Det är 18 dagar sen Micke Norinder gjorde det. Peter Eichardt har inte fått tummen ur på 1,5 månad. Inte ens storheter som Johan Kretz lyckas lika bra som förr. Nej, vi snackar inte sex. Det handlar om att uppdatera sina bloggar.

Många pokerbloggare i dag är på tok för dåliga med att uppdatera. För en pokeridiot som jag själv ,som suger in alla pokerrelaterade texter som en tvättsvamp, är det en ren pina. Ibland kan jag gå in på samma blogg tre, fyra gånger om dagen, trots att den inte är uppdaterat på en månad. ”Snart måste det ju ske något, och jag måste vara sjuk, sjuk sjuk” tänker jag varje gång.

Detta världsliga problem ska vi nu råda bot på med denna blogg. Eftersom vi är fyra stycken som delar ansvaret så kan vi lova att det kommer ske minst en uppdatering om dagen. Nu ska det bli ordning på torpet.

I fredags kväll utsattes pokerklubben Krukan på söder i Stockholm för ett tillslag av Lotteriinspektionen, åklagarmyndighet och polis. Jag tycker att det är beklagligt men rätt väntat att det skulle ske förr eller senare. Krukan har kört en väldigt öppen approach med skylt på gatan och en utåtriktad marknadsföring.

Nu är det – med rätta – liv i luckan på de svenska pokerspelarna. Många är heligt förbannade, och tar ut sin ilska på lotteriinspektionen, på åklagarmyndigheten, på polisen, på Svenska Spel, på Casino Cosmopol. I stort sett på allt som kan förknippas med det statliga monopolet. Här tycker jag det falerar en smula. Alla dessa är konsekvenser av den lagstiftning vi har i Sverige, och agerar därefter. I min värld ska allt krut läggas på beslutsfattarna, inte på upprätthållarna av lagen.

Är det så att det inte går att samlas och spela poker som lagen ser ut och tolkas idag måste det rimligtvis göras något åt det, och då krävs det opinion. Det krävs att vi hörs och syns. Jag instämmer inte i hela programförklaringen kring de namnunderskrifter som just nu samlas in (mycket på grund av att jag tycker det är onödigt att kanalisera energin mot polis och lotteriinspektion), men jag har skrivit på listan därför att jag tycker att det är en bra sak som är värd att kämpa för, och jag tror att vi måste göra det tillsammans. The more, the merrier.Att några tusen anonyma pokerspelare har en åsikt kommer dock inte att hjälpa om ingen för vår talan.

Vi behöver kändisar.

Isildur1, William Thorson och Chris Björin i all ära, men det är ingen utanför pokervärlden som känner till dem. Det är ingen som vet att det är vanliga människor som råkat ha en hobby de kan livnära sig på, och som de brinner för. I den här frågan har vi ingen större nytta av de ”riktiga” proffsen. Inte heller av ”kringtjänstproffs” som vi som skriver denna blogg är (Simon undantagen).

Vi behöver kända profiler som Dregen, Magdalena In De Betou, Tess Merkel, Anders S Nilsson med flera, som kan ställa sig framför en kamera eller en journalist och säga ”Varför kriminaliserar ni vår verksamhet?” ”Varför vill ni att vi ska känna oss som om vi håller på med något fult?”

Människor som är kända för helt andra saker än för att de spelar kort, men som ändå spelar. Människor som visar att poker kort och gott är ett kortspel, och inget brott. En hobby och ett fritidsintresse som vi vanliga människor älskar och brinner för. Vi som är småbarnsfarsor, pensionssparare, lärare, svetsare, ekonomer, montörer, mellanchefer, säljare eller knattelagstränare.

Vi är inte Guds bästa barn, men vi är inte sämre än något annat tvärsnitt av samhället.

Jag ser fram emot min Italienresa så sjukt mycket! Om en vecka lämnar planet Arlanda sent på kvällen och jag åker till Milano för att först sova över en natt på flygplatshotellet. Sedan tänkte jag hyra en bil och köra upp till Casino di Camponie som ligger strax utanför Lugano. Det ska tydligen vara en spektakulär bilresa. Jag hoppas jag kan ta lite fina foton. Campione är en Italiensk enklav som ligger i Schweiz…. vet i sjutton vad det betyder egentligen, måste Googla lite.

