Arkiv för kategori Dokumentär

- Sida 3 av 3

Håll tyst – och Operan börjar leva

av Klas Lindberg

Vi åkte till Gustav Adolfs torg via Ullared.
Först när filmarna släppte taget blev ”Livet på Operan” verkligt. 

Tre års planering.
Fyra månaders filmande.
Fem timmar i rutan.
Produktionsbolaget Strix, SVT och producenten Camilla Ramel Laubscher har jobbat hårt för att få till ”Livet på Operan”, en serie som kliver in bakom kulisserna på Operan i Stockholm.
Det lät ju bra. En fascinerande plats med fascinerande människor. Märkligt anonyma – kan du på rak arm nämna en svensk verksam opera- eller balettartist? – med tanke på de ständiga uppsättningarna och i jämförelse med den liknande arbetsplatsen Dramaten.
Det lät bra för oss som såg den extremt fascinerande franska dokumentären ”La dance” för några år sedan där filmaren Fredrick Wiseman följde sju balettproduktioner på Parisoperan. Där agerade filmaren en fluga på väggen, där glömde de medverkande helt bort kamerorna, där fick vi utan varken berättarröst eller intervjuröst följa med in i själva hjärtat av danskompaniet.
Så har dock inte Ramel Laubscher jobbat. Till en början är distansen i stället påtaglig. Vi bjuds direkt på bloopers med presschefen. Vi bjuds en insmickrande kvinnlig berättarröst som likt en turistguide håller oss hårt i handen och sätter gränser för vart vi får gå.
Vi får möta en rad karismatiska figurer – såsom en verkmästare, en massör, en slagverkare, en receptionist, en värmländsk körsångare – som alla är intressanta, roliga och spännande men mest får agera citatmaskiner.
Det känns som om man lika gärna kunde ha hamnat i Ullared. Ingen får något djup, aldrig vågar de landa ordentligt.
Men under andra halvan av premiäravsnittet blir det bättre. När fokuset riktas mot premiärdansaren Nadja Sellrup och hovdansaren Marie Lindqvist får vi faktiskt komma dem lite under skinnet. När berättarrösten äntligen kan vara tyst och vi får följa de två dansarna under årets sista föreställning av ”Törnrosa” och får höra det andfådda flämtandet i kulissen efter en superelegant fjäderlätt variation – först då blir Operan och människorna levande, känslorna äkta och fernissan lite tunnare.
Jag hoppas att de fyra återstående avsnitten tar vid just där och inte leder oss ut i den snitslade banan igen.

I kväll missar jag inte ”Kockarnas kamp” i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
”UG” är tillbaka.

Eh?
Den där riktiga nytändningen fattas ”Idol”.

Kategorier Dokumentär, SVT

Fullständigt okritisk SVT-dokumentär om Lasse Stefanz

av Ulrika Sjöblom

Sveriges största dansband, en sommar, en turné, en journalist och en timmes program i SVT.
Men vad var det som hände?

”Hur kommer det sig att Lasse Stefanz är, och har blivit, så stora?”
Med den frågan börjar idolporträttet ”Lasse Stefanz – on the road”.
Om du tittar i tv-tablån kommer entimmesprogrammet i SVT1 att förklaras som en dokumentär av musikjournalisten Thomas Deutgen. Men det står snabbt klart att det inte alls är någon dokumentär – det är en ren hyllning, gjord av Lasse Stefanz-fanet Thomas Deutgen.

I sin jakt efter svaret på varför Lasse Stefanz är så oerhört fantastiskt bäst i Sverige (och Norge!) pratar han med bland andra Lasse Holm (”De är genuina”) och arrangören Roger (”De är det bästa vi har”).
Halvvägs in i programmet är de mest frekventa orden ”makalöst” och pirrigt”.
Jag får veta att Olle Jönsson har 60 hattar hemma och att han gärna laddar upp inför spelningarna med att vara för sig själv.

Vad jag inte får veta är: vad var det som hände i Lasse Stefanz den där sommaren år 2012? Visst – de gjorde succé. De var med i ”Allsång på Skansen”, gästade Kalle Moraeus talkshow, spelade för första gången på Gröna Lunds stora scen.
Men det måste också ha varit en kaotisk sommar. Två av originalmedlemmarna, Hasse och Lasse Sigfridsson, hade precis lämnat bandet. Hasse av hälsoskäl. Lasse, skulle det senare visa sig, fick sparken efter stridigheter i bandet. Det här berörs inte under en sekund i Deutgens stående ovation. Jag får inte ens veta att bara någon månad före inspelningen av ”dokumentären” såg bandet helt annorlunda ut. Han kommer inte ens nära att ställa frågan om hur tiden fram till att de förlorade två vänner som de spelat med nästan hela livet sett ut, och hur den påverkat dem som band eller som människor.

