K-märk Jacob Hård.

Och bevara SVT:s monopol på vintermys.

Det är svårt att föreställa sig ett värdigt liv under denna årshalva utan ”Vinterstudion”. I sju säsongers tid har man alltid vetat att man en grå januarihelg åtminstone har André Pops som guidar en genom sofftillvaron.

I år har man, för att använda ett klassiskt Kalle Grenemark-uttryck, spänt bågen rejält.

Under helgens längdskidtävlingar i Tour de ski, har Pops och expertsidekicken Johanna Ojala tagit steget ut ur studion och rapporterar från fältet nere i Oberstdorf. Ojala är för övrigt ett riktigt fynd som SVT har fattat att man bör utnyttja mer denna säsong.

Oerhört insatt och bra på att förklara saker som skillnader i teknik och träning utan att finta bort en som tittare.

Och jag känner att det snart är dags att föreslå en folkomröstning om att expertkommentatorn Jacob Hård (60 år i dag) aldrig får gå i pension. Av alla klassiska röster som SVT har i sitt stall så är nog han den som skulle vara svårast att klara sig utan.

I slalomsändningarna från Zagreb gjorde däremot Stig Strand sin näst sista insats som expertkommentator i SVT efter att ha blivit petad. Strands röst må också vara fastetsad i själen, men i ärlighetens namn så är Anja Pärsson ett mycket bättre alternativ då man vet att saker allt som oftast blir helt tvärtom mot hans förutsägelser i backen.

Men den allra största styrkan denna säsong är att man satsat mycket tid och kraft på genomarbetade reportage vid sidan av tävlingarna. I helgen visades en fantastisk dokumentär om Toini Gustafsson Rönnlunds väg från krigsbarn till OS-hjälte. Tidigare har man åkt hem till skidåkaren Kikkan Randall i Alaska, hängt med skidskyttebröderna Tarjei och Johannes Thingnes Boe på bergsklättring och följt ukrainska skidskytten Valj Semerenko på träning i Ryssland i skuggan av kriget.

För alla oss inbitna skidfanatiker är det guld att få en inblick i dessa supermänniskors vardag.

I kväll tittar jag på ”Året var 1965”, SVT1, 20.00.

Klass

Det är svårt att slita sig från Kanal 9:s ”Mad men”-maraton på förmiddagarna. Suget efter sista avsnitten växer.

Pass

Tjugonde säsongen av ”Så ska det låta”, SVT1. Har någon brytt sig de senaste 15?

Stefan Sköld

*** OBS! SPOILERVARNING ***

När man har fått smak för prinsesstårta nöjer man sig inte med en skorpa.
Därför känns det lex ”Homeland” oroande hur ”The affair” ska gå vidare efter en bländande start.

”Homeland” har alltid handlat om relationer – dock smart förklätt i en skrud av terroristdrama.

Där den första säsongen var helt sensationell på bägge områden har det sedan av förklarliga skäl blivit lite av ett fritt fall. Hela säsong fyra har gjort det plågsamt uppenbart att ingen terroristjakt som Carrie Mathison tar sig an blir mer än en axelryckning i jämförelse med svunna tider.

Kvällens säsongsavslutning lämnade dessutom den senaste jakten oavslutad och kastade i stället in Carrie i helt nya familjeintriger på hemmaplan – samtidigt som man lät den under ytan spirande attraktionen mellan henne och Quinn få fäste.
Claire Danes Carrie är fortfarande en unik tv-karaktär men ”Homeland” verkar inte riktigt veta vart det ska ta vägen, och frågan är om det finns skäl att följa med längre.

En betydligt mer intressant relation står Noahs och Alisons otrohetscirkus i HBO Nordics ”The affair” för. Årets bästa tv-nykomling vid sidan av ”True detective” bjöd i säsongsavslutningen på obekväm stämning av grekiska proportioner.
Då man till en början oroade sig för att serien skulle bli ett fem säsonger långt smusslande på repeat känns det befriande att så många kort redan lagts på bordet. Samtidigt är det en aning oroande att serien ska gå samma öde till mötes som ”Homeland”.
Av allt att döma kommer säsong två att ha mindre med själva affären och mer med polisutredningen att göra. Alla inblandade vet allt och att älta affären vidare känns inte som ett alternativ för manusförfattarna.
Precis som ”Homeland” revolutionerade den psykologiska thrillern har ”The affair” brutit ny mark i form av det delade berättarperspektivet. Men om serien övergår från en skildring av otroheten till ett polisdrama så riskerar den att tappa sin unika röst.