Jag älskar att resa, och är så tacksam för pokern som tagit mig runt världens alla hörn. Las Vegas och Australien, Singapore och hela Europa har jag fått sett. Jag är priviligerad i den bemärkelsen.

Till Las Vegas åker jag den 13 juni, och stannar till den 1 juli. Det är också en resa jag ser väldigt mycket fram emot. Las Vegas är så lustigt, varje år så säger jag ”aldrig mer” när jag kommer hem, plinget från de enarmade banditerna och den långa resan står en upp i halsen. Men framåt januari börjar det krypa i kroppen – finns det några bra resor (nej det finns det inte), finns det några bra tävlingar (ja det finns det alltid)…. I februari börjar man kolla om det går några bra kvaltävlingar till Poker-VM, och man kollar vilka kompisar som ska åka i sommar. Resan bokas i april, och i juni sitter man i sandlådan igen!

I år skall jag ha hälften semester och hälften jobb, och det är ett väldigt skönt jobb – jag ska ta hand om cirka 10 kvalspelare och inbjudna personer från Paf och visa dessa staden. Hur svårt kan det vara – ”här ligger ”Strippen”, berg-och-dalbanan på hotellet New York är underbar och i morgon dricker vi öl i Downtown”. Jag älskar mitt jobb! 

Efter semestern ska jag ta en veckas semester, jag har bokat en stuga i Skåne på semesterbokning.com. Är 40-årskrisen i antågande? Har jag blivit gammal och grå? Naturliv och fiske, håller jag på att bli galen?

De svenskar som är lagom-intresserade av poker och inte gräver djupare än mainstreammedia får en extrem bias i bilden av pokervärldens stjärnor. Sitter jag och pratar poker med mina vänner och de ska räkna upp vilka de tycker är Sveriges bästa pokerspelare räknar de upp spelare som hade sin storhetstid för ett par år sedan (Chris Björin undantagen), och framför allt listar de livepokerspelare. De listar helt enkelt de som de med pengarna vill att de ska lista, de som syns i medierna. Några av dem för att de visat resultat (Björin, Storåkers, Christer Johansson och några till), och andra för att de är sponsrade.för att de syns och ska synas.

Att lista de bästa pokerspelarna låter sig inte alls göras, och egentligen inte heller de bästa turnerings-spelarna. Idag är det i praktiken så att variansen slår mer än edgen mellan spelarna. De som spelar mest vinner mest. Givet att edgen är tillräckligt liten då. De som spelar nätpoker lever under den här lagen, och att få volym i spelet är kärnan till inkomsten. Den här filosofin tar de nu med sig till livepokern.

Idag spelas finalbordet på säsongspremiären av WPT, World Poker Tour, i Paris. Av de åtta spelarna vid finalbordet är två svenskar. Den senaste säsongen har vi sett många ”nya” svenska spelare komma fram och gå djupt i stora turneringar. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vann Master Classics of Poker i Amsterdam, Anton Wigg vann EPT-turneringen i Köpenhamn, Jakob Carlsson slutade som runnerup i EPT San Remo, och nu Per Linde och Jimmy Östensson på WPT Paris. Är det så att den äldre generationen är på väg att åsidosättas av den yngre, eller är det helt enkelt ett utslag av variansen?

När jag började intressera mig för poker på allvar hette stjärnorna Johan Storåkers och Micke Westerlund. Det var de som exponerades mest i pokermedierna. De hade också resultat att backa det med (det var emellertid bara Johan Storåkers som visade att han höll över tid), men i princip varenda svensk som hittade någon form av placering i en större turnering var en världsstjärna på den här tiden, och mer därtill. Självklart, då det var rätt få svenskar som spelade turneringarna, och om det dök upp en spelare på ett finalbord var det något stort. Det var till och med så att man lyfte fram de flesta av våra landsmän som ens spelade de stora turneringarna. De var inte fler än att det låg något exotiskt över dessa handelsresande i poker. Idag, post-pokerboomen, finns det mängder av svenskar som spelar de stora turneringarna.På en turnering med 1 000 deltagare i Europa kan upp till 100 stycken vara svenskar. Det blir omöjligt för oss att fokusera på allihop. Istället sätter vi strålkastarna på de som går djupt. Idag räcker det inte med ett finalbord på en större turnering för att du ska sticka ut. Idag är det bara vinnarna och möjligen de som de slutar som tvåa som folk minns.

