Det här blir ingen lista med tips om vad man ska hitta på i Vegas – det finns gott om andra inlägg och bloggar om det. Det här ska handla om hur man tar sig till Vegas.
Jag blev inspirerad av en pokerklubb från Stockholm som har ett bra upplägg för vägen till äventyret, mer om det nedan.

1. Satelliter – det mest uppenbara sättet. Kolla runt på sajterna, det finns alltid gott om satelliter. Kan vara värt att sikta in sig på satelliter som går till mindre $1000- eller $1500-events. Det blir helt enkelt billigare alternativt enklare att satellita sig in ju mindre paketet kostar.

Utsikt från Stratosphere

2. Gör gemensam sak med klubben. Det här läste jag om på facebook. En klubb i Stockholm kör med gemensamt sparande och de siktar på att komma iväg sommaren 2012. Deras mål är att spara 1500 kr var per månad. Det är en ganska stor summa för de flesta av oss så det enklaste är väl att dra ihop ett gäng, sätta sig ner och helt enkelt komma överens om hur mycket man kan lägga undan.

Spara kan ju dock vem som helst göra (nästan), så det fina i kråksången är hur de boostar sin rulle. Tillsammans arrangerar de pokerkvällar och delar på vinsten från kaffeförsäljningen och raken de får in. Det finns tusen möjligheter. Varför inte spela med gemensam rulle? Se bara till att den rullen inte måste vara en del av reskassan… Sätt inga gränser för vad ni kan göra. Är ni ett gäng kan man ju ställa upp som flytthjälp till exempel.
Det viktiga är att man gör det hela tillsammans, det blir mycket lättare då.

Lyckligtvis är kaggen mindre nu…

3. Planera i god tid är väl inte något som direkt ger en pengar men man kan spara en hel del på det. Orkar man göra ett eller två extra byten med flyget på vägen dit så kan man spara tusenlappar. Hotell går också att hitta billigt. Igår såg jag att man kunde bo på Harrah’s mitt på strippen (mitt emot Bellagio) för 120 kr natten. Nu vet jag inte hur standarden på rummen är men insidan av casinot är helt ok i alla fall. Letar man runt kan man hitta en hel del liknande erbjudande.

Nattklubben LAX inne på Luxor

4. Deala med en sajt. Om ni är ett gäng som spelar på hobbynivå kanske ni tillsammans blir ganska värdefulla. Det går alldeles utmärkt att kolla om man kan göra en deal som går ut på att man kan förhandla upp en bonus om pengarna går till en resa eller ett event. Idén är att det då också blir lite marknadsföring för sajten vilket skapar lite extravärde för dem. Skitsamma att ni är hobbylirare, ni är många och tio loggor syns bättre än en – oavsett om den sitter på Johnny Chan.

Vad kostar då en resa till Las Vegas? Allt beror på hur man väljer att bo. Beroende på när man bokar och vilken rutt man väljer så kostar flygbiljetten mellan 7000 och 11000 kr. men som sagt, boendet; kan man tänka sig att bo på sämre hotell, kanske till och med i Downtown så kan man komma undan för $20 natten. Det finns också poker rates som kan dra ner priset på annars lite dyrare hotell. Google is your friend!
Därefter beror allt på vad du hade tänkt spela, hur mycket du tänkt shoppa och hur gott du hade tänkt att äta. Minimum 30 000 skulle jag nog rekommendera att man sparar ihop.

Har ni fler tips?  

jens.jadback@nordicbet.com

Dagens tempo online är häpnansväckande, åtminstone jämfört med för några år sedan då en trebet före flopp betydde minst A-K eller J-J och en fyrbet så gott som alltid minst backades upp av ett par kungakronor. Idag kan folk både tre-, fyr- och fembetta med vilken skit som helst. Om någon höjer pre och någon annan trebetar är det väldigt sällan som någon annan spelare blandar sig i potten. De få gånger detta faktiskt sker sitter vederbörande oftast på någon form av smält stål. Att komma in och kallsyna en trebet pre eller till och med kallfyrbeta utan att ha så mycket som en cent bunden till potten är ett väldigt starkt spel, ett spel som möts av bra mycket mer kredd än en vanlig fyrbet.

