“Good Poker Is Hard Work. Great Poker Is Courage.” – Gammalt pokerordspråk

Hur ofta har man inte suttit i ett parti, helst live, i en pott som svällt sig stor nog för att rättfärdiga nageltuggeri. Action på varje gata har lett åsnan ner till floden (river) där du likt den glupska krokodil du är gör en sista andhämtning och avfyrar en sista kula i hopp om att undgå bli dödad. Din motspelare vrider märkbart irriterat på sig och muttrar saker som kanske förblir bäst ohörda. Att syna eller att inte syna. That. Is. The. Question. Vad än du har sitter din motspelare fast i en huvudbry och inga analyser i världen tycks lösa problemet åt honom. Till slut viker han/hon sin hand följt av en av de o så klassiska varianterna: ”Jag vet att jag har dig slagen.” eller ”Jag vet att du är tom.” för att direkt efter mucka sin hand.

En plåtburk till bredden fylld med urin utstrålar mer intellekt än denna paradox. Om man vet (!) att ens motspelare är tom borde synen vara det enklaste i världen. Även om man själv är tom, kanske så tom som det går att bli, är det inte svårare än att höja tillbaka.

Många viker under press och vågar inte spela ut sina händer. De blir passiva och vill hålla nere potterna. Variation och fluktuationer är för dem ofrånkomliga skrämselmoment. Sådana spelare kommer alltid att rulla stenblock uppför kullar. För dem kommer vägen mot fetare pokerplånböcker att vara ett evigt Sisyfosarbete. Visst är det lätt att hejda sig i rörelsen när man ibland stannar upp och inser hur mycket det faktiskt kostar för en syn, även om synen är marginell. Men, poker belönar inte feghet. Poker belönar den orädde tänkaren.

/DÖDARN

(Internetuppkopplingen i Sam Remo tillåter mig dessvärre inte att ladda upp någon bild.)

Den här veckan räknar vi ned listan från tisdag till fredag och ämnet är ”Sköna pokercitat” (påkommet av Dybban). Jag funderade länge innan jag kom på vilket jag ville sätta på fjärdeplats. Många pokercitat är ganska klyschiga men jag fann det nedan intressant. Samtidigt som jag ser Jack Binion som en girig casinoägare i det här citatet så ger han ändå inte uttryck för något vilken amerikan som helst inte skulle skriva under på. Och jag håller med om det han säger i sak, men samtidigt är det något som ger en dålig eftersmak… Det är kort sagt värt att funderas på och därför valde jag just det här:  

“Jag har ofta funderat på hur mycket jag skulle kunna betala för en god milkshake om jag var riktigt sugen på en. Folk betalar hundra dollar för en flaska vin – det är det aldrig värt för mig. Men jag skulle aldrig säga att det är idiotiskt eller fel att spendera så mycket pengar på vin om det nu är vad du vill göra. Så om en kille vill satsa tjugo eller trettiotusen dollar vid ett pokerbord så är det upp till honom.” – Jack Binion

För er som inte vet vem Jack Binion är så är det mannen som anordnade det första World Series of Poker 1970. Ända fram till 2005 då Joe Hachem vann WSOP Main Event så spelades finalbordet på Binion’s Horseshoe i Down Town Las Vegas. Casinot startades av Jacks pappa, Benny Binion, och är ett av Down Towns populäraste casino när det kommer till poker. Det finns också ett grymt steak house på Binion’s, väl värt ett besök.

Johnny Moss och Jack Binion

Citatet då? Ja, folk borde väl få göra precis vad de vill med sina pengar. Det är ett återkommande argument bland pokerspelare som vill försvara sitt levebröd. Eller för VIP Managers som också vill försvara sitt levebröd för den delen. Men jag tror att det är summan som får mig att reagera; tjugo eller trettiotusen dollar är en summa väldigt få har råd att förlora. Jack Binion verkar vara så blasé eller girig, alternativt både ock, att han rättfärdigar summan före spelet i sig på något sätt.
Tål att funderas på som sagt. Var drar man gränsen innan man frågar någon om de har problem?

jens.jadback@nordicbet.com

Vi har åkt sicksack över landet några gånger under de senaste veckorna och jag vet inte hur många gånger vi har kört Vättern runt i vår lilla buss. Det är kul att bara titta ut genom fönstret, att se hur landskapet förändras. Men människorna förändras också. Det finns stora kulturskillnader i vårt vackra land och jag upphör aldrig att förvånas över hur starka vissa subkulturer faktiskt är.