Åter till våra ynglingar jag inledde texten med. Det här är extremt duktiga turneringsspelare som skolat sig själva och varandra med interna diskussioner och framför allt hundratusentals händer online. När de nu tar steget över till livepokern spelar de inte en eller två turneringar, utan åker runt och spelar de flesta de kan hitta. Variansen i poker är enorm, och edgen är liten.

En stor andel av startfältet i en större, internationell turnering har förutsättningar att vinna. Spelar du mycket kommer du vinna mer (även om inte andelen vinster skulle öka gör självklart mängden det om mängden spelade ökar och andelen blir konstant. Sen kan vi möjligen lägga till att andelen kan öka på grund av rutin och färdighet också utifrån övningen).

De som nu dykt upp i resultatlistorna på sistone är killar som spelat väldigt många turneringar under samma tid. De spelar helt enkelt generellt mer än ”den äldre generationen” gör idag, med några undantag. Det är ingen slump att Christer Björin är vår mest meriterade spelare; förutom att han är fruktansvärt duktig på poker spelar han säkerligen flest stora liveturneringar av alla svenska spelare.

Det var Jimmy Östensson som gjorde mig uppmärksam på detta när jag intervjuade honom på Poker.se.

”Jag upplever att det har varit lite halvglest bland de som varit med mycket förut, det är väl bara Christer Björin och ett par till som spelar riktigt mycket.”, sa Jimmy då.

Jimmy, Per Linde, Anton Wigg, Jakob Carlsson och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson har säkerligen framtiden för sig, men det finns ett antal spelare till på samma nivå som har lika goda förutsättningar att vinna mycket och stort. Fortsätter den här gruppen av svenska spelare att spela samma volym kan vi räkna med att de svenska resultaten kommer att fortsätta rulla in. Frågan är inte Om utan När.

Översta nyheten på Pokermagazine.se: Durrr lånar pengar av Gus.
Tionde nyheten på samma sida, fyra dagar tidigare: Gus backar stort.  

Nyheter på Poker.se:
Torsdag: South vinner och Ziigmund vinner.
Onsdag: Gus fortsätter vinna.

Aftonbladet då:  javisst, en artikel om att Durrr förlorade fem millar på en vecka.

Är det bara jag som tycker att dessa resultatartiklar är totalt ointressanta? Jag antar att det finns en läsekrets, annars skulle de inte skrivas. Men jag skulle hellre vilja se exempelvis resultatartiklar om vilka svenskar som vann platser till Poker-VM i sommar under helgens gång – det är något man kan relatera till och med lite tur så kan man kanske hitta någon man känner i resultatlistorna. Dessutom bygger det upp stämningen inför sommaren.

Vad tycker ni?

Äldst bland oss fyra är alltså jag, Ola Brandborn. Äldst men knappast klokast (det är Erik som varit med i ”Vem vet mest” och ”Jeopardy” på tv). Jag jobbar som online-poker manager på Åländska spelbolaget Paf, och sitter just nu på Vikinglinebåten hem från ett möte på huvudkontoret.

En längre beskrivning över mig själv kommer senare, just nu är jag glad om jag får iväg någonting alls till Aftonbladet. Internet ombord på båtarna är inte direkt bra, om man uttrycker sig diplomatiskt. Batteriet till datorn börjar också ta slut. Att tanka upp en bild är att glömma. Men det kommer så småningom.

Jag är en utpräglad livespelare, som precis som Jens spelar satelliter till stora livetävlingar på nätet. Närmast på schemat är en tur till en tävling som heter EMOP och går i Italien den 27-30 maj. Inplanerat är också en längre vistelse i Las Vegas i sommar, då jag dels ska jobba med att ta hand om Pafs kvalspelare och se till att våra spelare mår bra och har det trevligt i Sin City, dels ska jag ta semester och spela lite tävlingar själv.

En annan tävling som är inbokat framöver är Svenska Mästerskapen som spelas på Malta i år. Jag har lite prestige att försvara i den tävlingsserien, har vunnit tre SM tidigare (Texas år 2008, Omaha 1998 och Amerikana 2002). En deltävling i SM jag verkligen vill vinna är SM i mörkpoker, som är Europas äldsta turnering (Irländarna tror att Irish Open är Europas äldsta tävling, men Mörkpoker-SM är faktiskt ett år äldre)!