Nu kommer jag sannolikt att bemötas med slagord för att jag utbildar och höjer den redan tråkigt höga konkurrensen. Men, denna blogg är å andra sidan till för att öppna ögon och ge perspektiv, såväl på speltekniska aspekter som på pokerrelaterade ämnen.

Vad jag börjat göra då och då är just att kallfyrbeta före floppen. Men, eftersom poker är ett situationsbaserat spel får man givetvis välja sina lägen med omsorg. Exempelvis är det inte särskilt begåvat att göra om någon är på märkbar tilt, eller om bordets tightaste spelare trebetar från tidig position. Ett bra läge enligt min åsikt är om man sitter i stora blinden och knappen höjer. Som bekant krävs sämre starthandskrav ju senare man sitter. Om lilla blinden slår om kan detta lika väl bero på att denne inte tror att knappen har belägg för sin höjning. Att avfyra en kallfyrbet (okej, tekniskt sett är det inte en kallfyrbet eftersom du redan är inne med en big blind, men i praktiken kan vi nog enas om att det faktiskt är det) från stora blinden kommer sannolikt att mötas med välförtjänt respekt. Det är ett relativt ”nytt” spel, åtminstone på lägre bord och har ännu inte hunnit bli exploaterat till den klyschgrad att ingen tror på en när man gör detta spel. Häromdagen spelade jag 1-2 (NL200) på ComeOn!, där spelen är allt annat än tighta och tråkiga, och ovanstående scenario utspelade sig. Knappen höjde till 6 varpå lilla blinden slog om till 22. Från stora blinden slog jag om till 38, det vill säga en ganska liten höjning. Denna lilla höjning gjorde jag av flera anledningar. Först och främst ser en marginell kallfyrbet ut som om jag faktiskt vill lura med någon. För det andra binder jag mig inte till potten om någon skulle få för sig att gå bananas och höja tillbaka. Vad hade jag då? Jo, en 6-7 suit; en faktiskt helt okej hand om jag skulle få syn av en eller båda. Kommer brädan kung- eller esshög får jag ganska direkt info om jag är slagen eller inte, men har samtidigt en fin chans att faktiskt plocka hem potten. Kommer brädan låg så har jag bra chans att fiska in en stege, tvåpar eller triss eller varför inte någon konstig färg varpå det kan bli ganska enkelt att få betalt om någon skulle sätta en på en big slick eller om någon skulle ha råkat träffa någonting bra med.

Du kan även läsa min dagliga ComeOn!-blogg här.

Mina två cent.

/DÖDARN

 Har ni några frågor är ni välkomna att kontakta mig på dodarn@comeon.com

Då var vi klara med turnerandet för den här gången. Det har precis som väntat varit sjukt kul och man har träffat på en massa original och trevliga människor på klubbarna där ute. Sju nya klubbar har vi besökt och fem som vi redan var gamla bekanta med. Det är alltid intressant att se hur klubbarna utvecklas och att det funkar lika bra vart man än kommer.

I Värmland slöt många fler än bara pokerspelarna upp för att se showen vilket gjorde det hela till en oförglömlig kväll. På bilden nedan ser vi ”Hogge” hjälpa David Persson på scen.

I Östergötland fanns det fina klubbar och där var det Daniel Karlsson och Mackan Palm som underhöll.

Det är kul att se att pokern lever och att klubbarna fortfarande drar en hel del folk. Kanske är det mer ett småstadsfenomen där nöjesubudet inte är lika stort?

Ikväll fortsätter PokerAllsvenskan med omgång 4 och det känns som att ett avgörande är nära. Fyra lag från varje grupp går vidare till slutspel och det är strid på kniven. 20 spelare ska dessutom individuellt tävla om bland annat en resa till Las Vegas i sommar. All info finner ni i gruppen ”PokerAllsvenskan” på Facebook eller på hemsidan. 19.00 ikväll (en timmes latereg) med €5+0,5 i inköp.

jens.jadback@nordicbet.com

Ola Lindholm toppar löpsedlarna just nu. Barnprogramledarens urinprov har spår av kokain. ”Doh!”, som Homer Simpson skulle uttryckt det.