I kväll tittar jag på ”BoJack Horsemans Christmas special” på Netflix.

Klass
”Historieätarna”, SVT – lika briljant som alltid. I går en resa i folkhem, funkis och fascism på 30-talet. Tvivlar dock på att stuvad kalvhjärna var en särskilt vanlig rätt på 30-talet.

Pass
Låtom oss nu begrava ”Ensam mamma söker”, TV3 och ”Sveriges värsta bilförare”, Kanal 5, för gott.

Stefan Sköld

Slut i rutan för ”Doobidoo”, höstens populäraste tv-program på fredagskvällarna.
Men redan om drygt tre veckor är tv-kungen Lasse Kronér tillbaka med nya program…

TV 4:s ”Så mycket bättre” är höstens allra största program, med cirka 100 000 fler tittare. Men det höga snittet är mycket tack vare nästan 2,2 miljoner nyfikna på premiäravsnittet. Nu senast hade en miljon tröttnat på denna den svagaste säsongen i programseriens historia.
SVT 1:s ”Doobidoo” har tvärtom fått mer och mer tittare under hösten och landat på drygt 1,7 miljoner tittare senaste månaden.

Och denna jubileumssäsong, det var tionde årgången som slutade i går, har Lasse Kronér verkligen förfinat konceptet för den lättsamma musikaliska frågeleken. Skärskådar man de olika momenten noggrant, ser man att det finns en tanke bakom hur varje enskilt inslag ska bli roligare, mer musikaliskt, mer underhållande.
Och hela Lasse Kronérs väsen – kunnigheten, de blixtsnabba infallen, hjälpen till de tävlande – är sådant som skapar en svårslagen energi i tv-studion och -rutan.
Mest överraskande i går: Den förmodat icke idrottsintresserade Jonas Gardell hade totalkoll på vilka tre italienska fotbollslag Zlatan Ibrahimovic har spelat i.
– Inte bra för min image, skojade han också självironiskt omedelbart efteråt.

Roligast i går: I inslaget Sista minuten ska deltagarna sjunga, imitera eller göra vad som helst som får den medtävlande att gissa på vem det handlar om.
När Stefan Sauk skulle föreställa en välkänd artist, kom han uppenbarligen inte på någon av hans låtar, utan fick bara ur sig massor av konstiga ljud. Hur Joanna Perera ändå utifrån Sauks grymtande ljud blixtsnabbt prickade in rätt svar (Thomas Di Leva) är en gåta…
– Hoppas vi ses igen, avslutade Lasse Kronér programmet.
Han har väl inte löneförhandlat ännu.
Men redan söndag 14 december är höstens tv-kung tillbaka med det första av tre julstöksprogram.

I kväll ser jag det förlängda Carola-avsnittet av ”Så mycket bättre”, i TV 4.

(Humor)
”Hellenius hörna”, TV 4. Med Henrik Dorsin som gäst, blir det lätt mer roligt än allvarligt prat.
(Allvar)
”Skavlan”, SVT 1. Med Annie Lennox, Ken Follett, Jackson Browne och Ayla Ågren som gäster, blir det allvarligt på ett intressant sätt.

Duon äter romantisk mat

HISTORIEÄTARNA SVT1 20.00 Upplägget är detsamma men allting är nytt när Lotta Lundgren och Erik Haag åter ska äta sig genom historien.

Sex nya avsnitt och sex nya epoker innebär tunnvis med alkohol och en mängd mer eller mindre märkliga rätter för våra historiska försökskaniner att sätta i sig. I premiäravsnittet, som utspelar sig under romantiken, består den gastronomiska höjdpunkten av en skinka täckt av maräng med små blommor i kurbitsstil påmålade.

– Den såg lite ut som en jättestor träsko. Äckligast var en salt sill som puttrat
i svagdricka. Den var så äcklig att man blev hög av adrenalin-påslaget, säger Lotta Lundgren.

Det blir många kostymbyten. För att teckna en fullständig bild av epoken får Lotta Lundgren och Erik Haag röra sig mellan olika samhällsskikt. Från herrskapsadel till deras tjänstefolk för att slutligen
landa på samhällets absoluta botten.