I helgen passerade vi genom de värmländska skogarna. Ca två mil utanför Karlstad stannade vi till på en rastplats; ni vet en sådan där helt vanlig med en Shell-mack och eventuellt en liten kiosk. På denna plats, i närheten av ingenting alls, fanns ett tjugotal raggarbilar och närmare hundra kids i varierande grad av berusning. Självklart fanns det också ett större antal poliskonstaplar som ville upprätthålla ordningen. Det spelades musik på högsta volym och en hel del bilar var värda både ett och två extra ögonkast. Andra var kanske inte så fina men ändå uppseendeväckande…

Eftersom platsen inte direkt skrek ”matro” åt oss trettioplussare så körde vi vidare. Fem kilometer senare svänger vi av vid en liknande rastplats – denna gång med en McDonka också. Det som förvånade mig var att det var minst lika många ungdomar med raggarbilar på denna plats. Lika många poliser också för den delen. Vi körde på, mil efter mil, och möttes av samma syn på varenda rastplats. Vi tog oss en bra bit in i Västergötland innan det började bli glesare mellan skrikande ungdomar och glänsande amerikanare.
Raggarna samlade sig kring sitt gemensamma intresse under påskhelgen. De kollade varandras bilar och längs vägarna stod många vrålåk med öppnade motorhuvar för inspektion av likasinnade. Man måste beundra det.

Jag kan känna likadant för pokern som subkultur. Pokerklubbarna har blivit lika vanliga som raggarklubbarna. Att spela poker och lägga pengar på det som ett intresse är ofta billigare än att lägga pengar på en jänkare. På den här turnén kommer vi att ha träffat över tusen pokerspelare, var och en helt olik den andre men ändå med samma intresse. Olika subkulturer i bakgrunden, allt ifrån tatuerade raggare till Östermalmsbrats med backslick. Men man kan samlas kring ett gemensamt intresse utan att vara highstakes, utan paraplydrinkar och utan pretentioner. Det är den pokern jag gillar och som är trevligast.
Tyvärr kommer vi likt raggarna att få leva med att farbror Blå håller ett extra vakande öga över oss under en lång tid framöver…

Nästa vecka blir det Borås och efter det ett djupdyk i den skånska myllan. Kontrasterna kommer att vara slående men samtidigt är det också det man jagar på något sätt. Jag ser fram emot att träffa alla galna, intelligenta, tomtiga och sköna pokerspelare på en och samma gång.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag har just avslutat en “Full Irish Breakfast på mitt hotell, det vackra gamla Waterloo House i Dublin. Jag sov hyfsat i natt även om rumsgrannen snarkade så det dånade i hela hotellet…

Det är strålande förmiddagssol och jag skall snart ta en promenad de 500 meterna till Burlington Hotell där Irish Open 2011, dag 1A skall börja kl.14.00 idag. Buy-in är €3,200+ €300 och det är en stor förändring i år genom att startstackarna har höjts från 10.000 till 20.000 chips. Större utrymme för att spela poker med andra ord.

Denna turneringen är väldigt speciell för mig eftersom det var min första liveturnering när jag spelade här förra året. Jag hade just fyllt 20 år och precis skrivit kontrakt som första kvinnliga Team PKR Pro. Nästan hela PKR följde mig på livebloggen och jag satt flera timmar under dag 3 på tv-bordet. Många frågade om jag inte var nervös men jag hade fullt upp med att hålla ordning på och stapla markerna. Efter riktigt flyt under ett par timmar byggde jag in mig själv så jag nästan inte kom åt att titta på korten…

En extra krydda i år är att 50 spelare som vunnit på PKR får dela på en del av vinsten, så de kommer självklart att hålla lite extra koll på hur det går. Skall göra allt för att toppa min placering som 29:a (av 729) från förra året. Här är en länk: http://www.paddypowerpoker.com/irish-poker-open/live

Jag återkommer och berättar lite inside news från turneringen.

Fyra år gammal lärde jag mig en läxa för livet. Jag tror många inom pokerbranschen borde behöva gå igenom samma skitiga historia.