I stället konstaterar Deutgen att Olle Jönsson fick underkänt i musik i skolan, och frågar: Hur känns det, nu när du spelar inför tusentals fans?
Går det ens att formulera ett intressant svar på den frågan?
Olle svarar till slut: Lärarna hade fel helt enkelt.
Ridå.

I morgon tittar jag på premiären av ”De dejtbara” i Kanal 5.

 

!
Sommartorkan i tv-tablån is no more. Bara i går var det en drös tv-premiärer. Nu kör tv-hösten i gång på allvar.

?
Vem orkar titta på tre avsnitt av ”Idol” (TV4) eller fyra avsnitt av ”Kändishoppet” (TV3) på en vecka?

Ulrika Sjöblom

Den svenska diplomatins MacGyver borde få en egen dokumentär

av Sandra Wejbro

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Samtidigt skulle vi kanske inte ens känt till Ogadens existens utan Schibbye/Persson.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.

Hallå Norge! Sluta tramsa, tack.

av Nöjesredaktionen

Kulturkrockar har man ju varit med om några gångar. 
Kulturseriekrockar, däremot?
Nej, där var ”Lovesikh” min första.

Sumeet Singh Patpatia är 27 år, norrman, sikh och på jakt efter sitt livs kärlek. Realityserien ”Lovesikh” (SVT2) följer hans sökande i sju avsnitt, varav det första gick i går.

Realityserie, förresten? Nja. Programmet marknadsförs som någon sorts dejtingsåpa, men är egentligen en lite lättsam dokumentär. Sumeet guidar tittarna genom sitt liv och in i den sikhiska minoriteten i Norge.

Min förkunskap om sikhismen är begränsad så det blir ett spännande möte, men ett som tyvärr lämnar en del obesvarade frågor. Måste verkligen Sumeet gifta sig med en indisk norska? Vill, eller får, han inte gifta med vem han vill, oavsett ursprung? Vad är det egentligen sikher tror på? Hur lever de?

Utan den informationen blir dramaturgin svårförstådd, och jag upplever programmets första kulturkrock.

Den andra kommer tätt därefter. Att närma sig den sikhiska kulturen genom ett norsk filter är inte en helt angenäm erfarenhet. Det är något farsartat tragiskt med att en av Sumeets barndomsvänner måste stå framför kameran och intyga att, jo, Sumeet är som vilken annan norrman som helst. Han är jättenorsk! Promise!

Än värre blir det när ”husateisten” ska förklara sikhismens historia med en tecknad svartvit dokumentärfilm. Lustig musik, raljerande berättarröst och infantila illustrationer. Driver de med Sumeet? Ska man skratta åt sikhernas tro på gurus och ”en levande bok”? Hela inslaget känns som en gammal farbror som sitter och skrockar och tycker att, hö hö hö, titta så lustiga seder främlingarna har.

Jag hoppas innerligt att serien inte fortsätter med den här tonen. Här finns potential till något riktigt intressant – möjligheten att lära känna en av allt att döma trevlig man och hans kultur. Att slarva bort det på det här sättet skulle vara outhärdligt och, framförallt, förolämpande. Både för sikher och oss andra.

I kväll missar jag inte Alfred Hitchcocks klassiker ”Fönstret åt gården” på SVT2 21:45.

Magnus Edlund

WTF?

Varför finns inte ”Breaking bad” säsong 5 på Netflix ännu?

FTW!

”Spider-man” (TV3) – Tobey är ändå den bästa Spindelmannen.

Kategorier Dokumentär, SVT

Tracey Thorns varma sällskap räddar kvällen

av Sandra Wejbro
Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the girl.
Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the girl.

Repris, repris, film, repris, film, repris, farbror i Almedalen, film, repris.

Glädjen över att hamna i Tracey Thorns varma sällskap i ”Nineties” (SVT1) blir närmast euforisk.

På ett sätt är det märkligt hur hyllad ”Nineties” (och tidigare ”Eighties”) blivit. Det är historieskrivning med bred pensel, kortfattat och med små nedslag hos artister som tackat ja till att intervjuas.