Vill bli författare trots sjukdomen

FRÅGA DOKTORN SVT 1 18.15 Sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, EDS, leder till kollagenbrist och påverkar leder, hud och blodkärl. För Emmalill Frank som har sjukdomen innebär det bland annat en begränsning i funktionen i händerna. Nu berättar hon om hur hon trots EDS och dessutom dyslexi bestämde sig för att bli författare.

Om livet med bröstcancer

SASHAS LIVSFARLIGA BRÖST Kunskapskanalen 21.00 Hos kvinnor som drabbas av bröst-cancer beror det i vissa fall på den ärftliga bröstcancergenen BRCA 1. För dem som har en ärftlig muterad form av genen innebär det en ökad risk för cancer. Här får vi följa Sasha – som bär på BRCA 1 – och höra henne berätta om sin oro.

Finaldags i Kockarnas kamp

KOCKARNAS KAMP, TV4 20.00 Frida Nilsson besegrade flera av landets största matkonstnärer på vägen till finalen. Bland dem Jonas Dahlbom, hennes tidigare chef.
I finalen ställs hon mot Gustav Trägårdh, tidigare vinnare av den prestigefyllda titeln Årets kock. När Frida Nilsson först kom till tävlingen var hennes mål att inte åka ut i första avsnittet.
I finalen ska de bland annat skala havskräftor, stycka ett helt lamm och laga en trerätters middag på tid.

FILMTIPS

The mask ++++

Mycket underhållande actionkomedi med Jim Carrey och Cameron Diaz. Han spelar en blyg och tystlåten banktjänsteman, hon en superbabe som är ihop med en gangster (Peter Greene). När banktjänstemannen hittar en mystisk mask förvandlas han till en attraktiv super-hjälte. Rollen är som skräddarsydd för Jim Carrey, med sitt kroppsspråk framstår hans rollfigur nästan som 50 procent människa/50 procent animerad figur. Högt tempo, mycket humor, bra effekter och Diaz entré i sin filmdebut är sensationell. Kultfakta: Ursprungligen hade filmproducenterna tänkt sig Anna Nicole Smith (1967–2007) i den kvinnliga huvudrollen. (1994)

The Alamo +++

Välgjord skildring av slaget vid Alamo, ett fältslag som pågick i flera veckor under revolutionen i Texas 1836. Bra skådespelare: Dennis Quaid, Billy Bob Thornton och Jason Patric. Kult-fakta: Russell Croweoch regissören Ron Howard skulle ursprungligen ha gjort filmen, men backadedå Disney skar ned budgeten. (2004)

Min vän Oscar ++

En svensk kärleks-komedi som till viss del utspelas i Paris. Åke Söderblom (1910–1965), Margaretha Fahlén (1918–1978), Olof Winnerstrand (1875–1956) och en säl (!) spelar en viktig roll. Bygger på en fransk roman. DN:s recensent tyckte på sin tid att filmens scener med sälen var ett ”flagrant exempel på djurplågeri”. (1951)

”Diktatorn”, där åtta ungdomar stängs in i ett hus där det råder simulerad diktatur i åtta dagar, är inte en konstig tv-idé. Inte jämfört med SVT:s ”Sveriges städmästare”.

Japp, det är vad det låter. Människor tävlar i att städa. Och det låter kanske inte så konstigt det heller, vi är ju vana vid att det tävlas i allt numer. Men tänk om någon för 20 år sedan sagt att 770 000 personer kommer att titta på ett städprogram år 2014 – nog hade det varit ganska konstigt?

Tävlingsmomentet är också det tråkigaste med ”Sveriges städmästare”. Det är inte alls fascinerande att se overallklädda personer välja mellan diskmedel och bensin för att gnugga bort en fläck. Däremot är proffstipsen roliga och intressanta. Visste du att man absolut inte få piska en persisk matta? Visste du att man kan ta bort fläckar med ett kålhuvud? Visste du att pengar är fullproppade med bakterier? Visste du att man rengör silver med vatten, folie och bakpulver? Sådan får man annars veta av städexperterna/programledarna, professor Marie-Louise Danielsson-Tham och städföretagaren Marléne Eriksson från TV4:s ”Rent hus”. De är den stora behållningen med ”Sveriges städmästare”, de kan allt. Tävlingsmomentet som tar cirka en halvtimme är löjlig och segt.

