Jag var kanske lite drastisk när jag igår ville hänga statsekreteraren Roger Remme Solberg på norska Kulturdepartementet (KD) högt. Han försvarar norska regeringens tilltag och säger till Verdens Gang (VG) att alla andra länder i världen får ändra sina kassasystem för att de skall passa norska kunder. Vad säger man?

Trond Kåre Hagen och hans fru Karin var på semester i Nice då restaurangen de åt middag på inte kunde ta betalt med deras kort. Trond fick då gå in på det intilliggande casinot och hämta ut pengar i en bankomat.
– Är det inte dit norska myndigheter försöker hindra oss att gå? undrar han retoriskt.

Roger Remme Solberg fortsätter att glänsa i VG:
– Vi kände till att det här skulle drabba semestrande norrmän men det viktigaste för oss var att hindra spel på nätet. Sådana spel är starkt överrepresenterade bland spelmissbrukare.

Grattis Roger. Jag kan också meddela att cigaretter och snus som förbrukningsvaror är starkt överrepresenterade bland nikotinister, för att inte tala om att en alkoholist konsumerar mer alkohol än den genomsnittlige brukaren. Vad ska du göra åt det hade du tänkt? Att förbjuda användandet av kreditkort som betalningsmedel på alla ställen i hela världen som tillhandahåller sådana varor känns ju ganska rimligt med tanke på den generella ståndpunkten hos den norska regeringen.

Men det handlar ju givetvis inte om att skydda spelmissbrukare genom att förbjuda en hel befolkning att använda sina pengar till annat än spel. Det handlar om att skydda det statliga monopolet med näbbar och klor. Tro mig, hade den ärliga intentionen varit att skydda spelmissbrukare så hade jag köpt hela resonemanget utan omsvep.
Men folk är rädda. Människor är rädda för allt möjligt. Min oroliga mor ringde igår och tyckte att det var obehagligt att jag hade krävt offentlig lynchning av Solberg. Ja, det var kanske lite omoget gjort av mig men jag undrade vad hon var rädd för. ”Man vet aldrig vilka knäppskallar som kan ta en sådan uppmaning på allvar” blev svaret.  Det värsta som kan hända är att Solberg faktiskt blir lynchad eller att den norska underrättelsetjänsten kidnappar mig och håller mig fången i en källare i Stavanger medan jag tvingas avinstallera alla pokerklienter. Båda fallen visar symtom för något helt annat än det som i så fall satte igång händelseförloppet. (Att jag sedan inte tror att någon tar mig på fullt allvar av olika anledningar, är en annan femma).

Varför bryr jag mig då? Jag bor ju inte i Norge så deras betalningsproblem är inte mina. Jag hade inte brytt mig heller om det inte vore så att den svenska regeringen funderar på att införa liknande lagstiftning. Och som jag skrev i föregående inlägg; det är inte förhindrandet av pokerspel som då är katastrofen – det är det överförmynderi och rätten till våra privata medel som staten tar sig som är  skrämmande.

Ikväll hade jag tänkt vara pokerfri men det är dags för Beat the Staff kl 19.15. €50 till den som slår ut mig. Bring it on!

En kantig sten i varje hand. Ljudet av när de knackas mot varandra är värre än naglar mot en griffeltavla. Hundra män stenar en kvinna. De kallar det heder. De kallar det guds vilja. De kan dra åt helvete.

Jag såg en film i dag, ”Soraya M.”. Det var det mest gripande jag sett, så jag är tvungen att skriva av mig. Filmen är baserad på en sann historia om en kvinna som blir orättvist anklagad för otrohet i 80-talets Iran. Det slutar med att hon blir stenad till döds.

Berättelsen ger mig fortfarande gåshud, kalla kårar och röda ögon. Än i dag stenas kvinnor för otrohet. Tanken får det att vända i magen på mig. Scenen när stenarna flög var värre än alla actionscener jag sett ihop. Skrämmande på riktigt. Verklighet som suger tag i hjärtat.

Förutom handlingen så var fotot i världsklass. Så vackert i det svarta.

Trots att jag älskade filmen så blir jag lite rädd över vad den kan få för konsekvenser. Människor tenderar att tro att detta är islam. Att det är så här det går till. Men detta är ju bara ytterligheternas islam, fanatikernas islam. Det finns lika många galna kristna i världen, som sysslar med liknande grejer, men inte tror vi att det är ”kristendom” för det.