Jag har träffat många beroende människor i mina dagar, främst spelberoende. Det är lika jobbigt varje gång. Man ser det maniska, desperata i personens ögon. De kan ljuga om precis vad som helst för att få fortsätta sitt beroende. 

Nu menar jag inte att Ola Lindholm är beroende av kokain, men om man föjer hans försvarstal genom sin försvarsadvokat så kan man absolut tro det. ”Någon har bytt ut hans kiss”, ”Polisen har satt ditt honom för att få pengar av Expressen”, ”Kokainet kan komma från en ögonmedicin från apoteket”, ”Någon har lurat i Ola kokain”. Och. Så. Vidare.

Jag har hört de mest hisnande förklaringar till varför folk vill låna pengar av mig. Och jag vet att ju mer otroliga förklaringarna är, desto djupare har de  antagligen fallit i sitt beroende. De tänjer hela tiden gränserna för vad som kan funka. Vad som kan få dem att leva vidare några timmar, dagar, veckor till.

Passa er därför för att låna ut cash till någon med en konstlad förklaring till varför. Man ska veta att man inte gör den personen en tjänst, när man lånar ut stålar som han kommer att bränna på kamikazespel vid pokerborden inom ett par timmar.

Däremot gräver man deras hål lite djupare. Och låter någon annan lösa det verkligare problemet.

Att Ola Lindholm är oskyldig ser jag som otroligt. Nu gräver han bara en stor grop genom bortförklaringar. Och i efterhand är det lögnerna och inte knarket som är det värsta. Alla kan förlåta ett snedsteg, men inte för många lögner. Plura är ett bra exempel på det.

Det är först när man vågar erkänna sitt problem för sig själv, som man har möjlighet att få hjälp av andra.

”Jag kan lätt sätta mig ner och vinna $50 vid ett pokerbord. Så pass mycket behärskar jag spelet ändå.”

Jag fortsätter med citaten. Hittade det här som någons signatur på ett forum. Jag har för mig att jag har sett det ursprungliga citatet i någon tråd också men det spelar mindre roll. Jag behöver väl knappast säga att killen som skrev det blev hånad sida upp och sida ner efteråt? (Nej, det var inte jag).

Om man spelat poker ett tag så vet man att det inte fungerar så som postaren tror; man kan helt enkelt inte sätta sig ner vid ett pokerbord och räkna med vinst. I det här fallet har någon fullkomligt missförstått skicklighetsaspekten i spelet och hur mycket tur som faktiskt är inblandat på kort sikt. Och visst, just därför blir det lite komiskt när man uttrycker sig som killen ovan. Fortfarande finns det gott om pokerpelare som både över- och undervärderar skicklighetens betydelse i spelet.

Men jag tänkte inte skriva om varians och skicklighet utan om inställningen. Det mindset postaren har. Eller kanske hade. För har vi inte alla någon gång tänkt som honom? När vi vann någon av våra första potter? ”Det här var ju lätt, det här ska jag satsa på!” Har vi inte allihop närt drömmar om en proffskarriär där vi regelbundet glider runt på europatouren och grindar enkla cashgames när vi bustat tills vi till slut en dag får höja bucklan?

Sedan handlar det bara om hur snabbt man kommer till insikt om att skickligheten inte tar ut sin rätt förrän på lite längre sikt. Vissa kommer på det snabbt, för andra tar det lite längre tid. Jag har träffat pokerspelare som spelat i flera år men ändå blir förbannade och tycker att motspelaren spelade dåligt efter en set up (dvs när båda händerna ”spelar sig själv” såtillvida att man inte kan göra mycket annat än att gå all in, exv. Två shortstacks som tittar ner på AA och KK).

Känslan av att själv kunna kontrollera utfallet i ett spel lockar också till spel, och jag tror att det är precis det som har fått nästan en hel generation att åtminstone någon gång prova på att spela poker om pengar.
Detta skapar ett problem. Vi som försöker marknadsföra poker, vare sig det är privat för att morsan inte ska titta snett på en eller i en blogg för att lagstiftarna och socialisterna inte ska titta snett på en, måste balansera argumenten. Samtidigt som vi vill visa på skickligheten och därigenom rättfärdiga vårt intresse och/eller spelande så vill vi också visa att vi kan så pass mycket om spelet att vi inser att skickligheten i en enda hand (ofta) är ganska betydelselös om den spelas av någorlunda erfarna spelare.

