“Åh, vad spännande!” frustar programledaren.

Men vi ser ju själva att det inte är sant.

Det är sällan lördagar bjuder på tv-underhållning som känns okej ens i nödfall.

Det roligaste med kvällen skedde utanför tv-tablåerna, då jag uttråkad besökte Kanal 5:s playtjänst och såg att där ligger gamla avsnitt kvar av “Hannibal”, denna obehagliga, blodiga och underskattade pärla. Kanal 5 ville vara smarta och rekommendera annat ur sitt utbud för den som gillar “Hannibal”. Men den där funktionen slår inte alltid väl ut. Om inte Boris Lennerhov har börjat mörda och göra Gekås-köttbullar av sina besökare tror jag inte att “Ullared – jakten på storsäljaren” är en lyckad kompanjon till “Hannibal”.

Väl tillbaka i tablåernas värld ratade jag nationaldagsfirandet för kvällens största pruttkudde, “Gladiatorerna” (TV4). Det kändes närapå som ett landsförräderi. Hade det åtminstone varit cirkus hade underhållningen haft ett bredare tilltal och man hade känt doften av sågspån genom tv:n. Den enda doft barnfamiljerna känner till lördagschipsen här är svett och gummi, som på ett gym, med tillhörande spinningmusik.

Som programledare är Gry Forssell förstås lika säker som alltid, oavsett vilken gapig primetime-underhållning hon leder för TV4 (snart kommer “Sommarkrysset” tillbaka). Det är tappert kämpat av henne – vi ser själva hur tråkig en hinderbana är, men hör ändå Grys ständiga pepp. “Åh, vad spännande!”

I ett pinsamt tillfälle av plötslig insikt sa en av kommentatorerna i kväll: “Det är kanske inte världens bästa tv-underhållning, för det händer ju ingenting”. Han talade om ett specifikt moment. Men det är “Gladiatorerna” i ett nötskal. Något för barnfamiljer att genomlida i ofattbara 90 minuter, tills ungarna är i säng och föräldrarna äntligen kan se något kul.

Och då är det förstås inte något i tv-tablån de går till.

Ja

“Bessie” (HBO Nordic). Sevärd, färsk tv-film om blueslegenden Bessie Smith. Queen Latifah i högform.

Nej

Jag sörjer att jag är så förtvivlat ointresserad av fotboll. För annars hade ju Champions League-final (TV3) varit kvällens höjdpunkt.

Foto: TV4

Från berusande höjder till ett bedövande mörker.

Nya serien “Mina två liv” använde skickligt all makt som den rörliga bilden har för att kasta oss in i en bipolär värld. 

Brittiske komikern, skådespelaren och författaren Stephen Fry utforskade sin bipolaritet på ett intressant och roligt sätt i tv-dokumentären “The secret life of the manic depressive” 2006. Men SVT:s satsning “Mina två liv” med författaren Ann Heberlein som huvudperson når en bredare svensk publik. I kväll visades första avsnittet av en tre delar lång djupdykning i ämnet bipolaritet.

Den som såg dokumentärserien “Djävulsdansen” kommer att känna igen sig. Då handlade det om medberoende och nu liksom då är det med producenten Ann-Linn Guillou som drivande kraft bakom projektet. Upplägget går igen. Via Heberlein, som själv lider av sjukdomen, möter vi i första avsnittet tre personer som också brottas med bipolaritet.

Själv fastnade jag mest för prästen Liza som målade upp känslorna väl. Att lida av bipolaritet, säger hon, är som att bestiga ett berg. På väg upp är det underbart, med en storslagen utsikt. Men ju längre upp du kommer desto tunnare blir luften. Till sist når du toppen – men det enda som återstår då är stupet och du kan inte skymta botten.

Nog kan man se det framför sig. Och seriens ansvariga använde allt i verktygslådan i form av foto, musik, klippning, för att illustrera topparna och dalarna. Effektfullt, men utan att tappa lugnet i berättandet. De tre personernas erfarenheter togs väl om hand och som tittare sögs man in i deras liv. Det gav ibland en hypnotisk effekt.

Avsnittet avslutades med en teaser inför nästa vecka då vi blev lovade en bipolär kändis i form av Filip Hammar. Men kändisar eller inte, “Mina två liv” står stadigt på egna ben.

