”Mina två liv” (SVT1) är befriande – och förbryllande.

Vetenskap och läkare hamnar i skuggan när de personliga erfarenheterna får stå i centrum.

”Mina två liv” är ett inkluderande program  – ett brett spektrum av vad som kan kallas bipolaritet får vara med. I andra avsnittet har exempelvis tv-profilen Filip Hammar inte fått en diagnos ännu, men en amerikansk läkare har sagt att han ”troligen är bipolär”.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Mina två liv” med Stephen Frys omtalade BBC-dokumentär från 2008 där han utifrån sin egen diagnos granskar det som genom historien kallats manodepressivitet. Vill man veta mer om forskning och behandling är det nog BBC-serien man ska välja av de två. Här berättas också de historier som inte slutat lyckligt; Fry möter en kvinna så sjuk att hon knappt kan lämna sitt hem längre och anhöriga till personer som begått självmord.

Förutom intervjun med Simon Kyaga, psykiatrikern som vetenskapligt visat att det finns en koppling mellan kreativitet och bipolaritet, väljer ”Mina två liv” bort det medicinska. På många sätt känns det befriande, om än lite förvirrande ibland. Jag vill ha mer sammanhang och tydlighet. Var övergår ”lite humörsvängningar” i något som kräver behandling?

Vi är inte vår diagnos, upprepar programledaren Ann Heberlein. Genom att möta olika människor, i olika faser och nivå av problematiken, får vi en bred, fördomskrossande bild. Journalisten Kristofer Andersson påpekar att han kan se som gladast ut och vara som mest uppfixad när han mår allra sämst.

– Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal, svarar Heberlein.

För Andersson har de maniska perioderna varit fler än depressionerna. För andra är det tvärtom. Konstnären Fia Backström har när det varit som värst drabbats av psykoser, vilket hon sedan utforskat i sina verk. Numera lever hon så hälsosamt, med träning, vegetarisk kost och lite alkohol, att hon kunnat trappa ned och sluta med medicinen. För andra är det ett alltför riskabelt alternativ.

Människor är helt enkelt olika, även i sina diagnoser.

På onsdag ser jag ”Tillbaka till Lampedusa”, SVT1 20.00.

Ha! ”Last week tonight with John Oliver” (HBO Nordic) går loss på FIFA och det är fantastiskt.

Gah! Säsongsavslutningen av ”Outlander” (Viaplay)? Måste smälta den i några dagar nu…

Kannibalpolisen står och steker bacon.

På sin dejtingsida har han nämnt ”matlagning” som ett av sina intressen.

Det är en vardagstristess han längtat efter under månader av isolering i fängelset (han behövde skyddas från andra fångar). Gilberto Valle var New York-polisen som 2013 dömdes för att ha planerat kidnappa och äta kvinnor i sin bekantskapskrets. Medan frun och parets bebis sov tillbringade han timmar i chattrum där han luftade sina tankar om att dominera, våldta, grilla, plåga, döda och äta kvinnor.

Hustrun anade oråd, installerade ett spionprogram och lämnade över sina bevis till polisen. Valle döptes snabbt till ”kannibalpolis” i medierna och det är därifrån den sprillans nya dokumentären ”Thought crimes: The case of the cannibal cop” (HBO Nordic) av Erin Lee Carr fått sitt namn. När Carr först träffar honom är han dömd av en jury, men en domare ska senare slå upp beslutet. Ett allt mer högljutt försvar har fått gensvar för sin argumentation om att Valle dömts för ett ”tankebrott”, rena fantasier som han aldrig tänkt genomföra.

Citat ur de vidriga chattkonversationerna fyller filmen från början till slut. De ställer både rättsliga och mänskliga frågeställningar på sin spets; för hur sjuka fantasier får vi ge uttryck för? Kan man vara en god far och samtidigt drömma om att döda och äta kvinnor? George Orwell populariserade uttrycket ”thoughtcrime” i sin klassiker ”1984”, men med dagens teknologi är det lättare än någonsin att ta reda på vad folk fantiserar om. Det är bara att kolla deras internethistorik.