Mellan de gula radhusen fanns en lekpark. Dit brukade kvarterets ungar gå och ta för sig av livets goda, som på den tiden bestod av att klättra, gunga, gräva, sälja sand i plastmuggar samt diverse lekar. Denna dag lekte vi en av mina favoriter, ”burken”. Det var en fantastisk känsla att hinna först till burken och skrika:
– Dunk för klabbet 1, 2, 3!
Det innebar att man räddade alla som blivit brända. Och jag älskade att vara hjälte.

Då, var ”burken” mitt substitut för poker. Det fick adrenalinet att pumpa, blodet rusa, och på samma sätt kände man en inre tillfredställelse efter lyckat uppdrag. Då fick man inte pengar i belöning, utan något ännu bättre – polarnas respekt och vördnad.

Hur som helst hade barnen från de gula radhusen lekt hela eftermiddagen. Vi var säkerligen inne på sjunde omgången ”burken”. Ingen fick någonsin nog. Jag låg gömd på mitt favoritställe bland ormbunkarna när jag återigen blev påmind av att magen bubblade. Jag hade varit bajsnödig ett bra tag nu, men ideligen tryckt tillbaka de mänskliga behoven. Nu började jag dock närma mig en punkt som liknande panik. Men nej, jag vägrade ge upp. Ingen 4-åring vill gå på toa när det är som roligast. Jag skulle banne mig skrika ”Dunk för hela klabbet 1,2,3!” tredje rundan på raken. Jag skulle rädda söta Jenny fri ännu en gång.

Tiden går dock oerhört långsamt när man är akut skitnödig. Så, till sist, efter vad som kändes som en evighet såg jag läget. ”Letaren” hade kommit ur position och det fanns ingen tid att spilla, det var dags för handling. Som skjuten ur en kanon flög jag upp från ormbunkarna mot mitt mål, 40-50 meter bort. Efter bara några steg kände jag hur magen brummade i otakt. Tiotalet meter senare började ett gäddhuvud titta ut där bak. Det gick inte att hålla emot längre. Med bara sekunder kvar till ännu en heroisk frigivning brakade det loss. Kalsongerna blev med ens tyngre.

Jag fick aldrig skrika de bevingade orden. Jag räddade aldrig Jenny fri tredje raka. Och jag fick knappast någon respekt hos polarna. I stället vandrade jag bedrövad hem med byxorna fyllda av skit. Allt på grund av att jag inte klarade av att sluta i tid. Att jag inte kunde se ett steg längre. För det var ju så roligt…

Många pokerspelare och pokerföretag har begått samma misstag. De har inte sett ett steg längre, lyssnat på magen, tänkt på vad som kan hända i framtiden.

Fick jag ge ett råd till pokerspelare idag så är det att våga sluta när det är som roligast. Gå och ta en dump, placera pengarna smart. Om ni gör det kanske ni missar lite av det roliga en stund. Men sen kan ni ju faktiskt komma tillbaka och leka. Utan onödig vikt i kalsongerna. Eller en gul rulle.

Och det bästa av allt, mamma slipper torka upp efter er…

Redan när jag började spela online, sommaren 2003, drog skandinaverna ner värdet vid borden. Gratispengarna stavades amerikaner och britter. Många fler nationaliteter fanns det egentligen inte. Någon enstaka holländare, nån fransman, men resten av den nya subkulturen tillhörde vikingarna, teslörparna och landet skräpmat.

Länge har skandinaver dominerat onlinepokern och har fått tiotusentals av spelare att känna en klump av obehag växa i maggropen närhelst en pott utan nötter växt ur sina proportioner. Amerikanerna må stå för den absoluta världseliten, men skandivaner, ja, svenska spelare för att vara exakt, är de som vinner mest i världen på nätpoker (eller förlorar minst). Slynglar som knappt lämnat moppemustaschen bakom sig ägandes nätgrinden med sina galna, överaggressiva och orädda spelstilar.

Amerikanerna toppade länge listan som det land som förlorade mest på poker per år och spelande capita. Näst på listan kom britterna, som åtminstone kan skylla på en osund pubkultur, för hur bra står man sig tre pints öl i blodet mot en knivskarp skitungeanalytiker? Många minns vi väl de gamla guldhelgerna då blåste in pengaregn från Storbritannien.