Jag tror att jag skriver det här som ett direkt svar till Erik Rosenbergs premiärinlägg i den här bloggen. Eller kontrast. Eller kommentar.

Jag känner mig inte som en misslyckad pokerspelare. Tvärtom. Sen mäter väl folk framgång på olika sätt antar jag. I pokervärlden mäts framgång ofta i inspelade pengar och där ligger jag väl i lä i jämförelse med ”proffsen” men på den nivån jag spelar så går det bra. Och det går bra för att jag är duktig. För att jag utvecklas och hela tiden hittar nya och snabbare sätt att exploatera mina motspelares svagheter.

Jag känner mig stark vid ett pokerbord. De första åren jag spelade poker försökte jag alltid sätta mig i jobbiga situationer vid borden. Spela mot erkänt duktiga spelare för att lära mig. Jag fick givetvis pisk hela tiden. Eller njä, inte hela tiden. Jag har faktiskt en hel del trofeér i bältet. Namedroppande kör jag senare, jag vill ju inte sabba några av de anekdoter som kommer längre fram.

Jag heter Jens Jadbäck och är snart 30 år gammal. Vissa dagar känns det tungt att erkänna att man nästan är 30, andra dagar inte.
Jag har liksom Erik Rosenberg jobbat med att skriva om poker. Jag har bevakat turneringar i Sydamerika, Nordamerika och Europa. Allt från WSOP till EPT, WPT och PHT. 2006 började jag jobba för en pokersajt i London. Året därpå flyttade jag hem till Sverige men fortsatte att jobba med samma sak. Nu jobbar jag på NordicBet sedan ett år tillbaka. Huvudsysslan är VIP spelare, men jag är nästan lite allt-i-allo på grund av mina kontakter och generella branschkunskaper. Det blir med andra ord en del andra projekt också, allt ifrån affiliates till marknadsspecifika kampanjer. Naturligtvis blir det en hel del live events också.

Nuförtiden spelar jag nästan uteslutande livepoker. Onlinepokern använder jag mest till kval, likt vår bloggkollega Ola Brandborn. Den senaste vinsten kom förra söndagen då jag kammade ett Vegas-paket värt 6 000 dollar. Eftersom jag redan var inbokad till Las Vegas i år så använder jag vinsten till att plocka med flickvännen som också är pokertokig. Hon är turneringsspecialist och har lärt mig otroligt mycket. Vi har helt olika spelstil och har kunnat dra stor nytta av varandras tips och råd. Mest jag då ska jag erkänna, eftersom hon är ganska mycket bättre än jag.

Det blir ett lätt hektiskt liv när man både jobbar med poker och dessutom spelar poker. Det är tvära kast och ofta kan man inte planera särskilt långt fram i tiden. Plötsligt vinner man en satellit någonstans och måste dra iväg. Eller så vinner en kund en satellit och då är det samma sak. Den enda riktiga hållpunkten under året brukar vara WSOP i Las Vegas som jag har besökt sedan 2005 med undantag för förra året, då jag höll på att flytta till Stockholm och precis hade börjat på mitt nya jobb.

Den närmaste tiden blir det en tripp ner till Malta, sedan nästan direkt till Las Vegas, direkt därefter lite semester i New York och eventuellt ett snabbt besök i Atlantic City. Sedan blir det sensommarturné på de svenska klubbarna.

Här i bloggen kommer jag att skriva om både gammalt och nytt. Saker jag varit med om nyligen eller för flera år sedan. Det blir anekdoter från Londons klubbar, söderhavsöar och homegames. Det blir självklart kommentarer på aktuella händelser och förhoppningsvis lite käftande oss skribenter emellan.

Jag tänkte berätta hur jag lärde känna de andra skribenterna. Den älsta bekantskapen av dem för mig är Ola Brandborn. Honom träffade jag för första gången 2003 (tror jag att det var). Jag och ett par kompisar hade en pokerklubb nere i Lund och han skulle hjälpa till med sponsringen. Vi skulle ses i Stockholm på anrika Klubben men när vi kom dit stod ingen Ola att finna. Det ryktades om att han blivit brutalt utdragen gång efter annan föregående kväll. Till slut dök han upp, mer eller mindre som ett spöke. Men vi fick vår sponsring i alla fall.
Sedan startades pokerförbundet upp och Ola skrev de officiella pokerreglerna och jag korrekturläste. Sedan vet jag inte hur det kom sig men våra vägar korsades allt mer. Vi har jobbat ihop, gjort filmer från Vegas, skrivit bloggar och kört en massa projekt. Jag vet inte vad det är med den där teoretikernörden men vi brukar kunna skapa bra skit!

