Att hasardspel, vadhållning och poker kan utlösa folkstormar och mediarubriker vet vi alla. Men hur är det med de till synes oskyldigare sällskapsspelen?
Ett antal gånger tidigare här har jag – eftersom Superbloggen tar Sveriges bredaste grepp på ämnet spel – kommit in på sällskapsspel. Jag har då understrukit att spel generellt genom historien varit något som vuxna utövat, och på största allvar. Till exempel spel som fia, senet och ormar & stegar kom ursprungligen till för att fästa spelarnas uppmärksamhet på högre ting inom olika religiösa läror; och schack och go skapades för att drilla spelarna i militär taktik och strategi.
Först på 1600-talet tillkommer de första utpräglade barnspelen, och resulterade därefter i ett långsamt paradigmskifte. Till bilden av sällskapsspel i våra dagar, och då inte minst i Sverige, hör ju numera att de helst ska vara som Lassiefilmer: familjeunderhållning med en lagom dos spänning, och de får absolut inte handla om något alltför utmanande eller osmakligt.
Men var går den gränsen, för ”utmanande” och ”osmakligt”?
Om man nu inriktar sig på målgruppen vuxna, borde man då få göra spel om vad som helst? Det är ju acceptabelt att till exempel författa thrillers och deckare med explicita våldsscener; och i Shakespeares klassiska teaterpjäs Hamlet tas fem personer av daga på scenen, inför publik, medelst sådant som förgiftning och dolkstick.
Frågan rymmer faktiskt en viss sprängkraft, just tack vare att ”Lassiefilmsyndromet” är påtagligt. Det har faktiskt folkstormat runt sällskapsspel åtskilliga gånger under de senaste årtiondena, och då inte bara i Sverige.
Ett klassiskt exempel är Risiko, den tyska upplagan av konfliktspelet Risk, ursprungligen uppfunnet i mitten av 1950-talet under titeln La Conquête du Monde (”Världens erövring”) och av den franske filmregissören Albert Lamorisse. Generellt hymlas det i regeltexten i allahanda länder inte med att det går ut på att erövra de olika områdena på kartan på spelplanen… men när Risk i början av 1960-talet skulle lanseras i dåvarande Västtyskland, förorsakade det en smärre folkstorm.
Det var delvis förståeligt. Västtyskarna hade sin moderna historia med fältslag, diktatur, nationalsocialism, miljoner döda och allt i avskräckande färskt minne – och nu försökte sig ett företag på att lansera just ett spel som så gott som uppmuntrade till världskrig?? Spelföretaget Schmidt lyckades med nöd och näppe rädda sig ur knipan genom att till nästa upplaga hastigt modifiera texten på kartongen och i reglerna, så att deltagarna nu i stället skulle ”befria” områdena på spelplanen. Så förblev det i många år: länge var den tyska upplagan den enda i världen där man ”befriade” territorierna i stället för att erövra dem, och den riktigt politiskt inkorrekta förstaupplagan av Risiko betingar höga priser på samlarmarknaden. Först på 1990-talet vågade man sig åter på att i regeltexten börja tala om att erövra territorierna.
Ett annat spel som är genuint politiskt inkorrekt i vissa delar av världen är det till synes så oskyldiga kinaschacket. (Kinaschack har för övrigt varken med Kina eller med schack att göra, utan man hittade i Europa på namnet som ett marknadsföringstrick, för att det på den tiden var inne med orientalisk exotism. Spelet är för övrigt en tysk vidareutveckling från 1890-talet av spelet Halma, i sin tur uppfunnet 1883 av den brittiske kirurgen Howard Monks.)
Här i västvärlden finns det knappast någon som inte under sin uppväxt kommer i kontakt med kinaschack, men försök bara få tag på det någonstans i arabvärlden – där är det i praktiken, om än inte alltid formellt, förbjudet att sälja!
