Vaknade i morse med lite huvudvärk. Jag visste att det var något jag skulle göra, men vad? Gick in i köket. Såg resterna av gårdagskvällen. Fina kompisar, rödvin, störda avsnitt av idol och en halvt uppsatt bokhylla. Men vad var det jag skulle göra? Eh, just det. Hälsokontroll på företagshälsan. Helvete.

Skippa frukosten, borsta bort det röda från tänderna, göra 50 mjölksyrearmhävningar och in i duschen för att åtminstone se ut som en ren och fin människa. Vi pokerspelare är, förutom ett gäng fotomodeller och Patrik Antonius, inte några unikum när det gäller fysik. Jag är inget undantag, speciellt med en rödvinsfylla i bakhuvudet. Därför var förhoppningarna inte speciellt högt ställda för denna genomgång av min kroppsliga vigör. Jag var inställd på att skämmas, som när man var liten och satt i kvartssamtal med läraren. Det var alltid samma visa. Skämmas skulle man.

En timma senare kom jag ut från företagshälsan med ett dumt flin över läpparna. Jag lurade dem igen. Alla mina värden var perfekta. Det var grönt ljus hela vägen. BMI, blodvärde, blodtryck, kolesterolvärde, hörsel, syn, allt. Jag hade till och med växt en centimeter och är nu 1,83 i strumplästen. Jag visste inte ens att man kunde växa i min ålder?

Så vad har jag lärt mig av detta? Jo, att jag kan fortsätta leva som jag gör så klart. Det ÄR nyttigt att spela poker. Nu behöver jag inte ens ha dåligt samvete längre för att jag sitter vid ett pokerbord istället för att kräkas bakom en sten under en löprunda i skogen. Det är ju uppenbart tekniskt bevisat. Jag gör inte mycket annat än spelar poker och jag är tydligen ett levande praktexemplar till människa. Jag är i samma form som vilken 18-åring som helst.

Så, nu vet ni vad ni ska göra gubbar och gummor. Ta ett glas rött i bland och fortsätt se floppar. Då kommer ni få leva ett långt och lyckligt liv.

Nu ska det bli en ordentlig reseguide här! En reseguide till klippan i havet, även känt som Malta. Som bekant går ju SM av stapeln där nästa vecka igen och det kan vara bra för resenärerna att känna till lite om ön som ju inte bara är skådeplats för SM utan också hemvist för många spelbolag.

Malta ligger ca 93 km söder om Sicilien och ca 325 km norr om Libyens kust. Malta är det befolkningstätaste landet i Europa med över 1200 invånare per kvadratkilometer. Malta består även av den mindre ön Gozo.
Det finns två officiella språk; maltesiska där 70% av språket stammar från arabiska samtidigit som det är starkt influerat av italienska. Även Engelska är ett oficiellt språk och förutom spelbolag hyser ön också en hel del språkreseklasser. Man klarar sig hyggligt bra på bara italienska också.

Boende
Min rekommendation är tveklöst Le Meridien i S:t Juliens. Jag har provat andra hotell men återkommer alltid till gamla goda Le Meridien.

Standarden är god, restaurangerna bra, spafaciliteterna utmärkta och rummen klockrena. Vad mer behöver man? En takpool kanske, men det har de ju så klart. Faktum är att Le Meridien är så bra att Lisa tar med sig sin mormor till SM bara för att hon ska få glida runt på spa i en vecka.
Fast nu ska jag inte överdriva hotellets förträfflighet här. Jag har bott på både bättre och sämre hotell. Le Meridien är bra för att vara Malta. Det är viktigt att komma ihåg det. Malta är lite som England.; fint på ytan men med något krackelerad fasad (och det menar jag bokstavligt).

Maten
Ett bra tips är restaurangen Zest som ligger på St Georges Road 12 (ett stenkast från Le Meridien). Maten är en slags fusion mellan öst och väst.

Priserna är resonabla och vinlistan är helt ok. Maten rekommenderas för den som vill testa något nytt men ändå köra med säkra kort. Påminner lite om Tao i Las Vegas nu när jag tänker efter.
Vill man ha dyr och fin mat finns det också på S:t Georges Road. Allt ifrån fiskrestauranger till steakhouses.

Ska man vidare ut så är det bara Paceville som gäller – en nattklubbsgata vid medelhavet av standardformat helt enkelt.