Valle, hans mamma och pappa försäkrar att allt handlat om sjuka fantasier som spårat ur, inget mer. Förutom att han utnyttjat sitt jobb som polis för att göra sökningar om kvinnor i databaser finns inga bevis för att han ska ha försökt förverkliga sina fantasier.

Samtidigt påpekar en i filmen att det är livsfarligt att påstå att allt som händer på internet är fantasi. För de verkliga kvinnor Valle sagt att han vill ”grilla” är självklart skräcken stor.

Numera lagar kannibalpolisen mat åt sin mamma och drömmer om en kärlek som kan acceptera honom. I tabloidpressen hånas hans profil på en dejtingsajt.

På söndag ser jag Giro d’Italia som cyklar runt i bergsområden nordöst om Neapel, Eurosport från 14.30.

Dokumentärtips 2

Missa inte omtalade ”Dox: Fångade i scientologin” (SVT 1) på måndag 22.00. Omskakande och upprörande.

Dokumentärtips 3

”Regissören – en film om Mai Zetterling” (SVT 2) på fredag 20.00. Orättvist bortglömd bland alla manliga konstnärsgenier.

En generations drömmar grävdes ner på en soptipp.
Atari dog och spelvärlden skakade.
Men dokumentären om bolaget fuskar med sanningen.
Historien är för bra för att inte berättas. Under det tidiga 1980-talet ägde Atari spelvärlden. Mer än så, förresten. Spelföretaget drog in hisnande 375 miljoner dollar på några år och var det snabbast växande bolaget i amerikansk företagshistoria. Spel var framtiden och spel var på den tiden lika med Atari. Åtminstone fram till 1982. Atari fick licensen att göra spelversionen av Steven Spielbergs megassuccé ”E.T”. Och där gick allt käpprätt åt skogen.
”E.T”-spelet hastades fram och trots att alla inblandade innerst inne visste att spelet inte höll måttet så pressades miljontals med spelkassetter upp. Resultatet blev en katastrof. ”E.T” till Atari var så gott som ospelbart. Fult, ologiskt och ljusår ifrån Spielbergs film. Numera är det allmänt känt som det sämsta spel som någonsin gjorts. Då togs det drastiska beslutet att dra in ”E.T” och begrava de miljontals osålda spelkassetterna på en soptipp i öknen. Där kommer dokumentären ”Atari: Game over” (Netflix) in. Filmteamet beger sig till den där ökensopgården och gräver upp en massa exemplar av ”E.T”. Det är en fantastisk historia om hur framgång föder hybris som i sin tur föder dåliga beslut.
Regissören Zak Penn älskar uppenbart sin spelhistoria, och vet att det finns en magnifik story att berätta. Tonen är oväntat humoristisk och lättsam. Men tyvärr lämnar det en bitter bismak. Penn skarvar en hel del med sanningen. Väljer gång på gång att fokusera på den moderna myten om spelbranschens kollaps och ”E.T” som en direkt orsak till det.
Historiskt är det lögn.
Atari dog inte med spelmaskinen 2600 och spelet E.T utan fortsatte producera nya maskiner (och hemdatorer) långt efter 1983. ”Atari: Game over” är den mest underhållande av de olika filmer om bolaget som gjorts. Men föredrar man fakta framför fantasi finns det bättre dokumentärer att se.

Torsdag kväll tittar jag på ”Daredevil” (Netflix).

Hurra!
”Uppdrag granskning” (SVT1). Kan manmotverka att svenskar reser för att strida med terrorister? Intressant om skrämmande nutidsfenomen.

Nja…
”Hellenius hörna” (TV4). En missad chans att komma under huden på Sarah Sjöström. Mest på grund av programledarens ovana att sätta sig själv i centrum.