Det på förhand kontroversiella ”Diktatorn” på SVT har en väldigt smart idé i att deltagarna – eller vi tittare – inte vet hur de ska vinna prispengen på 100 000 kronor. Det ger en egentligen ganska vanlig dokusåpa en stark surrealistisk stämning, kanske som i en diktatur. I går var det tredje dagen och deltagarna börjar bli knäckta av sina meningslösa sysslor och bristen på demokrati, i övrigt händer inte mycket. Inga särskilda konflikter, inga filosofiska samtal. Den obligatoriska fyllan och sexet som kommersiella kanaler har i dokusåpor saknas faktiskt. ”Diktatorn” kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer med en så bra grundidé.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, SVT1.

Fredrik Virtanen

  Ja ”Inte ok”, TV3. Barnsligt roligt. Nej ”Vädret”, TV4, det blir bara sämre. Snart snö igen. Fredrik Virtanen

2 x Lena Andersson i tv-rutan.
En kanonintervju där frågan aldrig ställdes. En helt ok intervju, där författarens svar borde fått följdfrågor.

För de som inte har läst eller har något slags förhållande till hennes succéroman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”, belönad med August-priset i fjol, är kanske den här tv-krönikan rätt poänglös.
Jag själv är smått besatt av boken.
Har alltid tyckt att Lena Andersson varit en vass krönikör i Dagens Nyheter. Har inte alls gått igång på hennes böcker. Men blev helt knockad av kärleksromanen. För dess vackra språk. För dess träffsäkra skildringar av hur förvirrad man kan bli när man drabbas av kärleken. Och när jag (rätt sent) läste den, var ju också skvallret igång, att förebilden för den konstnär som heter Hugo Rask och som huvudpersonen, poeten Ester Nilsson, blir olyckligt förälskad i, var filmregissören Roy Andersson.
Har själv träffat honom många gånger och även besökt hans filmstudio på Östermalm i Stockholm och alltihop var ju klockrent. Hugo Rask = Roy Andersson.
Så snacka om att man vill veta mer, nu när Lena Andersson kommer med en uppföljare (där Ester blir olyckligt kär i en gift skådespelare) precis samtidigt som Roy Andersson i en intervju har gått ut och avslöjat att ja, det ÄR han som är Hugo Rask.
Ann-Marie Rauer i kulturmagasinet ”Sverige!” i SVT 1 i lördags gjorde en helt suverän intervju med Lena Andersson. Så närgånget om böckernas tema, och henne själv, att författaren nästan blev generad. Dock inga frågor om Roy Andersson, intervjun var väl inspelad tidigare.
Jessika Gedin i litteraturmagasinet ”Babel” i SVT 2 i går gjorde en helt ok intervju, mer om böckerna och dess fiktiva personer, men ställde frågan om Roy Andersson. Hon fick dock ett bla ha-bla ha-svar, som hon borde ha följt upp med lite fler frågor.
Hur som helst, är detta två public service-program man är glad för att de finns.
• I kväll vill jag börja läsa Lena Anderssons nya bok ”Utan personligt ansvar”.

Känslor
”Allt för Sverige”, SVT 1. Amerikanerna som söker sina svenska rötter är svensk tv:s överlägset bästa realityserie.

Humor
”Partaj”, Kanal 5. Ojämnt, men mycket är roligt. Kolla till exempel textremsorna till ”CSI Høllefjord”.

Jan-Olov Andersson

Titta, han snackar!

Om inte hovets skyddsmur mot omvärlden varit så hög så hade David Hellenius gamla parodi kanske låtit mer som Carl Philip än som Björne.

Låt oss först beta av ”Hey baberiba”. Ni vet, humorprogrammet som slutade sändas för sju år sedan. Jag trodde att vi hade lämnat detta bakom oss – men plötsligt 2014 så ska Hellenius i sin hörna försonas med prinsen efter den ”elaka” parodin.

Eftersom man sällan har fått se Carl Philip framträda i offentliga sammanhang så är det av förklarliga skäl svårt att få en tydlig bild av honom, förmodligen för Hellenius också.

För om man ska vara ärlig så var ju hans porträtt av Carl Philip aldrig särskilt träffsäkert. Den mammiga prinsen som pratar som ”Björnes magasin”-Björne kanske var lite småkul, men en bra imitation av Carl Philip var det knappast.

Därmed har jag också svårt att tycka att det var så mycket för honom att ta illa upp för. Och allt för mycket av den korta programtiden ägnades åt denna daterade sketch.