Ja

“Trädgårdstisdag” (SVT1). Lite som Ernst. Fast med en udd.

Nej

“Bullet to the head” (TV6). Sylvester Stallone har sett piggare dagar.

Foto: SVT

Det är en sak att vi är vana vid tokroliga bidrag. 

Det är ju därför vi tittar på Eurovision.

Men ska vi behöva ta till EU-sanktioner för att få bort humorinslagen?

Eurovision är lite som EU – en klumpig elefant som behöver alldeles för mycket tid på sig för att komma fram till ett resultat som ingen tycker om. I det här fallet är det sju timmar uppdelade på tre kvällar. I går var det dags för den värsta av dem, den där vi inte har en häst i loppet och där vi inte ens har något att säga till om eftersom vi bara får rösta den kvällen vårt bidrag medverkar.

Inledningen var en glänsande påminnelse om förra årets vinnare, Conchita Wurst, som verkligen satte sitt 007-doftande kraftpaket till låt. Långt ifrån det bästa den här tävlingen har genererat, men ändå en effektiv kontrast mot vad som följde.

Moldaviens snusksnutar och Armeniens stendöda ballad var bara början. Det riktigt häpnadsväckande är att EBU-ordföranden INTE kom ut på scenen efter alla bidrag och helt enkelt meddelade att omröstningen är inställd, för endast Rysslands powersmocka förtjänade att gå till final. Övriga 15 länder borde få kännbara EU-sanktioner i stället.

Rapp var den österrikiska produktionen – tills den frontalkrockade med humor. Vad jag antar är några statliga turistbranschbyråkrater hade skrivit ihop något “komiskt” där Wien upplevdes ur djurperspektiv. Det följdes av ett obegripligt inslag om Österrike och musik. De tre programledarna kämpade sig också igenom fnösktorra manus. Bristen på humor i dessa lustifikationer var så alarmerande att en haverikommission bör tillsättas. Eller så förbinder sig samtliga EBU-länder att sluta med sådant här i Eurovision. För gott. Skratten får ni genom tokiga bidrag. Gapa inte över för mycket i form av sketcher.

Varje gång tävlingen drabbades av narkolepsi var det bara att slå över till SVT Play och njuta av teckentolkarnas inlevelsefulla versioner, eller att få ett uppvaknande i form av Edward af Silléns och Sanna Nielsens glatt bitska kommentarer.

Men på det stora hela kan det bara gå uppåt på torsdag.

Bäst

Äntligen gör Ryssland något rätt internationellt.

Sämst

Serbiens allmänt bisarra bidrag toppades av ett ylande jag inte vill uppleva igen.

Foto: Eurovision.tv

Beslutet att döda McDreamy fattades väldigt fort, enligt intervjuer med Patrick Dempsey.

Kanske är det därför hans sista avsnitt vinglade som ett fyllo mellan skämskudde och oundvikliga tårar.

Det fanns väl inte ett enda “Grey’s anatomy”-fan där ute som missat att doktor Derek Shepherd, “McDreamy” (Patrick Dempsey), lämnat serien genom att, som våra vänner västerut brukar säga, köpa farmen.

I går visade Kanal 5 det omtalade avsnittet som helt fokuserade på händelserna kring Shepherd och därefter hans fru, Meredith Grey (Ellen Pompeo), som fick ta ett känslosamt farväl.

Det började med en spektakulär bilkrasch vars enda syfte var att ge McDreamy en sista chans att glänsa innan det oundvikliga sker.

Seriens skapare Shonda Rhimes skrev själv avsnittet men hon kommer inte att Emmy-belönas för dialogen. Det dröjer inte länge förrän McDreamy lugnt säger åt en hysterisk unge efter olyckan att “Ingen kommer att dö här idag!” En direkt biljett till evigheten för den stackars sate som är dum nog att säga det i en tv-serie.

Själva olyckan där McDreamy blir klippt av en lastbil ska vi inte tänka för mycket på, för då börjar vi undra hur blind lastbilschauffören måste vara för att inte se bilen på den raksträckan. Liksom hur det är möjligt för McDreamy, som blir massakrerad i olyckan, att ändå analysera sina egna skador i form av en inre röst, ända fram till dödsögonblicket.

