Att utsätta sig för en så här stor prövning och klara den, dessutom på ett så bra sätt, känns STORT! Det är svårt att beskriva känslan, men jag är så otroligt nöjd, lycklig och ödmjuk inför livet. Samtidigt lite chockad över att kroppen verkligen klarar av utmaningar som denna.

Inte för en sekund höll regnet uppe och ibland blåste det så att jag höll på att ramla. Men kroppsligt stämde allt! Benen nästan svävade fram första milen, magen funkade perfekt (stannade bara och kissade en gång) och jag hade gott om energi hela loppet. Fyllde på med sportdryck ca 5 gånger + min egen medhavda dryck. Förkylningen påverkade mig inte heller. Tror allt snor rann ut längs vägen 🙂

Värst var det efter 20 km – över Gärdet, som även är min ”hatsträcka” i vanlig fall när jag springer min tur runt Djurgårdskanalen. Där stod vinden som en vägg med piskande regn i ansiktet. Men då – Jonas och barnen stod precis där jag behövde dem som mest och av ren kärlek fick jag ny gnista och kraft. Min tanke ”jag vill hem fortast möjligt till min fina familj”, så det var bara att springa vidare.

Efter 3 mil kom smärtan i låren, men energin var långt ifrån slut och med ”bara” 12 km kvar sköt jag undan tankarna på det onda och focuserade på publiken. Jag var nära till tårar – underbara människor som tagit sig ut i rusket för att heja på oss galningar. Och plötsligt närmade sig Stadion, benen sprang av sig själva och jag var i MÅL.

3.40 visade min klocka och jag är toknöjd trots lite miss i starten. Råkade trampa över startlinjen så tidtagningen på chippet startade så efter ett par minuters snack med en arrangör sprang jag med första gruppen. Hamnade längst bak och fick jaga ikapp 3.45-farthållaren jag tänkt springa med – klantigt!

Nu har jag äntligen fått upp värmen efter en lång dusch, te, proteindryck och banan. Man och barn är på kalas vilket är jätteskönt, för nu vill jag bara samla mig och njuta av tystnade. Sen blir det myskväll med hämtmat.

STORT TACK alla grymma ni som peppat mig att nå ett av mitt livs stora mål. Ni har en stor del i resultatet. LOVE ♥

Godmorgon! Idag är det bara två dagar kvar till målet jag jobbat mot i över ett halvår – Asics Stockholm Marathon. Ett mål jag för något år sen aldrig skulle haft i rädsla att ”bli för smal” som jag alltid tyckt marathonlöpare är. Nu är jag själv där, men har ingen plan att fortsätta springa marathon efter detta. Om det inte är för kul att avstå. En gång i livet vill jag i alla fall göra en så här maxad grej, precis som Vasaloppet jag åkte efter jag fått Hugo.

Jag vaknade upp utan nästäppa och bara lite snorig. Det sista av den varan springer jag bort vid dagens sista lätta löptur nu på morgonen för att tömma kolhydraterna som finns kvar, inlagrade i levern och musklerna. Anledningen är att kroppen sen har förmågan att lagra in en ännu större mängd nya fräscha kolisar när jag börjar äta dem igen vid dagens frukost och fram till Maran. Vissa hävdar att det inte ger någon effekt med tömning, men om inte är det en bra mental förberedelse och att fylla på extra inför ett så långt pass är i alla fall smart.

Nej, nu ska jag dricka upp mitt gröna te, äta upp lilla proteinkrämen och sen lämna storbarn och springa ca 6-10 km. Sen mumsig frukost.

P.S. Läs mer om att sätta mål hos grymmaste Lofsan idag. Hon kan det där. D.S.

Nu har jag visat upp formens utveckling under ett helt år från att tvillingarna föddes och det här blir mitt sista. Mina mål är nådda och passerade och jag känner mig starkare än någonsin. Inte minst konditionsmässigt, men har även lyckats erövra chins och fått en grym corestyrka.

De yttre, separerade magmusklerna har jag dock långt kvar att jobba med, men innan navelbråcket är fixat kan jag inte göra något åt saken. Och sen får jag se om det ens går att träna ihop dem, men klart jag kommer göra mitt yttersta.

