Det har varit, ännu en gång, hektiska dagar: fredag kväll till söndag morgon gjorde jag via färjan tur och retur Riga ihop med några andra en ”run” för Röda Korsets räkning med över 30 säckar insamlade vinterkläder till en lokalförening i Limbazi i Lettland:

… söndagen gick åt till att lägga färdigt det nya golvet i sovrummet, varpå väckarklockan brutalt fick upp mig 02.30 när det var dags att packa det sista och ta sig till Arlanda för att via Frankfurt flyga ned till Malta för att möta soluppgången och delta i SM-veckan i poker:

Utsikten från balkongen utanför mitt rum på Portomaso Hilton är riktigt trevlig:

Kasinot ligger bara trettio meter eller så från hotellentrén, och en trappa upp har en konferenslokal förvandlats till ett pokerrum! Här är ingången:

… och så här ser det ut inne i lokalen, där det just då när jag dök upp på kvällen bland annat spelades en PLO Highroller, samt en frirulle med tre platser till Main Event i NLH:

Förbrödringen och -systringen är påtaglig, eftersom även finska mästerskapen utspelar sig i samma lokal och denna vecka! Här är SM-schemat…

… och här är FM-schemat:

Givetvis finns det också några gemensamma öppna turrar, som en uppvärmning inför Pokerfinnkampen i november/decemberskiftet! Här tar SvePofs ledning hand om såväl administration som nyanlända spelare:

Rapporter följer här, samt förstås i fylligare grad i mina krönikor på Unibet! Och låt mig avrunda med ett stort grattis till Robin Ylitalo, för en snygg seger i EPT i London!!

Till att börja med vill jag beklaga mig över mitt tangentbord, tangenten ö har gett upp och lämnat in för gott vad det verkar. Så nu får jag sitta och klippa och klistra varje gång ö ska nyttjas :S Det konstiga var att strejken dessutom uppstod under natten då ingen använt datorn och än mindre tangentbordet. På tal om natten, just igår natt ekade finsk/svenska hejaramsor över hela London. Det var nämligen så att min goda vän Robin Ylitalo lyckades med konststycket att riva hem EPT London. Extra kul att han vann var det då han får anledning att strö än mer salt i såren på Emil Ohlsson. Sedan Emil triumferade i Köpenhamn har Robin påpekat att det var en sk ”korvturre”. Låg buyin (för en WPT), lite deltagare, bara den faktan att jag, Emil och Robin satt och tittade på varandra med 8a spelare kvar och undrade om det var ett homegame. Ja en korvturre helt enkelt, men fortfarande en titel. Tugget som kommer fortlöpa mellan Robin och Emil framöver kommer vara svårvunnet för sistnämnde, nu när vår nykrönte EPT-kung faktiskt sitter på en tung titel själv.

Man kan inte annat än hylla en sådan spelgalning, han har snubblat över mållinjen x antal tillfällen sista året. Med finalbord i WSOP, WPT och EPT utan att få sätta pricken över i:et. Så nu fick det nu äntligen vara dags. För er som inte följde streamen, så var det aldrig någotj snack. Robin fick in det magiskt i varje situation och när folk tröttnade på honom, satt han och smilade med nötterna gång på gång. Ett tillfälle han inte smilade på var när sista handen åkte in AK mot A6, HELVETE vad nervös han såg ut, med rätta kanske. En grym titel och en tung check på 560£k att kånka med sig på flyget efter det att brädan rann ut helt blankt. Segerintervjun han bjöd på efter var även den helt legendarisk, utan skam jämför han titeln, pengarna och känslan om första gången stå överst på resultatlistan med att dricka sin första öl. En sån kille måste man bara älska 🙂

Började dagen med att raila min nyfunne vän Jason Lavallee. Eller nyfunnen vetifan men det känns som jag fått en till bästis på touren för jäklar va roligt vi haft senaste veckan! Jason vann! Sjukt kul!

Som om dagen inte redan var grym så gick min andra polare Robin Ylitalo och vann Main Event! Vilka jävla grabbar jag känner egentligen! Sjukt kul! Väldigt välförtjänta segrar och det bästa av allt är att jag inte kommer att behöva betala för en enda drink ikväll! Haha!