Men, om än vi dominerat onlinepoker sedan dess babystadie tror jag att pokersverige gör fel i att tro sig sitta trygg på den tronen. Få saker vara för evigt och det har redan dykt upp aspirerande konkurrenter till titeln. Det pratas ofta om hur bra det vore för pokern om länder som Kina kunde ta sig in och börja spela lagligt. En kinesisk pokerboom menar många skulle innebära vinstorgier utan dess like för västvärlden. Jag tror att det skulle bli tvärtom. Precis tvärtom.

Ryssland har börjat att ta sig an pokerscenen, såväl online som live. Och fiskarna tycks lysa med sin frånvaro, åtminstone sett i jämförelse till den spelarkaliber landet levererat överlag. Ryska spelare tycks ta pokern på det blodigaste av allvar och har varken gjort sig kända för att slöspela eller gambla. Förstås finns det undantag överallt, men håller vi oss till den breda massan så är situationen en helt annan. Ryssarna är ett smart och analytiskt folk. Som en dominerande schackstat är steget till pokern inte särskilt långt. Det är allmänkänt att skickliga schackspelare har lätt för att prestera väl i poker. I länder som Ryssland, där samhällsstatus och rikedom i stor mån är likställd med direkt livskvalitet, är pokern ett sätt att ta sig från ett ryskt svenssonliv till att bli en erkänd och välrespekterad medborgare. Det är en väg ut från betongidyllen och därför nyttjas de få fribiljetter som ges.

Samma sak spår jag gälla för Kina. Om än de må börja i uppförsbacke då Skandinavien ligger många år före i pokerutvecklingen, är det sannolikt bara en tidsfråga innan de kommer ikapp och går om – med råge.

Kineserna är ett smart folk även de; ett handelsfolk från en forna diktaturstat där, liksom i Ryssland, alla vägar till rikedomar och ett gott liv är värda hårt arbete och mycket tid. Färgade av sin långa historiska utveckling är den kinesiska disciplinen en av de saker som kommer att vinna dem halva loppet per automatik. Det skulle inte förvåna mig om de började lära ut pokerns fundamentala delar för småbarn, liksom exempelvis femåringar tränas inför framtida elitgymnastikkarriärer. Pokern kommer troligt inte att vara ett undantag. Det är min gissning att även kinesiska pokerläger och pokerskolor kommer att upprättas för att skapa en armé av livsfarliga spelare. Liksom ryssarna kommer de knappast att spela för det goda nöjets skull, utan för att öppna en dörr till ett liv med framtidsutsikter och ett badkar i guld, fyllt med guld.

/DÖDARN

Ni kan även följa mina eskapader dagligen på min ComeOn!-blogg. Om det är nåt ni undrar eller om ni har några allmänna kommentarer som inte gäller det aktuella blogginlägget får ni gärna maila mig på dodarn@comeon.com.

Oj vad det händer mycket i pokervärlden nu! Man skulle ju vilja komma med en knivskarp analys men det är inte mycket som går att säga. Kommer Stars att få böta hiskeliga tre miljarder dollar? Vem vet? Kommer de att kunna betala den summan? Vissa säger ja och andra säger nej. Jag har ingen aning. Det känns som att vad man än skirver så blir det bara spekulationer.
Jag nöjer mig med att spekulera i hur det går i första matchen i PokerAllsvenskan ikväll. Tills dess ger jag mig också på att spekulera lite med ett gammalt inlägg. Funderar fortfarande lite på det jag skrivit om nedan och jag ångrar faktiskt att jag inte frågade Doyle om det på middagen i somras…

En tidig vårmorgon i London begav jag mig iväg för att intervjua Barry Greenstein. Det var på något stekigt hotell och jag vet inte riktigt varför jag skulle intervjua honom då han inte hade uträttat några stordåd på senare tid.
Som ni vet är Barry helyllekillen alla dagar i veckan. Han ger bort delar av sina vinster till välgörenhet, han är lugn och sansad, framstår som ett verkligt geni vid pokerborden. Eller, han ser ut som ett geni i alla fall.