Vikten? Jag skulle gissa på 57-58 kg till mina 167,5 cm, men är inte säker. Jag ser vad jag ser i spegeln och känner hur kläderna sitter – viktigare än vikten. Vissa kallar mig mager, andra ”i form”, några slank, vältränad, muskulös, smal..  I mina egna ögon är jag nöjd. Vill inte bli smalare och är inte rädd för att gå upp något kg, helt enkelt nöjd.

Nu då? Stockholm Marathon är närmaste målet, sen operation av navelbråcket och därefter att komma tillbaka efter den. Tjejmilen och Topploppet vore kul, men får avvakta tills jag vet hur det går med magen. Och till hösten vill jag satsa mer på styrketräningen – inte minst kämpa vidare med magen och mina chins.

P.S. Du hittar alla min formrapporter under länken ”annas mål”. D.S.

Nu har jag äntligen fått tid för operation av mitt navelbråck. 12 juni ska punaveln bort och därefter inga tunga lyft på ca tre veckor. Jag skulle även behöva operera magmusklerna, själva diastasen, men det får jag inte göra via Landstinget som anser att det är en ”skönhetoperation” som jag får bekosta själv. Det känns ändå ok – jag har ju kontakt med magmusklerna och KAN dra in magen, vilket gör att jag inte har några ryggproblem. 

Trist att behöva lägga träningen på is i tre veckor nu när jag är i mitt livs toppform, men kanske är det lite bra också? Operationen blir strax efter Stockholm Marathon och kroppen är nog rätt sliten då. Så vila för att sen komma igång i mitten av sommaren blir kanon. Kanske kanske jag även kan träna ihop diastasen då, när bråcket är borta (omöjligt just nu). Jag hoppas!

Tjohoo, jag klarade flera chins idag! Alltså inte bara excentriska som jag vanligtvis kör, utan några där jag drog upp mig helt själv. Länge har jag tänkt ”jag klarar det inte”, men idag ”vad 17! JAG KAN VISST”. Så jag testade och gjorde två stycken första setet och sen en i början av alla andra set:

• Breda chins, 4 x 12-9 reps (varav ca 6 där jag drog upp mig utan hjälp av foten på lådan och resten excentriska).
• Smala chins med omvänt grepp, 4 x 8 reps (varav 3 där jag drog upp mig själv).

Ok, kanske du tänker, ”vad är det för märkvärdigt med det”. Eller – ”gud vad hon skryter”. Men jag jämför mig inte med någon annan. För MIG är det stort och spärren sitter bara i huvudet. Visst, alla har olika fysiska förutsättningar och träningsbakgrunder, men oftast är det bara tanken som stoppar. För mig också. 

Just det där med att bara jämföra sig med sig själv vill jag slå ett slag för. Det finns alltid någon som är lite starkare, lite snabbare, lite snyggare men kanske inte lyckligare för det. Försök vara NÖJD med dig själv och dina prestationer!

Detta får mig att tänka på när jag var liten. En vän till mig, som inte hade några syskon men däremot fick alla dockor hon pekade på var ALLTID avundsjuk på mig som ”bara” hade två dockor. Jag var inte avundsjuk på henne för jag hade min FANTASI. Kunde hitta på lekar som gjorde mina dockor levande. Allt satt i huvudet, inte i hur mycket prylar jag ägde. Kanske lite långsökt, men du kanske ändå fattar poängen 🙂

11 månader efter tvillingarnas ankomst är jag starkare än någonsin. Kanske inte att jag orkar lyfta tyngre vikter än någonsin, men att jag är så allround-tränad. Kan springa snabbt, långt, orkar många chins (excentriska) och dips, har hyffsad rörlighet (kan förbättras) och stark core. Vikten har jag fortfarande ingen koll på, men har nått maximal deff – smalare vill jag inte bli även om jag stortrivs med dagens form.