Min absoluta favoritbild från ikväll var när grabbarna grus skulle kolla hur många gånger de behövde dra för att få till en av grekens två outs. Där hitta dom det 😉

Fenomenet Viktor Blom fortsätter att trollbinda oss andra. Sannolikt har ingen annan svensk spelare varit i rubrikerna så mycket under det senaste året, om än omväxlande som VECKANS STÖRSTA VINNARE! eller HELGENS STÖRSTA FÖRLORARE! eller någon annan snarlik formulering. Bland pokerkapitalismens rovdjur framstår han understundom som Den Ultimata Predatorn, allra högst upp i näringskedjan, totalt utan fruktan och villig att ta risker som skulle få oss andra att famla efter magsårsmedicinen vid blotta tanken.

Nej, jag har aldrig träffat honom personligen, men det vore roligt att någon gång göra det och till äventyrs då också få en pratstund med detta svensk pokers stjärnskott. Och självklart har jag ingen aning om tillståndet i hans privat- respektive yrkesekonomi, även om man faktiskt då och då ges anledning till en medmänsklig, bekymrad undran därvidlag.

Viktor Blom, född 1990, började med onlinepoker som tonåring och var redan då villig att ta rejäla svingar; en bankrulle på hundra- eller tvåhundratusen dollar kunde raderas ut praktiskt taget över natten, men som bäst på Ipoker låg han över 1,5 miljoner dollar plus och det bara 17 år gammal. När han sedan etablerade sig på Full Tilt var det under ett nick som blivit legendariskt, ”Isildur1”, och där tog han sig till nya nivåer och låg ett tag omkring 35 miljoner kronor plus… bara för att sedan se sitt kapital åka vild bergochdalbana mot sådana motståndare som Tom Dwan, Brian Southend, Cole South, Patrik Antonius och Phil Ivey. Outad officiellt som den unge svensken bakom nicket ”Isildur1” blev han i samband med PCA-turneringen på Bahamas i januari 2011; och i highrollern i PCA följande år svarade han för 2012 års största svenska livecash, på motsvarande 8,7 miljoner kronor.

Sedan dess har Blom fortsatt att uppmärksammas på pokernyhetssajter världen över, främst för sina kapitalsvingar i sådan storleksklass att de skulle kunna utgöra egna poster i Nyköpings kommunbudget. Och det ligger onekligen något djupt fascinerande över en människa som är villig att oförskräckt ta sådana risker som Blom gör, uppe på pokerns ultranivåer dit vi andra varken vågar oss eller har bankrulle för det. Medan gamblingens allmoge grindar €0,25-€0,50 cashgames eller tar skott i 11-eurosturrar håller han till uppe på Olympens höjder, närmare himlen än vi andra därnere bland pokerns plebejer.

Men ju högre upp, desto djupare och längre riskerar fallet att bli. Med en spelstil som i alla fall för oss utomstående framstår som helt fjärmad från sådana ting som money management, Kellykriterier, fondinvesteringar och pensionssparande, gapar avgrunden alltid brett och hungrigt vid sidan om.

Spåren förskräcker; och för stjärnskott av fel slag går som det går ibland, de brinner upp på nedvägen eller förintas i en smäll när de når jordytan. En gång var gentlemannagamblern Nick ”The Greek” Dandolos känd i hela USA… men han dog utfattig juldagen 1966, efter att ha vunnit – och förlorat – någonstans i storleksordningen en halv miljard dollar totalt under sitt liv. Enligt vad Dandolos själv påstod i en intervju på sin ålders höst hade han redan då gulat över 70 gånger. Och Archie Karas, som under 1992-94 stod för den famösa ”The Run” i Las Vegas när han förvandlade 50 dollar till omkring 40 miljoner dollar – uppgifterna varierar – spelade sedan bort alltihop igen, och är idag häktad på misstanken att ha märkt kort under pågående blackjackspel inne på ett kasino i San Diego.

Så vad kommer det att en gång i framtiden stå om Viktor Blom och dennes karriär, när man slår upp hans namn på Wikipedia eller Google? Kommer han som medelålders på 2030-talet fortfarande att klara av att ta fajten mot de blivande unga hungriga proffs som just nu inte har en aning om vad framtiden har i beredskap åt dem, utan är mera fokuserade på nappflaskor med välling och att lära sig krypa innan de kan börja gå? Eller kommer Blom frivilligt då att ha tröttnat på pokerscenen, lämnat rampljuset och dragit sig tillbaka till en stillsam karriär som kommuntjänsteman någonstans? Eller kommer han – vilket jag verkligen inte hoppas – att ha bränt ut som ett irrbloss och utgöra ett framviskat, förskräckande exempel på hur illa det i förlängningen kan gå inom gamblingbranschen?

