Det är inte killarnas år i ”Idol”.
Det är mannens år.
Mannen heter Pär Lernström.

En efter en åker de ut. Petter och Ludvig lyckades på något sätt hålla sig kvar i går. Men det var en högst tillfällig historia. Nästa vecka kommer killslakten fortsätta.
Det går på tvärs med tidigare trend. Vi ser ett skifte. Killarna har historiskt sett haft det lättare, oavsett om det gäller ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Det är småtjejerna som röstar, har det hetat. Det är småtjerna som sitter på telefonerna, som blir engagerade, som blir förälskade, som tycker det är värt att lägga 5,70 plus operatörens avgifter för att lägga en röst på sin favorit.
I år har någonting hänt. Det handlar om kvalitet. Årets kvinnliga deltagare i ”Idol” är så pass överlägsna att killarnas charm står sig slätt. Det är klasskillnad.
Mollie Lindén, den fullfjädrade artisten. Lisa Ajax, med sina Hollywood-kvaliteter. Josefine Myrberg, som med naturlig karisma och energi vänder en upp och ner.
Matilda Gratte, med sin säregna röst som, löjligt nog och mot allt förnuft, åkte ut i går.
Killarna står i skuggan av dessa självlysande talanger.
Förutom en.
Och han är inte längre någon pojk.
Jag har i flera år varit rätt tuff mot Pär Lernströms insats i ”Idol”. Kallat honom valpig. Ofärdig. Forcerad.
Men den här säsongen har någonting hänt. Lernström har äntligen tagit det stora kliv jag väntat på.
Den här säsongen äger han scenen, leder programmet med en närvaro och säkerhet som tidigare saknats. Han bottnar. Är självklar. Är större än sin uppgift.
Den största skillnaden är att han öppnar upp, uttrycker sina åsikter, vågar landa och tro på det han säger. Småmissar bekommer honom inte längre.
Han har slutat spela programledare – han är programledare.
Pär Lernström har länge varit TV4:s golden boy. Han har fått leda de största, viktigaste programmen. Det har gått upp och ner, men TV4 har valt att fortsätta satsa, stötta, tro.
Förtroendet lönar sig. Nu är Pär Lernström färdig.
Och han håller internationell toppklass.

I kväll: ”Så mycket bättre”.

He!

Väljer ”Hellenius hörna” fråmför ”Skavlan” alla dar i veckan. Särskilt på fredagar då.

Eh?

Andreas Weise hamnade märkligt nog på dubbla stolar, med i både ”Doobidoo” och ”Idol”.

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

 ”Oj oj oj, jag har lite puls”, säger Micke Leijnegard.

Nice try.

Alla ser ju att ”Genikampen” är stendött.

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade Albert Einstein.

Knappt har det svenska folkets vråldiss av fiaskot ”Atleterna” ekat ut så tar SVT exakt samma idé, vrider den ett halvt varv och kör ut till folket igen.

Det finns en mättnad på alla likartade tävlingsrealityformat. ”Wild kids”, ”Mästarnas mästare”, ”Atleterna”, alla kocktävlingar, ”Robinson”, you name it – alla byggs på samma sätt. Lag tävlar, dueller avgör, en åker ut.

”Genikampen”, SVT:s nya söndagsunderhållning, följer samma trötta koncept. Den nya vinkeln är att det är smarta personer som tävlar.

Bland deltagarna finns en karriärcoach, en astronom, en Mensa-medlem, en duktig programmerare.

Det är ett brokigt gäng, flera tycks vara ytterst kompetenta inom sina områden, vissa kan säkert klassas som genier.

Problemet är att de aldrig får visa det. Istället får de tjafsa om vem som ska hoppa fallskärm, gissa vilken poplåt som släpptes först på 80-talet och uppskatta hur långt ett flygplan är.

Vad ska vi med genier till när vi inte får lära oss något av dem? När de inte får visa sin spetskompetens? Då är de ju som alla oss andra. Det kan väl inte vara meningen?

Duellen, som givetvis utgör den dramatiska finalen, gick ut på att lägga pussel. Vi har sett det förr. I HUNDRA  ANDRA REALITYTÄVLINGAR MED VANLIGA SCHMUCKS.

Pussel. Galenskap.

Miljön är lika deprimerande som upplägget. Större delen av premiärprogrammet utspelades på en parkeringsplats. Några enstaka flaggor och två svarta tavlor hade satts upp för att hotta upp det lite. Duellen avgjordes i en lada. Sa jag att de skulle lägga pussel?

Micke Leijnegard gör en exakt repris av sin programledarroll från ”Mästarnas mästare”, varken mer eller mindre. Han påstod alltså att han vid ett tillfälle fick puls. Det var under allmänsbildningsquizen där deltagarna av någon anledning skulle stapla flyttlådor på varandra.

Kanske fick han puls.

Det var i så fall det enda som kan liknas vid ett livstecken i detta program.

Ikväll ser jag ”Vetenskapens värld” i SVT.

He!

”Skarsgårdsdoktorn” i ”Partaj” var fiffigt.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Energiskt i Umeå.

Hätskt i TV4.

Demokratin slickar sig om munnen.