Troligtvis är vi så utsvultna på tv om popkultur (fortfarande år 2013!) att en skål chips förvandlas till en trerättersmiddag.

Med det sagt är ”Nineties” värdigt inom sina tajta ramar och dokumentärmakaren Jens von Reis lyckas ofta få fram små guldkorn ur de korta intervjuklippen.

I senaste avsnittet åker han till Bristol och London och träffar gamla danspionjärer som Tricky, Goldie och Faithless. Mitt hjärta smälter redan när Tricky listar sina inspirationskällor (Public Enemy, Kate Bush, Rakim, Billie Holiday) och graffittikonstnären Goldie beskriver hur han målade sin ljudbild som den musikaliska dyslektiker han är.

Trickys irritation över att klumpas ihop i ”Bristol-soundet” med bland andra Portishead är intensiv.

– Vi hade helt olika livsstilar, de skulle aldrig komma till det område där jag växte upp.

Det han delar med Tracey Thorn från Everything but the girl är en stark aversion mot att titta bakåt.

– Wow, jag har aldrig hört nåt sånt här förut! Det är känslan jag är ute efter, säger Tricky.

Thorn beskriver hur hon och Ben Watt, livskamrat och andra halvan av duon, lämnat indiescenen till förmån för den elektroniska musiken för att de ville ”se framåt”.

– Britpop var tråkigt, de tjatade bara om Beatles hela tiden, säger hon.

I EBTG krockar den elektroniska musikens hårdhet mot Thorns varma röst. En av ”Nineties” absoluta höjdpunkter är att höra henne beskriva sin relation till sin egen röst.

– Jag har blivit vän med min röst nu, accepterar vad den kan och inte kan göra. Att den alltid kommer att låta sorgsen hur jag än gör.

– That’s just the noise I make, tillägger hon med ett skratt.

På lördag ser jag ”Dimmornas kaj”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

Nyhetsknarkar livekanaler på CNN, BBC, Aftonbladet, Twitter för skärvor av information om vad som händer i Egypten egentligen.

Gah!

Jan Björklund (fp) i Almedalen påminner mig om de där lärarna man hade i grundskolan som kunde ägna hela lektioner åt att försöka få elever att ta av sig kepsen.

Livet ska vara en orkester av apor

av Sandra Wejbro

Meningen med livet är en orkester av apor.

Traktorkenta, Janke och Anna Book har nästan övertygat mig.

”Livet är loppis” (SVT1) kämpar i uppförsbacke. Min bild av det populära helgnöjet är oceaner av skräp, pushiga försäljare och en skrämmande framtid som deltagare i dokumentärserien ”Hoarders”.

Ärligt talat tar det ett tag innan jag sänker garden. Loppisförsäljaren Mattias tycker att det är ”bra att lära barnen att saker har ett andrahandsvärde” och kör en aggressiv säljpitch för en förskräckt liten dam. Tack och lov går hon därifrån.

Glädjen i att fynda, rensa ut sin garderob och göra en bra affär är det som driver loppisvärlden. Men det finns något djupare där också.

Kärleken till föremålen.

Antikexperten Gunnar och samlarparet Mats och Agnetha går runt hemma bland sina fynd, tittar på dem, tänker på deras historia och njuter av sällskapet.

Man behöver inte går så långt som Eija-Riitta från Liden som gifte sig med Berlinmuren (och blev känd i Filip & Fredriks ”100 höjdare”), men ibland tänker jag på henne när jag ser ”Livet är loppis”.

Det ska sägas att dokumentären knappast kommer att revolutionera tv-världen.

Filmaren Peter Gaszynski har mött några olika försäljare, bland andra ”Samba Sambero”-Anna Book (!), och köpare för att prata om deras hobby – det är små klipp ur verkligheten utan större sammanhang.

Alla dessa prylar. Frågan ”vad ska man ha den där till egentligen?” får sällan ett konkret svar.

Gunnar förklarar att en hel orkester med porslinsapor är värd ca 5-6000 kr. Rekvisitören Janke berättar om hur noga Ingmar Bergman var när han bedömde loppisfynden till den berömde regissörens uppsättningar. Samtidigt sveper Traktorkenta en öl och säljer ännu en bildel.

Det är spretigt, knasigt och ganska vackert.