Erik Rosenberg och jag blev ombedda att lägga till varandra på msn av en gemensam bekant. Jag visste att han bloggade och att han gjorde det bra men jag hade inte riktigt hunnit läsa hans alster. På ett av våra pokerforum började en gruppering bildas, ett kompisgäng mer eller mindre, och både jag och Erik halkade med. Sedan har det blivit ett antal träffar, mest i sociala pokersammanhang, bland annat på Valterego Invitational häromåret.

Simon Lindell träddade jag för första gången i vintras på en turnering strax utanför Örebro. Vi hade addat ett SuperWeekend paket till prispotten men vi ville inte ge det till vinnaren (eftersom det är så tråkigt) så jag skrev ner på en lapp att den som åker ut på plats 26 skulle få paketet. Jag vek ihop den och gav den till turneringsledaren och berättade inte för någon hur det låg till.
Simon var den som åkte ut på ”the lucky spot” och för någon månad sen bar det av till Tallinn. Vi satt fast där i några dagar på grund av askmolnet, men vi hade förbannat kul!
Han är, liksom de andra, en jävligt duktig skribent och det kommer att bli skitkul att läsa vad han skriver. Sin privata blogg uppdaterar han alltför sällan i mitt tycke.

Jahapp, det var lite om mig (och andra) men mer kommer. Jag har lite svårt att hålla käften ibland så räkna med liv i luckan med jämna mellanrum…

Jag är på väg igen. På väg mot ett Kasino i Göteborg. Det är över 20 mil enkel resa. Men jag åker dit ändå för att spela en 2000-kronors onsdagsturnering. Varför lämna fru, hem och en skön soffa för det? Galenskap hävdar vissa. Men visst är galenskap granne med genialitet?

Svaret är inte pengar. Även om jag vinner turren på Cosmopol och kammar hem förstapriset på 50k skulle det inte förändra mitt liv alls. Däremot frugans liv då jag lovat henne en ny väska om jag vinner, som hon citat ”inte kan leva utan”. För mig är resan det viktigaste. Inte bilresan och korven på Statoil så klart, utan att få vara med vid bordet, spela bra poker och känna pulsen en stund.

Det låtar banalt, men jag har kommit underfund med att jag älskar poker. Räknar man ut antalet timmar som jag lagt ner på spelet de senaste fem åren så måste det vara så. Annars är jag svårt spelberoende, sjuk eller dum i huvudet. Så jag väljer att förklara det som en kärleksaffär i stället. Jag tror frugan är rätt nöjd med att få pengar till presenter från sin mans älskarinna. Jag vill inte att någon annan ska veta hur mycket tid pokern har tagit. Folk skulle bara säga att jag har kastat bort ett par år av mitt liv.

Men för mig har det inte varit bortkastat. Jag tycker snarare att de här åren med poker har lagt grunden till mitt fortsatta liv. Jag har till exempel träffat människor som jag aldrig hade träffat utanför pokern. En del av dessa fladdrar bara till i periferin och glöms bort, andra ser jag som goda vänner jag inte vill vara utan. Även ekonomiskt har det betytt mycket. Trots att jag knappast är någon highstakesspelare, snarare lowstakes, så har jag idag kunnat lägga undan tillräckligt med pengar för att känna mig trygg. Det är tur att jag har lärt mig något under åren, för jag hade spelat lika mycket poker om jag varit en förlorande spelare. Då hade det garanterat blivit ”Lyxfällan” nästa.

Så vem är jag?

Jag heter Simon Lindell, i pokerkretsar kallad dybban. Jag är 27 år och arbetar i dag på en lokaltidning som nöjesredaktör. De senaste åren har jag dock börjat plocka russinen ur livets stora kaka och gått ner på 50 procent. Pokerspelandet får den resterande arbetstiden. Och lite bloggande.

En mer berättigad fråga är varför jag är här?