Det är precis som med de flesta filmer som handlar om poker. Då gestaltas ytterligheterna. Galna gamblers, skrämmande svartklubbar i dunkla källare, skjutvapen, rädsla, spelberoende och sjuka tells. Det är inte så konstigt att vissa får en skev bild av poker om de bara utgår från vad de sett på film.

Men vad vore en pokerfilm med en massa grå grinders? Tittarsiffrorna skulle nog inte skjuta i höjden direkt.

Det har ofta pratats om att man borde invadera Norge och sedan ge upp direkt efter krigsförklaringen för att bli annekterade och ta del av oljepengarna. Nu borde vi faktiskt invadera, men vi ska inte ge upp. Man hade kunnat ha samma argument som när jänkarna gick in i Irak: ”vi måste befria det norska folket”.

Det norska spelmonopolet har tagit sig bisarra uttryck. Norska banker har förhindrats att handha transaktioner till och från utländska spelsajter som ett led i att skydda det egna monopolet och den vidriga dubelmoral monopolet står för.

Detta har medfört en hel del andra problem för våra norska bröder och systrar. De kan till exempel inte åka på semester till Las Vegas eftersom hotellen faktiskt också är casinon. Inte heller kan de åka till Sverige och spela på Casino Cosmopol, i alla fall inte om de vill använda sitt kort till att köpa marker. De kan faktiskt inte ens köpa en läsk i en svensk kiosk som samtidigt råkar vara ombud åt Svenska Spel och/eller ATG vilket också kvalificerar ett antal matbutiker som svartlistade för norrmännen.

Det här är en realitet som mycket väl kan bli verklighet även för svenskar.

Det är väl en sak att en demokratiskt vald regering helt och fullt dränker mänskliga rättigheter i urin men när de börjar lagstifta bort sina egna medborgares friheter i andra länder är det fara och färde. Nu tror jag i och för sig att den norska regeringen bara visar prov på en osannolik inkompetens men det är väl lika illa det?

Jag blir livrädd. På riktigt. Inte för att pokern skulle försvinna eller något, jag överlever utan den också, men för att ett demokratiskt samhälle låter sådant här ske utan att man startar upplopp och bränner ner stortinget.

Ja, här händer det inte så mycket. De flesta har semester och ett slags pressat lugn har lagt sig över staden. Dessvärre har jag en del att göra och ingen semester är i sikte förrän tidigast i september.
Maltaresan blev uppskjuten så jag åker på torsdag istället.

Semester i kombination med dåligt väder betyder fler pokerspelare på stadens klubbar. I fredags spelade jag en deepstack och inte mindre än 75 spelare dök upp för att fördriva lite tid i väntan på att molnen skulle skingra sig. Socialt och trevligt som alltid. Extra trevligt blev det när jag fick vinna också. Har varit i pengarna några gånger i just den turneringen men det här var min första vinst så det kändes skönt.

Jag tyckte dock lite synd om tvåan. Han spelade riktigt bra hela vägen (vi satt vid samma bord i princip hela tiden) och han var definitivt en bättre spelare än jag. Men så är det i poker.

Med fyra spelare kvar började vi snacka om en deal, dvs att dela upp prispotten mellan oss. Det kan man göra på olika sätt – efter stackdjup, utjämning av prispoolen för vidare spel etc. Jag låg trea vid tillfället och kände att det inte riktigt var aktuellt förrän vi var i alla fall tre spelare kvar då han som låg fyra inte alls hade särskilt mycket marker i sin stapel. 
Chiptvåan proklamerade självsäkert att han inte var intresserad av en deal eftersom han som sämst ändå skulle komma trea. Det blev ingen deal, vi spelade vidare. Fem händer senare slog jag ut ”chiptvåan” (som alltså var trea vid det laget) på fjärde plats. Han var ganska arg och pratade om jinx.

Ikväll hade jag tänkt spela en söndagsturnering som jag av misstag kvalade in till för ett par dagar sedan men det får bli nästa söndag istället då det blir planeringsmöte för PokerAllsvenskan ikväll. En söndag… Men jaja, det är roliga gossar som jag inte träffat på ett tag så det blir nog trevligt även om det gäller jobb.