Det har under veckan rapporterats om hovets krav på att kontrollera sändningsrättigheterna till ”Hellenius hörna”. Något som såklart får en att misstänka att programledaren belagts med stora begränsningar.

Men när han väl hade prinsen där i studion så hade jag ändå velat höra i alla fall några ord om designplagiatanklagelserna och nattklubbsbråket i Cannes.

Han tilläts lite väl förenklat få uttrycka hur han anser sig vara ett offer för mediedrev.

Carl Philip konfronterades i alla fall med det pinsamma sifferdebaclet på Idrottsgalan för ett par år sedan. Något som gjorde att han fick prata om sin dyslexi – huvudorsaken till att han ställde upp i programmet – och som i slutändan också fick göra honom till programmets hjälte.

Jag applåderar ambitionen och ser gärna att kungligheterna bjuder upp lite oftare – för även om Carl Philip låter tillrättalagd och inrepeterad så får man åtminstone en mer uppdaterad bild av personen än en snart tio år gammal – och dålig karikatyr.

I kväll tittar jag på ”Så mycket bättre” i TV4, 20.00.

Klass

Klara Söderberg berättar i ”Skavlan”, SVT1, att hon inte kom in på musikskolan i tredje klass. Det blev världssuccé för First Aid Kit ändå.

Pass

Samtidigt i TV4 skolas idolerna in i obekväma dansnummer. Det ser inte ut som stundande världssuccé den här säsongen heller.

Stefan Sköld

Carrie är inte bara drönarnas drottning – hon är mamma också.

Efter två säsongers fritt fall:

Det finns hopp för ”Homeland”.

Då och då dyker det upp en tv-serie som sliter bort mattan under ens fötter.

”Homelands” premiär 2011 var ett sådant tillfälle. Från sekund ett så var frågan om sergeant Brody var den terrorist och landsförrädare som CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) proklamerade, en verklig världsangelägenhet. Få serier har lyckats skapa samma nerviga attraktionskraft.

Svårigheten när en serie inleder så starkt är att hålla fortet. Tre år senare har förhållandet till ”Homeland” gått igenom de flesta faser. (Har du inte sett ­säsong 1–3, sluta läs nu!) Under tvåan levde en svag glöd kvar. Säsong tre tog nära nog död på relationen. Hoppet om dess överlevnad tändes dock mot slutet när skaparna gjorde det enda rätta och tog livet av Brody för att ge Carrie fritt spelrum. Det hade ­varit manusförfattarna övermäktigt att väva in ­honom ytterligare ett varv.

När säsong fyra nu dragit i gång i SVT1 är Carrie (nu kallad drönarnas drottning) positionerad som chef i Kabul och skiten träffar fläkten direkt när en av henne beordrad drönarattack skapar politiskt kaos. På hemma­plan tar systern hand om hennes och Brodys ny­födda dotter som Carrie har ­problem att knyta an till.

Carrie verkar för tillfället ha sin bipolära sjukdom under kontroll men är desto mer ­emotionellt sargad över Brodys död. Något som tar sig starkt i uttryck i en lång vardagsscen tillsammans med dottern som når ­klimax i en magstark badkars­incident som lär sätta internet i spinn.

Det är så klart för tidigt att döma efter det inledande dubbelavsnittet och riktningen är fortfarande oklar, men serien ser ut att ha tillförts tillräckligt med nytt blod i form av nutidsdrama och intressanta karaktärer för att lyckas börja om.

Det kommer aldrig att bli lika bra som förr men mycket talar för att Brodys död ändå blev den nystart som ”Homeland” behövde”.

I kväll tittar jag på ”Dox: Vapen, lögner och videoband” i SVT1, 22.00.

Klass

”På jakt med Lotta och Leif” har hittat in från SVT Flow till Stor-SVT.
Halleluja!

Pass

Efter tre sekunders krystat gulligull i ”Ensam mamma -söker”, TV3, kickar kräkreflexen in.

Stefan Sköld

Ibland behöver det inte vara så krångligt.
Där andra programkoncept försöker krysta fram skandaler, reder ”Skandal!” helt enkelt ut några ur verkligheten.

