Vill så gärna gilla ”OITNB”.
Men det går inte.
Och jag avskyr fortfarande Piper Chapman.
Det har inte ett dugg med kön att göra. Att jag hade enormt svårt för den första säsongen av ”Orange os the new black” (Netflix) berodde inte på att jag är man. Rent intellektuellt kunde jag förstå vad Jenji Kohan försökte göra. Att skärskåda en oförlåtande fängelsemiljö med kvinnlig blick. Att sätta en präktig medelklasskvinna i ett oborstat sammanhang. Att visa upp ett persongalleri där starka livsöden passerade revy på löpande band. Att blanda djup tragik med varm humor. Jag fattade ju att det var vad man försökte åstadkomma. Problemet var bara att jag aldrig kom runt känslan av att man misslyckats.
Jag vet att serien om livet på kvinnofinkan är oändligt populär, och jag ville så gärna tycka att det var bra. Men det gick inte. Jag störde mig för mycket på den rasstereotypa bild av minoritetsgrupper man visade upp och hur osnyggt man hanterade det. Jag irriterade ihjäl mig på att man inte lyckades hitta balansen mellan humor och allvar, utan rasade könsskämtande ner i buskiskällaren.
Det kändes som en bortslösad chans.
När säsong två är över oss blir jag inte kvitt känslan.
Det största problemet är och förblir huvudrollen Piper Chapman (Taylor Schillings). Hade hoppats på att hon skulle få mer konturer och färg nu när hon (bokstavligen) fått blod på händerna. Men icke. Hon är fortfarande så tom och genuint oälskvärd att det är ofattbart. Jag har druckit mjölk som varit mer färgstark.
”OITNB” hade kunnat säga något om sociala orättvisor, underklassens allt sämre chanser och hur patriarkatet drabbar alla – oavsett bakgrund. I stället blev det en tungfotat, klumpigt och ovigt stolpskott som varken är drabbande som drama eller roligt som komedi. Den här gången också.
Och det har inte ett dugg att göra med att jag är man.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Hurra!
Laverne Cox som transexuella Sophia i ”OITNB” (Netflix). Den enda karaktären som faktiskt fungerar.

Nja…
”Östersundsrevyn” (SVT1). Som att bli petad i hjärnan med en löspenis.

Gammalt blir nytt och tiden står stilla.
Tv-bolagen tittar bakåt för att komma framåt.
Men gör det så mycket?
Vilket år är det nu igen? 1996? 2001? Gör en snabbkoll bland streamingtjänsternas premiärer och bli förflyttad bakåt i tiden. Gamla serier och filmer görs på nytt och ingen blickar framåt. ”House of cards”, ”From dusk till dawn”, ”The tunnel”. Exemplen är många.
Man kan tycka vad man vill om det. Tjata om att det är trist och fantasilöst och ängsligt och bakåtsträvande och fegkapitalistisk riksminimering. Det stämmer säkert, alltihop. Men i vissa fall finns det anledning att applådera att tv-bolagen har blicken stadigt fäst i backspegeln.
”Fargo” (HBO Nordic) är en serieversion av bröderna Coens klassiska kidnappningsdrama från 1996. Jag var skeptisk till en början. Originalet är så fulländat att serien bara kunde bli usel. Trodde jag. Och fick tji nästan direkt. Tv-”Fargo” är en frostbiten pärla där de snöiga svenskbygdernas fulvackra landskap i norra USA har en egen huvudroll. Billy Bob Thornton är makalöst bra, våldet obehagligt, dialekterna komiskt svenskdoftande. Rollbesättningen är överlag helt strålande och berättelsen (som är fristående från originalfilmen) precis så skruvad som man hade hoppats. Ett av vårens mesta tv-fynd.

Fler gamla lik har börjat röra på sig. Jack Bauer är tillbaka i ”24: live another day” (Viaplay). Nystarten av den klassiska actionserien med Kiefer Sutherland kändes även den dödsdömd på förhand. Tänkte att ”24” borde fått vila i frid. Om jag fick tji ännu en gång? Jodå. Det borde inte funka, inte egentligen. Men det gör det. Halveringen av antalet avsnitt har gjort att tempot hela tiden är på maxpuls, de hjärndöda sidointrigerna nästan bortsopade och siktet fullt inställt på popcornaction och högoktanig spänning. Det är sjukt bra faktiskt. Det är inte det smartaste du kan se i serieväg i år. Tvärtom. Men jäklar vad underhållande det är att ha Jack Bauer tillbaka.
Fredag 16 maj tittar jag på ”Rome” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Agents of S.H.I.E.L.D” (Kanal 5 Play). Finfin eskapism.

