Dag 1 har jag delat upp i tre delar, eftersom den annars skulle bli alldeles för lång för att läsa. Del två och tre kan ni läsa här. Här kommer även dag två och tre att publiceras.
Dag 1a är igång. I valet mellan att spela dag a eller b ges inte särskilt mycket huvudbry. I min mening är det optimalt att spela dag a så att en välförtjänt vilodag kan åtnjutas när man går vidare. Tro mig, det är en stor fördel att spela dag 2 som utvilad kontra att ha spelat tolv timmar dagen innan.
Spelet satte igång klockan ett och inte en käft kände jag till vid mitt bord. Spontant bådar sådant gott, men å andra sidan lärde jag mig en läxa efter EPT:n i Köpenhamn där bordet, trots alla nya nyllen, bjöd på bra mycket mer motstånd än okända spelare sig borde.
Med 30,000 i startstack och 50-100 i blinds drog spelet igång. Ju mer jag tänker på det, desto mer tilltalar mig taktiken att bygga stack i början än att spela nit-tight. Är det inte bättre att åka ut inom de första sex timmarna och faktiskt ha gett markerna en grov chans att föröka sig likt kaninungar snarare än att sitta och tråktighta sig igenom dag 1 för att kanske öka sin stack med 30-50%. Att söla och fega sig igenom dag 1 känns mindre och mindre logiskt ju mer jag tänker på det. Nej tack! Att bygga stack innebär att man får extraliv och dessa extraliv är betydligt mycket mer värda längre in i turneringen än de är under dag 1.
Jag slaskade på rätt bra och var inne och vevade i säkert 30-40% av potterna. Folk är överlag inte lika benägna att slaska marker under de första blindsperioderna utan hushåller sina stackar som om deras liv hängde på det. Ett kardinalfel i mina ögon.
Efter tjugo minuter eller får jag K-10 off i sen position. En spelare från mittenposition höjer till 250. Jag synar och så gör även knappen. Floppen kommer 10-10-A med två spader. Se där ja! Nu ska det byggas, sa Byggare Bob! Preflophöjaren satsar 550 och jag väljer att bara syna av flera anledningar. Först och främst sitter det en spelare efter mig som jag förstås vill lura ner i markerdödens avgrund. Kanske han till och med kan få fnatt där han sitter i sin fina position. Har han ett färgdrag kommer han inte att vara intresserad av att investera om han ser en kontsatsning följt av en höjning. Jag lockar hellre med ett billigare dragkort än att sjasa bort honom direkt. Genom att höja får jag för övrigt bara med farliga händer och risken är att jag trasslar in mina fötter till ett outredbart nystan. Skulle han syna och ett spader turnar är det ingen katastrof eftersom potten ännu är liten och jag billigt kan dra till min kåk (om han nu faktiskt skulle råka ha fiskat in sin färg). Knappen viker och turn kommer 5(r). Preflophöjaren checkar och jag börjar känna att min tia är för stark för att få betalt. Å andra sidan tänker jag heller inte sitta och ge gratischanser för honom att fiska in konstiga tvåouts eller träffa stegen med K-Q, K-J eller Q-J. Jag skickar ut 1,050. Han steker en stund och synar sedan. Min första tanke är att han sitter på ett starkt ess som han check-synar för värde och för att hålla potten nere så gott som det går. River kommer en blank och han checkar igen. Jag satsar 2,250. Han tänker länge och rösterna i mitt huvud börjar sjunga hejarramsor i hopp om en slasksyn med A-K eller A-Q. En tia köper jag inte, den hade han antingen checkhöjt turn eller lett ut turn eller river med. Minuterna går och han sträcker sig efter markerna. Yessss… Men, vadfalls? Den jäveln sular efter en höjning. Konfunderad över läget är min enda förhoppning att det inte blir för dyrt. Han höjer till 6,500, det vill säga 4,250 till för syn. Har han en hand eller levlar han mig? Tror han att jag är tom eller att jag värdesatsar med ett ess som han försöker tvinga ut ur potten? Har han tian ändå? Pocketess tror jag definitivt inte att han har, inte heller A-10, för de händerna hade han inte ha checkat turn med, eftersom han vet om att jag är en lös spelare som gladligen hade synat turn med ett starkt färgdrag eller en tia. Skulle jag träffa färgen eller om jag skulle råka ha en tia skulle han kunna ta bra mycket mer betalt på river om han så bara halvpottsatsar turn. Ekvationen går inte ihop hur mycket jag än tänker. Oavsett vad han har så spelar han handen totalt irrationellt, det får jag ge honom kredd för. Min erfarenhet säger mig däremot att ju mer ologisk ett spel är, desto större är sannolikheten att det ligger en hund begraven. Det är detta som skiljer de starka från de svaga, att starka spelare medvetet kan spela irrationellt och ’konstigt’. Det ligger 12,850 i potten och det kostar mig 4,250 att syna, vilket gör synen ganska enkel. Först och främst finns chansen att han muppar sig med någon form av levling, att han tror att jag är tom, att jag har blott ett ess eller ett missat drag. Sådana typer av spel är inte alls ovanliga och sett till min range och de odds som en rivercheckhöjning ger honom är det ett lönsamt spel ur hans perspektiv. För det andra kan han sitta med en tia, och så vida han inte kåkat (eller har en kungkicker för splitt) så har jag honom slagen. Däremot känns denna linje mindre sannolik, eftersom jag är rätt säker på att han även hade checkhöjt turn eller lett ut turn eller river med en tia. Med en rivercheckhöjning riskerar han dessutom att bli höjd tillbaka, vilket skulle sätta honom rejält i klistret med en okåkad tia. Jag synar och han viker upp 5-5 för turnad kåk. Jag ångrar på intet vis hur jag spelade handen utan är tvärtom glad att jag lyckades komma undan så pass billigt. Det var snarare ett av de klassiska självspelande lägena. Potten blev 17,100.
