Med jämna mellanrum beskylls jag för att vara en jäkla SVT-kramare.
Och visst, jag är väldigt mycket för public service-tv. Berömmer antagligen deras program oftare och hackar säkert mer på reklamkanalernas utbud.
Inte minst i dessa tider när TV4 har stängt ned lokal-tv och tidningar skär ned på sina redaktioner är det dock extra viktigt att värna om public service i både radio och tv.
Och det är viktigt att SVT förblir breda, att de fortsätter med allt från Melodifestivalen till sportevenemang om de nu har råd med det.

Men även solen har sina fläckar. Allt oftare trampar public service-tv snett. Och eftersom alla vi skattebetalare betalar SVT:s verksamhet är det kanske nu dags att ställa ”På spåret”-frågan: Vart är vi på väg?
Först fick vi lördagsunderhållningen från helvetet. ”Atleterna” och ”Brevfilmen”. Och nu rullar ”Sveriges städmästare” – avsnitt tre i SVT1 tisdag 18 november – och ”Gift vid första ögonkastet”, där avsnitt två läggs ut på SVT Flow i morgon måndag.
Ett program med ”husmorstips” och ett dejtingprogram med ett slags arrangerade äktenskap.
Hallå 1950-talets könsvärderingar, välkomna tillbaka.

Den förstnämnda serien har väl i och för sig hög igenkänningsfaktor då de flesta människor förr eller senare tvingas ägna sig åt städning om man inte vill leva sitt liv helt i misär. Och en av programledarna,
Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien, är ju trovärdig i ämnet.
Men tävlingarna är så fåniga att man tar sig för pannan.

”Gift vid första ögonkastet” känns som en fristående uppföljare till hemska ”Kärlekskoden”. Fyra experter matchar ihop sex singlar av de över 400 som sökte till programmet. Nu ska de gifta sig med någon de aldrig har träffat, leva ihop i fyra veckor och se om kärleken uppstår eller inte.
Det är målfoto vilken serie som är dummast. 
Ingen av dem borde platsa i SVT.

Det är både empatisk och engagerande relations-tv. Inte många tittar.
Kanske dags för Filip & Fredrik att göra slut med Kanal 5, när ”Ska vi göra slut?” är över.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson åker runt och hälsar på par vars äktenskap har gått i stå.

”På papperet” har inte sällan flera av deras programkoncept låtit lätt befängda. Sedan har de ändå oftast fått ihop det till något både underhållande och högst personligt.
Det finns de som tycker Filip & Fredrik bara är ett par tjattrande självupptagna navelskådande tv-kändisar. Och det är de väl kanske OCKSÅ. Men där finns absolut även en empati, en nyfikenhet, en förmåga att komma nära, som gör att deras möten med så kallat ”vanligt folk” ofta blir rätt så bra. Inte minst på landsorten tycks folk gilla duon. Så är de ju ”bonnläppar” själva också.
Hittills har paren vars relationer de försöker rädda varit just från bondvischan. Älmhult, Laholm och i går värmländska Kil.

Programmets varudeklaration är att Filip & Fredrik inte alls är några parterapeuter, men kanske kan sätta saker i rörelse, genom att vara någon som pratar med dem, som lyssnar på dem.
– Det känns som att vi tiger ihjäl vårt äktenskap, sa Hanna, 33, i gårdagens program. Hon är arbetslös på grund av en ryggskada. Maken Johan, 35, vantrivs hemma, men har roligt på jobbet, som reparatör av vattenledningar.
Filips & Fredriks speciella fräckhet och humor präglar förstås även denna serie, men för det mesta är det snarare närgångna, allvarliga och engagerande samtal.
Mer public service-tv än Kanal 5, egentligen.

Filips & Fredriks tittarsiffror har aldrig varit i paritet med den mediala uppmärksamhet de alltid får, men siffrorna för ”Ska vi göra slut?” – 216 000 respektive 170 000 – känns som ett nytt bottennapp.
I SVT skulle de nog kunnat haft det fyrdubbla.
Skalar man bort det värsta tramset, skulle Filip & Fredrik egentligen passa bättre i SVT.
Kanske dags att göra slut med Kanal 5..?
I kväll ser jag ”Doobidoo” och ”Skavlan” i SVT 1.

Ja
”Bränn en bil – få ett jobb”, SVT 2. Sevärd dokumentär om oväntade händelser i stockholmsförorten Tensta.
Nej
”Debatt”, SVT 1. Eva Rusz sa kloka saker, men… varför ha en debatt om ett skitprogram i SVT Flow?

  Det var, kanske, sista tv-intervjun med Kim Anderzon, som gick bort 24 oktober, 71 år gammal. Ett journalistiskt scoop! Men jag tycker nog att ”Fråga doktorn”-programledaren Suzanne Axell borde ha haft en lite annorlunda vinkel på intervjun.

