Så spännande blev det kanske aldrig.

Ändå var ”Den fjärde mannen” en ­sevärd tv-serie, främst på grund av många bra skådespelare och stor omsorg om detaljerna i historien.

När populära böcker blir film eller tv-­serie, har det både sina för- och nackdelar.

Fördelen är förstås att gillar man historien vill man gärna se hur den förvandlas till ­rörliga bilder. Om det lever upp till den egna film som snurrade inne i skallen när man läste boken. Uppenbarligen var många ­nyfikna på vad regissören Kristian Petri och manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg skulle göra av Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Knappt 1,4 miljoner respektive drygt 1,1 miljoner följde de två första avsnitten.

Nackdelen, om intrigen inte av­viker för mycket från sin förlaga, är att spänningen uteblir, då man mer liksom bockar av ­händelserna än sitter med ­nerverna på spänn.

Nyfikenheten över att se hur man har filmat en ­roman vinner oftast, det ska vara en riktigt saggig bok ­eller ett ämne man inte bryr sig om för att man helt ska ignorera film- eller tv-­versionen.

Under de här tre avsnitten har tre historier berättats. Om hur tyska terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Om hur en man mördas i sin lägenhet i centrala Stockholm. Homofobe polisen Evert Bäckström (Claes Malmberg) ­avskrev fallet som ett ”bögmord”. Och så om hur LMJ, Lars Martin ­Johansson (Rolf Lassgård) i nutid utnämndes till ny Säpo-chef och åter började rota i de båda tidigare nämnda fallen.

Det är detaljerna som gör det och som gör det så trovärdigt.

Som när LMJ och hans favoritpolis Eriksson (Helena af Sandeberg) om och om igen rekonstruerar ett mord.

Som när man placerar suveräna skådespelare som Per Svensson, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Shima ­Niavarani, Helena Bergström och Ida Engvoll i mindre roller.

Eller som när man låter Niclas Frisk skriva bakgrundsmusiken, härligt suggestiv hela ­tiden.

I kväll ser jag ”Blå ögon” i SVT 1.

Prat

”Stjärnorna på slottet”, SVT 1. Starkt avsnitt med Rikard Wolff. Läs min ­recension här!

Musik

”Last night of the Proms 2014”, SVT2. Snyggt producerad, men ­låååååång, klas­sisk ­konsert.

Det är missarna man minns.

En utgångspunkt som har fungerat för lättsamma ”Agnetas nyårskarameller” i TV4 i tjugo år.

Vintern och snön blev till snudd på Winnerbäckskt tandläkarväder och blask och det var dagen efter en rejäl omgång nyårsafton, och vad fanns väl då mer att göra än att halvligga i tv-soffan hela dagen och kvällen. Sov över den traditionella nyårskonserten från Wien. Skippade den lika traditionella backhoppningen från Garmisch Partenkirchen. En märklig (och till synes livsfarlig) idrott som man bara orkade engagera sig i när Jan Boklöv introducerade V-stilen och skogstokige finnen Matti Nykänen härjade som bäst och värst.

Två hyfsade Premier League-matcher i Viasat Fotboll på eftermiddagen slank dock ned ganska lätt. ”Toini” i SVT 1 var en mycket sevärd dokumentär av Jacob Hård och Eva Tillberg. Härligt nostalgiska bilder från den tiden när vi alla tittade på en enda tv- kanal och följde hur skidåkerskan Toini Gustafsson Rönnlund tog två OS-guld i Grenoble 1968. Hon var sin tids Charlotte Kalla, fast ännu mer banbrytande och framgångsrik. I dag en klok 76-åring som såg tillbaka på sin karriär och sitt liv. Hela historien om hennes bakgrund som finskt krigsbarn hade jag ingen aning om.

Och så Agneta Sjödins nyårskarameller.

När hon sa att de satte nöjesåret 2014 under lupp var det förstås en sanning med modifikation. Det var inte ens TV4:s nöjesår, utan det var TV4:s missar under nöjesåret.På sitt sätt kan jag ju förstå att när man ska välja ut det roligaste ur tjatiga kända-sportprofiler-som-går-vilse-ute-i-ödemarken- serien ”Det största äventyret”, så blir det när programledaren Peter Jihde gång på gång misslyckas med att säga en replik och tända en fotogenlampa.