En Levling är ett internetforumfenomen som (i mitt tycke tyvärr) handlar om att någon medvetet ger ett felaktigt svar. Meningen kan vara att retas, jävlas lite, löjla sig eller kanske tvinga någon att fundera själv. Vissa är uppenbara, som exempel när någon skriver en handhistory där han förlorade med starthanden AA och någon annan svarar ”jag skulle kastat essen preflop”. Andra är mindre uppenbara, och då finns ju risken att någon verkligen uppfattar det som ”bra råd” och börjar spela fel. Ibland blir det bara plumpt, som när någon skriver till min bloggarkollega ”tragiskt att se att så få kan respektera kunskapen ”de äldre” besitter. Respekt till dig Jennez, stå på dig.”

Jag ska på konsert i Linköping nästa helg. Riktig musik, som gjordes när hälften av er fortfarande gick omkring i blöja… Världens bästa skiva gjordes 1988/89, efter Jakob Hellmans ”och stora havet” kan alla musiker egentligen gå och klippa sig och skaffa ett riktigt jobb, det måste kännas ledsamt att veta att man aldrig kommer kunna göra något lika bra. Turnén heter passande nog Forever Young, jag blir inte äldre än 18. Flera av de där artisterna var jävligt bra när de begav sig, nu är det nog mest en miserabel nostalgikväll. Men det ska bli skoj som fan ändå.

Så jag började lyssna på blandad 80-talsmusik för att komma i form. Halvvägs in i Ubangi kom jag på att hela åttiotalet kanske bara var en enda stor levling, så skickligt genomförd att ingen avslöjat det än? 

Det skulle ju också förklara varför det är främst 80-talister som levlar på forumen…

”Slår man inte de lägsta nivåerna online efter ett par års spel är man nog inte speciellt intelligent” vill jag minnas att en medlem på pokerforum sade för ett tag sedan. Är det den medlem jag vhar för mig att det var som uttalade orden har jag den allra största respekt både för hans kunnande och track record, där han i båda fallen ligger i topp i Sverige när det kommer till poker. Just i detta specifika fall tror jag dock han har fel. Eller fel och fel, i kontexten låg nog att han var ute efter att provocera och / eller mest var frustrerad över att folk där och då var dummaihuve.

Anyhow, utan att gå in på mina egna onlineresultat och intelligens påstår jag att hans range här är alldeles för snäv. Jag tror att det finns många fler möjliga orsaker, där intelligens förvisso är en. Några andra vi kan tänkas sätta tomten (läs ”undertecknad”) på är brist på tålamod, total avsaknad av fallenhet för strategiskt tänkande, ointresse för att utvecklas, och / eller bias i lärandet.

Läs igenom dessa en och en, och rannsaka dig själv. Om du inte är en vinnande spelare beror det rätt mycket på vilken eller vissa av dessa som kan appliceras på dig huruvida du är ett lost cause eller ej.

Lycka till då.

Så kallas jag ibland, oftast lite retfullt. Det stör mig dock inte det minsta. Det är ju såklart världens töntigaste smeknamn men det är ju det som gör det roligt då det på något sätt blir ironiskt menat från mitt och ”initierades” håll. Folk blir förvirrade. ”Är det på riktigt?” ”Har han kommit på det själv?” Nej, jag har inte kommit på det själv. Jag älskar att förvirra folk med väl dold ironi, särskilt pokerspelare.

Namnet kommer från den tiden då jag pendlade till Stockholm, Lund och London i jobbet. Jag var ganska ofta på resande fot (det är jag fortfarande förresten, men det var värre då) vilket lätt gör en trött vilket i sin tur gör en lite grinig. Det är inte bra att spela poker till klockan två på natten om man ska ut och flyga fyra timmar senare… På Stockholmskontoret blev jag snabbt känd som en riktig tjurskalle och då föddes först epitetet ”Tjuren” och strax därefter ”Tjuren från Lund”. Båda framvärkta av den dåvarande casinochefen.

Det hängde i och spred sig inte utanför kontorets väggar förrän en vacker dag då Micke Norinder och jag hamnade i luven på varandra. Micke blåste upp det stort i sin blogg och sedan dess har jag fått höra det i tid och otid från mer eller mindre okända människor.