Hur är det för er? Stöter ni fortfarande på ogillande blickar när ni säger att ni spelar poker? Hur förklarar ni skicklighetsaspekten?

Fortsättningen på EPT San Remo-serien fortsätter dagligen på min ComeOn!-blogg.

Som jag tidigare nämnt fick San Remo en klumpig start. På flygplatsen i Nice fick jag veta att bussen till San Remo (som bara går en gång om dagen) gått trettio minuter innan. Med tio mil till San Remo var jag inte särskilt sugen på att pynta tvåtusen pistoler för en taxi (jag lägger hellre de pengarna på en fullt rekordelig tshirt). Ett danskt par i 35-40-årsåldern stod bredvid. Vi började snacka lite och de skulle också till San Remo, då han kvalat sig online. Väl framme på hotellet efter flera byten (aldrig kunde jag tro att det var så osmidigt att ta sig till den italienska rivieran) kom jag till rummet. Italien och teknik är ett omaka par och internetet fungerade inte på rummet. Som tröst var hotellpersonalen väldigt ödmjuka och vänliga och även italienarna i allmänhet. Det slog mig fort att jag konstigt nog förstod mestadelen av konversationerna. Däremot var jag handikappad nog att knappt kunna uttrycka mig tillbaka.

Dagen efter, i onsdags, gick jag upp tidigt för att regga mig till Main Eventet. Turneringen var satt att börja klockan 13:00 så jag såg till att vara på kasinot redan 10:30. Men, jag var inte så förutseende som jag hade trott, utan möttes av en lång, ytterst långsam kö. De hade fyra luckor öppna för registrering och varje registrering tog i runda slingor fem minuter. Med drygt hundra personer före tog det ganska exakt två timmar innan jag var reggad och klar. Vid det laget dagdrömde jag om den sköna känslan av att få sitta ner. När jag var så gott som framme vid luckan, med blott ett tiotal personer framför, kom en finnig tysk som trängde sig och ställde sig först i kön. En jämnårig amerikan med mysbyxor och kepsen bakochfram noterade det hela och förvandlades med ens till Hulken. ”Get back!”, ropade han. Tysken struntade i honom. ”We’ve been standing here for two hours. GET THE FUCK BACK!”. Tyskslyngeln blev röd i ansiktet, troligen av skam, men fortsatte att skita i amerikanen. Amerikanen blev argare och argare och upprepade ”GET THE FUCK BACK! GET THE FUUUCK BACK!” som om det vore ett mantra samtidigt som han tog ett steg närmre tysken och stod blott decimeter ifrån hans ansikte. Vakter kom till scenen, förvånansvärt lugna och sansade (ha i åtanke att de är italienare) och skickade tysken längst bak i kön. Amerikanen high five:ade sin polare och skrattade. Ahhh, vilken skön avtiltning. Själv ser jag rött direkt när någon undervärdig människa tar sig rätten att tränga sig före i köer. Deras tid är fan inte mer värd än min eller någon annans heller för den delen. Få saker här i världen får mig att tända till så fort som folk som tränger sig. Livstids halshuggning åt sådant folk!

När väl jag fått min biljett ringlade kön sig längre och svulstigare än två timmar tidigare. Det var en skön form av skadeglädje att passera de intet anande stackarna längst bak i kön. Deras tristess hade bara börjat.

För att få in så mycket folk som möjligt i dag 1a sköts starttiden upp en timme – ett klokt beslut, och jag fördrev tiden med att mentalt ladda med en espresso.

Klockan flämtar och med en minut till start är jag fortfarande den enda spelaren vid mitt bord. Men, efter att ha bott i Italien i nästan ett år borde jag veta bättre. Tid för italienarna är ett böjbart begrepp och turneringen startade först en kvart efter att nedräknaren nått noll. Med sju åtta spelare vid bordet satte dag 1a igång. Med ett bord späckat med italienare i olika åldrar bådar det gott. Nu jävlar!