Spel
Det finns ganska gott om mindre casinon på ön. Portomaso, Dragonara och Casino Di Venezia är några exempel. Se dock upp för cashgamet då raken är 5% men cappad på €100 eller €150. Rena rånet med andra ord!
Småturneringar går hela tiden och det är lätt att hitta info på nätet om var/när/hur när det gäller poker.

Fler tips lär väl komma nästföljande veckor!

Visited 24 states (10.6%)

Jag kollade lite hur mycket jag resande som jag får tacka pokern för. Jag spelar ju som ni vet nästan bara satelliter till livetävlingar runt om i världen. 24 länder har det tydligen blivit genom åren, och då har jag säkert missat något land. Jag har bara tagit med länder enligt min definition ”bidragit till det lokala näringslivet”, dvs varit utanför flygplatsen och bott på hotell eller ätit middag eller så… annars hade mellanlandningar i Polen eller Nederländerna fått räknas med också. 

Efter Poker-SM på Malta så blir det resor till Gibraltar och Mellanamerika, men jag ser nu att jag har varit alldeles för lite i Asien och aldrig i Afrika eller Sydamerika. Det får bli nästa mål! Jag är tacksam till min hobby och mitt yrke som fått mig att se världen!

Lider pokerspelarna i Stockholm av mer rövsvett än andra? Frågan kom helt oväntat upp på tapeten efter helgens besök i den kungliga hufvudstaden.

Jag ugglar mest på Cosmopol i Göteborg så när jag i dagarna besökte Stockholm tog jag mig givetvis till kasinot för att vidga mina vyer en aning. Det måste vara minst ett år sedan jag satte min fot där senast, i ”Dilbaland”. Jag har aldrig varit på Cosmopol i Stockholm utan att se henne, och hon var så klart där denna gången med. Även om jag varken pratat, eller spelat, med Dilba känns hon nu som en trygg punkt på kasinot där jag inte känner en kotte. Ibland räcker ett bekant ansikte.

Jag satte mig ner på ett 50/50 kr bord och började studera spelare. Min första tanke var ”här vill jag leva och dö”. Där kunde man tjäna stålar.

– Om jag tiltar, alla ska tilta! sa en kille samtidigt som han proklamerade att han skulle höja tillbaka varje gång hans antagonist tvärs över bordet höjde innan flopp.

Och han höll sitt ord. Det var en fröjd att skåda. Efter en timma hade jag spelat ihop inköpet till EMOP i Barcelona som jag snart ska åka ner till.

Det är rätt intressant att jämföra statens olika kasino. Man kan tycka att reglerna borde vara de samma för alla, men så är inte fallet. I Stockholm får man till exempel bara köpa in för 100 big blinds, medan man i Göteborg kan starta med 200 big blinds. Personligen tycker jag 200 bb är mycket bättre. Även restaurang- och barutbudet är det skillnad på. I Stockholm är det gratis kaffe, i Göteborg finns Sveriges goaste räkmackor. Vad som är viktigast är som smaken på baken.

När jag under en paus i baren tittade ut över spelarhavet blev jag av min kompis upplyst av att många spelare hade lagt en tidning på sin stol som de sedan satt på. Detta påfund har jag aldrig sett någon annanstans. Jag blev så nyfiken på varför de gjorde på detta vis att jag frågade min bänkgranne, som var en av dem som nyttjade en tidning.

– Det blir så varmt annars.

Anledningen till denna trend är alltså att Stockholmarna svettas för mycket där nere. Eller är stolarna på Cosmopol i Stockholm varmare än på övriga ställen i världen? Den jag satt på kändes fullt normalvarm i alla fall. Ju längre kvällen led, ju mer fascinerad blev jag av detta fenomen. Det gnagde så i huvudet att jag inte kunde koncentrera mig på pokern längre. Kan det verkligen vara bästa sättet att förhindra rövsvett, att sitta på en tidning? Det är ju i alla fall snällt mot stolen, och mot de som ska sitta där efteråt. Vem sa att stockholmare inte är vänliga och hjälpsamma?