Överlag var det ett bra komponerat program. Med missar som hade gått ut i etern eller av förklarliga skäl hade klippts bort. Med kommentarer från tv-profilerna i studion, under säker ledning av Agneta Sjödin. Oförargligt småkul.

I kväll ser jag ”På spåret” och ”Tack för musiken” i SVT 1.

Drama

”Den fjärde mannen”, SVT1. Mer välspelad än särskilt spännande kriminalserie.

 Porträtt

”Astrid”, SVT1. Grymt närgången skildring av en våra mest klassiska författare.

Vi är många som minns henne som alla tiders bästa sagoberätterska.
Genom tv-serien ”Astrid” får vi också, på djupet, lära känna människan Astrid Lindgren.

Första minnet av Astrid Lindgren (1907-2002). Fast egentligen är det ju hundratals minnen. Hur man har hört henne läsa med den där rösten, på en gång både lekfull och lite förnumstig.
Sagorna finns förstås med i Kristina Lindströms serie, tre underbara tv-timmar som på ett träffsäkert visar hur små och stora händelser i författarinnans liv senare vävdes in i hennes berättelser.

Andra minnet. Ringer som nybliven journalist upp Astrid för att prata om någon filmatisering av hennes böcker. Min unge man, du får fyra minuter, inte en sekund till, sa hon vänligt, men bestämt. Efter 3.30: Nu får du raska på om du har någon mer fråga, för snart lägger jag på luren.
Efteråt: Viss besvikelse för att hon inte hade mer tid med mig. Genom tv-serien förstår jag varför. Alla ville ha sin bit av Astrid. Och som hon ställde upp. Allt från att brevväxla med en tonårsflicka med personliga problem, till att betala en utvisad kurdisk flickas läkarutbildning. Astrid hade så fullt upp, att det inte blev så mycket skrivet under de senare åren av hennes liv.
Det – och allt annat om hennes liv – känns det som att vi får veta genom SVT 1:s serie. Från hur hon jobbade för underrättelsetjänsten och på så sätt tidigt blev medveten om de nazistiska krigsförbrytelserna, till ett stundtals trassligt privatliv.

Sista minnet. Träffade Astrid i samband med lanseringen av den tecknade Pippi-filmen från 1997. Hon var trött, lite likgiltig, nästan blind. Sa att hon därför inte kunde ha en åsikt om resultatet. Hon anade väl att det blivit rena rama smörjan av alltihop.
Och det enda jag spontant saknar i tv-serien är om det var sant att Astrid en gång nobbade mästeranimatören Hayao Miyazaki att göra film av Pippi Långstrump. Får vi kanske aldrig veta, för den 73-årige japanen har slutat både att göra film och intervjuer.

I kväll ser jag ”Ögonvittnet”, i SVT 1.

Härlig musikunderhållning med Sven-Bertil Taube, Björn Skifs och Sarah Dawn Finer.
Men det som berörde mest i annandagens tv-utbud var Jens Linds film om det förlorade paradiset, Khao Lak.

Det har gått exakt tio år sedan tsunamin drabbade stora delar av Asiens kuststräckor. Hundratusentals människor dog. Över 500 svenskar. Många av dem i thailändska turistorten Khao Lak, som i stort sett helt och hållet spolades bort.
Det har varit många reportage och dokumentärer i media senaste tiden. De flesta välgjorda och engagerande. Men få så personliga som ”Khao Lak”, av SVT-sportens dokumentärfilmsess Jens Lind.

Han var där på semester med sin familj. Kunde förstås inte hålla sig från att filma. Så han fångade det som familjen upplevde som rena paradiset. De hade blivitsom förälskade i sitt lilla hotell Mai’s Quite Zone och intervjuade ägarna, amerikanen Douglas Fairweather och hans thailändska fru Mai. Det blev ett kortare tv-reportage med titeln Det hotade paradiset. Hotet, det var den annalkande massturismen.
Familjen Lind blev några av hotellets sista gäster. Några dagar efter att de hade dragit vidare, till Australien, sköljde den enorma flodvågen bort hotellet. Mai dog i vattenmassorna. Douglas var en av få som överlevde.

Gång på gång har Jens Lind sedan återvänt dit. Och till USA, för att se vad det blev av Douglas Fairweather. Som återvände till Thailand. Hittade en ny thailändsk fru. Men hans historia är långt ifrån den vanliga äldre-västerländsk-man-möter-ung-thailändska som brukar berättas.
En oerhört gripande tv-dokumentär. Samtidigt väldigt personlig, fylld av Jens Linds vemod över att hans paradis visserligen åter byggdes upp, men till något helt annat, mindre genuint.