 
I en tid när gamla nedlagda tv-format återuppväcks på löpande band, och framfångsrika program kopieras till förbannelse – eftersom ingen just nu verkar kunna komma på något som känns verkligt nytt – kan det bästa vara att bara sluta krångla till det.
Att inte försöka hitta några tokiga personligheter, någon fräck inramning eller någon ny, sensationell krok.
Utan bara grotta ner sig i intressanta ämnen som folk vill veta mer om.
SVT gick på den linjen med lyckat resultat i somras, med Jens von Reis ”Retro”.
Och nu håller de det enkelt igen med ”Skandal!”, som hade premiär i går.
I sex avsnitt ska vi få några stora, inte alltför avlägsna kulturbråk utredda; ett tacksamt ämne såklart, då kulturella bataljer ofta kan te sig lite… oproportionerliga för utomstående.
Premiären handlade om dåvarande Konstfackseleven Anna Odells examensprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701”, för vilket hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron – vilket ledde till att hon tvångsinlades på psykiatriska akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus, och sedan retade gallfeber på både personal och allmänhet då hon avslöjade att det hela bara var konst.

 
”Skandal!” hade ambitioner att sätta in bråket i en samhällelig kontext (intressant), och följa upp med vad debatten fick för effekt på psykvården (oklart). Men den verkliga behållningen var att få höra Odell och hennes argaste kritiker – överläkaren David Eberhard (som har hunnit lugna ner sig lite på fem år, men fortfarande är klart sur) – ge sina vardera versioner av händelserna.
Produktionen höll sig objektiv, men man hade klippt det hela väldigt bra – och vem som är den skarpaste kniven i lådan av de två rådde det inga tvivel om när halvtimmen var över.
Eberhard verkar fortfarande inte ha fattat att hans sätt att reagera på Odells tilltag är en del av just den problematik hon ville belysa.

I kväll: ”Debatt” i SVT1.

Ja!
”Ginas värld” (SVT Flow). Bra varje gång!

Jo…
Det känns visserligen lite som att vad som helst kan bli en humorserie i Kanal 5 just nu. Men ”Bastuklubben” är ju faktiskt ganska roligt.

Karolina Fjellborg

”Tyrant” är lika delar politiskt laddat kvalitetsdrama och daterad såpopera, och en buffé av arabiska schablonbilder.
Man har inte tråkigt för en sekund.
Viaplay har uppenbarligen en plan, och satsar offensivt på serier den här hösten.
I onsdags var det premiär för semifeministiska fantasyromantiksnackisen ”Outlander” – som ser ut att ha varorna som krävs för att dansa i ett par säsonger – och i går anlände ”Tyrant”.
En FX-serie från ”Homeland”-männen Gideon Raff och Howard Gordon, som visserligen inte blev det prestigedrama det lät som på pappret, men ändå är märkligt beroendeframkallande i all sin grandiosa såpighet.
Två svenskar – Fares Fares och Alexander Karim – syns i viktiga biroller, i vad som kort kan sammanfattas som en ”Gudfadern”-historia förlagd till den arabiska våren.
Storvulen scenografi och ambitioner att kommentera både Mellanösternproblematiken och maktens förförande mekanismer blandas med banal sensationsdramaturgi à la ”Falcon Crest” och andra stora 80-talstitlar på temat maktgalna familjer.
Adam Rayner spelar Bassam Al-Fayeed; ”Tyrants” egen Michael Corleone, som är son nummer två till den fiktiva arabnationen Abbudins diktator.
Bassam har levt i självvald exil i Kalifornien i 20 år, under namnet Barry, men när han motvilligt återvänder hem tillsammans med sin amerikanska familj, för att närvara vid sin brorsons bröllop, blir han insyltad i sin familjs blodiga affärer igen, och en slumrande makthunger väcks till liv.
Ojämnt agerade ”Tyrant” står och svajar mellan hög standard och rent töntiga inslag, och det finns inte en muslimsk klichébild i boken som är för trött för att få lite scentid.
Störst problem har jag med hur sexuellt våld mot kvinnor används direkt spekulativt, på ett sätt som kanske säger mer om manusförfattarnas kvinnosyn än om rollfigurernas.
Men sluta titta kan jag ändå verkligen inte göra.
För ”Tyrant” (som från och med nästa lördag även sänds i TV3) är rafflande trots alla sina brister.
I kväll zappar jag mellan valvakorna i SVT och TV4.

Ja!
En sådan kulturgärning av SVT att sända två timmar med Linda Pira!

Nja…
”Brevfilmen” har ett visst underhållningsvärde, men känns lite som en gammal ZTV-produktion som har grävts fram och lagts på bästa sändningstid i SVT.

Karolina Fjellborg