Eftersom Barry inte hade hittat på något annat än att sitta och spela i olika invitational-turrar i tv det senaste året gjorde jag lite efterforskningar. Jag hade nyligen börjar nysta lite i the Big Game som spelas med rekordstora insatser på Bellagio med Doyle Brunson i spetsen. Det fanns folk som påstod att det förekom ganska grov collusion vid bordet, dvs att vissa spelare samarbetade mot andra för att enklare kunna sno deras pengar.
Det ryktades att Doyle var hjärnan bakom allt detta och att hans modus operandi var att bjuda in duktiga spelare, snacka ihop sig, och sedan bjuda in ett gäng fiskar. Ibland förekom även stejkning av de duktiga spelarna (dvs att han betalade deras inköp). Kort sagt; för att bättra på sina redan goda odds samarbetade man alltså. Fiskarna skulle vara bland andra Gus Hansen, Guy Laliberte och några till.

Barry Grinch… förlåt, Greenstein, var en frekvent deltagare i The Big Game. Han är en duktig pokerspelare och dessutom tjenis med Doyle.

Det intressanta med det här är att Barry minsann inte grindat sig upp till The Big Game. Helt plötsligt satt han bara där en dag, tjenis med Doyle och allt. Mer eller mindre veckan innan satt han och spelade midstakes i Los Angeles.

Nu var jag alltså på väg till Barrys hotell i en svart londontaxi. Jag funderade på allt det här. Eftersom det snackades så mycket hade det kanske varit kul att höra Barrys version.
Taxin kom fram till hotellet och jag hoppade ur. Någon sorts agent mötte mig vid ingången och jag blev inledd till en pytteliten men vacker matsal. Där var helt tomt förutom en servitör som stod i givakt med en bricka och en linneservett över armen. Mycket engelskt, så jag var ju tvungen att beställa en kopp te med en liten citronskiva i. Fungerande frukost också eftersom Barry ville träffas ohemult tidigt.
Agenten, som tydligen stod utanför dörren med öronen på helspänn, stack in huvudet och meddelade servitören i korta ordalag att allt skulle sättas upp på deras nota.

Jag satt där och sippade på mitt te. Servitören stod återigen i givakt vid bardisken. Det var dödstyst. Det enda som hördes var de knarrande golvbrädorna när agenten då och då lade över vikten på andra benet. Nästan lite spöklikt.
Barry var försenad. Varför vet jag inte. Jag stirrade ner servitören sålänge. Han tittade inte på mig så det var inget större nöje. Taket var i alla fall vackert.

Till slut hörde jag hasande steg över de knarrande golvplankorna ute i korridoren. Ovanpå det ett klapprande ljud – antagligen agenten som blivit till sig i trasorna över något. Dörren glider upp och in moonwalkar Barry Greenstein – framlänges. Han är lika lugn och samlad som han ser ut på tv. Han hälsar för att sedan snabbt vända blicken mot servitören. Han beställer en cola som ställs fram på bordet med blixtens hastighet.

Vi börjar intervjun. Först lite kalla fakta om allt möjligt. Civilstånd, inspelade pengar, favorithand, värsta bad beat – det vanliga dravlet helt enkelt. Sedan kommer vi in på The Big Game. Barry är lugn och sansad och slänger in lite fraser om välgörenhet där han kan. ”Ja, poker är verkligen det pefekta spelet.” ”Mm.” ”Ja.” ”Mm.” ”Ok.” svarar jag på allt. Pennan bränner i handen. Jag hintar lite om det jag verkligen vill prata om. Barry tar kurvorna enkelt och vi landar  alltid i välgörenhetsspåret. Fan också, han är för smart för mig.

Det blir till slut dags att ta tjuren vid hornen. Jag frågar honom rakt ut; ”hur kan det komma sig att du ena dagen spelar midstakes i LA för att direkt hoppa till det högsta cashgamet i världen?”
”Tja, jag kände att jag hade edge” började Barry. ”Jag hade rulle för det och jag kände att det var dags”. Hej och fucking hå. Det är inget litet kliv han tar. En big blind i The Big Game är typ 10 inköp på hans vanliga nivåer. Jag påpekar detta och hans redan mörka syn blir helt svart. ”Det är väl för fan inget kostigt med det?!” snäser han, märkbart irriterad.

