Nu har jag äntligen fått tag i nyaste Fitness Magazine där jag är med som månadens profil. En intervju jag känner jag kan stå för, som speglar mig som den jag är och där viktiga händelser ur mitt ”träningsliv” med tas upp.
Mycket handlar om mina barn – både de vid liv och de två jag förlorade för 7 år sedan. Där är kanske enda saken som inte stämmer till 100%. Det står att jag ”la skulden på mig själv” för att jag tränat under trillinggraviditeten. Det kan ha påverkat att jag tränade, men jag var ändå sängliggande de två sista veckorna och trots det satte förlossningen igång i vecka 27. Jag gjorde det jag trodde var bäst, med den erfarenhet jag hade av att vara gravid (ingen alls) och de råd jag fick från MVC. Känner alltså ingen skuld för det som hände, men tror att det hade varit bättre att vila helt från träningen, trots att jag fick råd att fortsätta men att ”lyssna på kroppen”.
Efter tre graviditer av olika slag känner jag mig nu helt trygg med hur man ska träna, både med ett eller flera barn i magen. Jag har lärt mig den hårda vägen (OM det nu var träningen som påverkade – kan lika mycket bero på stress och hårt jobb som PT) och kan nu föra min erfarenhet vidare till andra gravida genom mitt jobb som PT.
Känns som att det finns en mening med allt – hur jobbiga händelser det än är. Mitt eget liv har verkligen varit en berg- och dalbana, men allt har gjort mig starkare. Och som ett mirakel fick jag för ett år sen precis det jag förlorat – en liten flicka och en liten pojke. Självklart älskar jag mina stora pojkar lika mycket som tvillingarna, men jag får nu uppleva glädjen över att ha två små barn som är lika gamla, precis det jag hade och förlorade (fast trillingar, men ena pojken dog efter bara ett dygn så honom hann jag aldrig lära känna).
Läs mer i Fitness Magazines augustinummer (nr 8).