Låt oss hoppas på ännu ett antal framgångsrika år för Blom, ett framtida inval i pokerns Hall of Fame, och att han regelbundet sätter undan pengar inför kommande regnigare dagar; och låt oss alla hålla i minnet att hur imponerande det än framstår som att kunna spela uppe på pokerns ultranivåer mot de främsta motståndare som går att uppbringa här på planeten, så är det samtidigt en balansakt på en knivsegg och med avgrunden väntande nedanför.

I maj inträffar den punkt som troligtvis varit mest avgörande av alla enskilda händelser under min karriär. Mitt i min bonusjakt på prima, som tills då gått som på räls, kommer det några rejäla backdagar. 10 inköp försvann som i ett svart hål som aldrig verkade vilja ta slut. Efter sessionen stänger jag ner i panik och letar upp withdraw fliken fortast möjligt. Med intention att ta ut allt jag har inne på sajten får jag upp ett felmeddelande. De har en övregräns som understiger mitt totala belopp som återfanns på sajten. Detta gör att där blir stående ca 1000$ på sajten som måste bli liggandes till veckans slut då gränsen återställs. Ingen vet vad som hänt om denna gräns inte funnits. Sannolikt hade jag suttit nere på lokala ATG-ombudet och hamrat in V75or kombinerat med 64 raders stryktips för att stilla mitt framtida ohälsosamma spelsug.

Under tiden som hinner passera har mitt huvud fått kyla ner sig och paniken lagt sig en aning. Min hemmabas är numera NL100, trots ett rejält hack i grafen ruskar jag av mig min första riktiga backsession och fortsätter uppåt. Självförtroendet är återvunnet och nu kan inget stoppa mig. 40k händer gick som en dans utan något som helst motstånd, men så en dag. Allt var borta, jag kunde inte vinna, hade jag bara haft tur? Var det som alla troll på forumen skrrev, nätpoker är riggat? Om föregående stycke handlade om min första riktiga backdag, var detta min första riktiga downswing.

Jag skrattade åt alla som påstod att sajterna riggade spelen för att få mer rake, alla som pratade om downswings och deras ständiga otur. Spela bättre tänkte jag och fortsatte min ignoranta tankebana som ledde mig rätt in i en bergvägg av oflax. Alla som spelat poker har varit där, dagen då du inte kan vinna. Du tillsynes spelar likadant som tidigare men ingen hand står, du kan få in det som skit eller få dina ack vackra kungar förvandlade till skit. Tvivlet i ditt spel börja komma och du kanske till och med omedvetet börja spela annorlunda just på grund av din badstreak. Att jag dessutom lärt mig spela 6-8 bord hjälpte inte, nu tycktes det som pengarna bara rann iväg ännu fortare, fallet var dock annorlunda. Tack vare att jag lärt mig spela fler bord kom sanningen tillbaka fortare och mitt första stora ”hål” (stort back) skulle snart vara borta. Näst kommande månad skulle nämligen komma att bli min bästa någonsin.

Med något sargat självförtroende inledde jag juli trots allt på bästa sätt och grindade mig igenom hela månaden med ett kanonresultat. 74 inköp pressades in, detta på nl100 utspritt över 46k händer. Gissningsvis var detta också en av topphändelserna för viktiga detaljer i min pokerkarriär. Att efter en kortare downswing få smaska in 74 inköp, öste på bra med bränsle på min något slocknande pokereld. Nu kunde min eld istället liknas vid något en pyroman hade stått och gnuggat händerna åt. Månanden kunde bokföras med endast 1 förlustdag, vilket jag aldrig kommer få uppleva igen. Jag kunde väl snart likna mig vid att vara en heltidspelare på riktigt. Med sommarens uttåg och augustis inträde fortsatte allt rullar på fint även en nivå högre, nl200. Sedan är, som det brukar heta, resten historia. Jag har sedan ganska många år etablerat mig på NL400 och allt som rullar över. Jag tänkte avsluta med mina egna ord från 2007. Jag hade där och då transformerats från lågavlönad telefonförsäljare till fullskaligt pokerproffs som bollade med min tidigare månadslön på dagligbasis.