Men nu ska vi inte vara för petiga. Fansen har ju följt honom i ett decennium och i går fick de ta farväl, komplett med en kavalkad av bilder från kärlekssagan mellan McDreamy och Meredith.

Visst hade Shepherds död sina larviga stunder. Men klokt nog lät Rhimes Meredith få avsnittets starkaste scener. Fansens sorg kanaliserades genom hennes tårar och ilska över felbehandlingen av maken. Där trängde sig lite värdighet in i vår sorg över en tv-ikons död.

Nödvändigt

Andra säsongen av “Penny dreadful” är lika viktorianskt stilsäker som den första (HBO Nordic).

Nödlösning

Familjen som tvingades bajsa i påsar och sedan bränna det förtjänade en nystart i “Nya arga snickaren” (Kanal 5).

Foto: ABC

Vill man vara snäll kan man säga att TV4 har gjort sina barngalor så länge att de skulle kunna göra det i sömnen.

Vill man vara elak kan man säga att det är rätt uppenbart att TV4 gör sina barngalor i sömnen.

Vi får väl börja med det uppenbara. Galan fyller sitt vällovliga syfte, vilket är plågsamt tydligt i flera av de filmer som visas under kvällens gång. Det är meningen att pensionärerna och barnfamiljerna som bänkar sig ska sätta valborgsgodiset i halsen och öppna plånböckerna via mobilen.

För att få publiken att lättare svälja medicinen paketeras det hela som en “humorgala”, vilket oftast blir lika torrt som det låter. I kvällens format följde programledaruppställningen klassiskt “Let’s dance”-snitt, med en man (Peter Magnusson) som tokar till det lite då och då och måste få en sträng blick av sin kvinnliga kollega, två i det här fallet (Eva Röse, Jenny Strömstedt). Ingen av dem verkade supertaggad, om man inte räknar alla gånger de närmast bönföll oss att “snälla, snälla, ring nu”.

David Batra hade skrivit sketcherna. Jag kan förstå att det kräver sin komiker att leverera så här pass mycket material för två timmar, men det borde finnas en gräns för hur många slöa parodier och fantasilösa gästinhopp av TV4-profiler som man kan späcka sketcher med. Ofta finns det knappt något skämt inblandat, bara en scen där man till exempel konstaterar att “jaha, där är Edward Blom”.

Det är klassiskt TV4, mest som en ursäkt att samla material för nästa upplaga av “Agnetas nyårskarameller”.

Artisterna är de vanliga misstänkta (kanske med undantag för en stark Seinabo Sey), och som fond till de ofta stråktunga låtarna rullar slow motion-bilder i bakgrunden på lidande människor som blir till en slags smetig musikvideo för artisten.

Det är för en god sak. Men måste det vara så trött?

I morgon är det rätt talande att jag hellre ser ett gammalt “Columbo”-avsnitt som SVT1 kör på eftermiddagen än bänkar mig framför något av det som visas på bästa sändningstid på någon kanal.

Ja 1

Jag skrattade åt Peppe Eng som Danny på trehjuling i galans “The shining”-parodi.

Ja 2

“Barnen af Botildenborg” (SVT2). Sevärd dokumentär om ett kråkslott i Malmö med komplext förflutet som barnhem.

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Att få ALS-diagnos är att få en dödsdom.

Men det tar trots allt år innan kroppen förlorar striden.

En ny dokumentär mildrar vår skräck en smula.

Robert och Sissela träffades 2005, blev kära, gifte sig och flyttade in i ett hus vid Skellefteälven. Kärlekssagan komplicerades på ett tragiskt sätt när Robert fick ALS, den vidriga sjukdom som bevarar allt intakt i huvudet medan resten av kroppen långsamt men säkert bryts ner.

Västerbottensnytt följde Robert och Sissela i en serie reportage under flera år. I går var det premiär för “Det handlar om livet” (SVT2), en dokumentär om paret som Malin Viktorsson, till vardags “Mitt i naturen”-medarbetare, gjort.

Det är ett porträtt som kommer nära paret. Robert är en så varm människa att risken finns att han förminskas till att bli en Hollywoodifierad hjälte som tappert kämpar på utan att vi får se mycket av verkligheten. Men lidandet och vardagssorgen över hans tillstånd finns närvarande och han blir en person av kött och blod för oss.