Många undrar hur jag kunnat bli smal och vältränad så snabbt efter graviditeten och här har du svaren:

1. Jag höll igång träningen ändra fram till planerat snitt. Såklart mycket lugnare men ändå så att alla muskler inte försvann.
2. Amma tvillingar kräver massor av energi och trots att jag åt bra rasade jag i vikt.
3. Jag startade tidigt med vagnpromenader och smög succesivt igång styrketräningen allt eftersom såret efter kejsarsnittet läkte. Rörde på mig dagligen.
4. Jag älskar att träna och mina tvillingar trivs på MiniSats så nu när jag är mammaledig har jag möjlighet att träna mycket, något som aldrig gått om tvillingarna INTE hade velat vara på barnpassningen.
5. Att ta hand om tvillingar + två barn till är stressigt och mitt sätt att hantera ”kaos” på är kontroll! Kontroll över träning och kost vilket resulterar i strukturerad diet och träning = resultat. Med två små som drar mig i benen när jag ska äta, blöjbyten mitt i middagen etc. kan jag lika gärna äta tonfisk som oxfilé. Hinner ändå inte känna smaken. Jag är dock medveten om att när det lugnar ner sig och barnen blir större slappnar jag av och återgår till mer ”normal” livsstil. Eller normal blir jag aldrigt men i alla fall lite mer 😉 
6. Sist men inte minst – på kärlek (fyra barn = fyra gånger så mycket kärlek) och träningsendorfiner kan man komma långt! Att vara småbarnsmamma är tufft, men samtidigt som att vara konstant nyförälskad – smärta och hunger känns inte.

Nu då? Jag låter mina mål från förra månaden stå och jobbar vidare på en tid för mag- och navelbråck-operation.

Gillar dagens matchning med turkoset Drop of Mindfulness-linne, mörkgrå byxor av samma märke, orange Karhu-skor och rött nagelack.

Bilder från torsdagens styrkepass. Linne – DOM, byxor – Röhnisch, skor – Nike.

Igår fyllde tvillingarna 10 månader och så här ser dagsformen ut. Känner mig i fit – ett resultat av att tvillingarna trivs på MiniSats och att jag tar mig tid att träna mycket nu under mammaledigheten. 

Detta har hänt sen förra månaden:

• Löpning – nytt personbästa med 3 mils långpass!
• Yoga – testade att ”yoga upp” för SATS. Gick inte så bra, men nu vet jag precis vad jag behöver förbättra så det var supernyttigt.
• Styrketräning – inget nytt har hänt. Kör på som vanligt med focus på core (känner mig STARK i coren varför jag kan suga in magen ordentligt) och rumpa.
• Utseendemässigt – samma som tidigare. Vikten vet jag fortfarande inte och inte fettprocent heller. Huvudsaken att jag trivs med kroppen och det gör jag förutom navelbråcket och magmuskel seperationen. Avslappnad är magen fortfarande gravidstor trots minimalt med fett.

Inte så illa när jag drar in magen. Förutom bollnaveln då, men den fixar de snabbt med en enkel operation. Har inte bokat in mig för att operera navelbråcket än eftersom jag väntar på kallelse från en kirurg på S:t Göran. Hoppas få operera magmusklerna och navelbråcket på samma gång. Never ending story!

Mål:

• Fortsätta styrkträna för mer muskler på rumpan, coren och almänt underhåll.
• Få magen opererad framåt sommaren. I alla fall navelbråcket.
• Springa backloppet Stockholms Brantaste i Hammarbybacken 19 maj.
• Börja instruera Poweryoga på KTH-Hallen igen. De har frågat och jag behöver ju öva + att kunderna på KTH-Hallen är underbara. Onsdagar kl 17.20 om du vill komma. Blir kul!
• Leda passet Total Poweryoga på Bloggers Boot Camp 21 april (du har väl anmält dig till konventet?). 
• Stockholm Marathon 2 juni? Vågar inte anmäla mig och knappt uttala det högt för mig själv. Blir för nervös då. Bättre att köpa en startplats på Blocket en dag innan 😉
• Tjejmilen 1 september (på 43 minuter eller mindre).
• ToppLoppet 22 september.

Många springtävlingar i vår och höst, men när jag ändå är i god löpform är det gäller att passa på.

Formen, på dagen 9 månader efter tvillingarnas ankomst, är lite småhängig men jag lyckades stoppa upp magsjukan med resorb. Men det var inte bara dagens status jag tänkte skriva om utan kroppens träningsutveckling 9 månader efter kejsarsnittet.