På tisdag ser jag David Cronenbergs ”Videodrome”, SVT 1 23.20.

Ha!

Det är vetenskapligt bevisat omöjligt att vara olycklig dessa Tour de France-veckor. Vacchi och Adamsson kommenterar årets sporthöjdpunkt för Eurosport.

Gah!

”Debatt Almedalen”. Inga skämskuddar är stora nog att gömma sig bakom.

Bloggbonus: Missa inte den lysande dokumentären ”Bill Cunningham New York” som sänds i repris av SVT nu.

Fransk enfald gör deckarundret ointressant

av Klas Lindberg

Talanglöst och enfaldigt.
Fascinerande hur några franska idioter kan lyckas göra det nordiska deckarundret så fullständigt ointressant.
Den mycket talangbefriade manusmannen Guillaume Lebeau och den fantasilöse regissören Laurent Bergers åker till Norden för att göra en dokumentär om varför skandinavisk crime-litteratur har fått sånt genomslag.
Budgeten är väl tilltagen, inspelningstiden likaså. De bokar upp en herrans massa intervjuer i syfte att få alla att säga samma saker:
Här i norr spelar naturen stor roll. Här är det mörkt ofta, det gör saker med oss. Här har vi inte så mycket brott, därför kanske vi är extra intresserade av dess natur. Välfärdssamhället krackelerar. Världen kryper allt närmare. Plötsligt gör vi Zombie-filmer och ”Snabba cash”.
De får ihop ett grant uppställ medverkande: Camilla Läckberg, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Åke Edwardson, Jo Nesbø, Mikael Wallén (representant för Stieg Larsson-filmerna), Gunnar Staalesen, Åsa Schwarz, John Ajvide Lindqvist, Nikolaj Frobénius (”Insomnia”), Helen Tursten (Irene Huss) och – lite on the fly – Göteborgspolisen Torbjörn Åhgren.
De får säga en mening var i taget, knappt det. På sitt eget språk. De klipps hårt och pressas in för att stärka de ovan nämnda förklaringarna till det nordiska noir-undret. Jag såg den engelska textade översättningen – den var skrattretande missvisande, ibland helt felaktig, som om den var skriven av den obegåvade manusförfattaren och som sedan regissören fick åka runt och försöka hitta någon som sa ungefär så.
Mellan alla dessa bortkastade intervjuer visas filtrerade turistbilder från Stockholm, Oslo och idylliska skärgårdsbyar. Och framför allt en jävla massa trailers från nordiska filmer. Hela trailers.
Denna dokumentär påminde en del om såna där skräpiga pausprogram som den amerikanska nöjeskanalen E! brukar strössla med. Och en del om den där klippmusikvideon som inledde alla hyr-VHS-filmer från Warner home video. Och en del om de billigt producerade guidefilmer man finner på hotells intern-tvsystem.
”Det nordiska deckarundret” (TV4) slutar med bilder från Utøya.
Detta rundas av med narratorns konstaterande: ”Kanske hade de (de nordiska deckarförfattarna) rätt hela tiden”.
Vilket jävla trams.

I kväll missar jag inte ”Sommar med Ernst” i TV4.

Klas Lindberg

 

TILLÄGG:

He!
Märkliga Confederations cup är ju riktigt trevlig.

 

Eh?
Rövig sommar-tv-tablå redan nu alltså.

Kategorier Dokumentär, TV4

Sluta klaga – börja streama

av Martin Söderström

Och en nationalsport håller på att gå i graven.
Med streamad tv kan du ju aldrig längre klaga på utbudet.