Hur jag hamnade på aftonbladet vet jag knappt själv. De senaste 1,5 åren har jag haft en egen liten pokerblogg. Jag antar att mitt ego är alldeles för stort för att tacka nej till en blogg på Sveriges största blaska. Att jag sen måste dela den med tre riktiga pokernördar är väl något jag får acceptera så länge…

Min kärlekshistoria fortsätter i alla fall här. Ibland är den galen, ibland genial. Det är skit samma. De är ju ändå grannar.

Okej, först och främst. Jag har INTE döpt den här bloggen. Jag är INTE pokerproffs. Möjligen annat än att merparten av min inkomst kommer från pokerrelaterad verksamhet. Om man kisar lite med hjärnan kan man säga att jag är proffs på att leva av poker. Välkommen till kvällstidningsvärlden.

Sportjournalister är misslyckade idrottsmän brukar det sägas. Det är möjligt att det är så, och det finns säkert en hel del i den klyschan som också kan appliceras på oss pokerskribenter. Visst finns det en och annan bloggare eller till och med professionell textknackare som kan spela poker. Då menar jag VERKLIGEN spela poker. Återstår den stora massan av oss som skriver. Det är säkert så att många börjat spela för att de närt en dröm om de stora pengarna, för att sedan finna att talangen, ambitionen eller tiden inte funnits för att gå hela vägen. Eller så har man som mig, prioriterat skrivandet framför spelandet och därför inte utvecklats i någon större utsträckning.

Vem är jag?

Jag är en snart trettiosexårig tvåbarnsfarsa, hobbyspelare och chefredaktör på Poker.se, som tillsammans med vårt forum pokerforum.nu är Sveriges största pokercommunity. Jag började precis som de flesta andra med att spela nätpoker för playmoney, testade några frirullar och hittade sedan några no deposit-bonusar på diverse obskyra microgamingskins. Av en händelse började jag blogga en smula om mitt spel, och insåg snabbt att jag hade mer fallenhet för skrivandet än spelandet, och började skriva allt mer. En boll sätter en annan i rullning, och här är jag nu. Jag livnär mig ju faktiskt på heltid på poker i och med skrivandet , även om jag speltekniskt i bästa fall inte är mer än marginellt vinnande. Detta torde bekräfta tesen jag inledde denna text med.

Jag spelar relativt mycket på nätet (3-5000 händer i veckan), men på grund av jobb, familj och ett infall att köpa ett trähus för tre år sedan blir det inte mycket tid för livespel. Någon gång i månaden letar jag mig till lämplig klubb eller casino. Jag har också den senaste månaden faktiskt seriöst börjat försöka lära mig poker på riktigt, att alltså försöka lära mig teori och strategi på allvar i stället för att bara hipp-som-happ-spela.

Blir man inte sugen på att spela när man jobbar så mycket med att titta när andra spelar?

Det är säkert olika från person till person, men jag har sedan jag hittade pokern fascinerats så mycket av kulturen och fenomenet runt omkring, och särskiljt det från min egen närvaro vid borden. När jag är och bevakar en turnering, och står och tittar på ett finalbord där spelare som Anton Wigg eller Mats Gavatin sitter och spelar tänker jag inte att det hade varit kul att sitta där – det hade det garanterat – utan tänker mer på stämningen, miljön, inramningen och helheten. Det som driver mig i mitt jobb är just det, människorna, miljöerna och beteendena. Det är det jag vill förmedla och beskriva.

Det är därför jag är här nu.

Att få ett erbjudande om att blogga om sitt jobb och sin hobby – i mitt fall detsamma, jag är lyckligt lottad – i Sveriges största kvällstidnings nätupplaga är en nobrainer. I stort sett alla som skriver gör det för att bli lästa, och jag är inget undantag. Den välkände pokerbloggaren Indiscreet sa en gång till mig att bloggande är en egotripp i första hand, och det är så sant som det är sagt.

Mitt mål med bloggandet på Aftonbladet är att berätta för Dig vad som händer i pokersverige, och om hur det är att jobba med poker på heltid. Jag är i gott sällskap; mina skrivarkollegor på den här bloggen är i mina ögon tre av Pokersveriges bästa skribenter på grund av olika faktorer. Det bådar gott för att göra den här bloggen till något riktigt läsvärt.