Det har egentigen inte hänt så mycket sen förra månaden förutom att jag blivit rörligare efter allt yogande i Yogautmaningen. Förutom att klara den har jag inte haft några speciella mål att jobba mot. Jo att få bukt på magen. Om det inte vore för den känner jag mig i precis den form, styrke-, utseende- och konditionsmässigt som jag vill. Vikten vet jag inte och det känns oväsentligt när jag kan ha de kläder jag vill och springa lätt.

Med tanke på att jag såg ut så här i vecka 35 (nästan 10 månader sen) har det hänt endel med magen.

När det gäller magen har jag träffat en ny husläkare som skrivit remiss till en kirurg. Hon tror att det är de raka magmusklerna som är uttänjda och inte drar ihop sig. Det plus navelbråck gör att magen ser ut som den gör i avslappnat läge. Håller tummarna att det går att gå hjälp via landstinget.

Mål:

• Bibehålla dagens form (kondition, styrka, vikt).
• Springa 3 mil med Karin (hon ska köra Maran i sommar och vill ha med mig).
• Fortsätta yoga hemma minst en gång i veckan.
• Mindre mål med styrketräningen: Bygga upp rumpan, göra fler dips, bli ännu starkare i coren.
• Få hjälp med magen. Operation av navelbråck och ev. magmuskler. Därefter en lång tids rehabilitering.

Foton från dagens styrkepass. Till vänster indragen magen, till höger avslappnad.

Igår fyllde Jonna och Junior 8 månader och jag firar 8 månader som 4-barnsmamma. Varje månad före och efter tvillingarnas ankomst har jag dokumenterat min kropps förändringar (finns under rubriken ”annas mål”). Varje månad har jag förundrats över hur fort tiden går och hur stora bebisarna blivit. Det gör jag nu också, och konstaterar samtidigt att det bara blir roligare och roligare när de små utvecklas till små personer.

MIN kropp har dock inte förändrats mycket sen förra månaden förutom konditionen och uthålligheten som lär ha förbättrats av två långpass på över 2 mil. Styrkan är densamma utom min core orkar lite mer (så att jag kan dra in den som på bilden till vänster).

Utseendemässigt är jag helnöjd förutom det här med magen. Du ser ju på bilden till höger, där magen är avslappnad, att den är hyffsat stor och har egentligen inte blivit mindre på flera månader trots alla plankor. Jag tror jag aldrig kommer kunna träna tillbaka magen utan att det är en operation som behövs (utöver navelbråcket som är fastställt att det måste opereras). Får lätt ont i magen om jag inte spänner de inre musklerna och så kan jag inte leva.

Kanske är det navelbråcket som gör att de yttre magmusklerna inte går ihop? Det kan jag inte ta reda på själv, så jag jagar vidare efter experter på området. Tills dess fortsätter jag väl med mina plankor och magplanen. Är inte orolig att det kommer lösa sig, om så med operation, och detta är en droppe i havet mot den enorma lycka jag känner för mina barn och min fantastiska kropp som gett mig dem ♥

Dagens träningsoutfit: Linne och byxor från Röhnisch, skor – Karhu.

Mitt tuggummi-förråd ska bort. Kan lätt tugga i mig ett paket om dan. INTE bra!

Från och med idag ska jag göra allt i min makt för att bli av med uppblåsta postgravidmagen:

1. Sluta med tuggummi och halstabletter.
2. Köra plankor i olika varianter. Helst varje dag. 
3. INGA övningar för yttre/sneda magmusklerna eller andra tunga övningar som belastar buken.
4. Äta mindre portioner och oftare. (Är supernoga med att barnen äter var 3e timme, men glömmer bort mig själv och äter istället megaportioner på kvällen när mannen är hemma. Typiskt mammigt!).
5. Äta så naturligt som möjligt (utom på morgonen då jag fortsätter ”fuska” med proteinpulver i brist på tid).

Inget nytt, men det spelar ju ingen roll hur mycket man vet om man inte lever efter det. Detta blir en slags test, och har mina delade magmuskler inte gått ihop när tvillingarna är 1 år är det bara operation som gäller. Hur en sådan går till har jag fått grym upplysning av er läsare (TACK igen!). Inte bara utseendemässigt störande att se gravid ut, jag får småont i övre delen av magen vid lyft där jag glömmer bort att dra in magen. 

Så. Jag startar idag och ser hur allt utvecklar sig. Hur svårt kan det va?