” Jag tycker själv jag har utvecklas väldigt mkt på bara ett halvår, från att varit jätteamatör till att ha börjat närma mig en stabil försörjningsnivå. Att kunna ta smällar och backa flera tusen kronor på en dag utan att bryta ihop. Lärt mig hur jag ska spela, när jag spela, vem jag ska spela mot och använda hjälpprogram. Att kunna välja när man vill jobba, hur mycket eller hur länge är verkligen ett privilegium som man ska värdesätta. Som läget ser ut nu kommer jag fortsätta med pokern ett tag till, en bra rb-deal och nuvarande månad känns stabil. Jag läste i Dawwes dagbok* att någon sa något i stil med, ”att spela in en miljon tar flera år, den andra kan komma en månad senare.” Inte för att jag ska dra in några miljoner per månad men när man skrapat ihop ett kapital kan man börja klättra i nivå, med bra bankrullekrav och ökat kapital ökar också förtjänsterna mycket snabbare har jag insett sista tiden.”

*MrDawwe var dåtidens kung på pokerforum.nu, och kunde börja månaden på 0 för avsluta på 1 000 000.

Avslutar min bloggserie med lite sköna bilder 🙂

Förlåt avsaknaden av inlägg från mig här under några dagar, men det har varit mycket på annat håll som krävt min uppmärksamhet; så fungerar ju understundom livet. Sedan sist har jag dock gått på bio och sett gamblingfilmen ”Runner Runner”, och ska låta en egen recension av den fungera som avstamp för några personliga reflexioner runt just spel på vita duken.

Hur bra är då ”Runner Runner”? Eftersom detta är en huvudsakligen poker- och gamblingfokuserad blogg, och därmed frekventeras av läsare med dylika intressen, får jag sammanfatta mina åsikter med orden ”sevärd, tack vare ämnet”. Säg betyg 3 eller 3,5 av 6 möjliga. Hade inte filmen haft onlinespel som huvudtema, och hade inte Ben Affleck så uppenbarligen trivts i sin underhållande gestaltning av en genomrutten skurk, hade dock betyget blivit en 2:a i stället. Gå därför för all del och se den eftersom du sannolikt dras till ämnet poker, 91 minuter av ditt liv kan den vara värd.

Men visst har den sina svagheter. Jag ska inte komma med några intrigspoilers här, men det känns som om regissören Brad Furman känt att det sista av filmens budget på 30 miljoner dollar varit på väg att rinna ned genom timglaset och därmed skyndat sig att få till slutet… till priset av att realismen tagit stryk, och varannan sida i återstoden av manuset hamnat i papperskorgen. När Justin Timberlakes rollfigur äntligen slutar agera slagpåse mellan FBI och the bad guys, och i stället sätter sina egna planer i verket, haltar berättelsen ordentligt.

Så, nej – det här är inte på långa vägar någon poker/gamblingrelaterad film i toppklass, tyvärr. Rollinnehavarna gör nog vad de kan, men manus och regi snuddar stundtals vid betyget underkänt. Och vill du ha bra filmer om just poker, med nerv och spänning, är det fortfarande ”Rounders” och framförallt ”The Cincinnati Kid” som gäller. Synd bara att den sistnämnda visar upp ett så orealistiskt pokerspel i den avgörande sista given.

I USA, där ”Runner Runner” kom upp på biograferna den 4 oktober, har mottagandet varit kyligt och filmen spelade bara in modesta 7,7 miljoner dollar under premiärhelgen. Tidningarnas recensioner har också varit svala: ”En dyster, likgiltig, amoralisk berättelse” skrev Washington Post, medan New York Times sade att stjärnorna Affleck och Timberlake ”möts i en strid om… tja, om vad, närmare bestämt?”

Pokervärlden i allmänhet verkar dock ha godtagit ”Runner Runner”, även om några röster höjts för att filmen onödigt mycket och lite väl orealistiskt svartmålar hela branschen. The American Gambling Association har dessutom bestämt sig för att (utan något som helst stöd eller godkännande från filmbolaget) ta filmen till intäkt för att inför allmänheten i sin egen reklam motivera behovet av att reglera onlinespelmarknaden.