Jag tror bestämt att jag måste komma tillbaka. Så länge stockholmarna bjuder på marker, så kan jag stå för tidningarna…

Den ständigt aktuella ”riggen”, dvs att vissa konton skulle ha en fördel i utfallet av kort gentemot andra, diskuteras alltid. Givetvis är det skrock och vidskepelse och lika självklart för riggteoretikerna är det att jag som sajtanställd kommer att säga just det. Men vi ska ta och titta lite på argumenten för och mot ”riggen”.

De generella argumenten för riggen är att sajterna vill öka sin rake genom att antingen skapa ”actionpotter”, dvs att flera spelare får bra kort, för att skapa stora potter där rejken blir högre. En annan teori (som visserligen inte utesluter den första) är att man låter dåliga spelare vinna för att de ska hinna omsätta sina pengar fler gånger och därmed skapa mer rake.

Maxrake
Nu ska vi försöka se på det här sakligt. Jag börjar med de lite mer vaga argumenten som bara blir riktigt starka om man applicerar de på lite högre nivåer. Den största delen av rejken brukar komma från mid stakes eller där det spelas så pass högt att maxraken (€3 eller $3 på de flesta sajter) oftast uppnås samtidigt som det är tillräckligt lågt för att pengarna ska hinna omsättas mest. 
Maxraken uppnås generellt sett i potter på över $/€60 vilket således är väldigt ofta och det finns alltså ingen anledning att försöka skapa potter som är större än så.

Nätverk
De flesta sajter ingår i nätverk. Inom dessa nätverk konkurrerar sajterna med varandra och nätverksleverantören ”hyr ut” mjukvaran. Sajterna själva har alltså ingen kontroll över slumpgeneratorer eller mjukvaran som sådan. Men nätverket vill väl också maximera raken? Visst vill de det och det vill den enskilda sajten också. Dock vill man ju öka sina egna intäkter och därför vill man i princip ha vinnande spelare på sin sajt. Jag vill ju att pengarna ska komma in till Jenspoker så att de omsätts där. Det bästa är dessutom om spelarna på nätverkskonkurrenten Olapoker förlorar pengarna till mina spelare eftersom jag då får ett pengaflöde på min sajt som finansieras av andras kunder.
Skulle spelarna på Olapoker ha en fördel gentemot mina spelare på Jenspoker så skulle jag upptäcka det ganska fort eftersom pengarna hade försvunnit från min sajt och med dem omsättningen. Jag skulle förmodligen reagerat ganska kraftigt på det.

Men det kanske är en mix? Lika många konton på varje sajt är riggade? Då ser jag inte riktigt poängen med det. För att det inte skulle upptäckas av sajterna som vinner/förlorar på det så skulle det ju vara ett helt jämnt flöde vilket det ju också blir om slumpgeneratorn fungerar som den ska.

Straffavgifter
Många nätverk finner nu att det finns en obalans i spelarbasen. Det finns för många duktiga spelare som dränerar fisken alldeles för fort. Detta minskar omsättningen. Åtgärden man har vidtagit är att bestraffa sajter som har för många vinnande spelare med ”böter”. Oftast är de sajter med stor andel vinnande spelare rakebacksajter som endast riktat in sig på att dra in spelare från andra sajter inom nätverket – något som resulterat i en sorts kannibalism. De sajter som drar in fisken får lägga stora summor på konventionell marknadsföring för att få in småspelarna medan de slukas på nolltid av hajarna från rakebackskinsen.

Om nätverken hade riggat sajterna så hade ju obalansen varit förklarad genom det. Varför skulle de då vidta dessa åtgärder? Hade det inte varit bra mycket enklare att bara slå av riggen eller åtminstone vända på den så att fiskarna blev hajar och hajarna fiskar?

Det är helt enkelt inte särskilt logiskt att tro på riggen. Men visst, jag har också hamrat på tangentbordet och skrikit ”det är så jääävla riggat!!!” i ren frustration. Men som sagt; om man tänker till lite så är det ganska osannolikt. Eller?

Om knappt två veckor beger jag mig av för ett fjortondagarspass i London där både WSOPE och EPT London ska betas av. Innan dess tänkte jag, redan i morgon faktiskt, bege mig till en liten lokal på närkeslätten där 50 personer samlas för en mindre turnering på en helt annan inköpsnivå än de turneringar jag bevakar. Där är det summor som är mer skräddarsydda för min småbarnsfarseplånbok, och mina utgifter för dagen blir i värsta fall inte större än en skaplig utekväll.