Valet är runt hörnet och Sverige börjar ställa sig på tå.

Det är jämnt. Resultatet är ovisst.

Det märks på politikerna.

Tv-debatterna kan nu tyckas vara fler än antal omgångar i SHL. De dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

I går hamnade jag i en landsbygddebatt i SVT redan på förkvällen. Där stod Gustav Fridolin (som hade behövts i Stockholm och TV4) och Eskil Erlandsson med flera och hade ett intensivt samtal med gott humör. Där fanns Sverker Olofsson vars intensiva debattstil borde kunna lösa Sveriges hela energiförsörjning.

Därpå var det intressant och intensiv rättspolitisk debatt i ”Brottscentralen” i Aftonbladet.

Så till TV4:s stora partiledardebatt i TV4. Stämningen i den en rätt traditionella studion skruvades snabbt upp. Ett bitvis ganska högt tonläge och en hel del prat i mun skapade en osäker stämning.

Där kan man hamna när programledare avbryter en debattör som bara hunnit lägga fram ena halvan av sitt inlägg. Om fingertoppskänslan brister vid ett par tillfällen. Det liknar fotbollsspelares oro när en domare håller in inkonsekvent nivå.

Det är därför Jan Björklund plötsligt ryter till mot Jenny Strömstedt med ett ”Får vi föra en debatt eller?”. Eller Annie Lööf mot densamma: ”Det är ett påhopp utan dess like!”.

Kombinera osäkerhet med slutspelsnerven. Risken är att ”matchen” spårar ur.

Vid några tillfällen var det nära:

”Käbbel! Ta bort de där”, sa Löfven och motade bort Lööf och hennes bunt med papper.

”Jag såg hur du betedde dig”, säger Reinfeld till Löfven.

”Har du hört att jag har fått ordet eller?”, säger Reinfeldt till Romson.

Hätskt. Hett.

Jag gillade dock mycket med TV4:s debatt. Jenny och Anders Pihlblad är skickliga, begripliga och kunniga. Småduellerna med utmaningar var ett smart drag och belyste de ideologiska skillnaderna mellan partiledarna.

Jag gillar framför allt att debatterna nu hopar sig och börjar bilda gäng. Det är kanon för demokratin.

Samtidigt som vi har lärt oss de olika argumenten och motargumenten så blir nyansskillnaderna större och avvikelserna intressantare.

Jag längtar redan till kvällens stora SVT-debatt.

Play!

”11 september: Där flygplanen träffade” – stark dokumentär på snårig tablåtid. Missa inte på SVT Play.

Play?

TV4 – en del ser faktiskt er på Play. Ni kan väl satsa ett par tior på innehållet i tv-pauserna om ni nu ska puffa för dem i huvudsändningen?

”Det vinnande paret får en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.”
”Åhhh…”
”Atleterna” är en tragikomisk historia.

Det är så synd om alla inblandade i detta projekt.

Klipparna, vi börjar där:
”Gör dramatik av ett gäng färglösa hurtbullar på en konferensgård när de pratar om trista motionstävlingar”.
Rickard Olsson:
”Kom hit och riv av några påor i vår studio/arena. Ha gärna på dig en vit smokingkavaj så att det ännu mer obegripligt varför du leder just detta moment och inte vår profilerade programledarvärvning Kajsa Bergqvist”.
Kajsa:
”Stå i arenan plötsligt festmejkad när vi kör i gång tävlingarna. Kom i håg – det är Rickard som ska dra tävlingsupplägget trots att det är du som frontar programmet.”
Deltagarna:
”Försök agera som stjärnpar, trots att ni inte känner varandra och att tittarna undrar varför ni är med i tv. Snälla, ha överseende med att vi försöker göra dramatik av typ ingenting. Låtsas som det är allvar.”
Svenska folket:
”Snälla, have mercy. Bry er inte om namnet. Atlet betyder ju på svenska stark man eller tyngdlyftare. Men nu skiter vi i det och kör ’americano’ – nu betyder det hurtbulle. Ha överseende att programmet är en blandning av konferens-teambuilding och Ullared-Gladiatorerna. Att sista halvtimmen ägnas åt amatörer som skjuter pilbåge på bästa sändningstid är väl ingenting att jiddra om.”
Det är skämskudde hela vägen.
Jag citetar:
Rickard: ”Det vinnande paret kommer få ett fantastiskt pris. Ni kommer att få en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.
Bild på nollställda tävlande med stängd mun. Efterpålagt ljud: ”Åhhh…”
Kajsa: ”Han är en av världens bästa längdhoppare. Men han är också nu en av världens bästa veteran-mångkampare som vi har just nu. ’Satt’ det är viktigt att vinna den här tävlingen.”
Hahahahaha. Träna med Sunneborn. Kanon. Verkligen.
En miljon premiärtittare blev en halv miljon till avsnitt två. Den veckobaserade halveringstiden bör med tv-gudens och vetenskapens försyn fortgå.

I kväll ser jag duellen i SVT1.

He!
Gå in och se ”Retro” om 80-talets ungdomsfilm på SVT Play.