Orsaken? Designen på spelplanen, som ju har samma sexuddiga symmetriska stjärna som den som är avbildad på Israels flagga (”davidsstjärnan”). Denna geometriska form må ha fördelar när det gäller att tillåta kreativ pjäsförflyttning i flera riktningar, men gör samtidigt kinaschack totalt osäljbart, av politiska och religiösa skäl, i den arabiska delen av världen samt i ett antal muslimska länder.
Börjar man leta i nischer och vrår av den globala spelmarknaden, hittar man inte oväntat många udda spel från små tillverkare och med teman som gör att större spelföretag som är måna om sitt rykte inte skulle drömma om att ha dem i sortimentet.
Några axplock är Nuclear War (”Kärnvapenkrig”) där deltagarna representerar var sin nation och ska försöka utrota befolkningen hos konkurrenterna, och vilket trots innehållet funnits på marknaden i tre årtionden; det franska Guillotine (”Giljotin”) som utspelar sig i efterdyningarna till den franska revolutionen 1792 och där man ska intrigera för att försöka få sina konkurrenter avrättade en efter en; medan The Suicide Bomber Card Game (”Självmordsbombarkortspelet”) måhända verkligen kliver över gränsen till det osmakliga eftersom det handlar om just vad namnet anger…
Men även ett ”normalt” sällskapsspel kan av ena eller andra skälet förvandlas till något osäljbart över natten. Inför hösten 1978 skulle Alga nylansera sitt racerspel ihop med den svenske Formel 1-stjärnan Ronnie Peterson, och hade just inlett reklamkampanjen… när Peterson i september kraschar så illa på Monzabanan att han avlider, och där står Alga med tusentals nytryckta spel som det bara är att köra till tippen. Speltemat må ha varit hur oskyldigt som helst, men ihop med bilden av en död idrottsstjärna på locket hade det varit omöjligt att marknadsföra.
Något ännu värre råkade brittiska företaget Waddingtons ut för året 1981, efter att de lanserat sitt nya Bombshell (”Granat”). Temat var något ovanligt för att vara barnspel, eftersom det handlade om desarmering av bomber!
Mitt på spelplanen stack där upp bakdelen på en stor bomb av plast i klassisk andravärldskrigsmodell, och när det var ens tur fick man flytta sin spelfigur – femton centimeter hög, av kartong och med en karikatyrteckning av en militär – fram till bomben, slå med en tärning och sedan vrida bombens stjärtfena lika många klick som antalet prickar. Hände inget, hade du klarat dig och det var näste deltagares tur; om bomben däremot ”small”, representerat av att en spiralfjäder sprätte iväg stjärtfenan upp i luften, fick du sätta ett plastbandage på din figur. Tre bandage och du var utslagen, och sist kvar i spelet hade förstås vunnit.
Och vad händer då i november 1981, ett halvår efter att spelet lanserats och ligger där på butikshyllorna medan det inför julhandeln säljs in hårt via annonser och reklamfilmer på TV? Jo, två brittiska bombexperter avlider brutalt när en IRA-bomb på Nordirland exploderar under deras försök att desarmera den. Samma kväll som tragedin inträffat är prins Charles intervjuad i direktsändning i brittisk TV, varvid reportern fått tag i ett exemplar av Bombshell, håller upp det i rutan till allmän beskådan och efterfrågar Hans Kunglig Höghets åsikter om det. Stackars Charlie Boy har förstås inget annat val än att svara att han finner det vara ”in dreadfully bad taste”.
Det räcker för att folkstormen ska braka igång, anförd av flera ledande dagstidningar, vilket inom de närmaste tre dygnen tvingar Waddingtons att kontakta alla butiker som köpt in spelet och be dem om att de omgående ska returnera det.
Och jag själv, när jag fick höra talas om det hela? Som produktutvecklingschef på Alga ringde jag till vännen Norman Bannister på Waddingtons, och bad honom skicka mig ett souvenirexemplar innan den insamlade upplagan skulle köras till skroten. ”Inga problem”, replikerade han torrt, ”vi har gott om spel på lager…” Och där på en av mina hyllor ligger det i dag, som en liten påminnelse om när det kan gå riktigt fel i sällskapsspelens värld.