Som sagt, det är bara att skratta åt det och än så länge är det kul att se folks reaktioner. Vissa himlar med ögonen och tänker ”vilken tönt” medan andra får ögon stora som tefat och tror att jag har varit tungviktsboxare. Vilket som går bra, det absolut roligaste är ju ändå att chocka med nästa intryck.

Jag lekte ”den lille ingenjören” igår när jag skruvade ihop två Billy-bokhyllor från IKEA. Det slog mig att IKEA har en hel del likheter med pokergrind.

Ta ett hyllplan exempelvis: Hyllan är en brädbit som har sex kanter. Om du eller jag skulle göra hyllan så skulle vi slipa och fernissa (eller hur man nu gör) alla sex kanterna så de blir släta och fina. Inte IKEA inte, fem av kanterna är fina men den sjätte (som du aldrig ser, den som är innåt väggen) är helt obearbetad. Det är helt klart inte plus-EV att slipa till den innersta kanten. IKEA kanske spar 10 öre på varje hyllplan i tillverkningskostnad och tillverkningstid på detta sätt. Med flera miljoner tillverkade brädbitar om året blir det pengar till Ingvar Kamprad till slut. 

Billy hyllplan: Foto IKEA

Vad har det här med poker att göra då? Jo det är kanske inte på de stora inkomsterna du blir rik, utan på de små utgifterna. Alla gånger du sitter på small blind och det är limpat eller foldat fram till dig, ingen har höjt. Det kostar dig en halv big blind att syna och kanske träffa floppen bra. Problemet är bara att du har en skräphand… men fienden är så dålig intalar du dig, jag kan spela ut honom efter floppen, och jag kanske träffar hårt, och det är ju så billigt, och… Ja bortförklaringarna är många men dåliga, är det minus-EV att spela handen eller slipa baksidan av en planka så ska man inte göra det!

Långsökt liknelse? Javisst, men något ligger i den!

För att du orkat läsa det här dravlet så ska du få lite plus-EV i stället. Torsdag kl 20:30 är det en liten frirulle på Paf Spade poker för er som vill spela, tjugo stycken $5.50 Poker-SM biljetter delas ut (att använda i våra SM-satelliter). Endast öppen för svenska spelare såklart. Lösenordet är Billy. Hoppas vi ses på Malta!

Jag sitter på en balkong i Turkiet och funderar över framtiden, om jag ska hoppa utan fallskärm?

Jag hör det ofta, som ett slags intalat mantra, från mina pokervänner med familj eller respektive.
– Om jag hade varit singel skulle jag fan bo på kasinot. Jädrar va jag skulle gå plus. Men det går ju inte nu…

Det vore oärligt att säga att jag inte tänkt samma tankar. ”Tänk om jag bara var min egen, hade mig själv att tänka på, då skulle jag vara sjukt rik nu”. Vem har inte det? Men de senaste månaderna har jag börjat förstå vissa saker, börjat inse att det inte behöver vara så. Att det kanske till och med är tvärtom.

Min flickvän/fru har de senaste åren varit en trygg punkt i tillvaron. Hon har sett till att jag inte rusat i väg i mitt pokerspelande. Jag har kunnat redovisa resultat för någon som bryr sig och blivit ”tillsagd” att inte sitta uppe hela nätterna och spela. Ibland har det varit jobbigt att behöva gå och lägga sig som ett barn på kvällarna, men när jag ser tillbaka på det så har det nog varit rätt bra att inte fastna vid datorn all vaken tid. 

Nu har vi separerat och jag bestämmer plötsligt över mig själv igen. Jag får göra precis som jag vill, när jag vill, hur jag vill. Jag KAN bo på kasinot.

En del hade kanske bara sett till möjligheterna. Men jag är livrädd. Rädd för mig själv och vad som ska hända med mitt liv. Vem ska nu få mig att lägga mig på kvällarna? Vem ska nu hålla koll på att jag inte spelar bort allt jag har? Jag har ju ingen att vara rädd om längre, ingen blir längre  besviken om jag gör bort mig.