Å andra sidan är det ännu för tidigt att avgöra var någonstans på pokerparnassen ”Runner Runner” kommer att hamna i framtiden. ”Rounders” spelade under sin premiärhelg 1998 bara in 8,5 miljoner dollar – även om penningvärdet var lite annorlunda då – och utsattes för en hel del kritik, men är i dag en kultklassiker. Kanske kommer ”Runner Runner” att ha fått en liknande ställning, när vi en gång om några år diskuterar hur Black Friday en gång skakade om hela branschen?

..Det nya året hade precis anlänt och 2007 var året då jag omedvetet skulle kunna titulera mig själv pokerproffs. B2B spottade ut sajter som det vore brinnande kol ur munnen på folket i ledningen. Detta gjorde att nätet översvämmades av små men bra bonuserbjudande som jag var glad i signa upp för. Jag skulle gissa att jag hade ett 20-tal olika konton på de mest suspekta sajter, alla med en skön böjningsform av MR_Jimmy som screenname. Mitt huvud kunde precis reda ut att spela 4st bord simultant. Jag minns verkligen tröskeln, för varje bord man la till ökade stressen något fruktansvärt. När man ser det i backspegeln är det såklart helt bisarrt då man till dagens dato spelar 8 bord med en gäspning.

De tre första månaderna spelade jag in knappa 40 000 händer för min kunskapsnivå och min ekonomi goda resultat. Jag hoppade runt på diverse B2B-sajter och skulle även göra mitt inträde på min kommande hemmaplan, prima-nätverket. I min iver att få tag på bra bonuserbjudande bestämde jag mig för att börja spela NL100 då Stan James erbjöd en grym bonus på 1000$. Kruxet med denna var att mininivå för att få deltaga i erbjudandet skulle spelet ske på NL100 eller högre. Med bristande kunskap om bankrullekrav, moneymangement och allt vad det heter hoppade jag på erbjudandet, trots att det var oupptäckt mark i såväl nätverk som nivå. Detta var HÖGT för mig, hade det velat sig illa här hade man gulat på en eller två dagar och sagan inte blivit roligare än så. Jag sprang på fint till en början men fick väl smaka på någon form av rättvisa eller storhetsvansinne månne. 18 inköp upp efter bara 4000 händer, sköts sedan iväg till 4 inköp upp 1500 händer senare och paniken var ett faktum. Jag hade spelat in största delen av bonusen så jag var mer eller mindre tvungen att få in resterande del av händerna. Till slut lyckades jag segla hem skeppet med en vinst på 987$ plus den saftiga bonusen av 1000$. Av pengarna lät jag 1200$ leva vidare på neteller till framtida pokerspel.

3 månder hade nu passerat utan jag märkt ordet av. Jag hade under tiden enbart haft pokern som min inkomst. Vilket i sig inte är så svårt när du har mat på bordet och tak över huvudet men någonstans här började det bli seriöst på riktigt. Jag började fundera mer över hur mycket pengar man egentligen behövde för att spela varje enskild nivå med rimlig rulle. Började fundera mer på vad man gör rätt och vad som görs fel. Detta skulle komma att bli min första riktiga proffsmånad, jag pressade in 37k händer på min lilla 17” skärm. Folk som klagar på överlapp har inte spelat på en dålig 17” skärm. Där får plats 4st bord och resten hamnar bakom, framför eller kommer aldrig fram om man glömmer av dom. Trots dålig skärm lyckades jag vinna 64 inköp och detta med ringa kunskaper om spelet. Summan av kardemumman så hade jag nu 3203$ i vinst, vilket var ett väldigt gott tillskott till min rulle. Självklart min överlägset bästa månad, båda i antal händer, inköp och pengar. Att söka jobb kändes allt mer avlägset i den pengablinda värld jag funnit. De första staplande stegen var tagna.