Trots att det är en hobbyturnering mitt ute i ingenting – och nu snackar vi så mycket ingenting det kan bli i mellansverige – är personmixen total. Det kommer folk från ett otal landskap, med en åldersspridning på 19 till 50+, och med erfarenheter som varierar från att det här är det dyraste de spelat  till spelare som inte är ett dugg nervösa över att sätta sig med random Full Tilt pro vid ett bord på European Poker Tour.De lockas av den sociala aspekten, medan pokern mest är en positiv bieffekt.

Det är lärare,studenter, heltidsspelare, glasmästare, datanissar och tågpersonal. You name it.

Kärnan i poker för mig är inte flashiga kasinolokaler och höga inköp. Eller skumma lokaler och skrynkliga hundralappar. Det är människorna man möter, oavsett nivån på spelet.Någon frågade mig om jag inte tycker det är tråkigt att åka runt och TITTA när folk spelar poker. Nej, är svaret. Visst kan det bli långdraget ibland om det hamnar i ett dödläge där det händer väldigt lite, men i allmänhet tycker jag att det är ett spännande spel att följa, och framför allt är det fascinerande människor att möta. Allt från inkastade stjärnor från andra världar som bara är levande affischpelare, till anonyma supertalanger, till överskattade namn från en svunnen tid, till amatören som har sitt livs största äventyr. Det är en fantastisk dramaturgi i livepoker, och den byggs inte av regelverket och spelets struktur i första hand, utan av personmixen. Det gäller oavsett om du går in på den lokala klubben, ett statligt kasino eller en internationell storturnering.

Jag kan tycka att det är småkul att spela nätpoker för utmaningens skull, men för mig kommer livepokern alltid stå för glädjebiten i spelet. Just därför kan jag bjuda på att det är jag som är fisken vid de flesta bord jag gästar när jag spelar själv.

Valterego brukar intervjua mer eller mindre kända personligheter i pokersverige. Senast var det duktiga Mats Gavatin. När jag läser pokerintervjuer i allmänhet vaknar alltid det journalistiska i mig. Jag vill också.

Just nu har jag en lista på personer jag gärna skulle vilja träffa över en kanna öl eller tre koppar kaffe. Personer som jag tycker verkar spännande.

5. Chris Björin. Trots att han är med överallt, så tycker jag inte att det har gjorts något riktigt bra porträtt på Sveriges gudfader av poker. Jag har hört mycket om honom. Men vem är han egentligen? Hur blev han så jäkla bra? Och hur hanterar han alla snorungar?

4. Jens Jadbäck. Eh, näe. Jag skojar bara, eventuellt är ironisk. Det finns ingen fyra…

3. Ken Lennáard. Den här killen kan man tycka vad man vill om. Men jag slår vad om att det skulle bli en förbaskat spännande intervju. Nu skulle han få svara på varför han tycker det är kul när tjockisar slår sig och varför han alltid hamnar i kläm på något vis? Sen skulle det bli extremt mycket pokersnack med. Roligt pokersnack.

2. Lapproffe. Denna mystiska skäggman lever i en grotta i skogen. Och på något sätt har han förskaffat sig pokersveriges vassaste penna. En del säger att han är galen, andra att han är ett geni som trycker på helt rätt knappar.  Vad man än tycker/tror så rör han upp känslor. Tänk er ett ”hemmahos-reportage” i den där grottan. Det vore guld värt.

1. Isildur1. Självklart är Isildur varje pokerintresserad journalists drömintervju. Den skulle garanterat få plats i varenda pokertidning som finns runt om i världen. Även om han inte står på topp just nu, så är hypen runt honom fortfarande enorm.

Kanske har ni några förslag på personer som skulle få plats på listan?

Varje år i SM-tider så diskuteras det om inköpsnivån i de Svenska Mästerskapen. Vissa tycker det är för dyrt, vissa för billigt. Som det är nu så kostar SM drygt 10.000 kr att spela, och lägger man till flyg och boende så lär man hamna strax under 20.000 kr. Det är en rejäl summa pengar, men jag tror att den är optimal ändå.