Som vanligt börjar vi med 30,000 i marker och blindar på 50-100. Tio minuter in får jag 6-6 i stora blinden. Det viks fram till lilla blinden, en jämnårig italienare, som säger 300. För att etablera en aggressiv image och för att enklare kunna veta var jag står slår jag om till 1,000 direkt. Först och främst har jag position, för det andra är chansen stor att jag får potten direkt och för det tredje tänker jag inte ge honom en lätt match om han sitter och slaskar med dåliga överkort såsom Q-8 off-suit eller liknande. Han synar och floppen kommer 3-5-J med två hjärter. Han checkar och jag kontsatsar 1,200. Mesen svarar med att slå om till 3,400. Jag misstänker att han sitter på ett färgdrag. Faktum är att det mesta talar för det. Att han dessutom satt och stirrade mig rakt i ansiktet, ja, han till och med vände sig 90 grader för att stirra ner mig när jag satt och tänke talar inte mindre för att han har ett drag eller är heltom. Å andra sidan är det för tidigt för att ta stora, onödiga risker utifall han är en tight spelare som floppat ett set. Det bästa alternativet vore att slå om till 6,500, men det vore att ta onödiga risker och kasta alldeles för bra pengar efter alldeles för dåliga. Även om han har ett färgdrag är det en slantsingling, eftersom han då har överkort med till mina sexor. Inte heller ser jag någon anledning att syna för att se en saftig turnsatsning där jag inte har en blekaste om min hands värde. Att återhöja flopp kommer inte heller att skrämma honom från ett färgdrag. Jag steker en stund innan jag kastar mina kort, för så jävla lätt ska han inte tro att han ska ta hem potterna i fortsättning genom att gasa sig ur problemet. Det blev en smärre nettoförlust på 2,400. Ingen större skada skedd.

Det blir duell mellan två italienare. Det ligger 1,500 i potten på turn varpå den ena satsar 100 och får syn. På river ligger det 1,700 i potten och han satsar 125 och får syn. Bra spel av någon av dem? Knappast! 7% pott borde vara olagligt att satsa.

Bordet är tokaggro, liksom det var i Köpenhamn. Den enda skillnaden, vilket för övrigt är en rätt viktig skillnad, är att spelarna i Köpenhamn var skitvassa medan dessa inte har en jävla aning om vad de sysslar med.

De lokala dealerna har onekligen inte särskilt bra koll på turneringsregler då det blivit standard vid mitt bord att spelarna straddlar (!). Vanligtvis skulle jag säga till, men inte här. Det är bara bra om potterna trissas upp när värdet är så högt som det är. Det bäddar dessutom för utmärkta squeezelägen. Inte mig emot…

/DÖDARN

Har ni några frågor eller kommentarer får ni gärna kontakta mig på dodarn@comeon.com

Vissa pokerspelare vill man bara ge en tjottablängare rakt mellan lysmaskarna. Det kan finnas många anledningar till det. Överdriven kaxighet, fylla, irriterande trashtalk, långsamhet, otrevliga kommentarer till bordets fiskar, fula glasögon, jobbig dialekt (läs: skånska) och så vidare. Ja, vissa anledningar är bättre än andra…

Eftersom jag är en fredens man (vi män utan muskulösa överarmar brukar kalla oss det), så slåss jag aldrig. I stället vill jag komma åt något som är mer värdefullt än en käke ur led. Deras plånbok. När jag stöter på någon som jag ogillar vid pokerbordet har jag en förmåga att vilja spela varje hand som han/hon är med i. Allt för att krossa idioten. Det brukar sällan funka särskilt bra. Att spela poker i vredesmod är dömt att misslyckas. Det grumlar tankarna. När jag till sist vinner en pott har jag redan förlorat tillräckligt för att ändå backa stort på affären.

Jag brukar känna mig som den gamla grekiska fältherren Pyrrhus, som efter en dyrköpt, blodig seger över romarna i slaget vid Asculum år 279 f.kr utropade:  ”En sådan seger till, och jag är förlorad.”