FOTO: Lelo.
Onani är kanske inte kultur.
Men skinnbanjon gör avtryck i kulturen.
Fråga ”Kobra” – som gör ett helt program om självbefläckelse.
Händerna ska inte längre vara på täcket. Att tillfredsställa sig själv må vara en privatsak. Men onani är samtidigt en miljardindustri. Försäljningen av sexleksaker slår rekord år efter år. Numera säljs inte längre vibratorer och massagestavar i porrbutiker på skumma bakgator. Diverse redskap för den egna njutningen säljs öppet på apotek och fina I varuhus.
Det är naturligtvis i grund och botten en bra sak. Att något som under århundradena omgivits av hysch-hysch och direkt fientlighet (ni minns hur det gick för gamle Onan, till exempel) äntligen får en air av normalitet. Att RFSU nyligen anordnade en tävling där svenska kvinnor skulle få ett eget ord för onani – klittra – är bara hälsosamt.
Att det klittras och ruskas tupp på såväl bio som i tv-serier har inte undgått någon. Egentiden får allt större utrymme i kulturen. ”Kobra” (SVT1) är inte sena att ta upp jakten på onanins betydelse för populärkulturen. Risken med sådana här grepp är ju alltid att det blir lite fnissigt och fånigt. Men ”Kobra” balanserar på precis rätt sida om pinsamhetsravinen Och man låtsas heller inte som att hela världen plötsligt blivit mindre kluven till onanin (minns utställningen på Fotografiska där som censurerades för att den innehöll en bild där en kvinna onanerade till en bild på Carola). Den kritiska udden finns där genom hela programmet, även när man besöker onanigurun Betty Dodson i New York.
Samtidigt är vinkeln tillräckligt intressant för att hålla programtiden ut. Att det finns muséer där montrarna helt dedikeras till massagestavar från alla tider. Eller att författaren Harry Mathews skrivit finstämda, vackra berättelser om onani som fått kultstämpel. Saker som jag inte hade en aning om.
Att ”Kobra” fortfarande har orken och förmågan att förvåna och entusiasmera tittaren efter alla dessa år är en bedrift i det lilla.

Onsdag kväll tittar jag på utsökta ”Hitlåtens historia” (SVT1).

HURRA 1

”House of cards” (Netflix). Har bara två avsnitt kvar. Separationsångesten rider mig redan som en ringvålnad.

HURRA 2

”The walking dead” (AMC/Fox). Ojämn säsong. Men topparna tillhör seriens starkaste.

Att det skulle bli snaskig tv fattade man.
Men att ”Mordet” skulle lämna en så bitter eftersmak var jag inte beredd på.

”Det kommer att skaka om många.”
Så sade MTG:s programdirektör Karin Stjärne om ”Mordet” (TV3) i Aftonbladet den 28 november i fjol.
Jo, tjena.
Det blir ju så när man gör fiktion av verkliga mordfall. Även utan att göra lika grova etiska snedskär som TV3 gör.
Men vi återkommer till det.
Vi lever i en tid där fiktionen inte längre räcker till. Där verkligheten måste kryddas med tv-seriernas dramaturgi för att fortfarande engagera. ”True crime”-genren är hetare än grillkol numera. Frågan är vad det gör med oss tittare?
Att ”Mordet” är svårsmält ur ett etiskt perspektiv är en sak. Det har man på TV3 räknat kallt med, och kanalen kan alltid gömma sig bakom att de har offrets anhörigas tillstånd att berätta om brottet.
Det är i utförandet, och tonträffen, som ”Mordet” ger en bitter smak i munnen.
Greppet att låta offret själv (givetvis i form av en skådespelare) berätta historien – ur sitt perspektiv – är ett katastrofalt feltänk.
Förmodligen är meningen att ge en närmare relation till offret – att göra en människa av den mördade.
Det kan jag fatta. Men att man tar sig friheten att låta de mördade tala från andra sidan graven är direkt stötande. Om jag själv dött kan ni ge er själva fan på att jag aldrig någonsin i helvete skulle vilja att en tv-kanal och ett produktionsbolag tog sig rätten att sätta ord på mina tankar och känslor – EFTER ATT JAG DÖTT! Det känns inte bara spekulativt och snaskigt. Det känns som ett övergrepp. På någon som redan råkat ut för det värsta tänkbara.
Någon ansvarig får gärna kontakta mig och försöka förklara hur man tänkte, och vad som gav dem känslan av att ha rätt att lägga ord i en död människas mun. För jag kan inte begripa det, hur jag än försöker.