De som röstar för ett lägre belopp gör det med motiveringen att det skulle koma mer spelare då. Jag håller delvis med, men mina motargument är två: Dels så blir flyg- och hotellkostnaderna för stora i förhållande till insatserna i tävlingen om det är någon tusenlapp eller två i startavgift, dels så krävs det av ”prestigeändamål” i alla fall en prispool som uppgår runt miljonen för att det ska bli massmedialt intresse.  20.000 kr kan faktiskt alla vinnande pokerspelare lägga undan under året (annars är de inte vinnande). Eller vinna ihop på Paf under sista kvalveckan som nu kommer.

Argumentet för ett mycket högre belopp, säg 50.000 i avgift (i klass med EPT) är att det krävs för våra superproffs ska vara intresserade. Mitt motargument är att då kommer vi såklart ha en stjärna som vinnare, i och med att det kommer bli ett fullproffs-startfält på 25 spelare utan glada amatörer.

Jag tycker att Svenska Pokerförbundet lagt inköpet på helt rätt nivå. Vad tycker du?  

”Poker är en gentlemannasport.” skrev Dybban i en blogg härom dagen. ”Kanske sant för 10-15 år sedan, men inte nu längre. Jag skyller på internetkidsen ;)”, svarade en läsare i en kommentar. Jag tycker att han är ute och cyklar, även om det nu var en smiley bakom inlägget. Jag har under mitt arbete på Poker.se sett en hel del liveturneringar, på väldigt olika nivåer på klubbar och kasinon.

I mina ögon står internetgenerationen i allmänhet – finns givetvis undantag även här – för ett gott uppförande och en bra inställning till sitt eget och andras spel. Good sportsmanship helt enkelt. De tar både vinster och förluster på ett professionellt sätt, och hamnar sällan i dispyter med andra spelare. Några av de här killarna (de är ju oftast det), är lika goda representanter för svensk turneringspoker som gentlemännen Dan Glimne och Chris Björin.

När vi ändå är inne på våra nestorer: Även bland det äldre gardet, säg 40- och 50-plussarna, ser jag sällan någon form av dåligt uppförande.

I de fall någon gnäller på hur andra spelar, eller hånar någon efter att dragit ut denne, eller slowrollar, eller något annat som i mina ögon är helt onödigt vid ett pokerbord, handlar det faktiskt om folk i min egen ålder, give or take some. Jag är 36 för den som undrar.

Avfärda inte Internetgenerationen som unga och osnutna. De kan både spela och uppföra sig.

Slötittade på ”Debatt” idag där Björklunds förslag att låta föräldrar till stökiga barn sitta med i klassrummet diskuterades. Med i studion fanns rektorn för en gymnasieskola i Hammarkullen där 97% av eleverna hade annan kulturell/etnisk bakgrund och vips så handlade debatten om att invandrade föräldrar inte skulle kunna ta till sig poängerna om att delta och påverka i sina barns skola.

Det är alltså så här pajasartad vår svenska valrörelse är. Pajasförslag som det inte ens går att debattera eftersom media aldrig är opartisk och debattörerna inte ens vet vad det är de argumenterar för eller emot. Som om inte Björklund och batikrektorn från Hammarkullen var tomtiga nog så fanns Ann Söderlund, denna totalskruvade och i alla sammanhang malplacerade människa, med och framförde sin åsikt.

Nu kräver jag inte att alla partier ska ha avskaffande av spelmonopolet som prio ett i sina partiprogram, jag kräver inte ens att det ska vara en valfråga. Jag förstår att de flesta inte bryr sig om spelmonopolet. Jag förstår också varför de inte bryr sig. Folk ser inte de grundläggande problemen i vårt land. I jämförelse med andra länder har vi det bra så varför skulle man ändra på något så fundamentalt som statlig kontroll? Nu påstår jag inte heller att spelmonopol är ett grundläggande problem i vårt samhälle. Det är, liksom mycket annat, bara en av knutarna på statens åttasvansade oxpiska som varje månad sliter våra arma ryggar.

Skillnaderna bland de etablerade partierna är för små. Ett par procents skatt hit eller dit. Max någon tusenlapp extra för några enstaka barnfamiljer eller ett par hundringar mer eller mindre för pensionärerna. Det spelar i princip ingen roll för majoriteten av befolkningen.

Tyvärr har det nu gått så långt för min del att jag tänker rösta bara för att hindra de största idioterna från att komma in. Jag måste alltså lägga min röst på etablerade idioter för att minska eller helst hindra nazister från att få någon makt.

Jag tycker inte att det känns bra alls…