ALS är en så skräckinjagande sjukdom att det är lätt att tänka sig att livet tar slut den dag diagnosen kommer. Men filmen visar att det är möjligt att skapa ett givande liv även under sjukdomens grymma process – och att mildra skräcken lite är den här dokumentärens främsta gåva.

Två av Kanal 5:s starkaste kort, Carina Berg och Christine Meltzer, återvände med en ny resa. Förra gången var de i USA, där de bland annat “gifte” sig i Las Vegas. Nu håller de sig till Europa, Frankrike närmare bestämt i första avsnittet. Som med många av kanalens realityserier blir en hel timme segt, men duon sliter hårt för att hålla det levande. Det är inte aktiviteterna i sig som är intressanta, utan underhållningsvärdet ligger i hur Berg och Meltzer tar sig an utmaningarna.

Skratt och tårar. Det är värt att jämföra med TV3:s motsvarighet där en trulig Kjell Bergqvist har huvudrollen och ger intryck av att mest casha in en lönecheck.

I morgon ser jag premiären av Ulf Malmros nya komediserie “Ack Värmland” (TV4).

Ja

“Hotell Marigold” (TV8) – bättre än uppföljaren som går upp på bio i dag.

Nej

TV8:s trötta tablå i övrigt.

Foto: SVT

En duva trillade av pinn.

Och Guldbagge-galan behöver ta och fundera på sin egen tillvaro inför nästa år.

Det började med ett nummer där dansare utklädda till arketyper från de tre nominerade till Bästa film flängde runt på scenen i vad som mest kändes som en trött parodi på några av Oscarsgalans gamla öppningar. En fläkt från forntiden i galasammanhang.

Men Oscarsgalans producenter vet åtminstone hur en slipsten ska dras. De förstår att när en lång gala närmar sig slutet bör man avrunda i rask takt. Ut bara med någon riktigt tung Hollywoodlirare och riv upp kuvertet. Man plockar ABSOLUT inte in dansarna från öppningsnumret och kör ett nummer till inför huvudpriset.

Det var så att jag kunde höra ett kollektivt stön från de soffor ute i landet där några tappra själar fanns kvar.

Det stönades nog en hel del vid andra tillfällen. Störst huvudbry blev det när Lili & Susie helt utan motivation kom in från 80-talet och rev av “Oh mama”. Lika fort var det över utan att någon begrep poängen.

Men kanske var det en sketch, och den mest absurt lyckade? För det mesta föll platt i manusväg. Petra Mede gjorde självsäkert entré och höll uppe humöret under hela galan. Hon är proffsig, men ibland vankade hon omkring under monologen på jakt efter någon punchline som kanske kunde gömma sig i publiken.

Visst fanns det delar som fungerade. Galan var som bäst när prisutdelarna blev personliga. Som Saga Becker. Och hedersprismottagaren Liv Ullmann, som höll ett mycket bra tal där hon lyfte fram hur relevant “Utvandrarna” borde vara för SD-röstande svenskar.

Idén med att låta flera prisutdelare tala personligt till var och en av de nominerade är något som borde användas oftare. Det blir berörande … förutom då förstås när Kjell Bergqvist stjäl all fokus. Det var charmigt när han vann sin första Guldbagge, inte lika charmigt i går kväll.

Han avvek från galamanuset. Det blev ju inte så lyckat. Men jag förstår hans impuls.

I morgon ser jag “Veckans brott” (SVT1).

Ja

Förintelsedokumentären ”Night will fall” (SVT1) var en tillnyktring efter Guldbaggegalan som heter duga.

Nej

Sex timmar “Porky’s” på TV4 Film är en orgie man kan motstå.

Foto: Urban Andersson

Bäckström är på väg att förlora sina ä och ö.

Men, Hollywood – det finns bara en Claes Malmberg.

Leif G.W. Persson har i sina deckare skapat flera färgstarka figurer – och de har skildrats minnesvärt på film och i tv-serier. Den vi har sett mest av är väl “Janis”, polisen Bo Jarnebring, som gjordes på ett charmigt uppkäftigt sätt av Sven Wollter i filmerna “Mannen från Mallorca” och “I lagens namn” på 80-talet.

Men det går inte att komma förbi Evert Bäckström.