Jag funderar på om jag bör fortsätta. Vad hade Janne Josefsson gjort? Han hade gått på som en ångvält. Jag bestämmer mig för samma taktik. Nu var jag iofs bara en obetydlig frilansreporter för en i världssammanhang obetydlig tidning. Men vad fanken, går det åt helvete så har jag ändå vad jag behöver; civilstånd, favorithand och värsta bad beat. Det brukar räcka för en sida ungefär.

”Men har du hört ryktena om att det förekommer collusion i The Big Game?” försöker jag. Nu är Barry riktigt förbannad. Jag måste erkänna att jag var lite skakis. Hans sponsorer kanske inte skulle låta mig intervjua fler av sina spelare efter det här. Barry härjar på, jag minns faktiskt inte exakt vad han sa men han var i alla fall väldigt upprörd. Jag undrade då varför han blev så förbannad. Han fortsatte att dodga kulorna. Han avslutade intervjun fort som fan också och trampade ut så att det smällde i golvplankorna.

Jag fick aldrig någon klarhet i om det faktiskt förekommer collusion i The Big Game. Inte heller om Barry Greenstein var/är inblandad. Inte Doyle heller. Men det var tydligen ett känsligt ämne.

jens.jadback@nordicbet.com

”The land of the free and home of the brave. The land of opportunities.”

När jag för drygt fem år sedan var bosatt i Chicago hamnde jag ofta i diskussioner med jänkarna. Oftast handlade det om Georg Bush, dödsstraff och liknande. Innan jag åkte dit för att plugga kände jag mig på något sätt trygg med USA som vårt stora världsamvete. Det tog inte lång tid på plats för att den tryggheten hade förvandlats till ren skräck.

Det många inte vet är att jänkarna, hårt uttryckt, är lika hjärntvättade som vilken dikaturbefolkning som helst. Att det fanns ett så brett stöd för dödsstraff kom till exempel som en chock. Och att en majoritet faktiskt tyckte att George Bush var en kul kille, fick mig att slå huvudet i väggen om och om igen.

– Om 20 år kommer ni skratta åt människor som tycker att dödsstraff är rätt, sa jag till en av de mest rabiata anhängarna av elchocker rakt in i loben.

Han glodde på mig som om jag var dum i huvudet, och rapade något om tand för en tand.

I dag frös FBI konton för Full Tilt, Pokerstars och Absolute Poker. Elva toppchefer togs om hand misstänkta för brott mot den amerikanska spellagstiftningen, bedrägier och pengatvätt. Läs lite mer bakgrund här. Pokerbolagen har på alla sätt försökt slingra sig förbi amerikas lagstiftning när det gäller nätpoker. Nu gick det inte längre. Ännu ett hårt slag mot nätpokern i USA.

The land of opportunities, knappast. Vem som helst kan få ha ett par avsågade hagelgevär i byrålådan, men gud förbjude om någon får för sig att spela nätpoker. DET kan tydligen vara skadligt.  

Frågan är nu vad det här kommer att få för betydelse för oss européer? Kommer SÄPO få nya direktiv? USA har haft ihjäl ungefär 1100 personer med hjälp av dödsstraff sen 1976. Och de verkar vilja fortsätta på den vägen. ”The land of the free”  börjar allt mer kännas som ett fängelse…

Här följer en serie från EPT:n i Berlin. Detta är del 1. De kommande tre kan ni läsa här på min ComeOn!-blogg de kommande dagarna.  Mycket nöje!

Av en tillfällighet såg jag via det världsomspännande intranätet att den välrenommerade pokerskribenten Erik ”Valterego” Rosengren befann sig på Arlanda och skulle på samma Berlin-flight som jag. Att döda flygplatstid i gott sällskap känns som en gjuten vinnare. Han bjöd på en fika och vi snackade hela spektrumet himmel och jord, och så lite poker förstås. Erik är en av de personer jag känner med såväl störst bredd och (!) djup inom pokersverige.

Planet blev försenat och jag bjöd igen på fikan. Väl framme tog vi en taxi till en av Berlins absoluta stoltheter; Ritz-Carlton. Få hotell har jag bott på som hållt samma nivå av klass och service som detta, och då är jag en van förstaklasstrotter. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på dyra hotell och sviter genom åren, säkerligen en alltför stor bråkdel av mina totala vinster. Men vad fan, pengar är till för att användas. Jag högaktar ComeOn för deras utmärkta smak och jag har svårt att tro att det finns något i närheten så givmilt och genuint bolag i branschen.