Nja…
”Kärlekskoden” (SVT1). Ovärdigt Sveriges Television.

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Äldre psykopat möter nybakad FBI-agent.

Det är succéreceptet för höstens hetaste nya kriminalserie – ”Blacklist” (TV3)

I USA når den mellan 16-17 miljoner tittare varje vecka. I Sverige såg 382 000 personer förra veckans avsnitt. Till och med låtarna som spelas i Jon Bokenkamps ”Blacklist” kan förvänta sig en försäljningsboost. För tidningen Billboard berättar seriens musikläggare hur de aktivt letar upp relativt obskyra låtar, som brittiska soulsångerskan Alice Russells ”Citizens” och Emikas cover av ”Wicked game”.

Det som gör ”Blacklist” så populär är en lyckad mix av berättelser med avslut varje vecka (en brottsling jagas per avsnitt) och ett långsiktigt mysterium.

I centrum finns en av FBI:s mest eftersökta kriminella, ”Red” Reddington, spelad av James Spader. Han erbjuder myndigheterna information om en rad farliga brottslingar på hans egen ”svarta lista”. Av okänd anledning kräver han att få kommunicera enbart med den nyutbildade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Red tycks veta något om hennes försvunna far. Frågan är vilka hans egna syften är? Och är Keens make den han utger sig för att vara?

I senaste avsnittet (serien ligger endast två veckor efter USA) tampas FBI med en kemisk attack utförd i en tunnelbanevagn av ett urspårat forskargeni (Robert Sean Leonard).

Det är ganska spännande. ”Blacklist” har haft några underhållande avsnitt. Den onde kuriren som förvarade datachips och nycklar under huden för två veckor sedan hade en viss kärv charm.

Men seriens stora problem är personen som ska vara seriens känslomässiga nav –  FBI-agenten Keen. Megan Boone är lika intressant som lättmjölk och har två ansiktsuttryck (sammanbiten och lite mindre sammanbiten). Spader spelar ut sina manér på ren autopilot, han dricker fina röda viner och är sådär intelligent som bara fiktiva personer kan vara.

Man bryr sig inte ett dugg om huruvida de lever eller dör. Med lite fingertoppskänsla i manuset, kanske en glimt humor och hjälpligt intressanta skådespelare hade även jag kunnat falla för ”Blacklist”.

Nu förblir jag tyvärr bara likgiltig.

Fredag kväll ser jag smygpremiären av ”Äkta människor”. De två första avsnitten av andra säsongen läggs ut på SVT Play kl 21.

Ha!

Härliga arkivbilder i dokumentären (dödsrunan?) ”SAS – från succé till kris” (SVT2).

Gah!

Någon svensk tv-kanal borde köpa in charmiga poliskomediserien ”Brooklyn nine-nine” med Andy Samberg.

UPPDATERING: Jag gör en kungspudel! TV6 har köpt in den! Premiär 6 januari 22.00.

Det är långt ifrån perfekt.
Men en sak är säker.
”Top of the lake” är det snyggaste du kan se just nu.
Vi vet redan vad som är bra. Det har redan skrivits så många gånger på så många ställen att ännu en text knappast behövs. Men här kommer en till. Det kan liksom inte hjälpas. För i sina bästa stunder är ”Top of the lake” (SVT1) något av det snyggaste och visuellt mest fulländade som går att spela upp på en skärm just nu. Jane Campions thriller är något så unikt som en tv-serie som faktiskt tar fasta på att använda tv som just det bildmedium det är. Varje landskapsbild, varje helikopteråkning över ett dimhöljt berg är en del av historien. Det ger stämning så tät så att man knappt kan andas. När ”Top of the lake” är som bäst känns det som en mästerligt fotad blandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks”.
I Sverige har tittandet fått anses vara okej för en så pass smal serie (premiären sågs av strax under 400 000 tittare och har sakta sjunkit avsnitt för avsnitt, enligt MMS).
Med det inte sagt att det inte finns svagheter. Det gör det. Man kan väldigt lätt ha invändningar mot Campions mansporträtt (det finns bara två sorter – råa busar eller latteveklingar) och vissa vändningar känns mest planterade för att skapa mystik – inte för att bära historien framåt.
Det finns dock ett problem. Och det är huvudpersonen Robin Griffin (Elisabeth Moss) själv. ”Mad men”-stjärnan gör inga större fel, är ingen katastrof. Men i ett drama som bygger så mycket på känslor är det mer än lite problematiskt att Moss aldrig lyckas få oss som publik att känna med henne. Eller för henne. Vi förstår hennes bakgrund med övergrepp, vi förstår hennes bevekelsegrunder, vi förstår att hon tar sig an fallet med Tuis försvinnande på ett personligt plan. Men vi känner det aldrig. Jag är en blödig tv-tittare. Kan grina till det mesta. Men det är något med Elisabeth Moss stela sätt att spela polisinspektören som gör att känslorna aldrig går fram. I en serie som bygger så totalt på att vara fullproppad med starka karaktärer är det både synd och störande att den minst intressanta personen är den vi får se allra mest av.
Tisdag 10 september tittar jag på ”Kommunpampar” (SVT1).