• Bra musikprogram med Sven-Bertil Taube (SVT 1) och Björn Skifs (TV 4), men allra bäst var ”Tack för musiken” (SVT 1) där Sarah Dawn Finer gästade Niklas Strömstedt. Skratt, tårar och underbar musik.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”, med Helena Bergström i centrum, i SVT 1.

Nej, ”Borgen”-klass är det inte.

Men SVT1:s ”Blå ögon” är klart sevärt ändå, främst som skildring av Sverige­demokraterna inifrån.

Den danska tv-serien ”Borgen” (2010-2013) var under tre säsonger politisk tv-dramatik av världsklass. Utifrån främst tre personers liv – Sidse Babett Knudsens statsminister, Pilou Asbæks tv-journalist som sedan blev hennes spinndoktor och hans från-och-till-flickvän (Birgitte Hjort Sørensen) som var tv-reporter – fick vi en närgången skildring av det politiska spelet, men också medias bevakning av det.

”Blå ögon” har, på gott och ont, ett större persongalleri.

Louise Peterhoff har en självklar utstrålning som stabschefen på justitiedepartementet som rotar i mysteriet med hon (Meliz Karlge) som hade jobbet tidigare och med maktkampen mellan hennes chef (Sven Nordin) och statsministern (Niklas Hjulström). Mycket är efter fyra avsnitt fortfarande oklart, både vad gäller dessa personers liv i allmänhet och vad som, egentligen, händer i maktens korridor. Det kan å andra sidan fungera som en ”motor” för att fortsätta titta.

De märkliga medborgargardsterroristerna, eller vad man nu ska kalla dem, blir man heller inte riktigt klok på, men man ”köper” mycket av det tack vare Adam Lundgren; hans intensiva blick och monumentala elakhet fascinerar.

Fast mest intressant, kanske också kontroversiellt, är förstås porträttet av Sverigedemokraterna, fast de i tv-serien heter Trygghetspartiet.

Kjell Wilhelmsen – som efter tv-serien ”30° grader i februari” och denna serie nu absolut måste rankas som en av sin generations bästa svenska skådespelare – ger kött och blod åt partiets kriminalpolitiske talesperson, en människa man inte vill tycka om, men ändå har svårt att låta bli, då han ju är oväntat mänsklig i sina tvivel på sina egna rasistiska åsikter.

”Blå ögon” visar, på gott och ont, att Sverigedemokraterna i riksdagen må göra och säga så mycket otroligt dumt, men att de också är människor.

På måndagen ser jag ”Allt för Sverige – julspecial”, i SVT 1.

Mys

”Julstök med Lasse Kronér”, SVT1. Trevligt, om än lite spretigt, mys inför julen.

Humor

”Monty Python live (mostly): One down, five to go”, Sjuan. En redan klassisk humorföreställning.

Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.

En halv miljon har följt TV 3:s ”Svenska Hollywoodfruar” varje tisdagskväll.
En tv-serie som behållt greppet om tv-tittarna, trots – eller kanske tack vare – att den nu förvandlats till en slags freak show.

Slut i rutan i går för den sjunde säsongen av ett av TV 3:s mest framgångsrika programkoncept.
Blev en braksuccé från de allra första scenerna, när Anna Anka stolt berättade hur hon gav sin dåvarande make, sångaren Paul Anka, en avsugning varje morgon.
Då, hösten 2009, var det verkligen mer en realityshow som följde tre svenska kvinnor som hade gift sig rikt i Los Angeles och deras vardagsliv, bara lite lyxigare än det som medel-Svensson lever.

Kvar från den tiden är bara Maria Montazami, som under alla säsonger, genom att vara den underdåniga hemmafrun, har varit den mest ”normala” av Hollywoodfruarna. Det har inneburit allt från feta reklamkontrakt till medverkan i ”Let’s dance” och en egen tv-serie. Där visade hon sig från en betydligt mer självupptagen sida.
Den här säsongen känns det som att Montazami har stått lite vid sidan av och med allt större förfäran iakttagit hur Britt Ekland, Åsa Vesterlund och Gunilla Persson ständigt brakat samman i praktgräl efter praktgräl.
I går handlade halva programmet om hur de inte kom överens när de skulle ta pressbilder ihop (se klippet ovan).
Helt uppenbart känns det som att hela säsongen varit inriktad på att få oss tv-tittare att älska att hata Gunilla Persson.
– Hon måste ju fan läggas in på psyket när som helst, alltså, sa Åsa Westerlund om Gunilla och åtskilliga tittare höll nog med henne.