Eh?
Bra att SVT satte in Brasse-filmen ”En kille och en tjej”. Men varför värdotiden 11.40?

SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.

Halvera ditt köttätande.
Just what the doctor ordered.

Doktor Michael Mosley fick oss att bli tokiga i 5:2-dieten.
Han fick oss också att fatta att det räcker att träna tre minuter i veckan.
Nu har SVT visat hans tvådelade undervisning i köttvetenskap. Förra veckan tog han upp de hälsomässiga aspekterna av vårt köttätande. Han kom fram till att vi bör äta mindre rött kött.Visade på det farliga i att äta processat rött kött.
Doktorns ordination: Dra ner konsumtionen till hälften. Undvik bacon och den kokta med bröd.
I går var det dags att ta sig an vad köttfrosseriet gör med vår värld. Det var ingen munter historia. Rent deprimerande, faktiskt.
På sitt Mosley-typiska sätt åkte han ut i verkligheten och berättade hårda fakta ”on location”. Han byggde köttberg på kartor utlagda på ett slakterigolv. Han red med kofösare i Texas. Han tryckte ner sin arm i ett hål i en levande betande kossa (jo!) på ett forskningslabb för att se hur gräset bryts ner och skapar metangaser – utsläpp motsvarande en medelstor bil. På en massproducerande köttdjursfarm förklarade han att 14,5 procent av alla utsläppta växthusgaser kommer från djur vi äter eller mjölkar – lika mycket som alla bilar, båtar och flyg tillsammans. Att en tredjedel av jordens landyta används för köttproduktion, hur Sydamerika skövlar och förstör mark för att producera sojafoder till djuren.
Han stod i en kycklingfarm där miljoner kycklingar under ett år får trängas sida vid sida för att i rekordfart växa upp och slaktas och mätta våra magar. Och förklarade samtidigt att detta sätt är det mest gröna du kan köpa i köttväg, att eko- och kravkycklingar är betydligt sämre ur en miljöhållbarhet.
Deppigt värre. Vad kan vi göra då? Inte några konstigheter. Vi måste äta mindre kött. Max 100 gram om dagen. Hälften av vad vi äter i dag. Ska du äta kött – ät kyckling. Rött kött endast vid festliga tillfällen.
Ungefär samma slutsatser som i första programmet.
Vi borde lyssna på Doktor Mosley. Följa hans ordination.
Låt köttbantningen bli ditt nya 5:2. För din och planetens skull.

I kväll hoppas jag på stenhård grillning av Jimmie Åkesson i SVT.

He!
Den där pöjken i ”Idol” kan nog bli något.

Eh?
Fast igen i ”Paradise hotel”.

Fortfarande skämskudde-fokus och iskall jurycynism.
TV4:s ”Idol” är en tioåring på dagisnivå.

Jag ångrar nästan att jag såg senaste säsongen av ”American Idol”.

Svenske Per Blankens togs över till USA för att rädda formatet som varit i fritt tittarfall de senaste åren. Hans tidigare arbete med den svenska versionen hade imponerat.
Trots en tittarmässigt tuff start i USA gjorde Blankens avtryck, nya grepp fick programmet att kännas fräschare och modernare. Hans arbete med den nykomponerade juryn bestående av Jennifer Lopez, Keith Urban och superentertainern Harry Connick, Jr. resulterade i en varm, kunnig och dynamisk trio som gav konstruktiv kritik varvat med kunnig analys.
Per Blankens rensade bort 90 procent av den trötta skämskuddeunderhållningen då tondöva, insiktslösa stackare får göra bort sig inför miljonpublik. Istället bjöds vi på en tajt auditionturné packad med rysningsögonblick, personöden och spännande situationer när juryn tvekade om de skulle ge en guldbiljett eller inte till på gränsen-talanger. Och vi tittare fick gissa, tycka till på via twitteromröstningar och sitta på helspänn tills efter reklamen.

TV4:s version av ”Idol 2014” står i bjärt kontrast mot Blankens varmare inrikting.
Det känns plötsligt omodernt. Formatet har i år närmast klivit bakåt i utvecklingen.
Fokuset på fulauditions är större. Någon tycks tro att vi fortfarande får nöje när en cynisk Alexander Bard, som nu dominerar juryn, sågar en känslomässigt instabil tonåring. Den svenska juryn lyckas inte ge rimlig feedback utan stannar vid ett unisont ”du kan inte sjunga” eller ”du är jättebra”. Dynamiken är noll, spänningen obefintlig.
Eftersom det är tioårsjubileum fick vi i går för sjuttielfte gången se ”klassiska” sågningar då den gamla originaljuryn gick över alla gränser och hånade skiten ur de sökande. Därefter hastades en radda guldbiljettsvinnare från Göteborgsuttagningen förbi i ett svep.
TV4:s ”Idol” är en tioåring som fastnat på förskolenivå.

I kväll missar jag inte kvällstidnings-tv:n ”Skilda världar – vad hände sen” i TV4.

He!
”Idol-talangerna” imponerar dock – det lär blir ett riktigt vasst gäng i år.

Eh?
Pär Lernström har växt till sig, men den här berättarröstsmattan är enerverande och onödig.

Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.