En godafton Berlin-middag med Erik och en liter strupguld, aka Caiprinhas, och veckans första intryck hade lagt ribban högt.

Det blev en tidig sorti och jag föredrar minst nio tio timmars sömn inför min speldag. Jag flög direkt från Stockholm efter en sjövild helg med ComeOn-gänget. Fotosessioner (som ni kommer att få se frukten av senare), rockgalan Bandit Rock Awards och allämn, obligatorisk Stockholmsgrind präglade helgen, till skillnad från sömn och nykterhet. En sjujävlars helg helt enkelt och i sällskap gott nog åt en furste. Så ja, sömn var ett prioriterat ämne för att maximera mina chanser att göra ett bra jobb. Jag gick tillbaka till mitt rum, kollade på någon blödig film och åt ett minibar-Snickers för femtio spänn. High end living. Det är sjukt vilken vrickad syn på kronor och ören man får i dyra miljöer. Vad som hade fått en att hånskratta hemma känns efter några timmars anpassande som världens mest naturliga sak i utomlandsetern. En liter vatten, 110 kronor. En ostburgare 220 kronor. Detta präglar även ens syn på hur högt live-cash gamen är. Minimuminköp 500 euro. Fine, det är 25 hamburgare. Turnhöjning: fyra hamburgare (= 100 euro). Men, you gotta love it! Det gör jag.

Efter att ha sovit likt en manlig version av Törnrosa (Törnronny?) i den som vanligt wunderschöna hotellsängen var jag redo att ta mig an Berlins största utmaning: EPT:n.

På plats på Der Spielbank hämtade jag ut min biljett timmen före start. För att maxa mitt medvetande rullade jag över gatan och toppade upp energinnivån med en dubbel espresso och tjöta lite i telefon med en kompis och fick mig en ransonering peptalk.

Minuterna före start tog jag min plats och hängde Dolcen på stolsryggen. Där satt jag, högfärden personifierad, stolt uppbärandes en ComeOn!-logga på bröstet och en ”Team Swe ComeOn!”-logga på ärmen när en kasinofloorman kom fram till mig och berättade att all form av sponsring och spelreklam är förbjudet enligt tysk lag, att inte ens arrangörernas egna spelare fick bära några loggor. WTF, att tilta mig före start är ett slag under magen, vet de inte det? Jag funderade på att dra ett långskott och säga att ComeOn! är en pokernyhetssida, men hejdade mig i smashen orolig över att det skulle kunna bringa problem senare i turneringen. Tänk om jag gick långt och det skulle uppdagas att ComeOn! inte alls är en nyhetssajt, i sådant fall fanns risken att bli diskvalificerad, vilket vore årstilt utan dess like.

Nåväl, den tyska ordningsmakten hade talat och det var bara att ställa sig i ledet och lyda. Stickersen åkte av, men åkte på och stoltserade med sin närvaro under varje live cash game-sittning istället. ”Team Swe” väcker respekt, framförallt bland firrarna.