I maj inträffar den punkt som troligtvis varit mest avgörande av alla enskilda händelser under min karriär…

Den dagen är längre bak i tiden än jag själv vill tro, 6år som heltidsspelare kan man stoltsera med. Strax efter årskiftet 06/07 började det poppa upp MR_Jimmys på diverse pokernätverk runt om i cyberrymden. Tiden innan där hade jag bekantat mig med spelet i viss mån online och som alla andra, även live. För er som är för unga eller för er som glömt, ALLA spelade poker 2003-05. På tv visades Martin de Knijff upp med två tegelstenar till sedelbuntar som var en del i de 2,700,000$ han rev hem i WPT Championship Final. Detta samtidigt som föräldrar runt om i Sverige slog in årets julklapp 2005 till sina barn, ett pokerset. De som inte redan spelade poker när spelet kulminerade blev mer eller mindre tvingade att iallafall testa. Merparten fick smak för spelet och testade även lyckan online. Slog man ett öga online sprattlade och lekte fiskarna på alla nätverk, på alla nivåer. Det insåg man förstås inte då. Jag själv var en del av all den fisk som strömmade in och deponerade den klassiska nöjessumman 50$ (Alltid hela summan på ett bord). Samtidigt som regsen satt och slicka sig runt munnen för att riva fram kollekthåven när frustrationen var som störst.

Sommarn hade passerat och jag stod som merparten av mina samtida utexaminerade medialelver från gymnasiet utan arbete. Jag var redan under sista året rejält trött på skolan med allt vad det innebar. Jag var inne på att få någon typ av arbete så snart det gick. Som sig bör var det ju inte så att telefonen gick varm på jobberbjudande utan jag hamnade på ett telefonförsäljarjobb. Knappast glamoröst, knappast bra betalt men arbetet var fyllt av likasinnade i samma ålder som gjorde det hela kul ändå. Problemet för undertecknad var emellertid att arbetet låg 5mil ifrån min hemort. Detta ledde till att det blev ohållbart med den dåliga lön som betalades ut, så jag bestämde mig helt enkelt för att sluta utan direkt plan.

Under tiden jag arbetade fick jag iallafall in några tusen i månaden vilket blev ett överskott då jag bodde hemma. Dessa kunde spenderas lite som jag själv ville utan att jag hade ont av det. Jag hade sedan gymnasietiden startat ett pokerintresse, så att avvara några hundringar kunde jag stå ut med. Jag brukade sätta in 20€ på dåvarande B2B (fd Entraction, som numera är nerlagt, så gammal är jag) och snabbt trycka in dom på lägsta nivån för den tiden, NL50. Fanns inga microstakes på den gamla goda tiden! Av uppenbara själ var det inte lätt att få någon kontinuitet av vinster med den insatsen. Men vann det gjorde jag, eller iallafall inget back att tala om.

Det nya året hade precis anlänt och 2007 var året då jag omedvetet skulle kunna titulera mig själv pokerproffs…

Imorse diskuterade vi Candy Crush strategi på vägen från hotellet till spellokalen. Han var fast på nivå 91 sedan några dagar. Jag har varit fast på 65:an i 1,5 månad.

Sen sprang vi på varandra igen på Starbucks ”nämen är du här också” skrattade Moneymaker. Kanske började han oroa sig för att jag stalkade honom eller nåt.

På vägen från Starbucks fick jag honom att hoppa in i en svarttaxi med mig. Se resultatet nedan…

Inlägg härifrån EPT London hittar ni som vanligt på Starsbloggen!

Ja vad ska man säga? Spelarfesten igår spårade ur fullkomligt fast på ett bra sätt. Hade hur trevligt som helst men jag har fått betala. Framförallt sömnen blev lidande eftersom jag tydligen tyckte att det var en bra idé att springa på Hippodrome innan hemgång och efter att vi bokstavligen blivit utsjasade från nattklubben Dstrict. Sen att jag inte hade en aning om vad mitt hotell hette (det vet jag fortfarande inte) utan att det bara låg nära turneringslokalen gjorde det hela ännu mera intressant. Jag lyckades få en alltför snäll Marvin Rettenmaier att följa mig hela vägen hem. Som Londonbo trodde jag dock att han skulle ha bättre koll men promenaden som är på en kilometer lite drygt tog 45 minuter.

Jag och Mad ägnade en av pauserna åt att undersöka vilka ställen man kunde ta en powernap på här inne på Connaught Rooms

Theo Jörgensen standard. En bra beskrivning av hur jag och mer eller mindre hela mediarummet mått idag…