Hurra!
”Felix stör en ingenjör” (TV4 Play). Ledigt, intressant och härligt spontan tv.

Nja…
”Duck dynasty” (Kanal 9). Som en blandning av ”Den sista färden” och ”Jersey Shore”. Motbjudande.

Glöm brittsommaren.
Du kan lika gärna stanna inne.
Tv-hösten är här – och den ser fantastisk ut.

Hösten. Den är här nu. Det är inte den högre, lätt kyligare luften jag menar. För det är i tv-tablån snarare än på vädret som det märks allra mest. Hösten är här nu. I måndags gick startskottet för tv-hösten och de nya programmen ramlar in i sådan takt att man måste ha fyra ögon, två tv-apparater och en handfull olika Play-tjänster för att hinna med allt. Jag älskar den här tiden på året. Efter en stillastående repris-sommar är det nu det börjar. Allt är fortfarande oskrivet, otestat och nytt. Ännu vet vi inte vad som var topp och vad som var flopp. Drama- och kriminalserierna som jag har markerat som måsten är så många att jag inte kommer kunna lämna hemmet förrän framåt Lucia. Gott så.

Vi är inne i en gyllene kriminalperiod just nu. Långt bort ifrån Midsomers prunkande grönska och småputtriga mysmördande. Brittiska ”Broadchurch” (TV4) är – på alla sätt – mörkare, tätare, mer realistiskt. En ung pojke hittas död på stranden och ett omaka utredarpar tar tag i saken. Det är inte raketforskning, direkt. Men efter några avsnitt har ”Broadchurch” effektivt knutit en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren. Varenda ansikte som dyker upp känns som en potentiell gärningsman. Dessutom är David Tennant alldeles lysande i huvudrollen. Seriens skapare har lyckats förmedla hur ett samhälle – tidigare så öppet och välkomnande – sluter sig och den mysiga badorten blir något betydligt mer skrämmande, hur många bilder av slående vågor mot strand man än visar.

Missade du starten på Jane Campions utsökta ”Top of the lake” (SVT1) i måndags? Gör dig då en tjänst och se den på Play. Supersnyggt, välspelat och med toner av såväl ”Twin Peaks”, ”Brottet” och ”Pianot”. Mystiskt, hårdkokt och med ett landskap som är så erotiskt avbildat att det nästan får en egen huvudroll.
Onsdag 21 augusti tittar jag på ”Dexter” (C More Series).

Nja… 1
Den filmade fikastunden i ”Min sanning” (SVT2) är fortfarande en urusel idé.

Nja… 2
”Kändishoppet” (TV3). Premiären i måndags lockade inte många tittare. Det är lätt att förstå varför.

 Det står ”Vardagsrum” på flyttlådan. 

Det är för konstigt.

Det är Kurt Wallander (”KÖÖÖRT”), svenska polisbilar, bönder i svenska bonnakläder, Polenfärjan, ”Biljettautomat” på skylten.
Märkliga saker i en serie där alla pratar brittisk engelska. Kenneth Branagh är Wallander, han och en hel en radda BBC-skådisar rör sig i Ystad-miljöer som om de aldrig gjort något annat.
Men freakigast är ”Vardagsrum” på flyttlådan hemma hos Branaghs Wallander. Efter det kan jag inte längre fokusera på ”Wallander – An event i autumn”.
Det är ju en bisarr sak som BBC och Branagh pysslar med här. Jamen tänk om vi skulle få för oss samma galna idé. SVT köper rättigheterna till ”Morden i Midsumer”, skickar över en Peter Andersson eller en Peter Haber till det gamla grevskapet för att gå runt som Kommissarie John Barnaby bland mordoffren – och alla pratar svenska. Eller att SF gör en remake på ”Goldfinger”, Persbrandt får spela Bond, M görs av Marie Göranzon och ICA-Paul får kasta hatt som Oddjob.
Vad skulle britterna säga då? Det skulle ha skrattats bort – dumheter att komma här och göra vår grej och till råga på allt prata svenska i brittiska miljöer. Befängt!
Men i Ystad går det och jag tycker nog om det mesta jag ser, det är kompetent och snyggt och bra.
Men det står ”Vardagsrum” på flyttlådan och jag flyr vidare till något som min sommarhjärna enklare kan hantera.

