stora blinden och allt annat sågs som tomteverkstad. Turn- och riversatsningar var pottbet, ingenting annat. Detta begränsade spelarna i sina val av starthänder och rangen var tightare än den är idag eftersom potterna fort växte ur proportion. Idag är en standardhöjning två till två och en halv gånger stora blinden vilket öppnar upp för ett betydligt bredare spektrum. För att vinna idag krävs ett betydligt mer analytiskt och fantasifullt spel och den rena bluffen har till stor del bytts ut av tunna värdesatsningar – händer som faktiskt har en smula chans att vinna vid paranoida syner.

Aggressionsnivån ökar gradvis för varje år, likaså spelarnas läsförmågor. Instruktionsvideos har förstört nätpokern där en skicklig låglimitspelare idag besitter liknande tekniska kunskaper som en highstakesräv, eftersom det är världselit som faktiskt lär dessa smågrinders allt vad farsan Baloo kan. En trebet 2005 innebar nästan uteslutande ägg, kungar, tanter eller big slick och en fyrbet före flopp var alltid A-A eller K-K. Jag minns den allmäna häpnad som de spel som en av dåtidens legender, Per-Werner Svensson aka Dared, skapade. Han var galen nog att trebeta suited connectors före floppen. Motståndarna på 50-100 stod som frågetecken när han skinnade dem en efter en. Idag är det inte ovanligt att fyrbeta och i vissa fall även fembeta med sådana händer, åtminstone om båda spelarna är djupa.

Pokerfiskar idag.

Att spelet ändrats radikalt sedan ett halvt decennie råder det inga tvivel om. Frågan är vad nästa trend blir. Vad kommer världseliten att hitta på härnäst som smittar av sig i de nedåtgående leden? Blir mån tro nästa trend att köpa in med 1,000 big blinds istället för 100? Vi ser redan en riktning inom många liveturneringar där första nivån inleds med 300 big blinds. Men, kommer det att utöka skicklighetsdimensionerna eller kommer det att slå ännu ett slag för ökad varians och bingomomentet?

/DÖDARN

…så att man slipper alla dessa papparazzis. Nej då, så illa är det inte men i senaste numret av ”Hänt Extra” hittar ni en bild på en lagom tjock skåning i sina bästa år. I ärlighetens namn ska också sägas att jag endast stod som ”+1” på gästlistan bredvid Marcus Palm. Dessutom är mitt efternamn i vanlig ordning felstavat.
Att gå på kändisfest var för övrigt inte så kul som man kunde tro (om man nu hade trott det). Men det var gratis mat samt sprit och att spendera kvällen med en god vän är ju aldrig fel.

I övrigt har det varit fullt upp med målning och annat skruvande och pillande här. Har haft minisemester i några dagar nu men imorgon bär det av till Las Vegas och WSOP 2011. Blir en salig blandning av kvalspelare i år både från Estland, Danmark och Sverige. Ovanpå det har vi en hög VIPs samt diverse ”hangarounds”. Redan ca 25 anmälda till vår Cabana Day på Caesar’s Palace så det blir nog bra drag där! Skönt att starta resan med ett sådant event. Men visst, jag erkänner, jag kommer sakna den svenska sommaren något enormt.

Redan första dagen kommer vår estniske kvalare att lira event 54 som han vann via europas största liveturnering Triobet Open som gick av stapeln i Tallinn för tre veckor sedan.

Upp tidigt imorgon för avfärd! Natti!

jens.jadback@nordicbet.com

Det finns en speciell sorts människor som jag verkligen älskar. Det handlar inte om ras, yrke, finansiell status, kön, religiös- sexuell- eller politisk läggning. Eller vad annat vi kan hitta på för att dela upp oss. Den här sortens människor har något helt annat, något extra. Som en hemlighet, fast den inte är hemlig. Man undrar hur de bär sig åt, trots att de ständigt försöker förklara det för en. Inte med ord, utan handling. 

Grejen med de här människorna är att de ger intrycket av att ”där jag är é det alltid bäst”. När man får äran att hänga med en sådan man eller kvinna har man aldrig tråkigt. Vare sig man sitter i kalsongläge hemma i soffan med en ljummen folköl och diskuterar färgen på navelludd. Eller upplever sprakande shower, galna uteställen och sagolika middagar i Las Vegas. 