Evert, den älskvärde svinpälsen. Han dominerar varenda scen han har i “Den fjärde mannen” (SVT1), uppföljaren till “En pilgrims död”. Det är en njutning att se honom sitta mitt på en brottsplats, där ett blodigt mord har begåtts, och mumsa bullar. Det är en fröjd att se honom betrakta samtliga människor i sin omgivning som kompletta idioter, för att sedan själv köra fast i ett hopplöst spår på grund av sina egna fördomar. Man häpnar över hur lustfyllt han uttrycker sitt hat mot kvinnor och bögar.

Det är en figur som sannerligen lever ett självständigt liv på boksidorna. Men Claes Malmberg är en perfekt uttolkare av Bäckströms överjävlighet, lika grisig här som i “En pilgrims död”.

Efter den här miniserien blir Evert amerikan – och får heta Everett i den kommande Hollywood-serien “Backstrom”, som enligt Persson själv ska göra författaren rik som ett troll. Rainn Wilson, känd från “The office”, gör huvudrollen. Men de första blickarna på serien (som ska visas på TV3) avslöjar att Wilson får kämpa en del om han ska nå Malmbergs utsökta nivå av hånflinande förakt.

“Den fjärde mannen” i stort då? Jag har förhandstittat på samtliga tre avsnitt. Det är en tjusig produktion med sevärda skådespelare (inklusive “CSI”:s Paul Guilfoyle). Hoppen mellan olika tidsepoker är tydligare än i något röriga “En pilgrims död”. Men någon nagelbitare blir det inte eftersom vissa delar av mordfallet känns rätt givna redan från början…

I morgon ser jag Loa Falkman dundra ut Tennyson på Skansen i SVT1. Gott nytt år!

Ja

Apropå Wollter. Magnifik, rörande insats i “Min sanning” (SVT2).

Nej

Wollters benhårda tro på Sovjetkommunism. Mest sorgligt att höra hans försvar av Stalin.

Foto: Stefan Kullänger/SVT

Nu: Terrorhot, internationell konflikt. 

Då: Skvaller och skoj.

Sällan har en eftersläpning på två veckor märkts tydligare än i kvällens “Saturday night live”.

Sketchprogrammet, som firar 40 år i amerikansk tv, sänds på Kanal 9 med några veckors fördröjning. Värd för kvällens program var James Franco, som även fick assistans i inledningsmonologen av Seth Rogen, polare och kollega i “The interview”, en komedi om en journalist och en producent som får i uppdrag av CIA att lönnmörda Nordkoreas diktator, Kim Jong-un.

Läget för några veckor sedan var att filmbolaget Sony Pictures hade blivit utsatt för en hackerattack och en mängd hemlig information hade släppts fri.

Minns ni hur kul vi hade? Vi läste en massa skojiga, skvallriga saker om att cheferna snackade skit om Angelina Jolie. Att man bollade med tanken på att låta “Men in black”- och “21 Jump Street”-gängen mötas i en film. Hackarna krävde att Sony skulle stoppa “The interview” och allt såg ut som en pr-kupp för filmen.

Det var en oskuldsfullare tid för två veckor sedan. Och detta speglades i Francos “Saturday night live”-monolog i kväll. Han och Rogen hade roligt med några arrangerade “pinsamma” bilder på sig själva.

Vad har hänt sedan dess? Hackarna har hotat med 11 september-liknande attentat mot biografer som visar “The interview”, FBI har konstaterat att det är Nordkorea som ligger bakom gruppen, Sony har fegat ur och ställt in alla försök att släppa “The interview” och president Obama har lovat att denna grova cyberattack mot ett stort företag inom USA inte ska gå obestraffad.

Inte lika lätt att skratta åt det längre. Även om en twittrare i mitt flöde föreslog att flitige marijuanaförespråkaren Rogen måste tro att han har sitt livs längsta syratripp just nu…

I morgon ser jag “Monty Python live” på Sjuan.

Ja!

Jag har svårt att tänka mig bättre lördagsunderhållning än mästerliga “Rymdimperiet slår tillbaka” (1980). Helkväll på TV3.

Ja!

Parodin på nya “Star wars”-trailern i “Saturday night live”, med svårt åldrade stjärnor, var roligt undantag i ett annars taffligt avsnitt.

Foto: NBC