Onsdag kväll har jag ”Walking dead”-maraton och peppar för nypremiären på söndag.

HURRA 1

”Laleh – Jag är inte beredd att dö än” (SVT Play). Scenen med Laleh och Benny Andersson vid flygeln ger popgåshud av bibliska mått. Se!

HURRA 2

”Fortitude” (Snart på SVT). Kommande storserien har jämförts med både ”Brottet” och ”Bron” i arktisk miljö. Jag har smygkikat. Gosse, vi snackar tv som bara skriker +++++!

MARTIN SÖDERSTRÖM

Vi är många som minns henne som alla tiders bästa sagoberätterska.
Genom tv-serien ”Astrid” får vi också, på djupet, lära känna människan Astrid Lindgren.

Första minnet av Astrid Lindgren (1907-2002). Fast egentligen är det ju hundratals minnen. Hur man har hört henne läsa med den där rösten, på en gång både lekfull och lite förnumstig.
Sagorna finns förstås med i Kristina Lindströms serie, tre underbara tv-timmar som på ett träffsäkert visar hur små och stora händelser i författarinnans liv senare vävdes in i hennes berättelser.

Andra minnet. Ringer som nybliven journalist upp Astrid för att prata om någon filmatisering av hennes böcker. Min unge man, du får fyra minuter, inte en sekund till, sa hon vänligt, men bestämt. Efter 3.30: Nu får du raska på om du har någon mer fråga, för snart lägger jag på luren.
Efteråt: Viss besvikelse för att hon inte hade mer tid med mig. Genom tv-serien förstår jag varför. Alla ville ha sin bit av Astrid. Och som hon ställde upp. Allt från att brevväxla med en tonårsflicka med personliga problem, till att betala en utvisad kurdisk flickas läkarutbildning. Astrid hade så fullt upp, att det inte blev så mycket skrivet under de senare åren av hennes liv.
Det – och allt annat om hennes liv – känns det som att vi får veta genom SVT 1:s serie. Från hur hon jobbade för underrättelsetjänsten och på så sätt tidigt blev medveten om de nazistiska krigsförbrytelserna, till ett stundtals trassligt privatliv.

Sista minnet. Träffade Astrid i samband med lanseringen av den tecknade Pippi-filmen från 1997. Hon var trött, lite likgiltig, nästan blind. Sa att hon därför inte kunde ha en åsikt om resultatet. Hon anade väl att det blivit rena rama smörjan av alltihop.
Och det enda jag spontant saknar i tv-serien är om det var sant att Astrid en gång nobbade mästeranimatören Hayao Miyazaki att göra film av Pippi Långstrump. Får vi kanske aldrig veta, för den 73-årige japanen har slutat både att göra film och intervjuer.

I kväll ser jag ”Ögonvittnet”, i SVT 1.

Härlig musikunderhållning med Sven-Bertil Taube, Björn Skifs och Sarah Dawn Finer.
Men det som berörde mest i annandagens tv-utbud var Jens Linds film om det förlorade paradiset, Khao Lak.

Det har gått exakt tio år sedan tsunamin drabbade stora delar av Asiens kuststräckor. Hundratusentals människor dog. Över 500 svenskar. Många av dem i thailändska turistorten Khao Lak, som i stort sett helt och hållet spolades bort.
Det har varit många reportage och dokumentärer i media senaste tiden. De flesta välgjorda och engagerande. Men få så personliga som ”Khao Lak”, av SVT-sportens dokumentärfilmsess Jens Lind.