För Gunilla har en självbild som inte liknar något annat. Hon spelar in ett pilotavsnitt för en tv-serie som aldrig lär bli av. Hon tror att hon ska tjäna miljoners miljoner på en kommande bok. Hon driver med sin stackars dementa mamma framför tv-kamerorna. Hon uppträder mer knäppt än Christine Meltzers version av henne i ”Partaj”. Och där finns ett barn inblandat också.
Det räcker nu, TV 3. Stoppa freak showen!

I kväll ser jag ”Kobra” i SVT 1.

(Humor)
”Inte OK!”, TV 3. Ganska roligt om svenskar attityd till pengar.
(Allvar)
”Korrespondenterna”, SVT 2. Intressant om det märkliga lilla landet Bhutan.

Bara fyra program. Ingen av SVT:s mest profilerade programledare. Satsningen känns lite halvhjärtad.
Men ”Auktionssommar” fungerar bra som lättsam underhållning.

Svenska folkets intresse för gamla prylar är välkänt.
När SVT:s ”Antikrundan” åter börjar sändas går det in på sin 25:e säsong och är ett av svensk tv:s mest sedda program.
Nya ”Bytt är bytt” med Renée Nyberg, ett tävlingsprogram kring antikviteter, har säsongsavslutning i kväll. Får säkert en andra säsong av TV4.

På auktioner runtom i landet är det nödvändigtvis inte värdefulla antikviteter som ropas in, det är mycket skräp också.
Men SVT2:s nya ”Auktions­sommar”, start i går, visar att det går att göra en fungerande tävling kring det också.
Visserligen känns väl allt­ihop som en lite halvhjärtad satsning. Bara fyra program tyder på en viss osäkerhet om konceptet fungerar eller inte. Och Sofia Rågenklint är väl inte direkt public service-tv:s mest högprofilerade programledare.
Men både hon och programmet i sig fungerar utmärkt.

Två par får 3 000 kronor var för att ropa in sina ”fynd”, den här gången på en gård i Bäsna utanför Borlänge i Dalarna.
När pengarna är slut och auktionen är över kommer två experter och värderar deras inköp och korar på det sättet vinnarparet.
Lite konstigt är det förstås att det (genom klippningen) känns som att det nästan bara är de två tävlingsparen Thomas/Yvonne och Annika/Helena som bjuder på före­målen. Övriga runtomkring hade kanske svårt att inte förhålla sig till att tv filmade fyra personer på första bänkraden.

Men man har hittat färgstarka tävlande och värderingsmännen Maria Granström och Mats Bergstrand känns mycket trovärdiga.
Egentligen är ”Auktionssommar” inget för mig, jag tycker ju det mest var rena skräpet som fanns till försäljning. Men programmet fungerar som lättsam underhållning.

I kväll bör alla se specialavsnittet av ”På spåret” där Kristin Lundell och jag möter Expressen-duon Cecilia Hagen och Malin Roos. Visas på aftonbladet.se klockan 19.00.

Ja

”Frihet bakom galler”. Grattis till Nima Sarvestani/Maryam Ebrahimi, vars dokumentärfilm vann en internationell Emmy häromdagen.

Nja

”Dom kallar oss artister”, SVT1. Har aldrig förstått Bob hunds storhet. Annars hade jag säkert tyckt bättre om avsnittet.

Tokhyllat av alla. Kristallen-vinnare i fjol. 1 347 000 tittare på förra veckans säsongsstart.
Är ”Historieätarna” verkligen så jäkla bra?

SVT-programmet har blivit en ”snackis” bland folk.
För att serien i sina bästa stunder är grymt underhållande. För att Erik Haag och Lotta Lundgren har en härlig kemi tillsammans. För att många undrar vad de, egentligen, har för förhållande till varandra.