Känner Obama något liknande idag? Det kostade tio år, två krig, 919 967 döda och 1 188 263 000 000 dollar för att förfölja en enda person. Men nu är Usama Bin Laden död.  

Min pappa och jag är väldigt olika, men samtidigt också väldigt lika. Det lät nästan som en slogan? Skitsamma. Vi kan ha olika åsikter om väldigt mycket men i det sätt vi står på oss är vi väldigt lika. Och vi ogillar i grund och botten samma saker även om farsgubben är lite mer blödig än jag. Han hyser exempelvis inte samma starka ogillande av monopol som jag. Sist han besökte huvudstaden hamnade vi inne på The Cheesecake Factory i hetsig diskussion om statstelevisionens existensberättigande. Vi fick till slut enas om att vara oense…

När jag var sex år flyttade vi till ett nybyggt villaområde. Den typiska medelklassen, formerade i barnfamiljer med 2,6 barn vardera, samlades i raderna av hus i rött tegel. Vissa kom nerifrån och upp och en och annan alkoholiserad mellanchef kom säkerligen uppifrån och ner. Men de flesta var som vi – vanlig fiskpinneätande medelklass.

I detta nya bostadsområde bildades en samfällighetsförening. Det var ju mycket som skulle ordnas med och eftersom alla småbarnsfäder, liksom deras barn skulle komma att göra, hade skolats i svensk folkskola så hade de demokratin i ryggraden. De bodde i ett svenskt samhälle och nu hade de likt nybyggarna skapat ett eget litet samhälle i samhället. Den demokratiska instansen för att fastställa den kollektiva viljan blev alltså samfällighetsföreningen.
Lekplatser och gungställningar skulle målas, buskage och rabatter skulle planteras, parkeringsrutor skulle linjeras och inte minst skulle chefer för de olika projekten utses. Fast de kallades för ”arbetsledare” vill jag minnas. Hur man skulle gå tillväga med allt det här beslutades i samfällighetsföreningen.

Arbetet flöt på. Vi ungar fick fina lekplatser att roa oss på, vackra buskage att gömma oss i och parkeringsplatser vi kunde spela landhockey på. De flesta underkastade sig den kollektiva viljan och utförde de fastslagna arbetsuppgifterna under överinseende av sina grannar. Självfallet var det ju alltid någon medlem i varje arbetslag som aldrig dök upp och småbarnsfäderna muttrade och gav varandra menande blickar över häckarna när smitarens nytvättade Volvo rullade upp längs gatan senare på kvällen.  
Men trots att vissa inte ville inrätta sig i den demokratiska ordningen så var det ändå en idyll. Nästan alla ungar var i samma ålder och bara på min gata hade jag fyra klasskamrater.

En gång i månaden var det möte i samfällighetsföreningen. Min pappa var där och nästan varje gång kom han hem och var förbannad. Alltid var det någon tomte som hade lyckats få igenom något idiotiskt förslag som skulle gynna muppen själv; exempelvis en förlängd tomtgräns eller en ”tjänstedator” för styrelsearbete. Det var på den tiden datorer inte var så vanliga och jävligt dyra. Min pappa stod alltid upp och sade vad han tyckte om de där sakerna. Han var inte ensam, den ensamstående mamman på andra sidan gatan och den stoiske Staffan Nilsson stred för samma saker. Men det hjälpte sällan. Och eftersom de alla tre var fostrade i den svenska skolan, två av dem var till och med lärare själva, så rättade de sig alltid efter de demokratiskt fattade besluten.

Som liten skämdes jag ofta när det hade varit strid i samfällighetsföreningen. Jag förstod inte vad det handlade om såklart men det kändes jobbigt att det hade varit konflikt och att just pappa hade varit inblandad.
 