Egentligen ska man väl vara tacksam för att det står ”Vardagsrum” på en flyttlåda i TV4 en sommar som denna. För det är inte mycket annat vettigt som visas på tv. Under semestern har jag löst mitt konsumerande av rörlig bild på annat sätt. Framför allt har jag varit som förhäxad av ”Million dollar listing New York” (sänds nu också i TV3). Svenske Fredrik Eklund (”ÄCKLUND”) är reality-tv:s just nu mest intressanta karaktär och bjuder tillsammans med sina mäklarkollegor på storartad underhållning och en fascinerande inblick i en lätt bisarr värld full av märkliga turer, udda figurer och skyskrapshöga affärer. Häromdagen sändes säsongsfinalen i amerikanska Bravo och därefter en livesänd talkshow där säsongens dramatik och konflikter avhandlades. Är TV3 är pigga nog att sända även denna?

I kväll tittar jag möjligen på sim-VM.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Hoppas SVT låter den begåvade Jens von Reis att fortsätta musikresan in i 00-talet. Men vad ska den serien heta?

Eh?
Sista avsnittet av ”Nineties” var inte det starkaste.

”Skärgårdsdoktorn” är en museal skärva folkhem. Ett tv-drama otänkbart att producera i dag.

Det är ju någonting väldigt märkligt med att SVT sänder ”Skärgårdsdoktorn”. I SVT1. På fredagar. 20.00.
På denna klassiska underhållningstid, där SVT i många herrans år visat upp sitt bästa, mest påkostade, visar man nu en gammal serie från 1997.
Det är inte värdigt.
Visst, ”Skärgårdsdoktorn” var monumental på sin tid. Samuel Fröler-feber i hela landet. Ebba ”Wilma” Hultqvist kunde knappt vistas på allmän plats. ”Så stickar du Skärgårdsdoktorn-tröjan”-löp.
Jag var själv en av dem som följde serien, även om jag inte drabbades av den blåa febern.
I går såg jag ett avsnitt (s01e06) och slungades rakt in i skärgårdsidyllen. Den kändes både bekant och främmande. Det känns så länge sen.
Det puttriga, mysiga, välkammade. Som att få se det sista fladdrande hörnet av folkhemmet. En kulissvärld, lika verklig som ”Hem till gården” dit den stora världen aldrig når och där allt är som det alltid har varit, där de små vardagsproblemen utgör dramatiken, där relationer åker Nyckelpigan över små hemligheter och dolda begär och längtan efter något större.
1997 var det mest främmande som kunde hända ett samhälle att en svensk man flyttade in – som hade varit i Afrika. Skumt värre, en främling, ingen att lita på.
Om ”Skärgårdsdoktorn” gjorts i dag hade det krävts att doktor Johan Steen varit hämtad direkt från en exotisk stam i djupaste djungeln, för att få samma effekt.
Afrika verkar 1997 ha varit overkligt, som en annan dimension. Temat återkom i gårdagens avsnitt: Johan har varit där (konstigt), hans fru är fortfarande där (jättekonstigt), Johan Rabaeus och Gunilla Röör ska åka egen båt dit (superexotiskt/farligt) och det visar sig att Johan Rabaeus rollkaraktär hade varit där tidigare – och fått aids på köpet (dödligt).
Det som annars slår en är också doktorns extrema självförtroende. Han påminner om en Stefan Sauk i högform: domderar, charmar, läxar upp, flirtar ogenerat med sina patienter – men är samtidigt mysig, begåvad, empatisk och en inkännande guldpappa.
Jag förstår att Fröler fick hela Sverige på fall.

I kväll missar jag inte ”Liar liar” i TV3.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG

He!

”Skärgårdsdoktorn”-musiken är briljant – och pumpas på HELA tiden.

Eh?
”Nineties” borde vara dubbelt så långt.