Att ha någon som håller kvar en på jorden kan vara väldigt viktigt för en pokerspelare. Därför känns det nu som om jag är på väg att hoppa utan fallskärm. Jag har fått för mig att det är precis den fallskärmen spelare som Isildur1 och grabbarna saknar. De har bara sig själva, om de spelar bort några miljoner på en kväll drabbar det ingen annan. De kan bli snuskigt rika, men även gulare än kiss.

Förhoppningsvis har jag tillräckligt innanför pannbenet för att inte bo Kasinot, eller framför datorn. Men man vet aldrig. Det är läskigt…

Så, efter en veckas total semester börjar jag bli människa igen.  Efter två veckor i Nevadaöknens fyrtiogradiga hetta känns den svenska sommaren som något det vackraste man kan få se innan man dör, till och med i femton plusgrader och pissande duggregn.

Jag har en vecka som gräsänkling framför mig, då frun är på resande fot. Jag och barnen har hängt ett dygn i sommarstugan, är nu på tripp till mina föräldrar, och ska mot slutet av veckan hänga med gamla barndomsvänner till mig i Uppsala.

Med reservation för att det kan bli några händer cashgame live i morgon kväll då jag har några kamrater på besök (det primära är dock fiska, grilla och snacka skit) så är mitt liv just nu väldigt lite poker, och jag kan inte säga att jag saknar det alls just nu. Jag fick en beskärd del med råge på min Vegasresa. Det räcker för juli och halva augusti.

Mitt liv har och har de senaste tio åren haft ett mycket positivt förväntat värde. Även om man plussar i de stora dragen kan variansen dock slå lite galghumoristiskt även på livet. Mina vänner har ibland kallat mig pojken med guldbyxorna, för att jag har haft tur i en del avgörande skeden i livet. Jag tror emellertid att man precis som i poker (och alla andra situationer) måste ge sig själv chansen att ha tur. Det handlar mycket om inställning. För den som vill förkovra sig i ämnet rekommenderar jag boken ”The Luck Factor”.

Jag tycker att jag är förbannat lyckligt lottad; jag har i fallande ordning en familj jag tokälskar, fantastiska vänner, ett jobb jag stormtrivs med och ett riktigt schysst boende. Efter denna lilla gråtmilda utläggning går vi över till variansens utfall på mitt liv. Min eget geografiska belägenhet i relation till min frus tycker jag är ett bra exempel på detta:

Jag har många år närt en dröm om att åka till New York, men det har liksom aldrig blivit av. Nu råkar den person jag är gift med vara rätt ointresserad av storstadssemestrar, men älskar sol-och-bad-tripper. Jag är precis tvärtom. Därför har det varit lite tungrott att sälja in the big apple.

Just nu befinner sig min fru i USA, och jag i Fellingsbro. Det är något som är väldigt, väldigt fel i den ekvationen.  Tur att jag är så satans nöjd med livet i övrigt, annars hade det kunnat vara så att jag varit en smula bitter över det faktumet.

Hon erbjöd sig för övrigt att köpa med sig en iPad hem för $499 (enklaste versionen). Jag har sneglat på dem ett tag, och tror att de skulle göra mitt arbetsliv väsentligt enklare (framför allt på resor). Tycker dock att de är en smula dyra om man ska köpa dem av en svensk importör. Hur som sa jag till henne att avvakta och se vad som händer med de svenska priserna när kedjorna börjar ta in dem. Rätt eller fel,  döm själva.

Hur hon hamnade i New York? Hon är på väg till Richmond, Virginia, för att göra lite fältstudier på Boy Scouts Of Americas gigantiska läger. Det måste för övrigt vara andra änden på en axel där min Vegas-resa var den ena. Nåväl, när hon landar på JFK Airport är planet tillräckligt försenat för att anslutande flight redan ska ha lyft. Flygbolagen är inte speciellt förlåtande till förseningar, man håller sällan en flight med mindre än att det är ett statsöverhuvud som ska medla i ett krig eller nåt.  Nu fick hon och ressällskapet en hotellnatt i New York och plats på nästa dags plan. Och med det alltså ett dygns fritid i staden.

Jag vill påstå att jag blev totalt badbeatad av United Airlines. Konstigt nog gör det inget, jag hoppas frun har det bra i staterna, för jag har det förbannat bra i regnet.