Kim Anderzon var de fria teatrarnas primadonna som sedan blev brett folkkär genom Lasse Åberg-filmen ”Sällskapsresan” (1980). Fantastisk skådespelerska. Underbar som människa de gånger jag mötte henne. Avsnittet om henne i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” vintern 2011 är ett av programseriens allra bästa. Vi fick möta en kvinnlig skådespelerska som inte bara ovanligt klarsynt såg tillbaka på sitt liv och sin karriär. Här hade vi också en kvinna som farit fram som en tornado genom tillvaron och som inte bad om ursäkt för någonting.

Somliga kända människor går under jorden när de drabbas av cancer. Andra pratar lite grann om det. Kim Anderzon gick all in och var totalöppen i media om sin kamp mot sjukdomen. Hur det började. Hur hon behandlades. Hur hon sökte alternativ behandling i Tyskland. Hur hon stretade på och spelade teater in i det sista. Hur hon hade en sista sammankomst på en krog för de närmaste vännerna. Nu färdigställs en dokumentärfilm om denna kamp, där vi väl sannolikt får möta Kim Anderzon ännu senare innan hon gick bort, än i SVT:s populära frågeprogram om sjukdomar.

Programledaren Suzanne Axell intervjuade Kim Anderzon i hennes hem 9 oktober, två veckor innan hon somnade in. Givetvis visste båda två att det inte var långt kvar. Och jag får kanske fan för att jag är okänslig och skriver så här, men… jag tycker Suzanne Axells fokus blev rätt så fel. För mycket snack om cancern, hon hade ju pratat så mycket om det och den kampen var redan förlorad, och för lite om hur Kim såg på livet hon haft och vad hon kände för att allt snart var slut. Om någon kunde prata om det, så var det väl Kim Anderzon. Den underbara kvinnan som aldrig verkade banga för någonting.

Fotboll I
Fotbollsgalan i TV 4 recenseras av Marcus Leifby i Sportbladet.

Fotboll II
En skymf av TV 4 att sända dokumentären om folkkäre Klas Ingesson så sent.

EU-valet blev en större grej än väntat.

Camilla Kvartoft var fenomenal i SVT:s valvaka. Anna Hedenmo ledde med lika säker hand gårdagens eftervalsanalys i ”Agenda special”.

Konstaterade i söndags, just hemkommen från den bubbla som heter Cannes filmfestival, att det förra gången tämligen iskalla ­EU-valet, nu var glödhett.

Med extrema höger- och vänsterpartier på frammarsch i hela Europa. Med framgånger för såväl Miljöpartiet som medias älsklingar Fi och de närmast pestsmittade Sverige­demokraterna. Och så ett katastrofval för Moderaterna. Ingen risk att samtalsämnena tog slut. Och Kvartoft ledde hur proffsigt som helst den långa val­vakan i söndags. Hedenmo lika säkert ett specialavsnitt av ”Agenda”, där väl det mesta som var relevant togs upp.

Hedenmos envishet gjorde att Kristina Winberg (SD), nyvald EU-parlamentsledamot, lät som en grammofonskiva som hakat upp sig när hon vägrade ­svara. Ett tv-ögonblick hon aldrig blir kvitt.

SVT har visat musklerna under dessa dagar. Nästan en miljon tittare i söndags.

TV4 har inte ens försökt. Flera av deras nyhetsprofiler skämdes och uttalade sig ­negativt i branschmedia i går.

Det som är kul med ”Million dollar listing New York”, start för andra säsongen i TV3 i går, är att se lägen­heter man bara kan drömma om och hur klienterna som ska köpa eller sälja resonerar.

Det är ibland intressant att höra hur de tre konkurrerande fastighetsmäklarna, en av dem svensken Fredrik ­Eklund, tänker och handlar. Synd då att alla tre också har så narcissistiska drag, är så kaxigt uppblåsta och uppträder med en sådan show-offig ­attityd, att de liksom tror att de är Al Pacino framför tv-kamerorna, så att man inte känner någon som helst sympati för dem eller vad de sysslar med.

Hade jag haft så mycket pengar att jag hade kunnat köpa dessa Manhattan-våningar, hade jag verkligen inte unnat just dessa mäklare ­sina procent, utan vänt mig till några andra…

I kväll ser jag SVT-dokumentären ”Mannen som förändrade europeisk fotboll”, om L­ennart Johansson.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.

TV 4 skrotar lokal-tv i Stockholm.

Ett pinsamt beslut, som innebär att en fjärdedel av landets befolkning blir utan regionala nyheter.

Klockan 10.09 i går kom TV 4-Gruppens pressmeddelande med rubriken:

TV 4 rustar för starkt nyhetsår.