Jag minns särskilt ett sådant tillfälle. När jag växte upp hade vi inte kabel-tv. Det var ett medvetet val av mina föräldrar eftersom de i princip ansåg att det bara var skitprogram som visades på de kanalerna. Som liten parvel var jag ytterligt bitter över deras val då jag ju ville ha lika många kanaler som mina kamrater.
Ett kabel-tv bolag hade kommit med ett erbjudande till samfällighetsföreningen som gick ut på att om alla hushåll skaffade kabel-tv så skulle man få en billigare månadsavgift. Detta togs upp i samfälligheten och de flesta som redan hade kabel-tv tyckte givetvis att det var ett bra förslag. Farsan, den stoiske Staffan Nilsson och några till deklarerade snabbt att de inte var intresserade och att styrelsen därför direkt kunde tacka nej till erbjudandet. Men så enkelt var det minsann inte, vi bor ju i Sverige och här är det majoriteten som bestämmer. Åt alla. Man röstade igenom att man skulle anta erbjudandet från tv-bolaget och vips tvingade man samtliga att betala för något man kanske inte ville ha.

Farsan var, för att uttrycka mig lite gammaldags – rosenrasande. Han och Staffan Nilsson höll krigsråd över häcken. Ett tag var de inne på att de skulle betala men vägra att låta kanalerna kopplas in. Om det nu ens var möjligt.
Den sjuårige Jens var också rosenrasande. Fast på pappa. Det var väl sjukt bra att ha kabel-tv? Billigare också om jag förstått saken rätt? Dessutom var det ju så jävla jobbigt att det var konflikt igen… Ingenting farsan och hans stridskamrater gjorde hjälpte. Vi fick vår kabel-tv till slut. Sjuårige Jens var överlycklig. Farsan var arg. Eller bitter. Jag vet inte vilket för jag var upptagen med att kolla på ”Låt kameran gå” och ”Tur i kärlek”.

Såhär 20 år senare är jag väldigt stolt över min pappa. Kabel-tv, rabatter och eftersatta lekplatser är kanske inte mycket att bråka om, men principerna det handlade om är otroligt viktiga. Och även om jag och farsan kan ha olika åsikter om mycket idag så har han i alla fall lärt mig att man ska stå upp för det man tror på. Hade jag själv varit 30 år äldre och flyttat till samma område så hade jag slutit upp med farsan, Staffan Nilsson och den ensamstående mamman från andra sidan gatan. Även om jag hade velat ha billigare kabel-tv.

jens.jadback@nordicbet.com

”Most of the money you’ll win at poker comes not from the brilliance of your own play, but from the ineptitude of your opponents.”

/ Lou Krieger

Många pokerspelare (inklusive jag själv) försöker inbilla sig att de vinner pengar för att de är bra på poker. För att deras intellekt och spelförståelse svävar på en helt annan nivå än vanliga dödliga. Få yrkeskategorier överskattar sin egen förmåga så ofta och så mycket. Det är väl i princip bara politiker som lyckas bjuda upp till kamp i denna, mindre smickrande, tävling. De som sitter i riksdagen gör ju inte det för att de är speciellt bra, utan för att andra är sämre, eller framför allt inte vill ställa upp…  

Dybban eller Jan Björklund? 

Lou Krieger sätter verkligen huvudet på spiken med detta citat. De flesta vinner på poker för att de är mindre dåliga. Personligen ser jag mig ofta som en hyena, någon slags asätare, som livnär mig på döda pengar. Highstakesproffsen är snarare iögonfallande leoparder som springer ifatt snabba antiloper. Men riktigt vackra leoparder finns det inte många av ute på savannen. 

”You call, it’s gonna be all over Baby…”

 Scotty Nguyen, 1998

Det som gör detta citatet så skönt är naturligtvis Scotty själv med solglasögonen, frillan och allt bling-bling men också att det är den avgörande handen i 1998 WSOP Main Event. Kevin McBride som gör synen och åker ut erkänner efteråt att han synade pga att han blev provocerad av kommentaren.

http://www.youtube.com/watch?v=KgUsn-HM7HI

Orden kommer inte förrän efter 3.13 i videon men se gärna hela för att få rätt känsla. Titta noga och njut av den vita måsvinge-skjortan som är uppknäppt ner till naveln med guldsmycken dinglande. Kolla sedan in när han ställer sig upp, lyfter ölflaskan och samtidigt som cigarettröken kommer ur munnen väser orden som inte bara blivit klassiska utan också gav honom världsmästartiteln “You call, it’s gonna be all over Baby…”