Själv ligger jag ofta lågt om jag hamnar bland folk som diskuterar ”Historieätarna”. Alla är ju så som tokkära i programmet. Orkar därför inte riktigt bli den där magsura tv-kritikern och påpeka sådant som att Haag och Lundgren inte alltid är så bra skådespelare. Att de ibland kan kännas lite för självupptagna. Att Haag ibland pratar ett slags vuxet bebisspråk. Att en hel timme ibland gör att det går på tomgång. Och att det blir lite svårt att variera äckelfaktorn när de reser 100, 200 eller 500 år bakåt i tiden. Allt som folk åt på den tiden var äckligt. Punkt, slut.
Med det sagt:
Erik Haag och Lotta Lundgren har blivit bättre på allt längs seriens gång.

Och gårdagens avsnitt om 1960-talet var faktiskt fullkomligt lysande.
Klockrent inte bara när det gäller testerna och analyserna av vad vi stoppade i oss, från pulversoppor till nymodigheten pizza.
Här handlade det lika mycket om träffsäker humor kring kläder, attityder, könsroller, boende, karriärer, bilar, grammofonskivekurser, politik och allt vad som nu avhandlades.

Ett skäl att programmet går rakt in i hjärtat och hjärnan, är förstås att jag kan spegla mig själv i det, då jag var barn och tonåring under dessa år. Det är lättare och mer tacksamt att skoja på ett public service-folkbildande sätt om sådant som några av tittarna har ett förhållande till. Få tittare lär upptäcka vad som skiljer till exempel 1600-talet från 1700-talet.
Därför gillar jag de avsnitt som utspelas i någorlunda modern tid bäst.
Då är det Karin af Klintberg-producerade programmet verkligen så jäkla bra!

I kväll ser jag ”Veckans brott” i SVT 1.

(!)
”Ögonvittnet”, SVT 1. Lovande start för nya norska thrillerserien.
(?)
”Hitlåtens historia”, SVT 2. Inget fel på programmet i sig, men visst finns det väl intressantare låtar än Snaps! tjatiga ”The power”?

Nästan allt han rör vid tycks förvandlas till guld.
Felix Herngren-serien ”Torpederna” blir säkert också en framgång, trots tuff konkurrens från SVT:s ”Allt för Sverige”.

Det har gått några år sedan man såg på honom som ”Måns Herngrens lillebror”.
Felix Herngren är numera landets mest framgångsrika tv- och film-entrepenör. Långfilmer, tv-serier, reklamfilmer. Han är med framför och/eller bakom kameran i så gott som allt som hans bolag FLX producerar.
✓ ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är den mest framgångsrika svenska långfilmen på åratal.
✓ ”Solsidan” är banbrytande tv-humor.
✓ ”Welcome to Sweden” fungerar också, trots en kass skådespelare i huvudrollen (å andra sidan är hela serien Greg Poehlers idé, så det var väl svårt att neka honom rollen).
✓ ”Taxi” är ett skarpt och roligt relationsdrama i det lilla formatet, som visas i SVT Flow. Även den bagatellartade underhållningsserien ”Inte OK!” i TV 3 är helt ok.

Gemensamt för alla dessa produktioner är att Felix Herngren aldrig släpper något halvhjärtat ifrån sig.
Och ”Torpederna” – start i TV 4 i går, en dramakomediserie där Felix Herngren är en av två regissörer, Jakom Ström är den andra – börjar väldigt lovande. Har även sett andra avsnittet, där det kör ihop sig ordentligt för Sonny (Torkel Petersson), före detta kåkfarare som förgäves försöker leva ett hederligt liv när han blir villkorligt frigiven efter sex år.
Trots att han och kontaktpersonen (Liv Mjönes) är upp över öronen förälskade, strular det annars med allt från hennes föräldrar (Magnus Härenstam, Marika Lindström) till stor (Dragomir Mrsic) och småskurkar (Leo Razzak).

Suveräna skådespelare och man har hittat precis rätt ton mellan spänning och humor.
Fast tittarmässigt rår det väl knappast på SVT 1:s succé ”Allt för Sverige” med sina 1,5 miljoner tittare.
Ännu ett starkt avsnitt i kväll med amerikanernas möten med svenska seder och bruk och känslostormar när de kontronteras med sitt eget förflutna.

I morgon kväll ser jag ”Historieätarna” i SVT 1.

!
Kristian Luuk. Mycket rolig som varianter av sig själv i Kanal 5:s ”Partaj”.

?
”Babel”, SVT2. Alltid sevärt. Men varför säsongsavslutning redan nu?