Jodå, man bygger ny studio, gör ett utrikes­magasin, ska bli bättre på nätet. Och lägger, så där lite i förbifarten, ned lokal-tv i Stockholm. 10-15 personer får sparken.

Sedan några år tillbaka, överraskar just den biten inte oss inom media. De flesta går nog till jobbet med känslan av att nästa sparpaket kan komma när som helst, oavsett hur ofta de allt mer välbetalda högsta cheferna skickar ut skrytmeddelanden om tittarsiffror, klick på nätet eller räckviddsmätningar.

Lokala nyheter i Stockholm, det är redan väl be­vakat av riksredaktionen, tycker TV 4-ledningen.

Ren och skär lögn. Att ­nyhetssändningarna ofta har fokus på Stockholm är ju för att regering, riksdag och många storföretag finns där.

Men det finns också massor av ämnen – ny tunnelbana, motor­leder, Slussen-bygget, bostadsbristen, segregeringen etc – som är av särskilt intresse just för den, ungefär, fjärdedel av landets befolkning som bor i stor-Stockholm.

Att lägga ned lokal-tv i Stockholm, det är ett pinsamt defensivt journalistiskt tänkande av sällan skådat slag för tv-kanalen som ­åtminstone under Jan Schermans ledning kallade sig för reklamkanalernas ­public service-tv. Geronimo Åkerlund, ­ansvarig utgivare för SVT:s ”ABC”, tycker det är trist att konkurrenten försvinner och säger att Stockholm i lokal-tv är ”beklagansvärt underbevakat”.

Det var inte många minuter TV 4 ägnade åt Stockholm i rutan i går.

Från nästan ingenting till absolut ingenting.

Så in i helvete pinsamt, TV 4!

Att Fredrik Reinfeldt inte betalar tv-­licens i sin tjänstebostad är en skitsak. ­Herregud, klart det ingår i en statsministers jobb att hålla koll både på läget i världen och hur hans eget liv ser ut i Kanal 5:s ”Partaj”…

I kväll ser jag ödesmatchen, VM-kval i fotboll Sverige-Österrike, i Kanal 5.

Ja

”Niklas mat”, SVT. Det sprakar inte minst bildmässigt av berättarglädje. Bästa säsongen hittills.

Nej

Viveka Hansson. TV 4-chefens nervösa svar i egna ­lokalnyheterna om att inflyttade stockholmare hellre vill se ­nyheter från landet var … rent ut sagt idiotiskt!

Ena stunden är han en talande varmkorv. Nästa sjunger han sången ”Kuk i hatt” spritt språngande naken.

Att se komikern Per Andersson släppa loss i tv-rutan, är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Skälet till dessa rader är ”Sommarskratt”, en revy som spelades på Bellevueparken i Karlshamn förra sommaren och som visades i SVT i går.

Det bör påpekas att Per Andersson inte alls är ensam på scenen. Annika Andersson och Tobias Lundqvist har nästan lika framträdande roller och bakom står Mobile Mama Jazz Band, en orkester som med ett jazzigt sound med maffigt blås svänger som satan i bakgrunden till de roliga sånger som framförs.

Men det är Per Andersson som har skrivit revyn, ihop med regissören Christoffer Bendixen. Och det är hans bisarra form av humor som präglar varenda nummer.

En talande varmkorv. Nakensången ”Kuk i hatt”. En bisarr form av sten, sax, påse (med Andersson och Lundqvist). En snygg jazzig sång om vackraste kvinnan i Blekinge (framförd av Lundqvist). En träffsäker sång om att bli medelålders (med alla tre). En slags kuplett om nutidens snuttifiering, där nog Povel Ramel (1922–2007) nickar uppmuntrande i himlen åt texten.

Den 36-årige komikern har på senare år synts i allt från Grotesco till Melodifestivalen. I filmer, i musikalen ”La cage aux folles” på Oscarsteatern i Stockholm och i korta sketcher på SVT Play.

Fast frågan är om han inte kommer allra mest till sin rätt i en sådan här föreställning där han får fritt utlopp för sina galenskaper.

Humor som är fysisk, ordekvilibristisk, musikalisk och högenergisk.

Det är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Allt är inte roligt, men mycket av det är fullständigt oemotståndligt.

Med jämna mellanrum stannar också ”Sommarskratt” upp för att liksom kommentera sig själv. Vi får till exempel se sketcherna som ströks ur föreställningen.

Missa inte på SVT Play. Frågan är om inte Per Andersson just nu är Sveriges roligaste man.

I kväll ser jag fotboll i SVT, Brasilien– Mexiko i Confederations cup.

Repris

”Nacka – myten och människan”, SVT. Tom Alandhs gripande film från 1987 om fotbollslegendaren håller ännu.

Nytt

”Krigets unga hjärtan”, SVT. En av årets bästa drama­serier.