Han var där på semester med sin familj. Kunde förstås inte hålla sig från att filma. Så han fångade det som familjen upplevde som rena paradiset. De hade blivitsom förälskade i sitt lilla hotell Mai’s Quite Zone och intervjuade ägarna, amerikanen Douglas Fairweather och hans thailändska fru Mai. Det blev ett kortare tv-reportage med titeln Det hotade paradiset. Hotet, det var den annalkande massturismen.
Familjen Lind blev några av hotellets sista gäster. Några dagar efter att de hade dragit vidare, till Australien, sköljde den enorma flodvågen bort hotellet. Mai dog i vattenmassorna. Douglas var en av få som överlevde.

Gång på gång har Jens Lind sedan återvänt dit. Och till USA, för att se vad det blev av Douglas Fairweather. Som återvände till Thailand. Hittade en ny thailändsk fru. Men hans historia är långt ifrån den vanliga äldre-västerländsk-man-möter-ung-thailändska som brukar berättas.
En oerhört gripande tv-dokumentär. Samtidigt väldigt personlig, fylld av Jens Linds vemod över att hans paradis visserligen åter byggdes upp, men till något helt annat, mindre genuint.

• Bra musikprogram med Sven-Bertil Taube (SVT 1) och Björn Skifs (TV 4), men allra bäst var ”Tack för musiken” (SVT 1) där Sarah Dawn Finer gästade Niklas Strömstedt. Skratt, tårar och underbar musik.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”, med Helena Bergström i centrum, i SVT 1.

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Halvera ditt köttätande.
Just what the doctor ordered.

Doktor Michael Mosley fick oss att bli tokiga i 5:2-dieten.
Han fick oss också att fatta att det räcker att träna tre minuter i veckan.
Nu har SVT visat hans tvådelade undervisning i köttvetenskap. Förra veckan tog han upp de hälsomässiga aspekterna av vårt köttätande. Han kom fram till att vi bör äta mindre rött kött.Visade på det farliga i att äta processat rött kött.
Doktorns ordination: Dra ner konsumtionen till hälften. Undvik bacon och den kokta med bröd.
I går var det dags att ta sig an vad köttfrosseriet gör med vår värld. Det var ingen munter historia. Rent deprimerande, faktiskt.
På sitt Mosley-typiska sätt åkte han ut i verkligheten och berättade hårda fakta ”on location”. Han byggde köttberg på kartor utlagda på ett slakterigolv. Han red med kofösare i Texas. Han tryckte ner sin arm i ett hål i en levande betande kossa (jo!) på ett forskningslabb för att se hur gräset bryts ner och skapar metangaser – utsläpp motsvarande en medelstor bil. På en massproducerande köttdjursfarm förklarade han att 14,5 procent av alla utsläppta växthusgaser kommer från djur vi äter eller mjölkar – lika mycket som alla bilar, båtar och flyg tillsammans. Att en tredjedel av jordens landyta används för köttproduktion, hur Sydamerika skövlar och förstör mark för att producera sojafoder till djuren.
Han stod i en kycklingfarm där miljoner kycklingar under ett år får trängas sida vid sida för att i rekordfart växa upp och slaktas och mätta våra magar. Och förklarade samtidigt att detta sätt är det mest gröna du kan köpa i köttväg, att eko- och kravkycklingar är betydligt sämre ur en miljöhållbarhet.
Deppigt värre. Vad kan vi göra då? Inte några konstigheter. Vi måste äta mindre kött. Max 100 gram om dagen. Hälften av vad vi äter i dag. Ska du äta kött – ät kyckling. Rött kött endast vid festliga tillfällen.
Ungefär samma slutsatser som i första programmet.
Vi borde lyssna på Doktor Mosley. Följa hans ordination.
Låt köttbantningen bli ditt nya 5:2. För din och planetens skull.

I kväll hoppas jag på stenhård grillning av Jimmie Åkesson i SVT.

He!
Den där pöjken i ”Idol” kan nog bli något.

Eh?
Fast igen i ”Paradise hotel”.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.