Hemligheten, som alltså inte är någon hemlighet, till att det alltid är kul i deras sällskap är att de är positiva människor. De har förlikat sig med sin lott i livet och är nöjda med vad de har. Så fort jag hittar någon av den här magnifika kvalitén, så släpper jag aldrig taget. Jag blir som en fästing. Lever på deras livsgläde. För jag vet hur svårt det är se bortom det svarta.

Min bästa kompis Optikern är en sådan person. Det är nog därför han är min bästa kompis. Plus att vi båda älskar Morrissey.

En annan person som man aldrig har tråkigt med är Mattias ”Pokerstar” Andersson. Han lever på någon slags ödmjuk galenskap, och är en genuint snäll människa. Dessutom är han expert på allt som handlar om Las Vegas.

Just nu bjuder Mattias på Sveriges bästa pokerblogg, då han är på besök i pokerns huvudstad för att spela några WSOP-events. Till skillnad från andra skitnödiga pokerbloggar, tar han ett steg bort från de exklusiva festerna, de svindyra middagarna och höga cashgamen och beskriver Las Vegas från en helt annan sida.

Där Mattias är é det alltid bäst.

Med tanke på att Mattias ser ut som en halvtrött, småstilig, dataingenjör, så är det svårt att förstå att det rör sig tankar som en professionell hjärnskryklare skulle springa genom eld för att få dissekera, under den välkammade hjässan. 

Då var det klart att galningen Nalle Hedlund åker till Vegas tillsammans med NordicBet och spelar Main Event. Han är en av få ”sponsringsbara” svenska spelare i min bok. Varför? Därför att han vet hur man hörs och syns.

Enligt Nalle själv så är han ”i bra form” (vilket betyder att han i vanlig ordning kommer att tjata öronen av oss såväl vid poolen som vid pokerborden) och ”kommer att betrakta den här resan som vilket jobb som helst”. Det är nog inte många som tror det men just disciplinen är en av Nalles stora styrkor.

Nevada-Nalle?

Senast Nalle cashade i ett WSOP-event var 2009 då han kom på 11:e plats i $2,500 Deuce to Seven Triple Draw, ett mycket intressant spel där sämst hand vinner. Fast den sämsta handen är i det här fallet den bästa handen, dvs en hand som inte bildar någon pokerhand. Och det är som mörkpoker. Fast tvärtom. Och med tre byten. 2-3-4-5-7 är bästa handen. Ja, ni förstår ju själva vilken prestation det är att komma långt i en sådan turnering.

Main Event-meriterna är faktiskt några stycken och Nalle har kommit i pengarna flera gånger. Som bäst knep han en 99:e plats 2005.

Vill ni höra Nalles bästa pokertips eller lyssna på ingående instruktioner kring alltifrån hur man brygger öl till hur man räddar världen så dyk upp vid Caesar’s Palace poolområde den 5:e juli och leta efter en tjock skåning i fosterställning i en cabana. Då hittar ni nog snart Nalle också.

Vill ni komma på vår cabana-day så maila mig på adressen nedan. Självklart bjuder vi även på mat, dryck och magi i massor! Vi ses!

jens.jadback@nordicbet.com

Om tio flyger jag till Vegas med ComeOn!:s pokerchef kung Petter Viklund. Main Event (med tillhörande klonk, förstås), en svit på Palazzo, skilja amerikaner med kretinism från sina pengar på Venetians cash games, köpgrinda Dolce på Caesars Palaces forumshops, en festnatt eller två, frappanta shower och allmänt stek i Vegassolens 45 gassande grader blir ett kapitel sommar – svårslaget och grandiost. Tio dagar i Vegas har alla förutsättningar att lämna ett avtryck i superlativ och det är rätt ställe för den som både ”super” och ”latar” sig samt för den som önskar vara ”superlat” (tänk vad mycket man kan göra med ett superlativ!). Själv åker jag dit av ingendera anledning. Vegas ska maxas och pumpas ner till dess sista nickel. Guldgåsen står på bordet. Nu är det mitt jobb att slakta den jefeln. Guldgåsen Vegas, vi ses snart…

Det blir min andra entré i WSOP Main Event. Senast var 2006 som en av de yngsta deltagarna någonsin med 21 år och en dryg månad i passet. Vilka av er ädla läsare ska spela Main?

/DÖDARN