Turneringsledaren Thomas Kremser höll nåt oplanerat tal och direkt efter delar första handen och resan mot miljonerna började. Bordet verkade ganska orutinerat, med undantag för spelaren till mitt höger, en svensk medelålders man som tydligen är en rutinerad räv i så väl turneringar som välrespekterad omaha-spelare. I övrigt kändes det som att folket inte hade stenkoll på vad de sysslade med. Ganska tidigt får jag 8-9 hjärter och synar en 250-höjning pre i mittenposition. Blindarna är 50-100 och vi har som vanligt en startstack på 30,000. Spelaren i stora blinden synar också. Floppen kommer 4-7-10 med två hjärter. Bättre flopp än så kan jag knappast be om. Jag har hellre ett starkt drag som jag spelar hårt än ett överpar eller liknande. Missar jag mitt drag är handen lätt att komma undan från, medan ett överpar eller set är svårspelat när väl ett skrämselkort träffar brädan på turn eller river. Preflophöjaren, en ung norrman med samma tandmellanrum som Tore Skogman leder ut floppen för 700. Eftersom han kan sitta med vilken skit som helst och eftersom jag faktiskt har närmare 60% chans att träffa antingen stegen eller färgen är höjningen solklar. Jag slår om till 1,750. Stora blinden viker och norrmannen synar utan någon som helst betänketid. Okej, fine, han har någon form av kvalitetshand. Det är så uppenbart som det kan bli. Turn kommer en blank femma och norrmannen checkar. Jag bestämmer mig för att checka bakom av flera anledningar. För det första vet jag att en turnsatsning kommer att få syn oavsett. För det andra vill jag hålla nere potten om ifall jag skulle vara uppe mot ett högre färgdrag. Det vore en dyr historia att bli turnsynad, träffa färgen för att sedan tvingas syna ner en pottsatsning på river, alternativt checkhöjas när färgen träffar. Mardrömslägena kan göra listan lång. Gemensamt är att de alla skulle döda mitt momentumbyggande något å det grövsta. River kommer en blank sjua och jag finner mig själv med en dassig niahög. Det finns förstås inte en chans i helvetet att min hand på något vis skulle råka vara den bästa. Å andra sidan är jag säker på att jag aldrig skulle komma undan med en bluff, såvida jag inte översatsar potten å det grövsta, vilket dock skulle innebära en alltför stor och onödig risk. Varför kasta bra pengar efter dåliga? Vi checkar båda och han viker upp Q-Q, en hand som vore svår att mota bort från potten. Jag är mycket nöjd med hur jag spelade potten. Jag maximerade mina potentiella vinster samtidigt som jag minimerade mina förluster. Visst skulle jag möjligtvis kunna skjuta en kula på såväl turn och river, men jag är rätt säker på att han hade synat båda, om än motvilligt. Eftersom det bara var några händer in i spelet hade jag heller ingen aning om hans spelstil, hur synbenägen han är eller hans allmäna approach till spelet.

Jag tappade 2,000 i handen, men har 28,000 kvar. Ingen skada skedd.

/DÖDARN

Det är inte långt kvar till Svenska Pokerförbundets årsmöte. Det låter flådigt, men årsmöten är sällan det. Särskilt inte detta.

Många har åsikter om detta förbund, de flesta är negativa. Men få (läs:ingen) har lust att göra något för att faktiskt få det att blomstra som under dess storhetsdagar. Då hade vi en visionär vid rodret som brann för pokern och skrapade ihop miljoner till förbundskassan. Hans namn, Ken Lennaard.

”Kengate” blev inte bara slutet på Kens ordförandeskap, det blev också början på en lång nedförsbacke för förbundet. Den nedförsbacken har ännu inte nått lägsta punkten. Kanske kan  årsmötet få vindarna att vända?

Vad som krävs då är en ledning som har ambitioner och visioner. Personer som är villiga att offra tid utan att få något tillbaka. Människor som brinner för pokern i Sverige och samtidigt är prestigelösa och omtyckta.

Det krävs glasnost och perestrojka, gammal hederlig rysk omdaning och öppehet. Kommunikationen med omvärlden måste bli bättre. Det innebär bland annat en hemsida som uppdateras regelbundet. Men vem i pokersverige ska stå med kastvindarna i ansiktet som stolt kapten i skutan? Vem ska damma ur de tomma skattkistorna och få fart på skiten?

Turken borde ha varit en perfekt person på platsen som ordförande. Men det känns inte som han har tillräckligt med tid för att ro i land det här. Mitt givna val är Mattias ”Pokerstar” Andersson, Fagbet-generalen. Aldrig har jag träffat någon med fler idéer, ett så genuint intresse för pokern och en så prestigelös personlighet. Dessutom är han helt fristående utan dold agenda.

Han är en öppen och trevlig människa, och samtidigt så skruvad att han aldrig känns tråkig. Jag tror han skulle kunna skapa lite hype kring förbundet. Jag skulle med glädje bli medlem om Mattias blev ordförande, för då vet jag att min avgift skulle användas på rätt sätt. Och om jag går med har ju medlemsantalet faktiskt redan ökat med 50 procent eller nåt. Det är ju en väldigt bra början…

Vem vill ni se som ordförande? Norinder, Hatten, Brandborn, Don Rollo, Jadbäck, Olofsson eller Thorson? Eller har jag möjligtvis skrivit den här texten helt i onödan? Gör förbundet bäst i att lägga sig på rygg och självdö?