Man vill bli slagen medvetslös.
Men ”Hunter” är ingen ”Homeland”.
Ibland dyker den upp från ingenstans. Den där serien du inte haft koll på, som legat och tryckt någonstans, som inte gjort något väsen av sig. Du har inga förväntningar utan råkar slumpmässigt ha på tv:n då den dyker upp. Det är den där serien som närmast knockar dig som en väl maskerad uppercut. Som överraskar, som fångar, som vevar in. Dina sinnen var inte förberedda för detta, intrycken blir nästan för starka, du blir fast.
Det är en serie som du stöter på några få gånger i livet.
BBC-serien ”Hunter” (SVT) är inte en sån serie.
Men den är heller inte helt värdelös.
Storyn är klassisk men lovande. Sam Hunter jobbar som spion åt en privat organisation. Hon överlever ett attentat mot henne som hon misstänker vara anordnat av någon i den egna organisationen. Hon ”försvinner”, tränar upp sig, återvänder till sitt jobb och får direkt ett nytt undercoveruppdrag som nanny men vågar inte lita på någon.
Under första avsnittet hann dessutom ett helt nystan av trådar läggas ut. Sam var gravid med den kollega som hon misstänker mest för att ha satt dit henne. Hon sover sittande i hörn och får flashbacks från barndomen då hennes mamma blev brutalt mördad och hon själv kidnappad. En sadist till supermördare, som ser ut som en lätt nazistisk version av politikern Andreas Carlgren, tar livet av folk genom en spruta i ögat-teknik och tycks vara på jakt efter henne.
Inte bara Sams karaktär påminner en del om Jason Bourne. Också ”Hunters” look påminner en del om filmerna i sin blå-gråa ton och de euro-specifika, ruffiga miljöerna.
Samtidigt finns brister. Melissa George som gör Sam är det svagaste kortet i sitt myckna putande och tonårssurmulna stirrande genom fönster. Det pinsamma Bond-härmandet i förtexterna och med Carlgren-sadisten. Karikatyrer till karaktärer.
De avslöjar alla att det här inte blir den där uppercuten man drömmer om.
”Hunter” är ingen ”Homeland”. Men funkar ganska bra för att döda en trist kväll.

I kväll missar jag inte Allsången.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Wimbledon är i gång.

Eh?
Nästan tre timmar tar det att se en Bond-film på TV4.

Förr: bäst och snyggast.
Nu: vilsen och tom.
”Mad men” har tappat sin glans.
Det är så lätt att vara efterklok. Men med facit i hand så vet jag nu när ”Mad men” (Kanal 9) borde ha slutat. Det var i slutscenen av femte säsongen (och alla som inte sett så långt än bör sluta läsa nu). När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
Det gjorde man inte. Och jag är ledsen att säga det, men ”Mad men” har aldrig varit svagare än 2013. Där de tre första säsongerna är odiskutabel tv-historia värd alla toppbetyg i världen är ”Mad men” nu en dussinserie. Tre plus. Vilket ju betyder ”bra”, men som känns som ett hån för en publik som är vana vid den typ av betygsnivåer som en hjulande Markus Larsson sätter när Springsteen har en bra kväll på Ullevi.
Tidens gång (1970-talet närmar sig med stormsteg) är inte längre något som skapar skavande spänning. Den vägen har man redan vandrat när 50-talets värderingar mötte 60-talets helt nya. Berättartrådar lämnas hängande – eller visar sig vara helt oväsentliga. För en serie som byggt en betydande del av sin existens på ångesttät stämning och ständiga dödsstörtningar ner i det mänskliga psykets mest smutsiga hörn så duger det inte med löskokta manusidéer som att Don och Betty råkar ligga med varandra igen eller att Ted Chaough känner sig hotad av Don. Vi kräver ett drama som hela tiden förflyttar sig framåt, som är säker på sin egen idé, vet vad den vill säga och som hela tiden balanserar på gränsen till fördärvet.
”Mad men” må fortfarande vara planetens stiligaste serie. Men när ytan visar sig sakna djup är det omöjligt att släppa känslan att det som en gång var något omistligt nu bara kör på tomgång.
Måndag 24 juni tittar jag på ”Borgen” (SVT1).

Hurra 1
”Barnmorskan i East End” (SVT1). Jessica Raine är suverän.

Hurra 2
”Skyfall” (C More Action). Daniel Craig är den bästa Bond någonsin. Och med Roger Deakins foto blir varje bildruta ett brutalt konstverk.

MARTIN SÖDERSTRÖM