Trots en aning skadeskjuten var det, tjugo minuter senare, bataljdags igen. Bordet gav ett vekt intryck och det känns inte som om de riktigt har full koll på vad de pysslar med. Samma kille som i föregående pott höjer till 250. Jag synar med A-10 off. Floppen kommer A-4-8 med två hjärter. Han satsar 550 och jag synar. Inget konstigt. Turn kommer 6(h). Han skjuter 1,050 och jag synar igen. Är han tom kommer han att utnyttja hjärtret ofta för att skrämma bort mig från ett ess. Överlag tycker jag om att göra lösa och demonstrativa syner för att understryka för bordet att jag inte är lätt att få ur potterna när jag väl involverat mig. På så vis bygger jag momentum och kontrollerar lättare mina motspelare eftersom de blir mindre bluffbenägna. Det är ett billigt sätt att komma undan lindrigt i framtida potter. Situationer som annars vore väldigt kniviga blir lättare att bena ut med detta momentumsmoment. River kommer 5(k). Han satsar 2,000 och jag börjar tänka. Vad fan ska han ha? Någon supersolid hand är jag säker på att han inte har. Det är en av de lägena där jag inte kan motivera varför, jag bara vet. Nu är det min tur att sätta press. Jag höjer till 6,400. Han himlar med ögonen och börjar tänka, lutandes huvudet i sin hand. Länge tänker han och minuterna går. Ju mer säker jag blir på att han ska vika, desto mer förvånad blev jag när han faktiskt skickade in mellanskillnaden. Denna hand utspelade sig i mångt om mycket exakt likadant som vår förra dust, fast tvärtom. Eftersom han själv spelat en stark hand liknande måste han förstå logiken jag försöker representera. Slutligen synar han – med A-K. Det var en usel syn i mina ögon och jag vet inte riktigt hur han motiverade den. Men, fortsätt sådär, cowboy, så ska vi se vem som drar det längsta strået i slutändan. Nemesis tar hem potten på 16,650.
Det har inte gått en trekvart och jag har tappat från 30,000 till 11,000. Snyggt jobbat… Å andra sidan ångrar jag inte mina spel. Eftersom jag aldrig i mitt liv tänker acceptera att åka ut inom de första tre timmarna med en sådan långsam struktur och så djupa stacks bestämmer jag mig för att totalt växla tempo. De kommer ändå inte att ge mig kredd för någonting när jag väl går in i en pott så jag kan lika gärna jobba på att bygga upp en solid image och grinda mig tillbaka.
Det är tredje blindperioden och jag har knappt spelat en hand sedan min andra tunga förlust. Blindarna är nu 100-200. Med 7-8 i klöver synar jag UT+1:s 575-höjning. Vi är ensamma om att se floppen komma 6-7-10 regnbåge. Jag checkhöjer hans 725 till 1,725 och han synar innan han ens hunnit blinka. Turn kommer 9(h) (det ligger nu två hjärter på brädan). Jag checkar i syfte att checkhöja honom igen, ett ytterst förnedrande och momentumbringande spel, men han checkar bakom. River kommer lekens värsta kort, 10(h). Bordet är nu både parat och med tre hjärter ute. Jag checkar med syfte att check-syna hans eventuella riversatsning. Han checkar bakom och jag vet att min hand står. Jag visar och han muckar. Potten blev 4,650, ett välkomnat tillskott till en arm stackare. Ju mer jag analyserar situationen, desto mer osäker blir jag på huruvida en rivervärdesatsning kombinerat med blockbet vore på sin plats. Höjer han är viket enkelt. Å andra sidan är det en bluffvänlig bräda.
Det slog mig fort hur övertighta vissa av spelarna är. Somliga blinds var det enklaste i världen att stjäla varv efter varv efter varv. När väl de trebetar, varannan fullmåne, kommer man lindrigt undan och de får inte en dinar betalt för sitt stål. Spelare som bibehåller denna tighta approach en hel turnering igenom kan omöjligen gå långt. Man. Måste. Låta. Markerna. Göra. Jobbet! Det finns till och med en tes som lyder att majoriteten turneringsspelare aldrig någonsin kommer att kunna gå långt eftersom de spelar med en, enligt optimal turneringsstrategi, matematiskt ofördelaktigt teknik som aldrig kan betala sig. De är döda pengar helt enkelt.
Följetongen fortsätter.
/DÖDARN
Så varför är då NM så mycket större och så mycket bättre än SM? För det är ju faktiskt bara att erkänna utan omsvep – NM är bättre än SM på alla punkter. 