”57 channels and nothin’ on”. Så sjöng Bruce Springsteen 1992. Det är bara 21 år sedan men känns som 200. För även om Bossens gnällande på tv-tablån må ha varit en realitet för bara några år sedan så känns det hopplöst omodernt nu. Med en eller flera streamingtjänster behöver du aldrig mer känna som Bruce. Inte ens en hopplös måndag i mitten av juni där kanalernas tablåläggare redan tagit adjö och gått på semester. Sommartorkan är en realitet fortfarande. Med stigande grader utomhus sjunker kanalernas vilja att visa något de finner värdefullt till strax under nollstrecket.
Men med kanalernas Play-tjänster, med SVT:s ”Öppet arkiv”, med Netflix och HBO Nordic behöver vi inte bry oss om det där ett dugg. Vi går aldrig mera ensamma och det är aldrig mer bara skräp på tv – om vi inte själva vill det.
Det är en enormt befriande tanke.
Jag behöver inte bry mig om att SVT rullar en fotbollsmatch jag inte är intresserad av. Jag kan se ”Woody Allen: A documentary” (SVT2) någon annan gång då det passar mig bättre. Jag kan se sista avsnittet av grymma ”The hour” (Netflix)i stället. Eller vad det nu må vara.
Nackdelarna? Svårt att komma på så många. Annat än den svenska nationalsporten att klaga på tv-programmen, förstås. Som vi älskar att göra det. Mer än att prata om vädret. Gäller det tv har en åsikt. Så sent som i förrgår stoppades jag av en man på gatan i den förort där jag bor.
”Visst skriver du om tv i Aftonbladet”, frågade han. Jag svarade att visst gjorde jag det.
”Skriv att de bara visar skit”, krävde han.
Jag borde sagt att han ju alltid kan skaffa Netflix. Men visst, kör i vind. För nationalsportens skull, om inte annat.
Tisdag 18 juni  tittar jag på sista delen av ”Krigets unga hjärtan” (SVT1).

Hurra 1
”Pia Sundhage – i damfotbollens tjänst” (SVT1). Välgjord film men deppigt hur långsamt utvecklingen gått framåt.

 

Hurra 2
”Iskallt uppdrag” (TV4). Tim Dalton. Så sjukt underskattad som James Bond.

 Martin Söderström

Kategorier Dokumentär, Netflix, SVT

En dokumentär för stark för att orka se

av Klas Lindberg

 Man ska inte se katastrofdokumentärer.
Absolut inte så välgjorda som ”Katastrofen i Kebnekaise”.

De starkaste delarna av Jessica Josefssons ”Katastrofen i Kebnekaise” (TV4) utgjordes av intervjun med Cathrine som förlorade sin sambo Steinar Utne i olyckan då ett norsk Hercules-plan störtade rakt in i Kebnekaise för drygt ett år sedan.
Hon hade ingen aning om att hennes fästman skulle göra flygningen, det blev bestämt i sista minuten. Hon tyckte det var lite märkligt att han inte hört av sig på ett tag men det var inte helt ovanligt. När hon lagade mat satte hon på en nyhetskanal för sällskap.
När den första nyheten kom om ett försvunnet Hercules-plan kom en liten oroskänsla. När nyhetsuppläsaren kort därefter meddelade att det fanns en femte man ombord blev hon iskall i hela kroppen. Hon började ringa och ringa på Steinars telefon. Började känna sig klaustrofobisk.
Hennes telefon ringer. Okänt nummer. Hon förstår. Hela hennes kropp skriker ”svara inte”. Hon svarar: ”Steinar är ombord”.…
Skrik. Panik. ”Krampegråt”.
Hon ringer Steinars pappa som är i Portugal. Det enda hon får fram: ”Steinar har störtat”.
Catherines berättelse är oerhört stark. Hon gråter, rösten vill inte riktigt bära.
Det är nästan för jobbigt att se. Nästan för tungt.
”Katastrofen på Kebnekaise” var dock mycket mer än bara en känslosam intervju.
Här fanns intervjuer med vittnesmål från alla inblandade. Översiktliga grafikkartor på hur letandet fortgick korsklipptes mot intervjuer med räddningsmanskapet. Snack med huvudaktörer på högkvarteren i Sverige och Norge varvades med autentiska bilder från sökandet. Vi fick känslosamma skildringar från kollegor till offren som hittade vrakdelarna och kroppsdelarna. En norsk överste som fanns på plats då familjerna samlades på Gardemoens flygstation mindes med bruten röst och med tårar i ögonen.
Den svenska chefen för den enorma haveriutredningen – 11 miljoner kronor behövdes för att göra undersökning på toppen av Sveriges högsta berg – avslöjade en del av vad rapporten kommer att visa då den släpps.
Alltså: en mycket ambitiös dokumentärfilm av högsta klass.
Den var väldigt jobbig att titta på. Men omöjlig att slita blicken från.

Ikväll: ”Elizabeth II – en modern monark” i SVT.

Klas Lindberg

TILLÄGG

He!
”Allsång på Skansen”-uppställningen ser lovande ut.

Eh?
Har inte hunnit med ”Ice cream girls” (SVT) som ska vara toppen.

Kategorier Dokumentär, TV4
Sida 3 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB